Tillbakablickar: hur det gick till när Décima bröt mina revben!

Härom dagen fick jag ett mail från en ryttarvän som hade att berätta att hon blivit avslängd och i fallet skadat 3 revben!

Mycket oturligt och tråkigt för min vän och detta fick mig att smärtsamt minnas då JAG (läs: Décima) skadade mina revben.

Som jag redan har berättat var Décima en mycket mild och vänlig häst och så länge jag ägde henne dristar jag mig faktiskt till att påstå att det inte fanns den varelse som hon tyckte bättre om än mig.

Jag har aldrig känt mig så älskad av ett djur någonsin, det var enormt smickrande för egot. Så att denna väna varelse medvetet skulle skada mig fanns inte på kartan. Däremot var ju Décima mycket reserverad mot andra hästar, hon var aldrig aggressiv eller försökte sparka dom utan det var mer HON som kröp ihop och verkade bli rädd om en häst blev för närgången.

Décima hade en boxgranne, det matglada stoet HG som jag har berättat om och denna häst såg oftast väldigt tjurig ut då den såg Décima.

Och en dag måste Décima ha fått nog…..

Detta var en tidig morgon och jag skulle hoppträna ensam i ridhuset hade jag planerat. Jag hade satt på Décima all utrustning och skulle mer eller mindre bara leda iväg henne från uppbindningarna (som var precis utanför HG:s box) då fan plötsligt for i min snälla häst som KASTADE sig mot HG:s boxdörr där HG stod och såg sur ut.

Och detta kastande hade väl inte gjort sååå mycket om det inte hade varit så att JAG råkade stå mellan Décima och HG:s boxdörr. Och delar av boxdörren var dessutom ”klädd” med några utskjutande järn-”muttrar” (kan inte riktigt förklara hur de såg ut eller deras syfte faktiskt).

Så JAG flög in i HG:s dörr, pressades ihop mot den av Décimas tyngd (betänk en kraftig 170-centimeters-häst) och borrades in i järnmuttrarna med ryggen före.

Du milde vad ont det gjorde!!!!!!!!!!!

Jag kippade efter andan, stönade högt av smärta och trodde ett tag att jag bara skulle falla ihop och svimma. Jätteotäckt!

Efter ett tag återfick jag normal andning och dumdristig som jag alltid har varit bestämde jag mig: Här skulle det ridas!

Åh så bra det gick…..NOT!!!! Jag hade så otroligt ont i mina revben!

Jag minns inte om jag lyckades HOPPA (skulle inte förvåna mig förvisso) men red det gjorde jag.

Varenda ridpass i säkert en vecka därefter inleddes med att jag började trava för att sedan flämtande väsa fram ”Stanna Décima, stanna”. Jag var tvungen att verkligen samla ihop mig innan jag kunde rida vidare.

Men….jag har alltid lyckats glömma diverse smärtor när jag rider och så blev det även med de skadade revbenen.

Däremot var det ett helvete med att både sitta, halvligga och ligga och framför allt då jag skulle ändra position (typ vända mig i sängen). Jag fick utföra dessa lägesförändringar oändligt sakta och försiktigt och under många ”aj, aj, Ohhhh, AJ!!!”.

En vän som tidigare spräckt ett revben informerade mig om att det kunde ta MÅNGA veckor innan jag var helt återställd och tyvärr fick han HELT rätt!

Nu tror jag inte att Décima bröt några revben på mig så som rubriken antyder men en eller flera sprickor fick jag säkert så jag kan bara tänka mig hur min stackars vän har det nu med TRE skadade revben (och 2 hästar att sköta)!

Tack och lov för ett storstadsstall och Archie berättar

Det finns fördelar med allt…

I morse slogs jag av tanken om hur himla skönt det är att jag har Archie på ridskolan i storstan i stället för, som jag ibland fantiserar om, i ett stall långt ute på landet (denna fantasi beror mycket på vår avsaknad av gräshagar och möjlighet till låååång utevistelse).

Hur tänkte jag då?

Jo: hur ser det ut i många stall ”in the middle of nowhere”?

Tja, dels brukar det ju ta sin tid (och kosta sina bensinpengar) att ta sig dit och nu när jag är i stallet 4 gånger om dagen så skulle det ju onekligen tära på både plånboken och den tid per dygn jag har till mitt förfogande och dels skulle jag inte hinna dit på min lunchrast tex.

Och vad jag framför allt tänker på är hur rutinerna brukar vara i sådana stall: alla hästar släpps ut på morgonen och tas in sent på eftermiddagen och under den tiden är stallet tomt på både människor och djur.

Hur stimulerande hade det varit med boxvila i ett sådant stall och hade det ens gått att genomföra på ett bra och säkert sätt?

Jag tror inte att någon, ens i solidaritetens tecken hade varit villig att låta SIN friska häst stå och hålla MIN sjuka häst sällskap dagarna i ända och jag ser risker med att lämna en häst helt ensam i stallet i så många timmar.

På ridskolan finns det på gott och ont alltid någon form av ”rörelse”. Personal kan observera eventuella förändringar i en hästs hälsotillstånd och hästen har alltid någon form av sällskap.

Jag konstaterade igår att det inte är många stunder Archie har för sig själv och min oro över att han ska bli helt deprimerad eller lägga sig till med olater under boxvilan har faktiskt minskat en hel del (detta med just boxvila har av någon anledning alltid varit ett JÄTTE-orosmoment för mig).

På tal om Archie och hans numera trots allt ganska ”välfyllda” schema så tänkte jag ta mig friheten att låta honom komma till tals trots att sidan heter BIRGITTAS hästsida. Jag har förstått att Archie gärna vill berätta lite om sin situation nu när det är så många som engagerat sig i hans öde och följer hans liv och leverne :=).

Så….nu lämnar jag ordet till Archie:

”Hm…ja, hej hej…lite ovant det här….det är inte varje dag man skriver på Internet. Eller skriver och skriver…jag kan ju inte träffa tangenterna med mina hovar, framför allt inte nu när jag har lite ont i dom men jag har bett Birgitta skriva så dikterar jag.

Birgitta nämnde mina välfyllda dagar. Ja, ni kan inte ana hur svårt det är att få en lugn stund numera. Jag har knappt tid att ta mina tupplurer! Och det ska kallas VILA!

Jag tänkte berätta lite om hur mina dagar gestaltar sig nu för tiden så förstår ni vad jag menar:

06.30-07.30: Birgitta kommer till stallet och säger samma sak som hon alltid gör ”Hej lille häst”. Jag vet att hon menar MIG trots att jag inte längre är så liten.

Sedan kommer hon med en äcklig spruta fylld med varmvatten och någon äcklig vit sörja (dom kallar det ”Butta” har jag hört) och som jag helst av allt skulle vilja spotta ut men som jag tvingas svälja (Birgitta håller för min mun tills jag har svalt men igår lyckades jag spruta ner hennes jobbjacka lite, ha ha).

Därefter ska mina hovar undersökas och det förstår jag inte alls vad det ska vara bra för. Jag försöker i stället att snusa Birgitta i håret och nafsa i hennes kläder men hon tvingar mig att stå stilla tills hon har konstaterat om jag har lika mycket puls i frambenen som tidigare och om hovarna är lika varma som förut (hörde henne säga idag att hovarna var svalare).

Eftersom jag har en uppbindningskedja precis utanför boxen så vill jag gärna stå där och Birgitta låter mig ta de 2 stegen dit.

Medan jag står och kollar in läget så mockar Birgitta, fyller på mer spån, bandagerar mina ben med någon form av kylomslag och sedan får jag äntligen gå in och äta mitt morgonhö och några morötter.

08.00: Dags för morgonfodringen. Jag äter numera bara morötter och eftersom jag gillar det mer än något annat (havre har aldrig varit något som jag kastat mig i trots att jag fått ganska mycket av den varan) så klagar jag inte.

09.00: Stallchefen Irene som också är den som vanligtvis tar in mig från hagen kommer och tar av mina kylbandage.

På tal om hagen undrar jag vad den lille rackaren som jag brukar gå ute med (har hört att han heter Birk men Birgitta kallar honom ”den lille”. Hur ska hon ha det? Först är jag ”lille häst” och sedan är Birk ”den lille”. Ja, det är inte lätt att förstå sig på människorna alla gånger….) tänker.

Är han glad att slippa bli vallad runt i hagen (GUD var det är roligt…och när han blir arg och försöker sparka bakut med sina små ben…jag bara skrattar….) och tycker han att det är skönt att jag inte använder hans täcke som näsduk (klart man ska vara ren om munnen, vem gillar ett spottigt ansikte?)?

Eller SAKNAR han mig?

Ja, han ska nog få springa när vi träffas igen! Lika bra han vilar upp sig under tiden!

12.00: Lunchfodring och nya morötter. Tack för det!

14.00-14.15: Birgitta kommer tillbaka men för min del hade hon gärna få ”bli väck” (skånska för hålla sig borta- jag har snappat upp en del trots att jag är Boråsare från början) för nu kommer hon med den jäkla vattensprutan igen. En dag ska jag säga ifrån på skarpen. Butta smakar skit!

15.00: Hö-fodring. Jag tycker ju bättre om ensilage än hö men det finns också EN fördel med att få hö i stället. Eftersom jag inte glufsar i mig höet lika snabbt så varar det längre. Den som spar han har….

16.00: Ännu mer morötter eftersom det är eftermiddagsfodring.

16.30-17.30: Nytt besök av Birgitta, denna gång utan spruta. Jag smiter ut på stallgången igen och Birgitta mockar, borstar mig, sätter på kylbandage, kammar min svans, pussar på mig och ger mig den dagliga informationen om att jag är bäst i hela världen. Det vet jag ju redan men vissa saker kan man inte höra för ofta.

Det bästa jag vet är när Birgitta gullar med mig och säger: ”Archiiiiiiie….du är sötast i hela världen men det kan ju inte du hjälpa”. Så rätt hon har den flickan!

21.30-21.45: Sista besöket för dagen av Birgitta och nu kommer hon dragandes med den eländiga buttan igen. Mina kylbandage tas av och jag får kvällshöet om ingen annan har hunnit ge mig det tidigare under kvällen.

Ja, ni ser själva…. ingen rast ingen ro…

Men jag tycker det är trevligt med sällskap så jag klagar faktiskt inte. Inte ens när jag ligger och sover blir jag störd om Birgitta sätter sig i boxen. Det är så mysigt att vila huvudet i hennes knä eller försöka bita på hennes skor (fast det får jag inte).

Att småbitas är faktiskt en av mina favoritsysselsättningar och Birgitta har sagt att jag får göra det om jag bara tar väldigt försiktigt i hennes kläder. Annars ryter hon ”Archie!!!” eller ”Hey” och då vet jag att jag är ute på hal is. Dessa utrop brukar följas av ett ”Archie…hur orkar du med dig själv” vilket jag inte riktigt förstår för själv har jag inga problem med att orka med NÅGOT.

Ja, det var allt från mig…det här tog sin lilla tid att berätta och nu fick jag ännu mindre tid över till att sova.

Jag kanske hör av mig igen; annars får ni läsa Birgittas små berättelser om världens finaste häst he he (ni fattade vem jag menar va? Annars är ni inte så smarta hö hö….).”

Livet går, eller snarare JOGGAR, vidare……

I morse, innan jag åkte till min lilla häst, sprang jag 7 kilometer på löpbandet på gymmet. I love it (var det någon som trodde på DET….nä…)!!!

Jag hatar gymmet men insåg igår att jag nu måste besöka det ÄNNU oftare eftersom jag inte kommer att få någon rid-motion på länge.

I mina ungdoms dagar och fram tills jag fyllde 30 kunde jag äta pinsamt enorma mängder mat. Mina arbetskamrater brukade fascinerat studera mina lunchportioner och nästan ha vadslagning huruvida jag skulle lyckas äta upp alltihop (det gjorde jag alltid).

Numera är det andra bullar, eller rättare sagt nästan inga bullar alls för då håller jag inte vikten.

Så det är bara att bita i det sura äpplet (hade hellre bitit i en chokladkaka) och jogga vidare….

Archie såg ut att vara vid gott mod i alla fall, han var lika god och glad som alltid. Glömde förresten att berätta att han, sin vana trogen, charmade brallorna av alla på kliniken igår.
Det är som jag ofta har sagt; den gossen skulle få en hungrig att lämna ifrån sig sin sista brödbit till honom….

Själv känner jag mig mikroskopiskt bättre till sinnet än igår men har arga förmaningstal till mig själv om att man (läs: JAG) måste lära sig att sätta saker i dess rätta proportioner.

Jag har det senaste året upplevt osedvanligt många tragiska dödsfall i min närhet, inte bara i mitt arbete där det kanske faller sig mer ”naturligt” om uttrycket ursäktas (jag arbetar ju med människor som ibland har enorma sociala problem) utan framför allt i privatlivet.

Människor som jag känner genom ”hästeriet” har drabbats av alla möjliga sjukdomar och merparten fick inte ens uppleva pensiondagen, vissa långt därifrån.

Så jag och maken har nästan börjat säga som ett mantra ”huvudsaken är att vi är friska i alla fall” och nog är det så.

I det perspektivet ter sig en hästs hälta/sjukdom och som faktiskt i de flesta fallen går att bota som inte sååå världsomstörtande.

Att kalla min deppighet för ”dagens I-landsproblem” (vilket bra uttryck Hipp Hipp-gänget myntade där) är kanske till att ta i men jag måste ta mig i kragen och inte låta detta sänka mig helt.

Jag har ett stimulerade arbete att ta hand om, ett fint hus och en underbar man och jag är som sagt frisk!

Och som Prick påpekade härom dagen så kunde det ha varit värre.

Det hade ju onekligen varit ännu tristare om Archie hade fått fången mitt i tävlingssäsongen eller kanske precis efter en viloperiod. Så var det ju förra hösten då Archie fick blödningen i hoven. Då hade han precis vilat i 4 veckor och hunnit bli riden några gånger när han åter fick återgå till viloläge.

Vintern är ju dessutom min hat-årstid alla tider så om Archie måste vila så är det lika bra att det sker nu och inte då solen strålar och ”alla andra” hästar får gå ute i det härliga vädret.

Jag minns hur enormt deprimerande det var då Décima efter sin buköppning hade en lång konvalescens men jag överlevde det och ska nog överleva detta också!

FÅNG!

Om dåligt samvete kan fräta sönder en människa lär ni inte kunna läsa så många fler inlägg på min blogg; då kommer jag snart att vara ett minne blott………

Som jag redan berättat har jag varit oerhört bekymrad för Archie och hans stapplande gång sedan förra veckan.

Jag har inte märkt någon förbättring allt eftersom dagarna har gått, inte heller har 5 dagars Metacam-medicinering gett något effekt vad jag kunnat se.

För någon dag sedan började jag som ”lök på laxen” tycka att Archie verkade ovillig att gå på hårt underlag, han gjorde allt för att gå där det fanns minsta gräs/grus i stället för på asfalt.

Som ni kanske minns var den urspungliga rekommendationen från veterinären att ta långa promenader tills veterinärbesöket nu på torsdag. Detta eftersom Archie verkade ”komma igång” efter en stunds gående.

Efter mitt eget konstaterande att hästen verkade ömma för hårt underlag började jag känna oro över att jag överhuvud taget gick med honom.

Tänk om detta var helt fel?

Igår satt jag och räknade timmarna tills det skulle bli torsdag då jag fick ett telefonsamtal från veterinären som meddelade att han tyvärr blivit sjuk och att han därför var tvungen att skjuta på besöket en hel vecka, dvs tills torsdag 4 december!!!!!!!!

Jag blev helt förtvivlad och ringde i desperation till vår intill-liggande ATG-klinik i en vag förhoppning att de kunde ta emot oss tidigare.

Då jag ringt till denna klinik förut har jag alltid fått vänta 2-3 veckor på en besökstid men nu har man tydligen gjort genomgripande förändringar/förbättringar (står till och med om det på deras hemsida) och erbjuder oftast tider med mycket kort varsel.

Och otroligt nog fick jag en besökstid redan i morse 08.00!!!!!!

Jag har genom åren upplevt att ju mer man tror att något ska bli på ett visst sätt desto större är sannolikheten för att det blir precis tvärtom. Typ…

Och nu var min oro att veterinären (en för mig okänd dansk kvinna) inte skulle kunna diagnosticera Archie. Tänk om jag skulle vara lika frågande när jag gick därifrån som när jag kom dit???

Du milde tid vad jag bedrog mig!!!!!!!!!!!

Det tog veterinären ganska exakt 1 minut att ställa diagnosen FÅNG!!!!!!!!!!!

Eftersom min vän Ann hade nämnt denna möjlighet i förbifarten har jag själv tänkt tanken men avvisat den då jag inte tyckte att hästen var speciellt varm i hovarna och inte ömmade alls vid hovkratsning/hammarbankning osv.

Min djävla idiot!!!!!!!

Hade jag haft bättre kunskaper hade min stackars häst

a) sluppit vänta i många dagar på rätt medicin
b) sluppit GÅ, något som man verkligen avråder ifrån vid fång

Veterinären tyckte att Archie hade en tydlig puls i båda frambenen samt att han var varm i hovarna. Hans sätt att gå indikerade också fång.

Veterinären tyckte dessutom att Archie var fet och hade den typiska ”fånghalsen”- en späckig ”hingsthals” som den fåfänga idioten Birgitta tyckte var så snygg….suck….

Veterinären tror att det är någon form av överutfodring som utlöst fången (för mycket havre eller havre+ ensilage), att det skulle bero på gräsätning kan vi ju hur som helst utesluta!

Hovbenen är röntgade och ser tack och lov helt oskadda ut.

Dock betonade veterinären att en fånghäst är predestinerad för nya anfall och det gäller att eliminera det som utlöst fången.

Flera månaders bete rekommenderades inte men det är ju aldrig något som kommer att bli aktuellt så länge Archie är i min ägo i vilket fall som helst.

Kanske ska jag sluta att ge havre helt för all framtid, det var mer eller mindre vad veterinären tyckte om jag förstod henne rätt.

Så summa summarum så är det MITT fel att Archie blivit dålig, eller min ”överförtjusning” i att fodra, fodra , fodra.

Archie har hittills ätit 12 kilo ensilage och 4 kilo havre och det enda jag själv kan tycka kanske har varit lite i överkant har varit havremängden även om den inte på något vis är abnorm. Och detta har han ätit länge….i flera månader i alla fall….

Ordinationen just nu är:

Ska stå på sand-bädd = jag har tagit ut all halm, lagt in ridhusunderlag i botten och spån ovanpå samt vattnat över alltihopa.

Ingen havre öht

Allt ensilage ska bytas ut mot hö

Hovarna ska kylas

Fenylbutazon var 8:e timme till att börja med, därefter 2 ggr/ dag.

Boxvila i minst 1 vecka.

Jag ska rapportera tillbaka till kliniken på torsdag eftersom jag reser bort fredag morgon och sedan kommer veterinären troligen att besöka stallet nästa tisdag dvs om en vecka.

I detta stadie är jag extremt intresserad av att veta/ läsa om allt som anknyter till fång så har ni egna eller andras erfarenheter är jag mycket tacksam om ni vill dela med er.

Veckan som gått!

Att Archie inte är ”fit-for-fight” har överskuggat allt annat under veckan och jag blir som alltid, då mina djur inte mår bra, extremt deppig och håglös. Ingenting är roligt och jag målar upp x antal nattsvarta scenarion…..

Jag har många gånger önskat att jag kunde gå genom livet med en mer ”laid back” inställning och har ibland avundats andra hästägare som mer rycker på axlarna och tycker att ”ja, ja…det blir nog bra…”. Själv förväntar jag mig genast det värsta, får svårt att sova, går omkring med en allmän olustkänsla hela tiden osv osv. Jobbigt!

Tyvärr verkar Archie inte mer än möjligen marginellt bättre och Metacamen har inte haft någon synbar effekt.

Vi är ute och går 2 ggr/ dag, en kortare tur på morgonen innan hagutsläppet och en längre vandring på eftermiddagen/ kvällen.

Jag vill bara att det ska bli torsdag så att jag förhoppningsvis kan bli lite klokare på vad det är som drabbat min häst.

På fredag är det sedan länge bestämt att jag ska åka till Stockholm och titta på Ankys clinic i Globen i allmänhet och hälsa på mina underbara ryttarvänner Ann och Nina i synnerhet.

Jag hoppas verkligen att inte den resan blir förstörd av något tråkigt besked på torsdagen.

Jag vet inte om ni har tänkt på det men jag skriver ofta ”om inget oförutsett inträffar” när jag ska berätta om saker jag planerar, om jag ens VÅGAR berätta om mina planer av olika slag.

Detta gör jag just för att jag den hårda vägen lärt mig att saker sällan blir som man planerat fullt ut.

Jag vet inte hur många viloperioder som mina hästar ”tagit sig” pga olika skador så det där med att planera en vila har jag alltid sett som vanskligt och ofta också sagt: ”en vila behöver man inte planera, de kommer tyvärr ändå”. Och se så rätt jag har!

Min tanke var ju att Archie skulle vila från och med fredagen den 28:e men som synes är vilan redan i full gång och gud vet för hur lång tid…..

Trots mina svårigheter att samla mig till något som helst konstruktivt har jag i alla fall lyckats ta hem min fina dressyrsadel för ”vinterförvaring”. Ingen mening med att låta den hänga oanvänd i det nu kalla stallet och riskera mögelangrepp.

Jag ska också skicka in mina skär för slipning så att saxen är redo om det skulle bli aktuellt med en 4:e klippning i år.

Annars kan jag inte komma på något kul att skriva om; snön som kom i fredags ligger kvar, det är knöligt och halvisigt kring stallet och gör ju inte att min redan stelgående häst marscherar på mer villigt.

Nä…nu ska jag sluta att gnälla…..kan inte vara roligt att läsa sådana här klagovisor!

SNÖ!

Jag påbörjar installeringen på hotellet.

På väg mot middagen.
Efterrätten!

Kvällspromenad!
Så här fint såg Örenäs ut i dasgljus. Dags för hemfärd…..
Varje år och ungefär vid den här tiden drabbas Skåne och skåningarna av något som verkar förvåna dom lika mycket varje gång: SNÖ!
Igår kom den första snön till mina trakter och som vanligt utbröt kaos mer eller mindre direkt.
När man ser den första snöflingan börjar många att köra i 20 kilometer i timmen, som bäddat för långa köer, vansinnesomkörningar och avåkningar.
Jag och maken hade sedan länge beställt en ”romantisk övernattning” på Örenäs slott som ligger i närheten av Landskrona (5-6 mil från där vi bor) men vi höll på att aldrig komma dit pga snön och bilköerna. Ja, det hade väl varit en romantisk afton att få övernatta i makens Volvo, fastkilade i en snödriva *SKRATT*.
Som tur var kom vi fram helskinnade och kunde njuta av en trevlig kväll utan att behöva fundera över hur vi skulle komma hem.
I morse hann jag tänka att det var en himla tur att tävlingen i Bollerup var förra helgen och inte denna, dom trakterna är (ö)kända för att drabbas hårt vid minsta snöflinga.
Förr-förra vintern fick jag skjuta på 3 (TRE!!!!) bokade veterinärtider på kliniken i Bollerup just pga vädret och jag trodde att jag skulle bli tokig till slut.
Igår innan vi åkte iväg var jag och Archie ute och vandrade (jag tömkörde) med snön piskande i våra ansikten. Idag hoppas jag på bättre väder.
Stelheten kvarstod då tyvärr tämligen oförändrad, dvs mycket korta steg i kanske 50-100 meter och sedan ”full fart” .
Vet inte hur det var i morse då stallchefen släppte ut hästarna i min frånvaro så jag är lite spänd inför vad som ska möta mig i eftermiddag.

Fått svar från veterinär ang Metacam

Enligt ”min” veterinär kan just Metacam inte överföras till någon annan häst à la ofrivillig doping. Detta gäller alltså det Metacam som den behandlande hästen får i sig. Har Metacamen väl hamnat i hästkroppen så stannar det/ bryts ner där.

Så även om en annan häst skulle äta tex Archies bajs så får den inte Metacam i sig.

Doping- kan man skydda sig?

”På förekommen anledning”, dvs eftersom Archie nu får Metacam har vi haft diskussioner i stallet kring doping och hur (om) man kan skydda hästen ifrån att oförskyllt få otillåtna substanser i kroppen.

Jag antar att tex de dopingskandaler som förekom under senaste OS med flera avstängda ryttare har bidragit till att ”gemene ryttare” har börjat få upp ögonen för problemet men jag undrar i mitt stilla sinne om man någonsin kan skydda sig (eller hästen rättare sagt) till 100%?

Redan innan allt dopingsnack har jag i flera år varit sorgligt medveten om att man löper en relativt stor risk för att få hela eller delar av tävlingssäsongen spolierad pga att någon annan häst i stallet blir sjuk och om det då är något smittosamt.

Man kan också, som en av våra grannklubbar har råkat ut för otaliga gånger (och det kan ju undra varför just de drabbats så många gånger) få kvarka i stallet = kan bli flera månaders isolering om det vill sig illa.

Ju större anläggning desto större risk för ovanstående får man väl säga och mot bakgrund av detta så måste jag säga att just vår ridskola varit ovanligt förskonad, ta i trä.

Själv försöker jag att tänka på smittspridningsrisken så gott jag kan när jag är ute på mina många tävlingar.

Jag vidrör aldrig andras hästar, går aldrig in i de stall som eventuellt finns på anläggningen och låter inte Archie nosa på varken andras hästar eller utrustning/släp.

Men 100%-ig ”säkerhet” tror jag aldrig att man kan uppnå, strävar man efter det får man nog flytta ut på en öde ö, köpa ett jättesyrgastält till hästen och aldrig åka därifrån.

För att återgå till hur man kan skydda sig mot doping blev det efter Archies Metacam-intag bestämt att den ponny som också går i hans och Birks hage (mina hästar går ute på förmiddagen, ponnyn på eftermiddagen) måste byta hage. Detta eftersom denna ponny tävlar och kan hamna i en dopingkontroll och eftersom man från ledningens sida gjort bedömningen att Archies hage är en potentiell smitt/dopingkälla.

Jag ska vid tillfälle diskutera frågan närmare med veterinär, dvs hur länge man kan ha anledning att frukta att ens häst ska få doping-substanser i sig från en hage.

Archie är ju varken den första eller sista hästen som blivit behandlad med något dopingutslagsgivande medel genom åren men det är faktiskt först nu frågan har aktualiserats då vi tidigare inte brytt oss om (läs: tänkt på) att hästar kan ”smittas” i hagen.

Vad säger ni? Är det långsökt att ta till dessa försiktighetsåtgärder eller borde man vara ännu noggrannare/ restriktiv?

Ledsen och orolig

Just nu är jag inte en nöjd och glad hästägare utan tvärtom både ledsen och bekymrad.

Av för mig okänd anledning har Archie uppenbarligen råkat ut för något som gör att han knappt kan gå ut ur boxen!Han stapplar ut, går med extremt korta steg i kanske 50 meter för att sedan börja röra sig mer eller mindre som vanligt igen. Samma sak vid hemgång från hagen.

Annars är han som vanligt, har ingen feber, äter som han ska och skrittar på med raska steg när han väl ”kommit igång”.

Fast jag egentligen vet att det inte nyttjar något till att ha teorier om vad som kan ha hänt så spekulerar jag ändå i något av nedanstående scenarion:

a) Birk har sparkat honom i hagen. FÖR denna teori talar att Archie jämt håller på och vill valla Birk, bita honom i baken, torka munnen på hans täcke osv osv. Jag har sett hur enormt tjatig han kan vara flera gånger än jag kan räkna och vid ytterst sällsynta tillfällen tryter Birks tålamod och han sparkar bakut. Jag har även sett Archie bli träffad tidigare, både av Birk och av ALLA andra hästar han gått tillsammans med (tro f..n att jag inte vågar släppa honom på bete med en massa okända hästar). Mot teorin talar att jag inte hittar det minsta märke på Archie eller hans täcke.

b) Archie har gjort något i boxen; legat fast, halkat när han skulle stiga upp eller vad vet jag.

Om inget av ovanstående inträffat vet jag inte vad mer jag ska tro för när jag har RIDIT har det inte hänt något som skulle kunna förklara denna stelbenthet. Archie har inte snubbat till, slagit i något eller ridits hårdare/på ett annorlunda sätt än vanligt.

Fast är det något båda mina och andra hästars hältor har lärt mig så är det att det oftast inte finns någon ”logik” i hältorna typ ”om benet ser ut som typ A så är det en hälta av typ B”.

Och jag tycker ofta att man i både litteratur och av ”folk” uppmanas att titta/känna efter svullnader och värme men de gånger jag har haft med halta hästar att göra så är det ytterst sällan man kunnat notera just dessa kännetecken.

Ja, jag som tyvärr har en tendens att förvänta mig det värsta och verkligen bli superorolig mår inte alls bra av varken ovissheten eller av att se min lilla häst stappla fram i boxen.

Jag har inte fått någon veterinärtid förrän på torsdag om en vecka men har i alla fall fått Metacam som Archie kan äta under tiden.

Även om Metacam inte är någon mirakelkur så känns det bra att kunna ge Archie NÅGON medicin som kanske hjälper.

Jag är inte någon förespråkare av ”tiden läker alla sår” utan vill proppa både mig själv och hästen full med allt som går för att eventuellt påskynda en läkning och undvika onödig smärta.

Övrig ordination tills på torsdag är långa skrittpromenader och jag ska gladeligen vandra i timtal om det bara hjälper hästen.

Nu kan jag bara hoppas på att vad det än är som Archie har drabbats av ska gå över fort som tusan eller att veterinären i annat fall kan hitta problemet om en vecka.

Buhu….jag gråter….

Leriga hagar

Ni som har följt mig, Archie och bloggen länge vet att det framför allt är en sak jag saknar på ridskolan; en härlig gräshage och mer tid för utevistelse. Detta är ju en av anledningarna till att vi står i Yddinge på somrarna, då är deras fina hagar ”lediga” eftersom de som vanligtvis ockupperar dom går på bete.

På ridskolan har vi alltså inget gräs i hagarna och efter mycket regnande blir underlaget allt från ganska till mycket lerigt. Ibland blir det också stora vattenpölar i hagarna. Förra hösten och vintern hade Arch och Birk otur och stod många veckor i lera vilket inte kändes så kul. Dels vill ingen av dom rulla sig (vilket förvisso är skönt för hästägaren men lite trist för hästen) när det är så blött och dels så blev allt ensilage som jag la ut helt förstört. Tack och lov fick ingen av hästarna mugg i alla fall men man (jag) drömde sig ändå ofta bort efter en mer ”behaglig” hage.

Vad jag insåg efter tävlingen i lördags är hur lätt det är att tro att ”alla andra” har det bättre när man själv är missnöjd med något.

Jag tävlade alltså på en mycket stor anläggning med bland annat 4 ridhus där man bedriver naturbruksgymnasium. Det fanns även många hagar och det var här jag gjorde den intressanta observationen; trots att jag alltså befann mig långt ute på landet; i en verklig hästmiljö där man arbetar med och undervisar kring hästar så var deras hagar inte ett dugg bättre än våra i storstan, snarare tvärtom, trots mycket mer tillgång till mark (yta).

De hagar jag såg (tio-talet) var fullständigt täckta av en mycket djup lervälling! Jag skulle faktiskt tveka länge innan jag lät Archie gå i en så dyig hage, det skulle verkligen känna som sista utvägen.

”Lustigt” nog såg jag nyligen ett nytaget foto från ett annat stall ”ute på landet” (i mina trakter, dvs strax utanför Staffanstorp) som också visade exakt samma sak; superlerig hage utan ett grässtrå.

Så detta ska jag tänka tillbaka på då jag gnäller över, i jämförelse med dessa, våra relativt torra hagar. Gräset är inte alltid grönare på andra ställen, det finns oftast inte ens under denna årstid :=).