Skrivet

Onsdag- ny sadel!!!!

Idag fick Archie och jag besök av den sadelutprovare vi träffade när jag beställde min nya Amerigosadel och det var just den hon kom för att leverera idag!

Vad kan jag säga annat än att sadeln är jättesnygg och att jag längtar efter att få börja rida ordentligt i den.

Tyvärr är det inte bara att ”köra hårt” direkt utan jag rekommenderades att vänja in Archie försiktigt och rida i min gamla sadel däremellan.

Idag skrittade jag bara ut i den och så långt kändes det bra.

Mötte maken på hans sedvanliga eftermiddagspromenad på hemvägen och tyckte att han kunde ta med Soya hem (hon var som vanligt med mig på uteritten) men det var hon inte alls intresserad av.

Om det var sin häst eller mammi hon inte ville skiljas från låter jag vara osagt men hon stod läääänge och tittade efter oss när vi skrittade iväg och det var tur att maken hade ett koppel till henne annars hade hon rusat efter oss.

Väl tillbaka i stallet oljade jag in min nya dyrgrip och njöt av dess skönhet 🙂 samt passade på att avhandla lite bloggkommentarer och annat med kära Oliven (Ris ägare Liv).

Skrivet

Dagens fråga: är gladgubben egentligen en surmupp?

Idag funderar jag på om det har gått inflation i ”smiley-gubben” och om han egentligen har en dold agenda?
Är han inte alls så glad som han vill påskina utan tvärtom sur och irriterad?

”Man” hävdar ju ofta hur lätt det skrivna ordet kan ge utrymme för många olika tolkningar och att man i en skriven text kan ha svårt att skönja nyanser och ibland till och med helt missuppfatta ett budskap.

”Det var ju roligt” behöver inte alls betyda att det var speciellt roligt utan tvärtom förfärligt tråkigt osv.

Man skulle ju lätt kunna tro att smiley-gubbarnas intåg- framför allt ”gladgubben” som ser ut så här 🙂 har medfört att folk idag bättre/ lättare förstår vad en skribent egentligen menar men jag börjar tvivla.

Till att börja med anser jag att det på vissa håll har gått inflation i gladgubben som en del använder helt urskiljningslöst och i vilka sammanhang som helst.

”Jag kan fodra hästarna imorgon :)” är ett exempel på en text där jag har svårt att motivera en gladgubbe så vida författaren inte tycker att det är extremt roligt att gå och mata hästar (tveksamt).

”Har någon sett mitt hoppspö :)” är för mig också enbart en fullständigt neutral fråga som inte behöver åtföljas av någon flabbande gubbe.

Att man inte vet riktigt när man ska/ bör förstärka en text med en gladgubbe må väl vara hänt, bättre att vara för glad än en surpuppa kanske man skulle kunna resonera men ibland tror jag också att gladgubben inte alls vill symbolisera just glädje utan en dold irritation som man inte vågar vara rak med.

När folk skriver:

”Inte för att jag vill klaga…..” så är det ju just för att de vill klaga och när någon säger ”ta inte detta på fel sätt” eller ”hoppas att du inte misstycker” så vet den som yppar orden mer eller mindre att den är ute på hal is och att den som får budskapet både kommer att misstycka och att ta något på fel sätt (vad nu fel sätt är för något).

Och jag tror som sagt att det är samma sak med gladgubben ibland.

Jag gissar att vissa ibland blir rent ut sagt djävligt irriterade över något men inte vill stöta sig öppet utan skriver ett ”låtsas-vänligt” budskap i stil med ”kan vi alla hjälpas åt att sopa stallgången bättre :)” medan de egentligen tänker ”det var ju själva fan att folk inte kan sopa efter sig”.

Skrivet

Du hänger väl med- on-line?

Jag har nog (?) tipsat om detta förut men det tåler att tipsas om igen, det ypperliga sättet att följa pågående (och för all del kommande och avslutade) tävlingar hemma vid datorn eller var som helst där du har tillgång till Internet (i I-phonen tex):

http://www.equipe.nu/

Allt fler tävlingsarrangörer använder sig av detta system, även små klubbar med lokala klasser och själv tycker jag att det är ett suveränt sätt att hålla koll!

Den enda nackdelen skulle väl vara att i alla fall jag känner mig lite bortskämd med detta nya system så de få gånger någon arrangör inte har anslutit sig så blir jag smått irriterad, framför allt om de sedan tar flera dagar på sig att publicera resultaten efter en tävling.

Det kan ju inte ta många minuter att göra detta tänker den krävande Birgitta!

Skrivet

Tisdag- det går framåt

Morgonens dressyrpass avverkades utan sporrar och med ett spö som användes ytterst sparsamt och som jag slutligen la ifrån mig helt.
 
Red mycket övergångar mellan trav och galopp och precis som vid något tidigare tillfälle så började Archie ”från ingenstans” att gå så där underbart som han gör i sina bästa stunder.
 
Detta var efter ca 30 minuter, han gick inte DÅLIGT innan men det var ändå en markant förändring och när detta var inträffade var det bara att ”åka häst”- jättehärligt.
 
Jag önskar att jag säkert visste VAD som utlöser denna förändring; är det något i min ridning (vad vet jag i såg fall inte än)  eller är det helt enkelt den tid det tar för Archie att fullt ut ”värma upp”.
 
Jag märker ju på mig själv att jag behöver tid på mig att ”komma igång”- i början blir jag lätt andfådd medan jag efter ett tag kommer in en annan andning eller hur jag ska säga.
 
En annan tanke som slog mig är att jag kanske inte ska rida fram så länge (45 minuter inklusive skritt) innan jag rider in på tävlingsbanan?
 
Nu är mitt mål med ridningen hemma att få Archie att gå på det där ”bästa sättet” så fort som möjligt, dvs det ska helst inte ta 30 minuter innan vi är där, och sedan orka gå där längre och längre tid innan den uppåtgående kurvan börjar plana ut och slutligen börjar söka sig neråt så att säga.

Skrivet

Om sporrar på dressyrtävling

På tal om gårdagens diskussioner om hästar som ”dör” inne på dressyrbanan, vad man kan göra åt det osv så måste jag säga att jag tycker att det är lite konstigt att man MÅSTE ha sporrar när man tävlar dressyr.

Egentligen är det väl skickligare om man kan klara sig utan dessa hjälpförstärkare, hur diskret de än används, eller?

Det vore lite kul att se vad som skulle hända om sporrar i stället FÖRBJÖDS helt och hållet- undras tro vilka som trots det skulle ha tillräcklig ”fart” osv på sina hästar.

För jag har mer än en gång noterat att även de som säger sig ha otroligt framåt hästar rider med rejäla ”doningar” till sporrar.

Visst kan man säga att en sporre aldrig är skrapare än den fot som den sitter på precis som ett bett inte är skarpare än den hand som håller i tygeln men ändå….

Skrivet

Måndag- ny vecka, nya tag

Även i morse var det bara ett fåtal grader varmt (dvs svinkallt) på morgonen men fördelen med det är att det då brukar bli fint höstväder och det blev det också.

Solen strålade och då blev det genast ganska varmt mitt på dagen så när jag hade slutat jobbet åkte jag för att rida ut på min lille häst.

Idag flöt allting på bra och även om jag bara red ”rakt fram” övade jag en del på övergångar mellan skritt och trav med snabba och lätta reaktioner.

Jag red utan sporrar och hade förvisso spö med mig men utan att använda det en enda gång och det var inga som helst problem.

Gårdagens problem med att ljusen på mitt släp inte ville fungera avhjälptes också till 100% efter ett besök hos min kära bilmekaniker där jag alltid får utomordentlig service så nu har jag en sak mindre att fixa på min agenda.

Jag har glömt att nämna det men jag får förhoppningsvis min nya sadel i veckan och det ska verkligen bli kul.

Inte för att jag eller för den delen Archie har lidit precis som det är nu men den nya sadeln var ändå, i alla fall vid utprovningen, snäppet bättre och det räcker för mig.

Skrivet

Lite av mina tankar kring tränarbyten

I samband med gårdagens inlägg där jag beskrev min frustration över att Archie har börjat ”lägga av” när jag tävlar har jag som förslag på hur detta skulle kunna avhjälpas från några bloggläsare fått rådet att prova att rida för någon annan tränare.

Jag vill inte helt avfärda rådet som sådant; jag HAR bytt tränare några gånger i mitt liv av olika anledningar men vill samtidigt poängtera att jag i dagsläget är fullständigt nöjd med nuvarande tränare och att jag därför för stunden inte vill byta bort henne.

Jag vill se om några “enklare” åtgärder räcker för att väcka Archie på dressyrbanan innan jag ens börjar överväga ett eventuellt tränarbyte faktiskt och känner inte riktigt att det är där ”skon klämmer” om jag ska vara ärlig. Kanske har jag fel men det får i så fall tiden utvisa.

Om jag hade tyckt att Archie på alla vis gick sämre idag än för säg 1 år sedan så hade ett tränarbyte känts mer aktuellt/ befogat men nu är det som sagt inte på det viset utan just nu handlar det om ett väldigt vanligt problem som också har drabbat mig- hästen har börjat såsa sig inne på tävlingsbanan.

På träningarna går det däremot tvärtom bättre och bättre just nu- konstigt kan man tycka och det kanske är så att jag behöver ge allt mer TID för att verkligen kunna ställa rätt ”diagnos”.

Att byta tränare är ingen ”quick-fix”- det tar mer eller mindre lång tid att bli samspelta osv och som sagt så växer bra tränare inte heller på träd. Det är med andra ord inte så att varken jag eller någon annan jag känner har en lista på olika tränare som genast har tid och lust att ta sig an ett nytt ekipage och dessutom finns det en hel del annat också som ska passa (träningstider, träningsplats, pris osv).

Sedan anser JAG att en del har för stor tilltro till just ”tränarbyte” som sådant (rätta mig om jag har fel Ann- du som själv är tränare).

Ofta kanske man upplever en smekmånadsperiod med den nya tränaren men sedan inser man nog att de flestas ”röda tråd” är lik alla andra vettiga tränares ”röda trådar”- sååå många olika vis finns det faktiskt inte att rida på, eller?

Det är väl mer personkemin som ska stämma i många fall och att en del fördrar lite ”mjukare” tränare framför de som står och gormar (något förenklat) men som sagt, en ryggning är en ryggning och kan inte göras på 10 olika sätt (sade hon något raljerande).

Jag tycker dessutom att en del allt för lättvindigt skyller på just tränaren så fort förväntade resultat uteblir och så ska det genast bytas tränare i förhoppning att det ska bli bättre.

Och ibland blir det så- ibland inte. Men man har också ett eget ansvar som ryttare, det mesta av ridningen gör man ju faktiskt UTAN tränaren.

Skrivet

Veckan som gått samt lite bilder från i helgen

Veckan som gått har bjudit på både besvikelse och glädje- inget snack om den saken.

Archie har i sina bästa stunder gått bättre än någonsin och jag hoppas att detta inte bara är en tillfällighet utan att vi kan bibehålla denna lite högre kvalité och givetvis också sakta men säkert förbättra oss ytterligare.

Tyvärr var helgens tävlingsresultat en lika stor besvikelse som träningarna har varit glädjande och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte är orolig.

Jag vet såååå många hästar som lärt sig att skilja på träning och tävling, som kan gå som ”gudar” hemma eller på en framridning för att sedan gå in och stanna ut sig på första hindret eller fullständigt dö av oengagemang inne på en dressyrbana.

En del går att väcka till liv igen, andra inte och jag hoppas att Archie kommer att tillhöra den första kategorin.

Inte heller kan jag skylla på att han kan ha ”tröttnat” på att tävla- så lite tävlingar som vi varit på i år har aldrig inträffat tidigare.

Nu har jag en del strategier för att försöka bryta denna tråkiga trend och det första jag ska göra är att åka på en träningstävling nästa lördag där jag förhoppningsvis kan göra något OM Archie än en gång bestämmer sig för att sova inne på banan. Då kommer jag om inte annat att vara beredd!

Även lilla Soya har tävlat i helgen och med facit i hand kunde vi lika gärna ha stannat hemma. I princip en hel dag gick åt till detta event och ändå hann Soya bara springa ett lopp innan jag kände att vi var tvungna att åka hem.

Det är bara att inse att jag är för otålig och organiserad för att ha tålamod med och förståelse för allt som kan krångla på LC-tävlingar- de som säger att dressyrtävlingar är ”som att se på när målarfärg torkar” borde absolut besöka ett LC-event där man inte ens kan fördriva väntetiden med att ta del av fortlöpande resultat som på exempelvis en dressyrtävling- en fullständig gåta för mig.

Resultaten är alltså ”top secret” till sista hunden gått i mål och varför det är på detta viset skulle jag bra gärna vilja veta?

Varför har man inte en eller flera funktionärer som för hand eller via dator räknar ihop resultaten allt eftersom de inkommer och sedan sätter upp dessa på en tavla eller dylikt? Så gör man på dressyrtävlingar sedan urminnes tider och det fungerar hur bra som helst.

Ska jag vara ärlig tror jag inte dressyrtävlare ens skulle acceptera att vara tvungna att stanna kvar till ”the bitter end” för att få veta om de blivit placerade eller ej.

Men hundfolket är ett tåligt släkte som inte klagar i första taget och sporten är så liten att det varken finns tillräckligt med pengar eller frivilliga för att det ska flyta bättre än det gör för närvarande- man gör helt enkelt så gott man kan med de till buds stående medlen.

Helgens LC-tävlingar hölls i närheten av Skottorps slott.

Ett lagom stort (litet) slott….

….som var väldigt fint tyckte jag.

En vacker vy!

En av banorna.

Helgen avslutades för Soyas del med en skön promenad i Dalby naturreservat- visst är det vackert?

Skrivet

Söndag- man får aldrig vara nöjd (länge i alla fall)

Usch vilken trist tävlingsdag det har varit idag!

När jag steg upp halv fem (suck….) var det frost på bilrutan och temperaturmätaren visade höstens bottennotering, bara EN plusgrad!

Dimman låg dessutom så tät så tät- det gick knappt att se några meter framför sig på vissa sträckor.

Tänk om det hade varit sådant väder på LC:n igår!!!!

Domarna hade ju inte kunnat bedöma ett enda lopp och hundarna hade för den delen inte sett trasan.

När jag kopplade släpet insåg jag att en lampa som pajade på bilen igår gjorde att det inte gick fram någon el till släpet över huvudtaget- alla lampor vägrade lysa!

Det kändes ju verkligen säkert att köra med ett nersläckt (men tack och lov vitt) släp i dimman men vi lyckades komma fram helskinnade och körde bara fel sista biten eftersom arrangören inte hade skyltat ordentligt till själva parkeringen.

Väl på plats kändes allting hur bra som helst tills jag red in på banan där jag skulle rida LA:4.

Som på en given signal efter inledningshalten DOG Archie fullständigt och jag var faktiskt på väg att lämna banan flera gånger i frustration.

Inte ens mina till slut BANKANDE skänklar gjorde någon skillnad och det var precis som domaren skrev i protokollet ”väl kämpat på en fin häst som för dagen inte ville gå fram” eller något sådant.

Om jag kunde skylla på NÅGOT, vad som helst, men när jag red bort till framridningsridhuset efter ritten och för att rida lite mer satt jag plötsligt på en häst som FLÖG fram och jag fullständigt NJÖT av hur otroligt fantastiskt och underbart han gick.

Således har Archie nu lärt sig samma sak som tusentals hästar före honom- inne på banan går det att maska utan att man som ryttare har så mycket att sätta emot!

Om jag inte lyckas vända/ ändra detta är det så klart fruktansvärt och jag är dessutom så luttrad att jag inte är alls övertygad om att det går.

Dels har tendenserna funnits där redan innan och dels är detta som sagt inget världsunikt problem.

Tyvärr kommer det också i förlängningen att innebära att våra vägar måste skiljas åt och det känns ännu bittrare när jag nu fler och fler gånger även fått känna på vilken potetial Archie faktiskt har.

Jag har ju från dag 1 köpt Archie som en ren tävlingshäst och för mig räcker det absolut inte med en häst som fungerar på träning, hur underbart den än skulle gå där.

Nu ska jag inte gå händelserna i förväg- jag annonserar inte ut hästen imorgon 🙂 utan börjar med att anmäla honom till en träningstävling i dressyr nästa vecka där jag ska se om det är lika illa och om jag kan göra något inne på banan för att vända det.

Jag är en fighter och vill verkligen uttömma alla möjligheter men tyvärr har jag andras erfarenheter av samma problem som en mycket dålig statistik att slåss emot!