Kommentarer från läsare och mina svar till dom!

Det har kommit in diverse kommentarer från läsare om mina inlägg och 3 av dom har jag hunnit besvara.

Läs mer under inläggen ”Tillbakablickar: hästmode”, ”Några av världens kanske bästa hästprylar” och ”Glömsk, vimsig hästägare och snäll hovslagare”.

Ytterligare svar kommer i nästa vecka då vi bland annat ska få veta hur det går för Helen och Rulle som nu rids med gummiband!

Stall och häst-tid

Om man skulle räkna efter hur många timmar man tillbringat i stallet i sitt liv skulle det bli mycket tid har jag kommit fram till.

Själv är jag i stallet minst 50 veckor om året, ibland till och med mer. Enda gången jag inte är i stallet är (av förklarliga skäl) då jag är BORTREST.

Är jag hemma har jag ALDRIG (helt sant) låtit bli att åka ut till stallet i varje fall en stund.

Jag är dessutom nästan alltid i stallet 2 gånger om dagen, en gång på morgonen (innan jobbet) och en gång på eftermiddagen (efter jobbet).

Däremot är det många, många år sedan jag ”levde” i stallet, dvs tillbringade i princip all ledig tid där, så som vissa hästägare/ hästmänniskor faktiskt tenderar att göra.

Själv skulle jag utan tvekan säga att hästintresset är min största ”hobby” (snarare en livsstil) men jag har också ett mycket stort behov av att göra andra saker även om det ibland inte är märkvärdigare än att ligga i soffan och se på tv eller läsa en bok (jag läser säkert 50 böcker om året och har alltid gjort).

Eftersom jag alltid haft ”annat” som jag varit tvungen att eller vela göra så har jag också alltid varit en ”effektivitets-minister” i stallet och kunna organisera mitt hästägande så att jag har hunnit med det jag velat utan att känna att annat blivit lidande.

Jag har alltid arbetat heltid och dessutom ofta haft extraarbeten av olika slag, jag har sedan 5 år tillbaka ett hus med trädgård och min man vill också gärna se mig någon gång även om han också har egna intressen. Han skulle INTE acceptera att jag kom hem vid 20-21 varje vardagkväll och jag skulle själv aldrig orka att ha det så.

Som det ser ut idag är jag 9 av 10 gånger hemma senast 17.30 vilket dels beror på att jag kan sluta redan vid 16.00 och dels eftersom jag nästan alltid rider på morgnarna.
Jag är alltid i stallet när det öppnar, dvs 6.30 (på helgerna 6.00).

Om jag rider tillbringar jag ca 2½ timme i stallet/ dag, 2 timmar på morgonen och ½ timme på eftermiddagen. Om Archie har vilodag (2 dagar i veckan) är jag i stallet 1 timme på morgonen och ½ timme på eftermiddagen och jag passar då på att arbeta in lite tid på jobbet.

Just idag har JAG själv vilodag vilket inte händer så ofta men som jag har börjat tillämpa.
Jag åker då bara till stallet en gång på lördagen eller söndagen (på morgonen) och låter hästskötarna fixa med intag och skötsel på eftermiddagen. På så vis får jag lite mer egentid och slipper känna mig så bunden till stallet. Jätteskönt!

När folk frågar mig vad jag ska göra på min semester brukar jag skämtsamt (fast det ligger lite sanning i det ) svara: ”Allt som jag brukar, fast LÅNGSAMMARE”.

Eftersom jag har ett tight tids-schema i stallet både på morgonen och eftermiddagen är det sällan som jag står och borstar i evigheter eller pratar med andra folk i stallet UTAN att samtidigt göra annat också. När jag har semester går jag däremot omkring i stallet och verkligen drar benen efter mig, pratar ihjäl stallpersonalen osv. DET skulle jag önska att jag hade mer tid till även till vardags och skulle jag bli ekonomiskt oberoende så är det precis så mina dagar hade sett ut :=)!

Glömsk, vimsig hästägare och snäll hovslagare!

Igår eftermiddag då jag kom till stallet kunde jag konstatera att Archie hade trampat av sig en framsko. Hann ”stirra” upp mig en del innan jag (inom 5 minuter, hmmm….) fick tag i min snälle hovslagare som lovade att komma dagen därpå efter Archies hagvistelse på förmiddagen.

Hovslagaren bad mig också att försöka leta upp tappskon på vilket jag svarade att detta var att betrakta som ett ”mission impossible” med att jag visst skulle göra ett försök.

Jag slirade ut i hästarnas hage och spände ögonen i leran, vattenpölarna och de flera centimeter djupa och vattenfyllda hovavtrycken. Nada, nothing, niente, men det hade jag inte förväntat mig heller!
Vandrade hemåt med ridskor som nu vägde något kilo mer pga all lera som hade fastnat på dom, glad över att i vart fall ha hittat en av Birks boots väl nergrävd i leran och som vi varit av med ett tag.

I morse gick jag som vanligt ner med hästarna till hagen klockan 06.50 (fick ju tyvärr ställa in min planerade hoppträning pga tappskon, snyft, snyft….) och först DÅ återvänder mitt tydligen avdomnade minne!

Dagen innan då jag gick ner med hästarna till hagen hade det ju faktiskt hänt något ovanligt!

Jag har vanligtvis en utmärkt pli på både Archie och Birk och de VET att de ska gå IN i hagen även om jag står utanför och tar av dom tränsen. Likaså skulle det aldrig falla dom in att försöka springa UT från hagen även fast jag alltid lämnar insläppet vidöppet då jag går in för att hämta dom.

Men igår fick Archie för en gångs skull för sig att leka lite (hmm….) och i stället för att följa efter Birk in i hagen (den snälle hästen skulle aldrig ens drömma om något annat) så svängde han helt sonika av och började beta på gräsvallen mittemot hagen. När jag närmade mig för att hämta tillbaka honom var han inte dummare än att han förstod att detta skulle innbära slutet på gräsätandet så han började gå snabbare och snabbare för att slutligen ta några galoppsprång på gräsvallen. Denna vall är alltså extremt brant (se bild ovan) och där sprang Archie upp och ner i det jättehala gräset. Tack och lov pågick denna cirkus bara någon minut (Birk stod under hela tiden i hagen och märkte nog inte ens vad som försigick utanför) och Archie lät sig ganska snabbt fångas in för att återbördas till hagen. Och det var det, det…

Fast i morse slogs jag plötsligt av tanken att det kanske var DÅ som skon hade trampats av och inte alls i hagen som jag trott.

”Det kostar inget att kolla” tänkte jag och jag hann inte mer än tänka tanken så såg jag skon djupt nergrävd och helt skev i leran på vallen!

Så i eftermiddag har jag förhoppningsvis en häst med 4 skor på fötterna, redo inför helgens tävling på söndag!

Ventiler!

Om jag skulle svara på frågan om mina 3 senaste hästar har varit väldigt LIKA eller OLIKA varandra hade jag nog varit tvungen att säga det förstnämnda även om de givetvis inte varit kopior av varandra i allt.

De har alla 3 varit glada, genomsnälla, tyckt om människor och man har i alla fall haft intrycket av att de alltid gjort så gott de kunnat. Alla 3 har även i mycket ung ålder gett ett väldigt ”kontrollerat” intryck, folk har ibland tyckt att hästarna nästan har varit FÖR lydiga, lugna och sansade. Men även en kontrollerad dressyrmaskin behöver ge utlopp för lite ”egna idéer”, tjo och tjim och i de fallen har alla 3 hästarna haft olika ”säkerhetsventiler”.

Heron var lydnaden personifierad när han var 4 år och folk trodde mig knappt när jag berättade hur gammal (läs: ung) han var. Och han löd verkligen minsta vink vad det än gällde UTOM när vi skulle hoppa uppsuttet. De första åren gick det inte att styra emot något som stod mellan 2 hinderstöd utan att Heron ökade farten något otroligt, det var verkligen ”plattan i mattan” och full fart över hinderna.

Kunnigt folk rådde mig att öva lydnad (ha ha ha) med cavalletti-serier osv men se…DET var inga problem. Heron kunde gå över 100 bommar PÅ MARKEN i perfekt lydnad men så fort man satte upp en enda bom mellan 2 stöd så var det full gas igen. Jag kunde också STANNA 2 meter efter ett hinder i perfekta halter men framför hindret var det som förgjort.

Tack och lov hade ju Heron en enorm vilja ATT hoppa så det där med att det gick i ”hundranittio” brukade inte hindra honom från att lyckas bra på hopptävlingar men det kändes så klart inte så trevligt att inte ha någon vidare kontroll.

I mina deppiga stunder tröstade jag mig dock med att även en så lydig häst behövde känna att han någonstans och någon gång fick ta kommandot och beteendet upphörde tack och lov efter något års intensiv träning.

Décimas sätt att visa att hon inte alltid gick att kontrollera var på löshoppningarna. Hon hade av naturen en fin teknik men då man hoppade uppsuttet kunde hon vara ganska tittig och lika gärna springa förbi som över hindrena.

Då man löshoppade gick hon inte att känna igen! Den så lugna hästen fick som eld i baken och skenade mot löshoppningshinderna. Efter många fruktlösa försök att dämpa tempot kom vi på att jag kunde LEDA henne tills det bara återstod några få galoppsprång till hinderna. Då hann hon aldrig få upp någon farlig fart och sprången blev bättre. Uppsuttet höll hon aldrig på med dessa höghastighets-försök och det är jag mycket tacksam över.

Archie har även han funnit ett sätt att leka spelevink! När man rider ut vill han ofta takta tex, ett beteende han aldrig uppvisar annars. Han kan också till synes utan anledning vända och försöka gå åt ett annat håll eller stanna och inte vilja gå fram. Nu när jag skriver det ser jag att det ser mer illa ut i skrift än det är i verkligeheten, det är inte så att han är ISTADIG precis och han är lätt att få på andra tankar men det är ändå lite av ”jag provar och se om JAG får bestämma” över hans trixande.

Så sammanfattningsvis har jag haft hästar som har ”ventilerat” sig vid uppsutten hoppning, löshoppning och vid uteridningar. Nu undrar jag för mig själv vad det är som har gjort att hästarna har gjort de val som dom har gjort? Kanske bara en slump? Ja, det får vi tyvärr aldrig veta…..

Några av världens (kanske) bästa hästprylar?

Efter att tidigare ha berättat om saker jag aldrig skulle tänka att använda mig av igen tänkte jag vända på det hela och berätta om vad jag anser är några av de bästa hästprylarna i världen och som jag aldrig skulle klarat mig utan:

1. Klippmaskinen: Jag erkänner: jag tycker att oklippta hästar ser gräsligt fula och ovårdade ut och skulle säkert klippa alla hästar utom fölen om jag sysslade med hästuppfödning :=).

Jag älskar korta, blanka hårremmar och klipper så fort den första vinterpälsen visar sig.

På tal om klippning minns jag att man, då jag började rida klippte ut som en vojlock på de hästar som man skulle helklippta. Denna jäkla ”hår-vojlock” var jättesvår att få till snyggt och efter några år började man klippa ”sadel-plättar”; en stor oval lämnades oklippt vid sadelläget. Numera klipper ju många ALLT (så även jag) och det är utan tvekan det snyggaste och mest praktiska. Det är ju under sadeln hästen svettas MEST så det verkar ologiskt att lämna kvar håren just där. Men då man gjorde detta angav man som skäl ”risk för skav om pälsen klipptes bort” även om jag själv aldrig upplevt detta.

2. Glansspray: hur höll man svansen ren och o-tovig innan denna spray kom ut på marknaden?

Jag minns när vi som skötte lektionshästarna i min ungdom stod och slet itu hästarnas svansar med piggborstar i nävarna, det var före glanssprayens tid och vi förstod inte hur lång tid det tar för en sönderborstad svans att växa ut. Det kan ta ÅR, trust me….

3. Regntäcken: de moderna täckena som både är tunna, andas och kan stå emot hur mycket regn som helst är underbara!

Jag minns hur jag som nybliven hästägare, och på den tiden dessa täcken inte fanns, brukade rusa ner till hagen för att ta in hästen vid minsta skyfall. Numera vet jag dels att hästar inte dör av lite regn och dessutom har jag utmärkta täcken som både håller hästen ren och torr!

4. Bogveck på täcken: även detta är en underbar uppfinning. Innan jag började använda täcken med bogveck hade mina hästar ofta skav på bringa och bog. Sedan jag började använda täcken med bogveck är inte ett hårstrå krökt någonstans!

5. Termobyxor: egentligen inget ridplagg men jag använder det hela vintrarna, både när jag bara går i stallet och när jag rider ut. Eftersom jag är extremt frusen räcker det inte med långkalsonger under ridbyxorna och dessutom blir det korvigt och tjockt. Ett par termobyxor värmer mycket bättre och känns inte så klumpiga. Tricket är att köpa ”vanliga” termobyxor, inte de som ÄR avsedda för ridning. Rid-termobyxorna tycker jag är klumpiga och lite stela med sin skinnklädda bak medan vanliga termobyxor är tunnare och således mer följsamma. Jag brukar köpa ett par på GE-KÅS (Ullared) barnavdelning för 79:– varje vinter.

6. Schabrak som sätts fast i sadeln med kardborr-band. Mycket smidigare att sätta på och ta av än de schabrak/ vojlockar med fastsydda öglor som såldes tidigare!

7. Fleece-ridlindor med kardborrband. Billiga, finns i många snygga färger, lätta att tvätta och använda. Minns någon bomullslindorna med SNÖREN som man använde förr?

8. Hela lädertyglar med dito ”stoppare”. Jag använde i många år vävribbtyglar men sedan jag började använda lädertyglar skulle jag inte kunna tänka mig något annat. Vävribbtyglarna tycker jag blir smutsiga, styva och ofräscha efter ett tag medan lädertyglarna både är lättare att rengöra och bibehåller sitt ursprungliga utseende längre tid.

Dagens träning

Dagens träning blev som det blir ibland, blandad kompott!

Vi gjorde lite av varje och med varierande resultat.

Travökningarna blev mycket bra och jag kunde hjälpa till med spöt utan arga reaktioner.

Skänkelvikningen för höger skänkel blev rätt så seg och när jag skulle hjälpa till med spöt så kom det en arg ”kick” och en galoppfattning flera gånger (inte heller helt ovanligt).

Galoppfattningarna från skritt blev bra liksom den förvända galoppen och öppna-embryona i båda varven.

Vi återupptog också bytesträningen som legat nere en längre tid. Ett byte blev ganska bra och 3 blev ”hyfsat acceptabla med tanke på utbildningsnivån”. Jag känner att jag nu VÅGAR hjälpa till med spöt även om Archie sparkar bakut. Jag är fortfarande rädd för att ramla av när han gör sina bakut-konster men jag känner samtidigt att han verkligen behöver spöhjälpen för att byta.

Som vanligt känner jag att tiden inte räcker till. Jag skulle vilja öva på fler saker och längre stunder, flera dagar i veckan men tycker samtidigt att Archie är för ung ännu.

Häromdagen berättade en tjej i stallet att hon hade kört in sin häst. Detta är exempel på EN sak jag skulle vilja prova att göra med Archie, inte för någon annan anledning än att det hade varit kul att prova men som sagt: när skulle jag hinna detta?

Jag kan inte både satsa på att ha en dressyrhäst som ska tävla var och varannan helg OCH hoppträna OCH rida ut OCH tömköra OCH löshoppa OCH dessutom försöka köra in….suck….

Tillbakablickar: hästmode

Har ni tänkt på att det går mode i även häst och ryttarutrustning?

Satt och tittade på lite gamla hästbilder härom dagen och slogs av att vissa saker som man använde för säg 20 år sedan och tyckte var jättefina skulle orsaka ett skrattanfall idag eller så skulle man av andra anledningar aldrig få för sig att använda dom.

Ovan den berömda JOFA-hjälmen som lever än idag, alla våra lektionsryttare erbjuds att låna en sådan om de inte har egen hjälm.Min första Jofa-hjälm var av svart sammet och jag vårdade den ömt (se separat inlägg om detta). Jag hade tack och lov aldrig någon hemsk BOERI-hjälm, detta var en mopedliknande hjälm som täckte öronen och som jag tror att jag hade fått klaustrofobiska känslor av.

Chaps (se bild ovan) säljs fortfarande men jag kan inte begripa hur JAG kunde tycka att de var något att ha (jag TROR att jag tyckte att man såg HÄFTIG ut i dom snarare än att dom fyllde någon direkt funktion).

Som värmande plagg föredrar jag absolut termobyxor och de är också mycket lättare att rengöra: bara att slänga in i tvättmaskinen vilket man ju definitivt inte kan göra med läderchaps.

På tal om saker man inte kunde slänga in i tvättmaskinen så hade jag förutom chaps även OLJEROCK en tid, även detta plagg tycks mig idag otympligt och svår-skött när det finns så mycket olika jackor i lättskötta, billiga material.

Bilden ovan visar ett New-Zeeland-täcke. Detta var de första täckena jag kom i kontakt med som hästägare och jag skulle idag inte ta emot ett om jag fick det gratis. Styva och ganska oformliga var de och de vägde ett ton när de blev smutsiga och våta. Jag tror aldrig att jag tvättade ett sådant täcke och jag kan inte tänka mig i vilken tvättmaskin man skulle lyckas knöla in det.

Jute-täcke (se bild ovan) hade jag också. Också detta ett svår-tvättat täcke som inte på långa vägar kan mäta sig med dagens snygga, praktiska och på alla andra sätt överlägsna täcken.


Vojlockar är också något som fortfarande används flitigt, dock inte av mig. Jag har sedan många år tillbaka endast schabrak eftersom jag helt enkelt tycker att dessa är mer estetiskt tilltalande.
 
Annars var en SVART (!!!) vojlock en av de första hästsakerna jag köpte till min första häst. Jag minns att vojlocken efter ett tag blev ganska urtvättad och antog en mörkgrå nyans. Efter ytterligare ett tag blev den så sliten att det gick hål vid bakvalvet. Vet ni vad snåljåpen/ den ekonomiska Birgitta (välj själv) gjorde då???Jag skäms faktiskt att berätta det men jag VÄNDE på vojlocken, sprättade upp stropparna och sydde på dom på det som tidigare varit vojlockens baksida. Så kunde jag använda vojlocken ytterligare en tid….Ja herregud…maken till sparsamhet….

Tillbakablickar: min första ridutrustning och hur jag vårdade den ömt!

Ovan ser ni en bild där jag stolt poserar i min första egna ridhjälm, en svart Jofa sammetshjälm inköpt hos Jensen sport 19 februari 1981.
Affären finns kvar men har sedan många år bytt lokaler.

På bilden bredvid (från maj 1982) visar jag upp mina (första) beiga ridbyxor av något konstmaterial som var mycket populärt på den tiden.
Byxorna blev med tiden mer och mer uttänjda (vilket faktiskt redan syns på bilden) och jag försökte behålla deras passform genom att tvätta dom i varmare och varmare temperaturer.

Den första ”ridsak” jag köpte var ett brunt spö, ett mellanting mellan hopp och dressyrspö. Spöt kostade 24:– om jag minns rätt och valdes noggrannt ut i en affär som hette ”Jerrys Ridshop”. Affären låg vid S:t Knuts torg i Malmö och stängde igen för många herrans år sedan.

Efter spö-investeringen inköptes hjälm, ridbyxor och gummiridstövlar på Jensen sport; jag hade ditills ridit i morsans gamla gummistövlar, jeans och lånad hjälm från ridskolan.

Jag skrattar fortfarande när jag tänker tillbaka på hur jag månade om min första rid-garderob.

På den tiden (jag var 15 år gammal) red jag en gång i veckan, på lördagarna. När jag kom hem efter avslutad ridlektion följde en minutiös ritual!

Jag tog min sammetshjälm och plockade noga bort allt flock och annat som hade fastnat på den. Därefter vek jag nogsamt ihop mina ridbyxor i sömmarna och hängde dom med milimeterprecision över en klädgalge.

Avslutningsvis tog jag mina gummistövlar, la mig på knän i duschen och skurade dessa (undersidan framför allt) med en diskborste tills stövlarna var kliniskt rena.

När allting var rengjort ställdes det in en en garderob i väntan på nästa lördag.

Att jag bara iddes! Samma procedur vecka ut och vecka in.

Jag fick sedermera börja sköta en lektionshäst (Carinus, som ni redan kunnat läsa spaltmeter om) och detta innebar plötsligt mycket mer tid i stallet. Jag övergav min kadaver-disciplin vad gäller utrustningen och plockade aldrig mer flock från hjälmen eller diskade stövlar i duschen!

Fortsättning om Helene och Rulle

Sedan Helenes fråga om sin häst Rulles form publicerades har vi hunnit ha en hel del mailkontakt och detta har framkommit:

1. Rulles tänder är kontrollerade av duktig hästtandläkare flera gånger.

2. Det är oftast i början av ridpassen som ”formproblemet” uppträder.

3. Helene kommer att provat att rida med gummisnodd för att se om detta hjälper.

Helene har också skickat mig en kortare filmsnutt och utifrån Helenes kommentarer ovan samt filmen har jag gett henne följande råd:

I filmsekvensen tyckte jag att Helene förhöll sig väldigt passiv när Rulle körde ner huvudet mellan frambenen. Hon hade för långa tyglar som TILLÄT hästen att gå aldeles för mycket ”bakåt, neråt” och hon gjorde inget aktivt för att få upp huvudet på hästen. Jag rådde Helene att korta tyglarna, att ta uppresande tygeltag samt att försöka rida mer framåt eftersom det på filmen såg ut som att hästen gick i ett segt och oengagerat tempo.

Helene fick också rådet att provat att rida med gummisnodden i vart fall 3 gånger för att se om det förändrar något.

Avslutningsvis rådde jag Helene att inte se inspänningen som ett ”misslyckande” utan som en hjälp för att snabbare komma till BRA arbete med sin häst. Jag har själv tidigare haft lite fördomar mot hjälptyglar (eller snarare deras användare) och tyckt att det varit ett sätt att ”fuska” men har insett att det är dumt att slita på hästen i onödan om man kan få en TILLFÄLLIG hjälp med ett problem.

I början av nästa vecka kommer förhoppningsvis en rapport från Helene så att vår nyfikenhet huruvida formen har förbättrats blir stillad!

Fram tills dess kommer det dagligen nya lustigheter från undertecknad!

/Birgitta

Fråga från en läsare: häst som går över tygeln OCH bakom hand

Till bloggen har det inkommit en intressant fråga som jag vill delge även övriga läsare då jag tycker att den belyser ett inte helt ovanligt unghäst-fenomen.

Frågeställaren Helene (som har avböjt att vara anonym) har ett 5 årigt fullblod, Rulle (aldrig tränad för galopp) som hon har ägt sedan hästen var 3 år gammal.

Så här sammanfattar Helene problemet: ”Ridningen har gått fint, hästen är lugn och sansad. Jag rider ut i skogen ensam och i grupp utan några som helst probem, hästen är pigg men inte het. Riktig drömhäst ute. Däremot har jag lite problem när jag rider på banan. Han vill helt enkelt inte komma till ett vettigt arbete. Huvudet är ömsom i luften och ömsom går han bakom handen. Däremellan kan han gå riktigt trevligt och i rätt form i flera meter då man känner hur ryggen höjs och man hamnar i ”uppförsbacke” men tillfällena är alldeles för få för en häst som är såpass mycket riden. Det hjälper inte att rida böjda spår, det hjälper inte att driva stadigt framåt, det hjälper inte att försöka ”locka” ner honom med ledande innertygel. Jag har provat några olika sorters bett, rakt, tvådelat, tredelat.

Mitt svar, utifrån MINA erfarenheter följer nedan:

Jaaa du…det var inte ett lätt problem det där!

Hästen vill alltså omväxlande gå bakom hand och över tygeln?

Jag antar att du har kollat igenom hästens mun noga? Vet ej var du bor eller vilken tillgång du har till en veterinär som är bra på tänder?En häst som går bakom hand eller över tygeln vill ju av någon anledning undandra sig bettets inverkan och man kan ju fråga sig varför. Smärta i munnen pga hakar eller andra tandproblem KAN vara en anledning.

Om vi förutsätter att det INTE är ett mun/ tandproblem så skulle det kunna vara en ren ”styrkegrej”.

Upplever du att hästen ”håller på” med huvudet mest i början eller slutet av ridpasset eller är det lika mycket oavsett?

Om beteendet uppträder mest i slutet av ett ridpass kan det vara tecken på att hästen börjar bli trött alternativt ”uttråkad” (behöver stimuleras med olika rörelser, tempoväxlingar, gångartsväxlingar o dyl).

När jag började rida Archie vevade han en del med huvudet, framför allt när han började bli trött. Han kunde då försöka rycka tyglarna ur mina händer, slå med huvudet upp och ner osv.

Jag fick honom att förstå var hans huvud skulle befinna sig genom att rida med ”gummiband” (vet du vilken typ av inspänningstyglar jag menar?).

Efter max 1 månads ridning med gummibandet var han mycket stadig i formen och har så förblivit.Fortfarande kan ”vevandet” dyka upp i stress-situationer (utomhus: om han ej får gå så fort som han vill) eller om han börjar bli trött.

Kanske skulle du prova att rida med hästen inspänd med hjälp av gummiband? Detta är ju en fast inspänning som dock är ganska mild (beror förvisso på hur hårt du spänner in hästen men gummibandet går ju att töja till skillnad från en lädertygel tex).

Genom inspänningen förhindrar du att huvudet körs upp. Att hästen går bakom hand ser jag som ett mindre problem då detta inte sliter lika hårt på hästen som att gå med huvudet i vädret.

Och om/ när hästen går bakom hand kan du trycka på (i värsta fall: SPARKA till) med skänkeln samtidigt som du tar ett (eller i värsta fall: MÅNGA) uppresande tygeltag.

Jag kan nämna att jag, innan jag köpte Archie ALDRIG hade använt mig av inspänningstyglar då mina tidigare hästar (Heron och Décima) gått stadigt på tygeln från första sekunden, typ. Om de haft problem med något så har det snarare varit att de ibland gått något bakom hand men att köra upp skallen har inte funnits i deras föreställningsvärld.

När jag så köpte Archie och han körde upp skallen insåg jag att jag var tvungen att lösa problemet snabbt och innan han hann sätta fel muskler, bli felriden osv. Jag hade säkert kunnat få honom att gå bra på tygeln efter säg 15-20 minuter men med en så pass ung häst (3 år) har man inte den tiden. Efter 20 minuter ska ridpasset mer eller mindre vara SLUT, det ska inte vara då man lyckas komma till ridning. Så lösningen blev gummibandet med vilket hästen gick i rätt form från steg 1. Annars är jag inte en förespråkare av att spänna in hästar i tid och otid!

Generellt tycker jag också att du ska rida mycket omväxlande på banan så att hästen aldrig hinner bli uttråkad. Hästen ska aldrig veta vad som ska komma härnäst och den ska vara tvungen att koncentrera sig på DIG och det du vill och inte på att veva med huvudet.Även en så pass ung häst som en 5 åring kan man ju rida tempoväxlingar med, övergångar från trav och galopp till skritt, igångsättningar från halt, skritt och trav, volter, serpentiner, skänkelvikningar osv.

Hoppas att dessa råd kan hjälpa dig något.

mvh Birgitta

Ja, detta var alltså mitt råd utifrån min begränsade erfarenhet av hästar som både går bakom hand och över tygeln.Vi får se om frågeställaren återkommer med rapport om hur ridningen framskrider.

Övriga läsare är välkomna att komma med både synpunkter på detta svar och egna frågor kring vad det än må vara som har med hästar att göra. Jag lovar att försöka svara så gott jag kan!