Skrivet

En välkommen återförening?

Ni som har följt bloggen länge vet säkert vilken glädje och nytta jag haft av Lina- Archies fd hästskötare.

Lina började hjälpa mig redan på Decimas tid och var trots sin då ringa ålder (13) en pålitlig klippa när jag behövde hjälp.

Vi har under de år (ca 6) som passerat sedan dess varit med om mycket tillsammans, både jättetrevliga upplevelser och sådant som vi båda gärna hade sluppit men så är ju livet- både glädje och sorg.

Lina var med på kvalitets, på Archies första tävlingar och många därefter, hon har följt med på träningar och till veterinärbesök.

Innan jag köpte min välfotograferande I-phone var det Lina som stod för merparten av alla kort på bloggen och vad gäller de filmer som finns från träningar och tävlingar är väl Lina i princip ”mamma” till allihop.

När Archie flyttade från ridskolan skildes våra vägar delvis, vi har fortfarande träffats då och då men inte flera gånger i veckan som förr.

För några veckor sedan frågade Lina om jag visste någon som behövde medryttare och jag lovade att förhöra mig i stallet även om jag på rak arm inte visste någon som behövde avlastning.

Otroligt nog hann jag dock inte mer än fråga de första två tjejerna jag mötte i stallet ”vet ni någon som behöver medry…”, ja längre hann jag inte innan den ena utbrast ”JAG”.

För att göra en lång historia kort blir det förhoppningsvis så att Lina kommer att bli medryttare på en av anläggningens hästar om ungefär en månad.

Allting är inte 100 % spikat ännu, ytterligare provridning ska ske, men jag hoppas (delvis av egoistiska skäl he he) att Lina och hästägaren kommer överens :)!

Skrivet

Torsdag, del 2

Efter att ha ridit, putsat ridutrustning och fixat med mockning och foder i stallet släppt jag ut Archie i hagen och begav mig någon timme senare till naturreservatet vid Dalby tillsammans med Soya.

Det primära målet (för mig i alla fall) var att plocka björnbär- Soya har ingen faiblesse för detta till skillnad från tex en av Görels hundar som både plockar och äter bär (imponerad!) !

Som jag berättade i föregående inlägg finns det trilijoners miljoner björnbärsbuskar där vi strövar- jag har aldrig sett något liknande faktiskt!

Idag mötte jag till och med några människor (!) och de ägnade sig precis som undertecknad åt just bärplockning.

Jag skulle tippa att en tiondel av bären var mogna men ändå lyckades jag plocka hur många liter som helst på de 2 timmarna jag gick där.

Den sparsamma Birgitta (gratis är godast ni vet….) ignorerade hela tiden den förnuftiga Birgitta som försökte påpeka att vår lilla frys redan är propfull därhemma- var ska alla dessa bär förvaras egentligen hade snål-Birgitta tänkt sig?

Tja…efter en militärisk upprensning och ihop-packning/ tryckning av allt i frysen fick faktiskt alla bären plats men nu får där banne mig inte plats så mycket som ett löv till (varför man nu skulle vilja frysa in just löv…).

Så här fin (hmmm….) blev min bärplockar-hand efteråt….

Efter ett långt shoppningförsök (utan resultat men mer om detta i kommade inlägg) i Malmö åkte jag till stallet för att släppa ut Archie, Alfresco och Bobbo i var sin hage och här ser ni hur Arch och Bobbo ”håller på” på valackers vis.

Fast vi kan pussas också….

Oupps….avslöjade! Bäst att låtsas som ingenting. Vi karlar…pussas…näää…tror inte de´va´!

Skrivet

Speciella annonser del 141, är jag trögfattad?

Läs denna annons:

http://www.blocket.se/ystad/Godselhog_2_daliga_ensilagebalar_bortskankes_28888556.htm?ca=23_11&w=1

och förklara följande för mig:

Varför står det 1500:– under ”pris” när det i rubriken omtalas att ”gödselhög och 2 dåliga ensilagebalar bortskänkes”.

Eller menar annonsören att det är gödselhögen som kostar 1500:– och att man kan få en slant för att man även tar balarna?

Fast varför ska man betala för gödsel när folk får betala för att få den hämtad?

Eller är det rent av så att man får gödseln gratis men får 1500:– om man kör bort balarna (knappast troligt).

Nej, folk borde verkligen lära sig att uttrycka sig förståeligt (men den annonsören kunde ju stava i alla fall 🙂 ).

Skrivet

Torsdag, del 1

Semestern börjar närma sig sitt slut (ångest…..) och jag tänkte passa på att hinna med ytterligare några små projekt innan dess.

Igår ägnade jag mig åt lite utomhusmåleri och givetvis kom regnet och förstörde allting som fick målas om när solen tittade fram.

Oljade också in en hel del trä och händerna stinker fortfarande av träolja.

Idag strålar solen igen och då är planen att åka till naturreservatet i Dalby och kontrollera björnbärs-statusen.

Jag har nog inte nämnt det men där finns så mycket björnbär att alla de här bärplockarna som det har varit så mycket skriverier om i media på sista tiden lätt hade kunnat göra sig en nätt vinst om de åkte till Dalby i stället :).

Frågan är bara om björnbären är redo att lämna sina buskar eller om de behöver ytterligare dagar på sig att ändra färg från röda till svarta. Så såg det ut i förra veckan i alla fall.

Vi får se.

Morgonen har ägnats åt lite hoppträning med den vackra svarta (eller snarare ljusbrun/gul/ guldiga).

Idag låg fokus på att hoppa flera hinder i sträck, jag blir gärna lite paralyserad när jag ska hoppa mer än ett hinder i taget och börjar ”ratta omkring” på ett halvförvirrat sätt.

För att undvika detta hoppade jag bara lågt och det hjälpte bra för vi fick till många fina språng.

”Fem-femtio” (5,5 meter mellan hinderna) ingår nästan alltid i min hoppträning.

Med detta tillrättalagda avstånd kan man få bra språng på lite högre höjd- fin gymnastik!

Efter att ha haft en häst (Heron) som nästan hellre dog än hoppade vattenmattor (med eller utan ”riktigt vatten”) vilket givetvis satte sig i huvudet på mig valde jag att introducera denna hindertyp för Archie på ett mycket tidigt och okomplicerat vis.

Han fick helt enkelt löshoppa över vattenmattan redan som 3 åring och för honom har den aldrig varit något konstigt. Ett tips till andra som känner sig osäkra! Och man kan för den delen även löshoppa andra hindertyper som man känner sig osäker på om man ska komma över sittandes på hästens rygg- på det viset behöver man inte vara rädd för att ramla av, krångla till det för hästen osv och man kan dessutom lättare (tycker jag) driva den över från marken.

Som synes har vi lite alla möjliga hinder i vår hinderpark….

…vilket så klart är mycket bra.

Stallägarnas dotter är ju själv c-tränare i hoppning och har träningar hemma och då är ju ett varierat hinderutbud helt klart att föredra.

Man blir törstig av att hoppa.

Gangster-Rocky funderar över om han ska lerinpacka sig även idag?

Rocky är den enda häst som Archie verkligen inte tycker om, annars är han väldigt godmodig och om han någon gång bits så är det mer på valackers ”lekiga” och ”störiga” vis, inte för att han är arg.

Men Rocky skulle Archie gärna ge ett icke-kärleksbett om han fick vilket jag tror beror på alla gånger Rocky försökt att bita honom när han passerat i stallgången.

Skrivet

Onsdag- efter sol kommer regn

I morse red jag i ridhuset för första gången på flera veckor- det kändes lite ovant faktiskt men vi fann oss snart tillrätta.

Fortsatte med de övningar vi gjorde hos Ebba igår och tränade även på lite travökningar.

Bara någon timme efter hemkomst började det regna ganska mycket och när jag kom tillbaka till stallet på eftermiddagen möttes jag av en kliniskt ren Archie (tack älskade lille gosse) och en desto större lerhög, alias Rocky the mudwrestler (honom lär inte My tacka ikväll).

Släppte ut Archie och Alfresco med var sitt regntäcke i förhoppningen ”ju fler regntäcken desto mindre regn” men ler-Rocky kunde jag ju inte gärna täcka så han fick gå naken.

Skrivet

Tisdag- svett, sol och saltvatten

Medan jag igår vaknade till häftigt regnsmatter var det idag sol redan på morgonen och den har sedan strålat hela dagen.

Efter det sedvanliga stallbesöket direkt efter uppstigning kände jag att jag ville passa på och utnyttja det fina vädret till vad som mycket väl kan bli årets sista dopp i havet för mig och Soya så vi begav oss till Järavallen (maken har redan börjat jobba så han fick inte följa med).

Jag hoppades att jag skulle ha samma tur som alltid och inte möta några hundar och det visade sig stämma- vi var mol allena Soya och jag.

Det var inte alls samma fart på Soya när hon inte hade Åsas whippets som sällskap men hon studsade runt i vattnet, grävde lite i sanden och passade givetvis på att rulla sig i tången.

Vattnet är väldigt rent som ni kan se.

De enda jag mötte och det var på så långt håll att ni bara kan se det om ni kan förstora upp bilden är ryttaren som rider på en vit häst och har den andra som handhäst.

Soya avslutade promenaden med att kontrollera alla kaninhålen på Järavallen och de var många.

Det är lite konstigt det där; det finns alltså massor av kaninhål och ungefär en miljard högar med kaninbajs men själva kaninerna ser man aldrig röken av. Jo, jag såg en överkörd stackare utmed vägen med den räknas inte.

Hemma har vi inga kaninhål, inget synligt bajs men ibland en hord av kaniner som hoppar fram överallt!

Efter vår tur till Järavallen åkte vi hem för en snabb lunch med maken och sedan var det dags att åka till stallet och förbereda körningen till Ebba.

Klockan 15.45 började min lektion och som vanligt i sommar dröp både häst och undertecknad av svett (och trötthet) efteråt. Det är väl det enda jag inte kommer att sakna med sommaren- de varma passen hos Ebba som saknar en utebana- i det avseendet ska det bli skönt med lite svalare väderlek men bara just då.

Dagens träning gick bra, det blev den sedvanliga kompotten av skolor, skänkelvikningar och galopparbete.

Idag red jag skänkelvikning i galopp utmed långsidorna, därefter öppna och sluta i galopp utmed långsidorna och sist sluta i galopp på diagonalen.

Skänkelvining i trav utfördes också först utmed långsidorna och sedan på diagonalen och sedan blev det öppna i trav utmed långsidorna.

Passet avslutades med några galoppombyten, ca 3 stycken åt vardera hållet som tack och lov var rena om inte alltid 100 % på hjälperna (men dock bättre än sist).

Här gäller det att bytet verkligen sker när jag vill och inte bara för att jag plötsligt vänder snett igenom i galopp och bara för att jag redan har gjort x antal byten på denna linje och det tycker jag att Archie klarade ut rätt så bra.

När jag introducerade byten för honom för över 1 år sedan var det annars precis det som hände ibland och efter att jag gjort några byten- då tyckte Archie att vi skulle byta heeela tiden och var allmänt uppspelt och inte så lydig :).

Efter tvätt av en mycket svettig häst och tröjbyte för en mycket svettig undertecknad körde vi hem till stallet där Archie fick stå och äta resterna av sin eftermiddagsmat medan jag och Soya satte oss ner för en liten pratstund med diverse stallkamrater i solen.

Nu återstår ”det gamla vanliga”- den älskade soffan och lite tv på det- det var denna dagen det!

Skrivet

Konsten att hitta en passande sadel

Ha ha!!!
Om ni för en sekund hann inbilla er att jag skulle ha svaret på denna världsfråga (hur man hittar en sadel som passar ens häst) så bedrar ni er stort.
Och hade jag haft svaret så skulle jag inte publicerat det här på bloggen helt gratis utan snarare gjort mig en förmögenhet på att förmedla denna kunskap för dyra pengar på något annat sätt.
Nej, att jag ens tar upp frågan/ fenomenet är att jag har funderat en hel del över detta med sadlar vs hästar på sista tiden, jag har nämligen flera ryttare i min närhet som ”as we speak” befinner sig i den berömda sadeldjungeln.
Någon har anlitat en så kallad sadelutprovare som för dyra pengar besökt hästen, tagit mått osv men där historien ändå so far slutat i att hästen har fått behandling för sin onda rygg efter att ny sadel inköpts och använts i någon månad.
Och vi talar i både detta och andra fall om i mina ögon dyra sadlar (över 15.000 kronor), dvs inga ”Börjes-sadlar” som man hade kunnat förvänta sig vad som helst av.
Många är vi ”gamlingar” som minns hur det gick till att köpa sadel på stenåldern.
Man hittade en sadel man tyckte var snygg och hade råd med, man provsatt i den i affären, man köpte sadeln och sedan red man i den ”i alla sina dagar”.
Numera är det snarare regel än undantag att ryttare byter sadlar flera gånger om, får höra (upplever) att sadeln inte passar, anlitar olika sadelutprovare som alla förordar just det sadelmärke de själva marknadsför osv.
Jag får många frågor i min skalle men kan inte ge er några svar men kanske ni kan svara mig?
Är dagens hästars ryggar så mycket känsligare än hästar för säg 20 år sedan?
Var det massor av hästar för 20 år sedan som hade stora ryggbesvär?
Blir många idag pålurade sadlar som inte passar?
Blir många idag inbillade att de sadlar de har inte passar för att sadelutprovaren ska få sälja en annan sadel?
You tell me!

Skrivet

Vågar jag forsätta att tävla LC och hundkapp?

Ja, detta är en intressant diskussion och fråga tycker jag och jag skulle önska att alla ”smygis-läsare” som har whippet (och ni är en hel del, det vet jag) kunde kommentera lite för en gångs skull (du Görel bidrar mer än väl så du ska inte känna dig träffad :)).

Att frågan i rubriken har väckts hos mig flera gånger är kanske inte så konstigt, jag har både hört och läst om andra whippets som skadat sig på både träning och tävling, en del inte så allvarligt, andra rätt så rejält och någon har till och med fått avlivas.

En intressant reflektion som jag gjorde nyligen är att jag efter varje träning/ tävling, oavsett om det gäller LC eller hundkapp har tänkt för mig själv: ”Skönt- inga skador den här gången heller”.

Och det intressanta med detta är att jag under mina mer än 20 år som extremt aktiv tävlingsryttare i både hästhoppning och dressyr aldrig någonsin tänkt denna tanke i hästsammanhang.

Givetvis har jag haft skadade hästar genom åren, tro inget annat, men att de skadat sig just när man tävlat/ tränat har i princip aldrig hänt (jo, en gång blev Décima sparkad av en annan häst på en hoppträning).

Är det så att jag är mer rädd när Soya springer eftersom jag inte har någon möjlighet att påverka henne på det sättet som jag ju ändå (till viss del i alla fall) kan göra när jag sitter på hästen?

Att LC och hundkapp-träningar och tävlingar inte genomförs på ett säkert sätt ur arrangörssynpunkt kan jag absolut inte skylla på så det argumentet går bort.

Nej, jag känner att jag får ta mig en funderare på hur jag kommer att agera framöver.

Visst kan hunden även skada sig vid ”normal motion” men den ”måste” man ju på något sätt ändå ägna sig åt vare sig man vill eller inte (och kan välja mer eller mindre säkra sätt) om ni fårstår hur jag tänker?

En stor skillnad i mitt fall är också att min häst Archie är köpt uteslutande som tävlingshäst och skulle han inte uppfylla de krav jag har på honom där så skulle jag ovillkorligen sälja honom hur mycket jag än tycker om honom som individ.

Soya däremot är verkligen inte köpt som tävlings- utan sällskapshund och när det nu dessutom har visat sig att hennes tävlingsreslutat hittills varit minst sagt mediokra börjar jag undra om det är värt att riskera hennes hälsa ”bara för hon tycker att det är så himla kul”.

Detta har ju varit mitt argument till fortsatta träningar och tävlingar- hunden är fullkomligt galen i att både springa LC och på hundkappbanan fast å andra sidan finns det mycket annat hon tycker är roligt i livet också.

Det är inte så att jag för en sekund inbillar mig att hennes livkvalitet skulle försämras det minsta om hon aldrig såg en LC eller hundkappbana mer i hela sitt liv eller att hon skulle fundera över ”varför”- så tror jag inte att hundar är funtade.

Det finns så otroligt mycket annat i just Soyas liv som uppfyller hennes dagar, det kanske inte är så för alla hundar- vad vet jag?

Nej, som sagt….jag måste fundera ett par varv till på detta.

Givetvis kommer jag inte ens nu att förlåta mig om Soya skulle skada sig vid fortsatta träningar och tävlingar- bara att jag har övervägt att skippa det men låtit bli kommer ju att väcka det dåliga samvetet utan tvekan.

Hur resonerar ni andra whippetägare kring skador vid träningar/ tävlingar?

Är det något ni ens reflekterar över?

Tänker ni ”det händer inte mig” och hoppas på det bästa?

Är det så viktigt att få tävla? Är det kanske därför ni köpt just en whippet?

Många frågor men svara gärna!

Skrivet

Måndag- schemaändring men det löste sig ändå

Min plan för morgonen var att rida ut med Soya och Archie men då jag spetsade öronen från sängläge kunde jag tydligt höra regnsmatter vilket fick mig att ligga kvar.
Sååå roligt är det inte att rida ut när regnet vräker ner, i alla fall om man inte måste och Soya hade nog kysst marken jag står på om hon hade vetat vad jag lät henne slippa.

Hur som helst åkte jag ändå ut till stallet för att fodra, mocka och sätta på Archie ett regntäcke och det måste ha gjort susen (att komma dragandes med täcket) för det slutade regna efter bara någon timme.

Efter hagintag halv tre kunde jag återuppta mina planer och vi fick en skön tur där till och med solen tittade fram lite.

Eftersom det finns för och nackdelar med allt, så även gårdagens myckna regnande, är ridvägarna nu mjuka och bra att rida på, nackdelen är att halmen som ligger ute på fälten kan vara i farozonen och våra grushagar är numera gyttjepölar.

När vi var klara med ridningen släppte jag ut Archie och Rocky i var sin hage igen och det ska bli spännande att se om Archie ägnat sig åt gyttjebrottning med sig själv medan han stått ute.

Som tur är finns det schampo och vatten…..

Skrivet

Konsten att leta stallplats (och behålla den), del 2

I del 2 i denna lilla serie ska jag ge dig lite tips på hur du lättast ska smälta in och trivas när du väl har hittat en stallplats där du vill ha din häst.

Mina råd är högst personliga och får därför tas med en nypa salt :), det som passar min personlighet kanske inte passar dig men så här tycker jag:

Som ny i ett stall bör man så snabbt som möjligt försöka sätta sig in i de regler, både skrivna och oskrivna som råder och de rutiner som finns.

Så fort som möjligt, och vid lämpligt tillfälle bör man också gå runt och presentera sig, det behöver inte vara något märkvärdigt utan kanske i stil med:

”Hej! Jag heter Birgitta och har precis flyttat hit med min häst Archie. Det är den där stora, bruna valacken som står i hagen närmst ridhuset”.

Hur man därefter ska prata med övriga inackorderingar är omöjligt att svara på men jag skulle vilja tipsa om att ”lagom är bäst”.

Själv skulle jag kunna prata ihjäl vem som helst men jag har så klart märkt att detta verkligen inte uppskattas av alla.

Någon vill prata i det oändliga, någon inte alls och sedan finns det allt däremellan och innan man lär känna de olika människorna bör man som sagt vara lite ”lagom”.

Min erfarenhet är att de som kommer nya och som är helt tysta uppskattas lika lite som de som genast högljutt skrävlar om allt mellan himmel och jord för precis som folk i gemen inte gillar de som helt ”tar över” så gillar de inte heller att inte alls veta vad någon tycker och tänker om något- det skapar en osäkerhet och ibland också misstänksamhet.

Ett annat big NO-NO är att som ny genast börja ha åsikter om allt från hur stallet till de enskilda hästarna sköts.

Så vida man inte uppmärksammar rent djurplågeri bör man behålla sina åsikter kring hur (illa) andra rider, fodrar, mockar osv för sig själv- annars är det lätt att man blir utpekad som en ”skitsnackare” direkt.

Att vara ”normalt hjälpsam” utan att vara lismande och fjäskande uppskattas också och givetvis att uppfylla de krav som ställs på en som hästägare utan en massa krångel.

Finns det någon form av schema för utsläpp/ intag, fodringar osv bör man verkligen passa detta och inte komma för sent, glömma bort att komma överhuvudtaget osv.

Att hänga upp använda redskap ordentligt, tömma gödseln på anvisad plats, inte låta sina saker drälla omkring, sopa stallgången efter sig osv är också sådant som för vissa är självklarheter medan andra slarvar och därmed lätt skapar en grogrund till irritation.

I många stall finns en whiteboard- ”den feges sätt att kommunicera och leka mini-Hitler” skulle jag i många fall vilja kalla den.

En plats där man kan meddela RELEVANTA eller för den delen trevliga budskap till varandra är utmärkt men när den börjar användas just som ett ställe att spy galla över andra och till sådant som man inte vågar säga rakt ut tycker jag att man ska säga stopp!

Man blir inte poppis genom att skriva insinuanta och spydiga kommentarer till andra på tavlan- trust me- och jag brukar dessutom tänka att förmodligen ingen med vilje tex lämnar en stor bajshög på stallgången- således behöver detta inte påpekas i ett argt meddelande på tavlan.

Ja, detta var några tips- en del egenupplevda och andra inhämtade från ”tillförlitliga källor” :), hoppas de var till nytta för någon!