Skrivet

Blåslagen Birgitta och svårslagen Soya!

Gårdsvisningen idag gick INTE bra!

Själva huset var otroligt fint invändigt men vi såg flera oroväckande sprickor i både fasaden och grunden och det var väl framför allt det + att stallet var väldigt ”spartanskt” som gjorde att jag inte ville fundera mer på detta objekt. Maken var mer intresserad eftersom han struntar i hur stallet ser ut men själv tyckte jag som sagt att det var lite väl enkelt även för min smak och då tycker jag ändå inte att jag har några jättekrav på just stalldelen.
Men här fanns inget vatten indraget, sadelkammaren var inte i själva stallet utan i ett oisolerat rum bredvid (man fick alltså gå ut från stallet för att komma dit) och loftet…..ja…DET är en historia för sig…

Upp till loftet kunde man komma från utsidan av stallet genom en trätrappa med 5 eller 6 steg. Jag såg redan när jag skulle kliva UPP på loftet att trappsteg 4 tror jag det var fattades. Men det gick ändå att ta sig upp och jag kikade in i det tomma loftet där det hängde plastskynken lite här och där. Dessa skynken fick mig att undra om det kanske läckte in- varför låter man annars ful plast dingla omkring från taket?

När jag skulle gå ut från loftet hände det otroliga! Ett av trappstegen brakade ihop under mina 60 kilo och jag föll handlöst till marken, tack och lov ett fall på knappt 2 meter.
Jag skrapade upp ena armen och fick några blåmärken på samma sidas ben men i övrigt blev jag bara chockad och förbannad!

Oturligt nog var det ingen som såg min flygfärd, maken stod lite längre bort och mäklaren var inne i själva boningshuset. Jag upplyste dock mäklaren om det inträffade och vi insåg båda att ingen mer kunde titta på loftet för nu fattades det för många trappsteg upp dit!

Ja, man kan verkligen undra över detta?!?!? Synd att det inte hände i USA, då hade jag kunnat stämma husägarna på en miljon eller två :=).

Skämt å sido men det var ju faktiskt rena turen att jag föll så ”bra” som jag gjorde. Tänk om jag hade brutit armen eller rent av nacken i fallet!

Samtidigt undrar man ju hur ofta säljarna själv brukar gå upp på loftet om trappan har tillåtits att murkna på detta vis?

Nä…trots att hagarna som hörde till stallet var så underbara att man nästan grät så kände jag ändå att det var för mycket jobb med detta ställe.

För nästan 4 miljoner vill jag inte börja med att renovera stall och boningshus utan vi får helt enkelt leta vidare.

Efter denna strapats var det dags för mig och Soya att köra till det mycket närbelägna Veberöd där det skulle LC-tränas (LC= Lure Coursing).

Soya har varit med på en liknande träning som hennes uppfödare Tommy höll i tidigt i våras så hon hade ett hum om vad det hela gick ut på även om den banan var mycket kortare och inte så ”snirklig” som dagens .

Idag fick hon springa 2 lopp varav ett räknades som ett godkänt träningslopp (man måste då låta hunden springa med en rutinerad hund, gärna en med licens) och bägge gångerna skötte hon sig GALANT!

Nu återstår 2 godkända lopp till innan man kan ansöka om licens för att få tävla och om vi har tur så kan detta klaras av nästa helg i Sjöbo där man också ordnar en träning på söndagen.

Detta var första gången vi var på brukshundsklubben i Veberöd och första gången vi träffade de vinthundsmänniskor som samlats och som vanligt blev det en mycket trevlig upplevelse. Alla är så vänliga och hjälpsamma och Soya fick mycket beröm, både för hur hon skötte sig på banan och för sitt lite ovanliga (helsvarta) utseende. Matte lapade i sig allt beröm som en katt medan Soya verkade njuta otroligt av att få springa efter trasan.

Jag träffade också en kvinna som jag mailat med tidigare angående ”whippet-promenader” i mina trakter, jag hade ingen aning om att hon skulle vara där men hon hörde väl när jag pratade med/ om Soya och kom fram och undrade: ”är det det här som är Staffanstorps-Soya”. Väldigt kul och bara ännu ett bevis på hur liten världen är.

Nu pustar vi ut, jag lätt blåslagen, innan vi ska åka till stallet för en liten ridtur i solskenet.

Skrivet

Härlig spontanshopping och en kort tävlingsrapport

Jag går aldrig i affärer ”bara för att det är roligt” utan har alltid ett specifikt ”mål”, dvs något jag behöver köpa.

Idag behövde jag mer lucern och begav mig till Granngården men det var nästan så att jag glömde bort varför jag kom dit när jag såg deras härliga rea (som jag inte hade en aning om) på hästsaker.

I somras köpte jag några väldigt bra schabrak på Falsterbo Horse Show för tror jag 100 kronor styck (Archie har ett sådan schabrak under sadeln på filmen ni fick se för några dagar sedan).
Dessa reades nu ut för 49 kronor så jag köpte ytterligare 2 stycken (nu har jag 5 men man kan aldrig få för många schabrak…inte till DET priset i alla fall).

Jag köpte även ett 4-pack vita fleecelindor för 49 kronor (hade kostat 99), ett väldigt enkelt svett-täcke för 49 kronor, en ridhjälm för 79 kronor (som jag invigde idag) och ett par ridskor för 99 kronor. Jag har redan ett par exakt likadana ridskor som kostade mycket mer då jag köpte dom i höstas men som sagt…även ridskor går åt förr eller senare :=).

Efter denna shopping (och ja, jag fick med mig lucernet också) åkte jag och tävlade med Archie och red då en LA:3.

Jag var OTROLIGT nöjd med både framridningen och ritten och njöt verkligen inne på banan!

Nu var det tyvärr inte JAG som dömde och trots att detta enligt mig var en av våra bästa ritter i LA var vi inte placerade.

Kanske säger min känsla av en jättebra ritt mer om mitt omdöme (dvs avsaknad av detsamma) än av hur det verkligen såg ut men det struntar jag i så fall i och tänker fortsätta att vara jättenöjd med vår insats!

Imorgon är det dags för en ny gårdsvisning (håll tummarna!) och kanske en träning i ”lure coursing” (enkel förklaring: vinthundar som jagar en kanin-attrapp runt en snitslad bana) med Soya. Jag längtar…………

Skrivet

Mer om kläder, dock ej till ryttare

Som jag nämnt i tidigare inlägg har jag och Lena samt en arbetskamrat till mig en form av tidningsutbytessystem vilket innebär att när tex Lena har läst ut ”Tara” så ger hon den till mig och när jag har läst ut den så ger jag den till min arbetskamrat.

Arbetskamraten i sin tur är en skvallerpressälskare av stora mått så där får jag en hel drös tidningar varje vecka. Eftersom Lena inte är så intresserad av just denna typ av tidningar ger jag dom till min mamma.

Själv prenumererar jag på ”Må bra” som ges till arbetskamraten och ”Ridsport” som ges till Lena (som i sin tur ger den till Sally, mitt ponnybarn).

På detta vis har jag nästan alltid mycket tidskrifter att läsa till en ringa kostnad och eftersom jag alltid har tyckt om att läsa tycker jag att detta är ett ypperligt system.

Då och då får jag olika tips genom alla dessa tidningar, framför allt boktips men även tips på snygga kläder som man kan köpa.

Det har hänt mer än en gång att jag stuckit iväg för att handla något plagg på lunchen, detta efter att ha sett det på bild i någon av tidningarna.

Härom dagen fick jag en ny tidning av Lena och såg där ett par jeans som enligt texten skulle finnas på Lindex för 399:– och som såg snygga ut på bilden i alla fall. Vanligtvis använder jag bara en speciell Levis-modell men tänkte att det inte kan skada att förnya sig :=).

I stället för att bara ge mig av på vinst och förlust tänkte jag vara smart och ringa någon butik först och valet föll på den butik som ligger närmast stallet, bara tvärs över gatan faktiskt.

Ringde dit och fick av en mycket tillmötesgående kvinna veta att hon aldrig hört talas om den jeansmodell jag sökte men hon informerade mig också om att tidningarnas modereportage ofta innehöll kläder som ännu inte börjat säljas. Detta hade jag ingen aning om så jag tackade för informationen och avsåg att följa det råd jag fått; att återkomma några veckor längre fram då man skulle få in nya jeanasmodeller på Lindex.

Efter att ha lagt på luren blev jag trots allt lite fundersam eftersom jag ju tidigare lyckats köpa kläder jag sett i tidningarna omgående (dock ej på just Lindex) så jag bestämde mig för att få en ”second opinion” genom att maila till Lindex kundtjänst med samma fråga som jag ställt till affärsbiträdet.

Och se där. Svaret jag fick var:

”Hej och tack för ditt mail!
Detta är en byxa som vi har haft i vårt sortiment ett tag och det är dessvärre inte mycket kvar, men återkom med var du bor samt vilken storlek du söker så ska jag se om jag hittar en till dig.”

När jag återkom med svar på var jag ville handla (i Malmö) fick jag det otroliga svaret att just butiken dit jag ringt hade byxor kvar (det finns sju butiker i Malmö!) så jag begav mig dit på kvällen.

Otroligt (dåligt) nog kände inte heller det biträde i butiken som jag frågade efter byxan till den (jag visade henne tidningsurklippet) men själv fann jag nästan direkt det jag sökte bara för att konstatera att det fanns 8-9 byxor kvar (!), dock ingen i storlek 36, buhu….

Dessutom VAR byxorna snygga, jag provade en 38:a i hopp om att kanske kunna förbise med om de var liiite för stora men tyvärr….

Så kan det gå och vad lär vi oss av detta? Tja….att själv är bäste dräng kanske även om det inte hjälpte i just detta fallet :=)?

Skrivet

Hästmänniskors klädprioriteringar mm

Igår pratade vi om hästmänniskornas STÄD-prioriteringar och för att rimma till det riktigt bra ska vi idag prata om KLÄD-prioriteringar.

Liksom hästmänniskan verkar tycka att det är mycket viktigare att ha senskydd av senaste snitt än att byta ut det rangliga och repiga matbordet från 70-talet så prioriteras PIKEUR och KYRA-kläder framför det enklaste basplagg från H&M.

Har ni någon gång sett hästmänniskor på ett finare ”evenemang” eller en fest? Ungdomarna och folket under säg 35 BRUKAR vara medvetna om att modet ändrat sig de senaste 30 åren och att man inte MÅSTE gå i jeans, rutig flanellskjorta, ridskor och täckväst även till vardags men bland de över 35-40 kan man få se kläder som man annars bara får se på museum, Myrorna eller morfars klädkista på vinden.

Är äldre (säg över 40) hästmänniskor så absorberade av sitt hästeri att de inte har varken tid, pengar eller INTRESSE att klä sig i annat än hästkläder- även när de inte är i stallet?

Skrivet

Hästmänniskors städprioriteringar mm

Nu är det länge sedan vi hade en livlig debatt så jag tänkte försöka starta en idag. Antingen blir ni arga och håller inte aaaalls med mig eller så nickar ni bara instämmande även om ni för EGEN DEL inte känner igen er :=).

Alltså…vad är det med hästmänniskors prioriteringar vad gäller det egna hemmet vs stallet/ hästen ur bla städsynpunkt?

Sedan maken och jag började leta hästgård har jag suckande påmints om det som jag ansett vara en sanning länge; en hästmänniska vill och HAR gärna ett tip-top stall där MINUTIÖS ordning råder och där minsta dammkorn och halmstrå är bannlyst medan deras hem kan se ut som en miniatyr av en blandning mellan soptipp, skrotupplag och Myrornas avdelning för ”möbler vi aldrig kommer att lyckas sälja”!

Det är inte heller ovanligt att hästens utrustning (sadel, täcken, olika skydd, släpet mm) är av senaste snitt, ultramodernt, exklusivt och dyrt medan hästmänniskans hem är möblerat med ett sammelsurium av möbler från 50-talet och framåt (med ett stopp någon gång på 80-talet) utan minsta tanke på harmoni, estetik eller dylikt.

Har man ”inga” (ont om) pengar är det ju sin sak om man inte kan unna sig vackra, moderna (eller i vart fall hela och rena) möbler men jag har träffat mer än en MKT ”solvent” person som antingen inte ens reflekterat över att den lever på en soptipp eller ärligt erkänt ”jag är inte det MINSTA intresserad av heminredning”.

Vad gäller städningen fascineras jag av hur man alltså med högsta frenesi ser till att hålla stallet och hästen kliniskt ren medan man i det egna hemmet inte märker att man vadar i katt och hundhår, har travar av odiskat porslin, sängkläder som ”står för sig själv” osv.

För någon månad sedan fick jag det tvivelaktiga nöjet att åka i en bekants mer eller mindre nyinköpta bil. Bilen var NY-inköpt i ordets rätta bemärkelse, dvs helt fabriksny då den kom till bekanten ett knappt år tidigare och när jag satte mig i den kunde jag konstatera att den redan såg ut som om den hade tillbringat många år på (häst)vägarna. Bilen var full av halm, hö, spån, hundhår, diverse mat och godis-emballage osv och det var knappt jag ville sätta mig på det anvisade sätet. Så fort kan man alltså sabba en helt ny bil minns jag att jag tänkte!

När vi nu letar gård kan vi förvisso bortse från både skraltiga möbler och ren SMUTS/ oreda i de utannonserade objekten, det är ju sådant som ägaren får ta med sig vid avflyttning och ingenting som vi behöver befatta oss med men värre är det när man kan konstatera att det trots fint stall, bra hagar osv finns ett boningshus med jätterenoveringsbehov.

Både maken och jag är som tidigare nämnts med stor sorg mycket, mycket ohändiga och vi är därför inte heller sååå intresserade av att tapetsera om alla rum, riva ner alla bårder, byta ut mängder av laminatgolv eller fläckiga heltäckningsmattor, kasta ut hela kök och badrum med de gräsligaste kakel osv osv. Inte heller vill vi lägga pengar på att byta ut fönster, dörrar och uppvärmningssystem; DET kostar ganska mycket mer än några rullar tapet!

Och när jag ändå är igång: FURU BORDE FÖRBJUDAS som annat än möjligtivs bastu-inredning!!!! Vem i hela fridens namn vill ha hela huset täckt av furu, från köksmöblerna till väggarna och innertaken???? Tydligen MÅNGA för det vimlar av detta träslag i flertalet hus.

Så…nu har jag fått avreagera mig lite och kan, något lugnare fortsätta mitt tröstlösa sökande via hemnet, detta bo-sökarnas paradis på nätet! Ajö!

Skrivet

Film-tajm!

Idag har jag inget av intresse att skriva om så ni får hålla tillgodo med en film gjord av Lina i förra veckan i stället.

Det är så ytterst sällan jag har ”publik” på mina träningar så därför finns det inte så mycket filmat heller.

Till och med på min hemska bildskärm på jobbet (där alla bilder och filmer är jättemörka) ser jag att mitt skänkelläge inte har förbättrats. Flax, flax….

Däremot har ridning med resåren hjälpt min sits ganska mycket enligt flera som sett mig rida på sista tiden och det är ju trevligt.

Kanske borde jag ha någon motsats till resår till skänklarna- binda fast benen i sadeln vore kanske en idé?

Ni som hatar alla som rider utan hjälm kan väl bita ihop- den diskussionen orkar jag inte ta tror jag.

http://www.youtube.com/watch?v=uro7qx_jgE0

Skrivet

Dagens träning, rolig(?) dröm och ett ledsamt farväl

I dag på träningen ”råkade jag ut för” vad jag skulle vilja påstå är en ”klassiker”; efter att nu lite mer intensivt och regelbundet ha övat på galoppombyten tycker Archie att vi kan göra dom var som helst och även om ingen hjälgivning för byte ges.

Detta resulterade i att vi ”fick” (enkom tack vare Archie då) en mängd byten där jag ville rida vanlig, ökad galopp på vänd snett igenom. Efter väldigt många försök lyckades jag bibehålla galoppen på hela diagonalen men någon ökning vill jag inte påstå att jag fick till.

Lite glad hade jag ändå varit om Archie körde detta bytes-program i både vänster och höger galopp men se det gjorde han inte. Det är bara när vi galopperar i höger galopp som han gör denna mängd ofrivilliga byten åt vänster för det är åt det hållet han alltid haft mycket lättare att byta åt. Så några spontana vänster till höger-byten fick jag inte vara med om; DET hade däremot glatt mig mycket. Dessa byten föregås fortfarande i de flesta fallen av någon form av ko/bakutspark.

Nu blir det till att öva att INTE få byten på snett igenom innan lördagen då det är tänkt att vi ska kunna visa upp detta på tävling. Suck….

I natt hade jag förresten en rolig dröm som jag måste berätta om.

I drömmen sa en person i stallet som tittade på medan Archie fodrades ”vad roligt att han fortfarande är så pigg, 22 år gammal”.

”Men Archie är inte 22 år gammal” sa jag.

”Jodå” sa vår ridlärare Jimmy och började räkna på fingrarna i hur många år jag hade ägt Archie och på något för mig märkligt sätt kom han också fram till att Archie var 22 år.

Sedan försökte jag själv räkna efter och jag kom OCKSÅ fram till att Archie var 22 år trots att jag i drömmen trodde att han var 7 år (han är 6 i verkligheten) och jag minns att jag kände sådan ledsnad över att jag inte hade lyckats befästa skolorna till fullo på en 22 år gammal häst!

”Och jag som håller på att BYGGA UPP Archie” tänkte jag…”nu måste vi ju börja TRAPPA NER”.

Skulle vara kul att höra vad en drömtydare skulle ha att säga om DEN drömmen? Kanske att jag börjar känna mig stressad över att åren rent allmänt bara rusar iväg? Kanske att en bekants häst, som Archie slog FLERA gånger förra året, nu tog placering i LA:6, ett program vi inte ens provat på? Ja, inte vet jag….

Avslutningsvis går mina tankar idag till Corre i stallet som i skrivande stund ska avliva sin ponny. En tröst är att hon redan köpt en mycket passande häst som hon är väldigt nöjd med och jag tror att detta för vissa hästägare, och under rätt omständigheter, kan vara ett mycket bra sätt att trots allt gå vidare i en svår stund.

Skrivet

Veckan som gått

Den gångna veckan har varit en kort arbets-dito eftersom det varit midsommar och då brukar det alltid hända lite extra.

Jag har aldrig varit någon midsommarfirare för egen del; om inte annat skulle jag inte få för mig att äta rå fisk (det ni svenskar kallar SILL) som den serb jag trots allt är.

”Men sill är inte RÅ, den är inlagd” brukar inbitna svenskar försöka övertyga mig om medan jag lika envetet hävdar att mat som inte är kokt eller stekt är rå!

Om man inte är någon firare av olika traditionella helger kan man, som jag ofta gjort och gör, passa på att arbeta extra och tjäna många pengar eftersom ingen annan brukar vilja ställa upp.

I år hade jag för tror jag 4:e året i rad jourberedskap på jobbet och om tidigare år varit lugna som i graven fick jag denna fredagen arbeta i princip non-stop i näsan 10 timmar. Men för 3500 kronor brutto gör jag det gärna och ser fram emot några extra träningar eller kanske nya läderridstövlar för besväret.

Fast det är otroligt vad ”Sverige stannar” på midsommar. Jag som alltså var ute och jobbade och körde flera rundor mellan hemmet och Malmö mötte knappt en bil på vägarna.

Maken som inte heller är någon firare tack och lov ville bjuda på middag mellan mina uppdrag men se det var lättare sagt än gjort.

Vår favoritrestaurang i Staffanstorp hade stängt och det hade till och med ”plan B”- pizzerian vi ringde till!

”Du ska se att det slutar med Mc Donalds” sa maken skämtsamt men tyvärr blev det inget skämt utan verklighet. Behöver jag säga att jag var enda kunden när jag åkte för att hämta vår mat. Pinsamt!

Annars har veckan bjudit på en fin träning för Ebba (film kommer faktiskt i veckan- håll utkik!) medan träningen för Birgitta för en gångs skull blev inställd. Det är annars ett mycket bra betyg till Birgitta; hon ställer i princip aldrig in träningar och kommer alltid i tid. En självklarhet kan man tycka men så är det inte alltid.

En tränare jag tränade för tidigare ändrade hela tiden uppgjorda träningar och en annan kunde komma 30 minuter för sent utan att ens kommentera det. Mycket oproffsigt och idag, med mer skinn på näsan skulle jag inte tolerera sådant nonchalant beteende. Jag är en (dyrt!!!) betalande kund! Dessutom vill jag kunna planera min framridning innan lektionen utan att kanske tvingas skritta omkring 20 minuter längre än jag tänkt.

En dag red jag ut med Soya som sällskap och denna gången fick hon springa lös och inte kopplad som sist då vi var ute på en längre tur. Hela ritten gick mycket bra, ute bjäbbar hon aldrig med Archie och hon orkar också lätt springa med i vårt tempo. Och min andra svarta sötnos verkar aldrig ens reflektera över att hon är med så för hans del är det inga bekymmer.

På tävlingsfrontet har det varit stiltje ett tag; helt enkelt därför att jag inte hittat lämpliga tävlingar i krokarna. Jag har aldrig tyckt om att köra bil och att då köra kanske 10 mil för att rida en klass har inte lockat. Tyvärr brukar det också vara tunnsått med tävlingar under sommarmånaderna men jag har i alla fall hittat några ställen som vi förhoppningsvis kommer att besöka, närmast på lördag är det tänkt.

Gårdsletandet fortsätter och jag har (tyvärr) redan flyttat in i en ny bostad som vi förhoppningsvis ska titta på annat än via mitt smygande i buskarna kring stället som värsta stalkern, dvs via mäklare.
Jag skriver tyvärr eftersom i alla fall jag brukar bli väldigt besviken och också förvånad 9 gånger av 10 när jag väl har fått se ett objekt annat än via nätets uppenbarligen mycket förskönande bilder.
Ibland har jag undrat om det ens är samma hus IRL som på nätet!
Denna gård såg i alla fall helt OK på håll (så långt jag vågade mig fram för att smygtitta) men vi får som sagt se….

Sedan har vi bara de små detaljerna som att vi ska få vårt eget hus sålt, att det inte blir budgivning på gården vi vill ha (för den är redan lite för dyr), att maken också vill bo där (en inte helt oväsentlig detalj i sammanhanget, eller hur) osv osv…

Det är hur som helst roligt att drömma under tiden…….

Skrivet

Utslagen men inte nedslagen- Soya på nät-date!

Kort efter att jag hade köpt Soya insåg jag att det skulle bli svårt med att hitta ”lek-kamrater” åt henne.
Dels finns det som tidigare nämnts inte så många hundar i vårt närområde och dels orkar nästan ingen hålla Soyas höga tempo vilket gör att hon snabbt tröttnar på att leka med slöisen.
När jag hade konstaterat detta skrev jag ett inlägg på ett whippetforum där jag efterlyste kompisar åt Soya och jag fick snabbt svar från en kille i Lund (grannstad till Staffanstorp där vi bor) som precis hade köpt en valp.

Vi lät det gå några månader medan valpen växte till sig innan vi träffades idag och det blev verkligen ett lyckat möte som synes av bilderna ovan (tagna av Lilis ägare).
Soya fick möta om inte sin överman (snarare över-kvinna) så i varje fall en likasinnad doggy som det gick att springa fort med utan att den tröttnade som tidigare bekantskaper.
Lite trött var hon allt i bilen på vägen hem men efter 1½ timme med en annan whippet är det inte heller så konstigt.
Ja, jag har sagt det förr och säger det igen- Internet är bra till mycket!