Skrivet

Kan man få låna Mattias Jansson på beställning tro?

På samma anläggning där min tränare Ebba håller till har även dressyrryttaren Mattias Jansson sina hästar och träningar.

http://www.mattiasdressyr.se/index.html

Härom dagen då jag var där för att träna kom han plötsligt in i ridhuset för att skotta detsamma och Archie genomgick plötsligt en mindre metamorfos!

Från att ha varit sitt vanliga lugna jag blev han plötsligt väldigt alert och självgående på ett för mig mycket behagligt och långt mer lättridet vis.

Det MÅSTE ha berott på Mattias och/ eller spaden han höll i handen :=) för det var inget annat som var annorlunda och förvandligen kom väldigt plötsligt.

Jag njöt av varje steg och ropade till Mattias ”kan du inte alltid vara här och skotta när jag rider” och sedan när han var färdig ”nej, du får inte gå nu…hästen har aldrig varit så här framåt”.

Vi skojade om att det som vissa hästar kan uppleva som lite störande och/ eller skrämmande bara gör Archie extra alert och härlig.

Tyvärr får man ju inte ha med sig några medhjälpare inne på tävlingsbanan men OM det någonsin blir tillåtet vet jag vem jag ska fråga :=)! Spade kan jag tillhandahålla själv!

Skrivet

Tillbakablickar: mer om min hund Ketty!

Ni som är i min ålder minns säkert Enid Blytons ”fem-böcker” om 4 ungdomar och en hund i England som löste olika ”mysterier”.

Men minns ni också böckerna om 5 ungdomar och en schäfer i Paris som i mångt påminde om fem-böckerna fast Paris-ungdomarna var något äldre?

Hur som helst fascinerades jag väldigt av ”sex-böckerna” höll jag på att skriva….hmm…de SISTNÄMNDA böckerna (tror faktiskt att deras titlar var något i stil med ”Vi sex mot nya äventyr….” typ) och dessa böcker fick mig att längta efter en egen schäfer, precis som den i böckerna (den hette KAFI minns jag så väl).

Mina föräldrar, eller rättare sagt min far har alltid varit av åsikten att en hund hör hemma i en hundkoja om man har en gård/ ett hus och att hund och lägenhet är 2 element som inte bör förenas. Därav fick jag aldrig ha en hund medan jag bodde hemma trots att jag hade varit överlycklig om jag fick en.

Som jag redan har berättat i tidigare inlägg träffade jag redan som 17 åring (snart 18) en 22 år äldre karl och det dröjde inte länge innan vi flyttade ihop.

När jag och Rolf, som mannen hette, hade bott ihop ett tag kom Rolf hem från Jägersro (där han arbetade i ett travstall) en dag och satte sig vid telefonen. Jag hörde hur Rolf erbjöd en av våra vänner en schäfer som han hade hört att en familj ville skänka bort och mina öron spetsades till max. Innan samtalet var över hade jag avbrutit Rolf flera gånger med orden ”men den kan ju VI ta”.

När samtalet var över fortsatte jag min bearbetning av Rolf och efter ett tag sa han orden jag aldrig kommer att gömma: ”tjatar du lite till så har du snart hunden här”.

Och det hade jag !!!!!!!!!!!!!!

Redan nästa dag (om jag minns rätt) gick jag till Rolfs arbetsplats (travstallet) och hämtade Ketty, min aldeles egna hund.

Ketty var underbart vacker tyckte jag, men visade det sig, oerhört olydig och en matvägrare till på köpet.

Storyn med Ketty var att en familj från Stockholm hade tagit emot henne som foderhund från Statens huundskola och efter tester där, när Ketty var 1 år gammal och hundskolan konstaterat att Ketty var så vek att hon inte dög till något i deras regi, så fick familjen behålla Ketty.

Familjen kunde dock av olika anledningar inte behålla Ketty (de hade ytterligare en hund) och de dumpade henne till sina släktingar i Skåne som alltså frågat Rolf om han visse någon som ville ha en hund gratis.

Den första tiden med Ketty var extremt tålamodsprövande, både när jag var ute med henne och hemma.

Ute vägrade hon att komma/ låta sig fångas in och jag som alltid har varit en koppelmotståndare av stora mått och därför hade hunden lös fick bita ihop och svära många eder varje dag.

Jag kunde aldrig veta när drottning Ketty behagade att komma och många gånger fick andra människor hjälpa mig att fånga in henne för se- till andra människor gick hon oftast glatt!

Väl hemma efter en lång promenad följde TIMMAR (helt sant) av intensivt flåsande och jag minns att jag sa till Rolf att vi nog hade fått Ketty för att hon hade någon form av hjärtfel. Maken till flåsande har jag aldrig upplevt, hon låg och nästan skakade av flämtningar!

Vad maten beträffar ville Ketty oftast inte äta, i alla fall inte så som jag serverade maten, dvs i en hundskål. Om man matade henne med SKED kunde hon nedlåta sig till att ta några tuggor men så fort man sköt skålen framför henne vände hon bort huvudet.

Om vi hoppar några månader fram i tiden och under resterande tid som Ketty levde (hon blev 5½ år gammal) så kan man nästan inte tro på ovanstående beskrivningar av min hund.

Ketty blev super-dresserad, hon kunde gå lös överallt och hon var alltid med när jag red eller körde travarna på Jägersro. Ketty fick också en superkondition av allt häst-springande och hon kunde rusa omkring i över 1 timme i full fart för att sedan komma inomhus och direkt stänga munnen utan att ett enda flås kom över hennes läppar.

Vad gäller maten blev hon en all- och storätare utan dess like; förmodligen tack vare all motion hon fick.

Ja, jag skulle kunna skriva spaltmeter om denna underbara hund som under 4 år var min följeslagare ÖVERALLT.

Jag har massor av hästbilder där man på nästan varje kort ser Ketty NÅGONSTANS, om så än bara som en liten skugga i ett hörn, en del har jag redan visat och det kanske kommer fler vad det lider.

Om jag måste nämna EN negativ sak med Ketty, efter att hon väl lärt sig att lyda och äta så var det hennes myckna päls.
När hon fällde som värst hade vi hundhår överallt, en gång hittade jag till och med ett i Bregott-paketet när jag öppnade locket.
När hon låg på våra mattor och sedan reste sig såg det nästan ut som att det fortfarande låg kvar en hund på golvet, så mycket hår kunde det lossna och efter Katty sa jag ”aldrig mer en hund med mycket hår”. Och det löftet har jag ju hållit med mina ”sämskinns-hundar”, greyhoundarna och nu Soya the whippet. Vackrare och mer lättskött päls går inte att finna, jag borstar henne ALDRIG och ändå har vi nästan inte ett hårstrå någonstans.

Med tanke på att Soya sover i vår säng och att övrig tid spenderas i soffan hade vi inte kunnat ha ett hårigt djur- då hade pedanten i mig stegrat sig för mycket :=).

Skrivet

Tillbakablickar: Utlovade kort på min schäfer Ketty


Maken har sedan ett bra tag tillbaka köpt en ny scanner som jag inte har orkat sätta mig in i hur den fungerar.
Men igår, innan han skulle resa bort i några dagar, hann jag rafsa ihop några kort ur ett av flera fotoalbum på mina djur. Troligen inte det bästa urvalet men det får duga…

Så här såg min första hund, schäfertiken Ketty (egentligen ”Hundskolans Oranja”) ut. Jag fick henne när hon var ca 1 år gammal och hade henne tills hon avlivades ca 5½ gammal pga höftledsfel.

Jag kan än idag, kanske 1 gång om året drömma om Ketty och att jag studerar henne när hon springer. I drömmen inser jag att hon inte längre haltar av sitt höftledsfel och jag uppfylls av en enorm lättnad och lycka.

En mycket vacker långhårig schäfer och som jag brukar säga: ”Håller ni inte med har ni ingen smak” *SKRATT*.

Hade det inte varit för örat och att hon var något för stor för att vara tik hade det varit kul att prova att ställa ut henne.
En liten gåta till alla MCR-läsare: ser ni var kortet är taget? Det såg exakt likadant ut då för över 20 år sedan som idag.

Ketty och undertecknad i sina glans dagar (juni 1987). Notera de vita tubsockarna (då på var mans fot) som jag stoppat in joggingbyxorna i så fint och den på den tiden mycket moderiktiga frillan (permanenten- även den i var mans hår) .

Denna bilden tycker jag så tydligt illustrerar hur det var att äga Ketty. Hon var med mig ÖVERALLT och jag har massor av kort där hon syns trots att det egentligen inte alls är ”meningen”.
Jag (hjälmlös som alltid) står och håller min egna Menelli (till höger) och Amirant, min vän Cecilia Hermanssons häst.
För er som känner till MCR med omgivningar kan jag som kuriosa berätta att kortet är taget i själva ”Gröna Dalen”, backen där man kan klättra är direkt till vänster om oss. På den tiden, innan alla vägbyggen osv red man dit på ett helt annat sätt än idag.

Även här ser man Ketty, den allestädes närvarande. Enligt baksidan av kortet är vi hos Sydslättens ryttarförening i Anderslöv den 22 oktober 1988. Direkt bakom Ketty ser vi åter Cecilia i rollen som hästskötare och bakom henne Menelli. Notera yllefilten över Menelli! Inköpt på Myrorna vill jag minnas.

Här ska jag tävla i hoppning hos Trolleholms ryttarförening på en tävlingsplats de inte använt på många år.

Notera de tidigare omtalade chapsen!


Avslutningsvis ett kort på min andra hund, greyhounden ”Sladden” (hette egentligen Zulu Last men fick smeknamnet av att han var nummer 11 som kom ut ur sin mamma!). Även denna hund fick jag ”gratis” (för 50 öre) i vuxen ålder (1½ år gammal) då han ”sprang för långsamt” för sina kapplöpningsintresserade ägare.

Kortet är taget i juli 1989 på en strand i Falsterbo och illustrerar (även om det syns dåligt) dels hur liten och klen Heron var (5 år gammal) innan han blev ca 173 cm hög och dels hur jag alltid hade med mig hundarna överallt, alltså även när jag red. Ser förresten att jag inte hade någon hjälm- det var innan vi införde hjälmtvång på ridskolan.
Jaha…detta var en liten nostalgitripp….blev lite rörd faktiskt men hoppas att ni gillade det ni såg :=).

Skrivet

Kommentarrekord!

Mitt inlägg om egen gård (”Jobbar man ihjäl sig som gårdsägare? Jag tvivlar….”) har skapat lite av ett kommentar-rekord med mååånga åsikter och erfarenheter.

Gå gärna in och läs!

Skrivet

Fråga från en läsare om rosett-jägare

Härom dagen fick jag en rolig fråga/ kommentar från en läsare som jag tänkte återge nedan tillsammans med mitt svar:

Mail från Susanne:

Hej Birgitta!

Hittade din sida av en slump då jag googlade runt och jag måste säga att även om jag inte håller med dig i allt så skriver du himla roligt och underhållande.

Eftersom du också verkar vara något av en tävingsfanatiker (tror du använde detta ord själv i ett inlägg) så skulle jag vilja ventilera en sak med dig.

Jag tävlar inte själv men brukar följa med min bästa kompis då hon tävlar sitt halvblod i LB och LA-klasser.

Det har numera blivit en sport oss emellan att gissa vem som ska bli placerad i de klasser hon ställer upp i och tyvärr har vi oftast rätt i våra gissningar.

I våra trakter (Göteborg med omnejd) finns det flera ryttare som, trots mängder av vinster och placeringar i LB/LA fortsätter att ”harva runt” på denna nivå och på lokala tävlingar där det inte finns något uppklassningssystem.

Min väninna är väldigt sällan placerad och inbillar sig i alla fall att hon hade fått några fler rosetter om dessa rosett-gamar valde att gå vidare mot högre klasser eller att tävla regionalt.

Är detta ett fenomen som du också har stött på och vad tror du att det beror på? Finns det någon lösning på rosett-jaktsproblemet?

mvh Susanne

Mitt svar:

Tack och lov tycker jag att det här i Skåne, i alla fall på min nivå (LA) är sällsynt med rosettjägare.

Jag kan på rak arm bara namnge en handfull ryttare som, om uppklassningssystemet hade varit kvar i sin tidigare form helt klart hade varit uppklassade.

Nu är ju detta borttaget helt på lokal nivå och tillåter därför vissa ekipage som trots otaliga segrar och placeringar i LA att fortsätta att tävla dessa klasser och till och med någon LB då och då.

Personligen har jag svårt att förstå varför dessa vuxna ryttare (som tävlat i många, många år och därmed borde vara lite ”mätta” på rosetter) inte går vidare då hästarna jag tänker på är mycket fina men det är ju upp till var och en att tävla av vilka skäl man än har.

Som tur är tävlar vi ju inte om något annat än ”äran” och möjligen några enklare hederspriser; jag hade nog retat mig mer om vi hade haft tävlingscheckar på kanske 10.000 som alltid togs hem av vad jag betraktar som överkvalificerade ekipage.

Jag har ingen aning om vad som förelåg borttagningen av uppklassningen på lokal nivå, förmodligen att det inte gick att registrera alla ekipages resultat eftersom hästar kan tävla utan licens på denna nivå (Archie gör det tex fortfarande).

För min egen del spelar det ingen roll huruvida upklassning finns eller ej, dels är det som sagt sällsynt här att det ”utnyttjas” av rosettjägare och dels så finns det så himla många tävlingar att man kan undvika jägarna om man tvunget inte vill tävla mot dom.

Skrivet

Åhhh dessa jäkla koppel…med vidhängande idioter!

Eftersom jag, maken och Soya bor lite ”off” (utmed en landsväg utanför Staffanstorp) har vi inte så många grannar och således inte heller så stort hundsällskap åt Soyis. För att säga som det är så träffar vi ytterst sällan på någon hund öht på våra dagliga promenader, i alla fall om vi håller oss till vårt närområde.

Soya verkar inte sakna lekar med artfränder men jag vill ändå inte att hon ska förvandlas till en enstöring så de gånger vi väl ser en hund, om än på håll försöker jag att gå ifatt den och ”etablera kontakt”.

Och jag vet inte om jag bara har haft maximal otur men det är mer regel än undatag att:

a) den andra hunden är kopplad (trots att vi befinner oss så långt ifrån trafik och annat ”störande” som det någonsin går)

b) ägaren verkar livrädd då Soya MKT försiktigt närmar sig och på alla sätt visar att hon är snäll och underlägsen (och jag dessutom SÄGER detta)

c) ägaren har trettioelva ursäkter för varför hunden är kopplad och inte är att lita på

Jag blir så ledsen när jag ser och hör ovanstående!

I min hundvärld ska en normal hund kunna gå lös och kunna möta en annan hund utan något större ”drama”.

Varför är det så här?

Är dagens hundar så felavlade att de inte tåler att möta en artfrände utan att det ska uppstå bråk?

Är dagens hundägare så okunniga att de inte kan uppfostra en hund på ett sådant sätt att den känner sig trygg och inte vill attackera allt den möter i sin väg alternativt sticka ifrån ägaren om den inte är fjättrad till ett koppel?

Själv har jag alltid varit en koppel-HATARE av stora mått ända sedan jag köpte (dvs FICK-gratis) min första hund.

Trots att denna hund var fullständigt VIDRIG att ha lös i början (guuud så många gånger jag ville skjuta henne på plats men i stället tvingades klistra på ett leende och säga ”duuuuktig hund” när hon väl behagade låt sig fångas in…efter kanske 1 timme….morr…) vägrade jag att ge upp och hålla henne kopplad utan jag kämpade i någon månad tills hunden blev lydnaden personifierad.

Jag skulle för egen del inte uthärda att gå och dra i ett koppel flera gånger om dagen och Soya springer också lös 99 % av tiden hon är ute.

Att det finns hundägare som ALDRIG kan/ vill släppa sin hund lös övergår mitt förstånd och för mig är det helt klart en kraftig reducering av i alla fall hundens livskvalité (även av min om jag hade tvingats till detta hundsläpande).

Min egen mor hade i 13-14 år en pekingese som hon ALDRIG vågade ha lös!!!!! Jag vet inte vad hon trodde skulle hända i sådana fall och efter att ha försökt att övertyga hennes fullständigt avstängda öron i detta fallet så gav jag slutligen upp.

Det komiska inträffade då jag behövde passa denna hund typ 1 gång om året medan den levde. Varje gång förmanade modern mig att ABSOLUT inte släppa lös hunden och varje gång gjorde jag givetvis precis motsatsen eftersom jag som sagt avskyr kopplade hundar.

Vad tror ni hände med denna lilla hund som alltså fick springa lös 1 gång om ÅRET???? Jo, den gick så fint vid min sida och de gånger den sprang i väg några meter ropade jag bara på honom så kom han som ett skott.

De sista åren var han så skraltig att han inte hade ORKAT springa ifrån NÅGON ens om han hade velat men modern framhärdade i sin koppel-mani och det var inte mycket jag kunde göra åt detta.

PS. Om ni läser rubriken en gång till så hoppas jag att ni förstår att idioterna i detta fallet inte är de stackars fjättrade hundarna utan deras ägare :=)!

Skrivet

Veckan som gått

Under veckan som gått har det blivit mycket dressyrträning, både för Birgitta, Ebba och på egen hand.

Jag har nu intensifierat bytesträningen och det går framåt, om än sakta och med något litet bakslag då och då.

Men nu kommer bytena mer eller mindre direkt på hjälperna även om bytet från vänster till höger ofta föregås av någon blandning mellan kospark och ”bakutare”.

I tisdags hade maken och jag besök av en mäklare för att få huset värderat och eventuellt lämnat till försäljning och efter detta möte bestämde vi oss för att sätta ut huset till försäljning enligt något som kallas ”Läge plus”.

Läge plus innebär att huset finns på annons med bilder och med beskrivning men att det inte görs några visningar förrän jag och maken ger klartecken- i vårt fall den dagen vi hittar något vi själva vill köpa (läs: som det känns nu: ALDRIG- suck!).

Fördelen med detta koncept är att det är kosnadsfritt och att vi kan ångra oss när som helst. Under tiden vi själva letar så har ändå eventuella intresserade av vårt hus möjlighet att lämna sina kontaktuppgifter inför en kommande visning.

På detta vis får vi också i varje fall en indikation om det öht finns ett intresse för vårt hus eller om det verkar bli svårsålt.

Annons kommer förhoppningsvis om kanske 10-14 dagar, jag lovar att återkomma.

Ridskolan börjar tömmas på privathästar som ska tillbringa sommaren någon annanstans och bla mitt ponnybarn har nu rest iväg för 2 månaders sommarlov.

Sista träningspasset blev en fin avslutning då Sally bland annat galopperade varv efter varv i en jättefin förvänd galopp, detta på en ponny som i sig själv är otroligt het och dessutom van vid att på hopphästars vis byta galopp så fort man byter riktning det minsta.

Dressyr-Birgittas hjärta blev varmt av att se detta ambitiösa ekipage och även Sally blev nog lite tagen för trots att jag ropade ”nu kan du byta varv och gå över till rättvänd galopp” så fortsatte hon bara att galoppera vidare i förvänd med ett stort leende på läpparna.

Jag ser redan fram emot fortsatta träningar till hösten!

Annars har det inte hänt något speciellt av intresse som jag kan komma på men så är det ju ibland.

Skrivet

Skilda världar

En del av tjusningen med internet och olika diskussionsforum är, tycker jag, att man förutom att man kan lära sig väldigt mycket som man inte hade en aning om också kan få en inblick i människors tankar och liv som skiljer sig totalt från ens eget sätt att tänka och leva.

Ibland blir man helt förundrad över hur ”folk” resonerar, vad de finner sig i, hur de prioriterar osv.

Ett litet axplock från dagens skummande av olika trådar på nätet:

I en diskussion om hur ofta man (bör) går ut med sin hund framkommer det att många av deltagarna inte verkar fylla sina dagar med annat än just hundpromenader. En skribent dristade sig till att hävda att man borde gå ut med hunden var tredje timme?!?!?
Ehhh….jag undrar i vilken verklighet dessa hundägare lever i? De arbetslösas, förtidspensionerades och pensionerades verklighet kanske?
För i min verklighet med heltidsarbete skulle jag varken kunna eller ens vilja ränna omkring med hunden var tredje timme.
Och jag är långt ifrån den enda hundägaren som arbetar heltid och inte har hunden på hunddagis.
Nu har ju just jag och maken löst hundrastningsintervallerna genom att vi har möjlighet att lämna Soya till min mamma de dagar vi båda måste vara hemifrån i många timmar men vi är också så lyckligt lottade att maken arbetar hemifrån vissa dagar och kan åka hem på luncherna andra dagar. Och som grädde på moset har vi en extremt stillsam hund som inget hellre vill än att sova bort sina dagar (även när vi är hemma) och som aldrig står vid dörren och piper om att hon vill ut.
Fast sedan undrar jag om alla som skriver i sådana här trådar är helt ärliga när de påstår sig rasta hunden ”hundra” gånger om dagen? Eller så är det så att bara de som är de mest fanatiska promenerarna vågar svara?

I en annan diskussion beklagar sig en gift kvinna över att hennes man tycker att det är onödigt att hon köper ett träns till sin häst för 500:– medan han kan betala tusentals kronor för en dator?!?!? ”Vad ska jag göra” frågar skribenten olyckligt.
Tja, ”byt man” hade nog varit mitt spontana eleka svar men så klart kan det ju finnas mycket i dessa personers liv som vi inte känner till.
Själva har jag och maken delad ekonomi vilket passar oss ypperligt. På så vis har vi aldrig synpunkter på eller oftast ens inblick i vad den andre gör av sina pengar.

Sedan läser jag en tråd som handlar om vad man skulle spara in på om man var tvungen att strama åt sin ekonomi.
En person påstår att hon inte hade kunnat spara in mer på tvätt-kontot då hon redan nu bara tvättar en gång i månaden?!?!?!? Huuu säger jag….och förfasas över att ha svettiga och stall-luktande kläder i tvättkorgen en hel månad! Mögelvarning :=)?

I samma tråd svarar en annan skribent att hon skulle spara in på träningar och tävlingar då detta kostar….håll i er…600 till 800 kronor i månaden! Jag höll på att börja fnissa för det är vad jag betalar för en veckas träning. Men visst förstår jag att den ekonomiska verkligheten ser väldigt olika ut för olika personer även om jag blev lite bedrövad över att i en annan tråd läsa om en person som inte hade råd att köpa nya strykkappor till sin häst när medryttaren hade slarvat bort de ordinarie. Tänk vad hemskt att inte kunna lägga 200 kronor extra på sin häst! Då lever man verkligen på marginalerna.

Skrivet

Avmaskning

Eftersom den lille ska åka iväg på 1 månds semester (medan Arch stannar kvar och håller ställningarna på ridskolan) har vi postat iväg lite av hans bajs för mask-kontroll. Det är nu femte gången vi gör detta sedan Birk flyttade till ridskolan och vi har hittills inte behövt att avmaska honom en enda gång.

Detta stärker mig bara ännu mer i min åsikt att många avmaskar sina hästar i onödan eller i varje fall utan att veta om och i så fall hur mycket och vilket sorts mask hästen har.

Det där med avmaskningsmedel och intervall är ju en hel vetenskap och att bara köpa billigaste medlet och köra in i munnen på hästen dagen innan bete (så som jag sett alltför många gånger på ridskolan) kan göra mer skada än nytta, både för hästen men också för betet (det är ju där eventuella maskar lär hamna om man avmaskar så tätt inpå ett betessläpp).

Har man en häst med känslig mage (kolikbenägen) eller en häst som tex haft fång skulle jag direkt avråda från att avmaska ”bara för att vara på den säkra sidan” då ju avmaskning faktiskt är ett GIFT (vad tror ni annars dödar maskarna) som kan rubba mag och tarmbalansen på ett sätt som man kanske inte tänkt på/ räknat med.

Nej, idag finns det möjlighet att tämligen enkelt och billigt kolla eventuell maskförekomst så jag tycker gott att man kan göra denna lilla investering innan man avmaskar- som sagt kanske helt i onödan.

Skrivet

Jobbar man ihjäl sig som gårdsägare? Jag tvivlar….

Det är lustigt hur man kan ändra sig ibland…(och tur är väl det).

För 1 år sedan hade jag inte en seriös tanke på att flytta till en hästgård utan tyckte att jag hade det långt mer bekvämt på ridskolan men nu har olika omständigheter gjort att jag faktiskt mycket väl skulle kunna tänka mig att flytta om rätt förutsättningar ”bara” (ha!) dyker upp.

Jag tycker förvisso fortfarande att det är underbart att komma till ett nyharvat och perfekt skött ridhus varje morgon (bara för att ta ett exempel) men börjar samtidigt längta efter att själv få bestämma NÄR jag ska rida, dvs inte nödvändigtvis under superstress innan arbetsdagen börjar som det ofta blir idag och när och hur länge Archie ska gå i hagen- det är ju otroligt styrt på ridskolan.

Maken, totalt häst-ointresserad ska noteras, har dessutom också blivit mer och mer sugen på att utöka vårt boende så det bidrar ju också till tankar om eventuell flytt.

Men: När jag berättar för ”folk” (vänner och bekanta) att maken och jag letar hästgård är det inte ovanligt att jag möts av tämligen negativa reaktioner som i korthet oftast går ut på att ett gårdsköp (enligt dom i alla fall) medför att man kommer att arbeta ihjäl sig dygnet runt, året runt.

Jag har lite svårt att förstå varifrån dessa tankar kommer men det var ungefär samma sak då vi skulle köpa vårt hus.”När man köper hus är man aldrig fri. Det är alltid något som måste fixas och när man är klar i ena änden av huset är det dags att börja laga i den andra”. Ungefär den skivan har både lägenhetsinnehavare och de som faktiskt har hus spelat för oss och jag begriper som sagt inte varför?

Förvisso är det säkert sant att man kan behöva lägga ner oerhört mycket tid, pengar och arbete om man tex köper ett renoveringsobjekt och till råga på allt kanske är både ohändig och har begränsade tillgångar men om man köper ett hus i gott skick förstår jag inte varför man skulle behöva ”arbeta” dygnet runt med detta?

När jag och maken köpte vårt hus började vi med att måla ALLT, både invändigt och utvändigt innan vi bar in den minsta pinal. Kort därefter kaklade vi badrummet och ytterligare ca 1 år senare bytte vi ut alla laminatgolv mot trägolv.

Efter dessa projekt (ca 5 år sedan) har vi i princip inte gjort någonting och det jag precis beskrev tog inte ens en månad att fixa, allt som allt.

Visst har man mer att göra kring ett hus än kring en lägenhet men man har oftast också möjlighet att till viss del styra och välja hur mycket jobb man vill lägga ner på sitt hus.

Man behöver tex inte odla sina egna grönsaker, sylta och safta eller ha trettioelva rabatter som behöver ogräs-rensas under hela sommarhalvåret. Man behöver inte köpa ett renoveringsobjekt, det finns hus där allting redan är iordning. En pool, vare sig den är inom eller utomhus (vanligare än man tror vilket man ser då man kollar husannonser) behöver regelbunden tillsyn och kostar dessutom en hel del att ha i drift. Vill man dryga ut den ordinarie uppvärmningen med braskamin(er) får man lägga lite tid på att köra och hämta ved, kanske rent utav stå och klyva densamma men som sagt; detta väljer man oftast själv.

Samma sak om man köper en gård. Vill man inte lägga ner hur mycket arbete som helst på sitt köp får man ju välja objekt därefter (exempelvis avstå från gårdar där det förutom hus och stall tillkommer allt från trettioelva förråd/ garage, hönshus, kräftdammar, mark där man tar hö/ ensilage osv osv- också vanligare än man tror: kolla hemnet om ni inte tror mig). Jag vägrar att tro att ALLA gårdsköp innebär att man måste jobba ihjäl sig och aldrig får njuta av att ha hästen hemma, så som faktiskt vissa varnar för.

Jag förstår inte vad det är jag skulle behöva ägna så många extra timmar åt varje dag/ vecka som gårdsägare framför att vara inackorderad?

Jag måste mocka även på ridskolan och jag har 5 minuters promenad till våra hagar. Dessutom måste jag ju faktiskt också transportera mig till min häst som bara det tar 15 minuter i ena riktningen, dvs minst 30 minuter om dagen som jag hade sluppit om jag hade haft hästen hemma.

Så klart fattar jag att man KAN skapa sig hur mycket arbete som helst om man köper en viss typ av gård (kanske med ridhus som säkert kräver en hel del underhåll) och kanske väljer att ha inackorderingar där man erbjuder en viss servicenivå men så som jag har tänkt mig mitt gårdsägande om vi någonsin finner det vi söker så tror jag inte att det kommer att ta mig så mycket längre tid än vad det tar nu.

Jag skulle vilja ha max 1-2 inackorderingar som sällskap åt Archie (alternativet är att köpa en sällskapshäst åt honom) och i sådana fall får de betala en kallhyra och sedan betala för precis det som de förbrukar och sköta sin egen mockning.

Foder och ströinköp, gödseltömning osv är ju sådant man inte behöver tänka på som inackorderad men detta är ju inget man gör varje vecka eller ens varje månad så jag ser som sagt inte VAD det är som ska ta en sådan enorm tid om vi köper en gård att vi ska avstå från att ens tänka tanken.

Visst finns det många fördelar med att ha hästen inackorderad, det är jag den första att skriva under på, bekväm och bortskämd som jag varit under hela mitt hästägande men jag har som sagt börjat fundera mer om mer på just den där kommentaren om att gårdsägande skulle ta sådan TID. Gör det verkligen alltid det, är folk bara missunnsamma eller är det jag som är naiv?