Skrivet

Den glade vandraren + tillbakablick

När jag gick i skolan fick vi sjunga sången om ”den glade vandraren” som var glad vart han än gick…både vinter, höst och vår…

Av någon anledning kom jag att tänka på denna sång när jag och stallchefen låste upp stallet i förrgår och fick se en stor skugga borta vid Archies box.

När vi tände lamporna visade sig skuggan vara den lille Birk som hade smitit ut ur sin box, vandrat tvärs över stallet, hittat några spannar med lock innehållande havrefritt foder i närheten av Archies box (dock inte mitt foder) och givetvis slukat ALLT.

Burkar och lock låg huller om buller på stallgången medan Birk stod och såg helt oskyldig ut (fast han var säkert MÄTT den rackaren….).

Det var bara till att grabba tag i hans pannlugg och återbörda honom till hans box.

Denna händelse fick mig förutom sången om den glade vandraren även att tänka på en annan glad vandrare; Heron!

En av Herons favoritsysselsättningar var nämligen att, om han kom lös, traska runt i stallet, sticka in huvudet i alla boxar han kom åt och hälsa på hyresgästen.

Dessa oinbjudna inviter var inte alltid så uppskattade och vid ett tillfälle kunde det ha gått riktigt illa och då var Heron inte ens lös utan leddes av mig.

Vi var på väg upp till ridhuset genom stallgången då Heron stannade till vid en box för att hälsa på invånaren.

Han hann bara stanna till och försöka nosa på hästen, sedan drog jag bort honom och vi gick vidare.

När vi hade gått några meter hör jag plötsligt världens BRAK, vänder mig om och ser hur boxdörr + häst rasar rakt ner på stallgången!!!!

Hästen som Heron hade nosat på måste ha vräkt sig på dörren varpå gångjärnen lossnade och både dörr och häst ramlade.

Turligt nog blev hästen inte det minsta skadad! Hästen i fråga råkade dessutom vara en av vår dåvarande ridskolechefs Jana Wannius hästar och jag vill inte tänka på vad som hade hänt om jag hade varit tvungen att förklara mig inför denne ibland ganska koleriske man. När Jana blev arg….då blev han ARG!!!!

Liiite komiskt i allt detta tyckte jag ändå att det var då vår ”biträdande ridskolechef” (minns ej hur hon titulerade sig på den tiden, nu delar hon ridskolechefstjänsten med en annan kvinna) efter denna händelse bad mig att ”inte låta Heron nosa på lektionshästarna”.

Jag såg för mitt inre öga hur HON såg för SITT inre öga hur Heron gick runt och nosade på lektionshästar som ramlade ut på stallgången som dominobrickor :=)!

Skrivet

Fysioterapeut-besök

Igår hade jag alltså besök av HC, som enligt egen uppgift är utbildad sjukgymnast på människor men arbetar sedan 12-13 år tillbaka enbart med hästar. Jag frågade hur han titulerade sig och fick svaret ”fysioterapeut”.

HC undrade ”varför han var där” och även om ”alla” säger att man inte ska ”avslöja” något i förväg så tycker jag att det känns oärligt att säga att man vill ha typ en ”allmän genomgång av hästen, bla bla” utan jag sa som det var, dvs att jag länge har funderat över varför Archie

a) extremt ofta står och vilar höger bak på stallgången

b) har mycket svårare att flytta sig undan höger skänkel åt vänster än undan vänster skänkel åt höger.

HC gick igenom Archie från nacke och käkar till svansrot och fann muskelspänningar på baksidan av låret och ländryggen på höger sida.

HC tyckte att min beskrivning av det som jag uppfattar som ett problem stämde väl överens med det han fann förutom att han tycker att Archie borde ha svårare att samla sig i höger galopp än i vänster och så är det inte. Tvärtom har högergaloppen alltid varit extremt ”lättsamlad”.

Det enda som JAG funnit lite märkligt är att Archie vid tömkörning ”ligger” mer inåt i högergaloppen än i vänstergaloppen, detta upplever jag inte vid ridning eller longering.

Hur som helst så bankade HC på Archies mjukdelar med en gummiklubba för att få igång muskerna igen och använde även någon lite apparat som skulle stimulera musklerna (de, musklerna alltså, började ”hoppa” efter en stunds behandling med denna apparat som i andra änden hade två plattor som HC satte på Archies muskler).

Jag frågade HC om en häst verkligen kan gå omkring med så spända muskeltrådar i över 1 år och det sa han att det var mycket möjligt. Sedan är det ju inte så att Archie har några jättesmärtor av detta eller har musklat sig synbart ojämnt.

Rekommendation efter denna behandling är att Archie ska ”jogga” i 2 dagar och sedan ska arbetet trappas upp. Jag ska rida på ordentligt under 14 dagar för att verkligen se om jag känner någon markant skillnad.

HC ska titta på Archie igen om 14 dagar och då behandla honom igen.

Om jag inte märker en markant förbättring efter dessa 2 behandlingar menar HC att han inte kan hjälpa oss utan då är det något veterinärt som bör utredas.

Så i bästa fall kommer jag att få en häst som inte har så svårt för sidvärtsförflyttning framöver och i värsta fall har jag förlorat 2 x 700 kronor, en petitess i detta sammanhang faktiskt.

Har funderat över Archies ”svårigheter” som ju inte märks som någon allmän ovillighet utan vid väldigt specifika rörelser som tex skänkelvikning.

Själv har jag nämligen sedan flera månader tillbaka JÄTTEONT kring vänster armbåge men smärtan uppkommer bara vid ett enda tillfälle och det är när jag står och borstar högst upp på högra sidan av korset på Archie. Vid inget annat tillfälle känner jag ens den minsta smärta och jag kan inte heller klämma fram exakt VAR det gör ont. Men så fort jag grabbar en mankborste och höjer armen mot korset så känns det hur mycket som helst.

Så det måste ju kunna vara likadant för hästar. Att de bara har ont/ känner obehag/ har svårigheter med en eller enstaka rörelser?

Ni får förresten ursäkta mina usla förklaringar, HC berättade mycket mer som jag inte kan återge exakt och använde termer som jag inte ens minns (namn på musklerna tex).

Skrivet

Dagens träning

Träningen började med att jag fick göra några bakdelsvändningar och även om de är förbättrade tyckte Birgitta att Archie blev lite väl låg = inte tillräckligt på bakbenen = svårt att centrera vändningen.

För att få upp honom i formen samt mer vaken för hjälperna gjorde vi galoppfattning, halt, ryggning, galoppfattning, halt och ryggning i serier.

Sedan gjorde vi även halt från trav, Birgitta tycker att det tar för lång tid för oss att stanna, precis som det gör när vi bryter av från galopp till skritt.

Sidvärtsförflyttningen (läs: skänkelvikningarna) var som vanligt, ingen förbättring där inte.

Gjorde några öppnor och de kändes bra.

Gjorde några slutor i galopp för att visa Birgitta skillnaden mellan högerslutan = bra och vänsterslutan = dålig.

Blev även lite förvänd galopp, travökningar osv.

Jag berättade för Birgitta att jag i eftermiddag ska få besök av en….vet faktiskt inte vad HC:s exakta titulatur är men om man googlar honom på nätet så beskrivs han som både sjukgymnast för människor arbetande som kiropraktor för hästar och som naprapat.

Hur som helst så var det Birgitta som från början tyckte att jag skulle låta HC kolla igenom Archie; jag har tidigare låtit honom ”gå igenom” Décima för några år sedan.

Både Birgitta och jag vill veta om HC kan finna någon förklaring till Archies svårigheter med sidoförflyttningen åt vänster och varför han flyttar både sadeln och mig till höger.

Birgitta tycker att detta med att sadeln dras till höger har blivit bättre och det har ju även själva sidoförflyttningen blivit men som ni har kunnat läsa om i otaliga beskrivningar så är det fortfarande svårt.

Jag vet inte om jag tidigare har berättat om hur ”allt” detta började; i så fall får det bli en repris nu.

Redan då Archie var 3-4 år gammal (på vintern som 3 åring eller på våren som 4 åring…jag minns ej exakt) så märkte jag att det var MYCKET svårare att flytta honom för höger än vänster skänkel.

Vid ett av de första försöken så gick han till och med emot skänkeln så att han flyttade sig åt HÖGER när man tryckte med höger skänkel och om man försökte hjälpa till med spöt så sparkade han jätteargt med högerbenet ut åt sidan.

Eftersom han hade så uppenbara problem med att flytta sig så misstänkte jag att det kanske var JAG som gav fel hjälper/ satt fel/ whatever.

Jag bad en skicklig ridande polis (tillika dressyrdomare) att sitta upp och prova. Samma sak hände då polisen försökte flytta hästen åt vänster och då har han ändå mycket längre ben än jag och en helt annan styrka.

Så…redan där började problemen och de är som synes inte lösta ännu.

Under hela denna tid har Archie dessutom OFTA vilat höger bak när han står på stallgången. Vänster bak vilas inte tillnärmelsevis lika ofta.

Jag tycker att det är otroligt synd att jag idag inte har någon som kan sitta upp på Archie så att JAG kan se vad som händer från marken och så att den ryttaren kan beskriva sin känsla. Jag vill ju också se om det idag skulle bli någon skillnad om någon annan än jag red.

Birgitta rider tyvärr inte längre och ingen på ridskolan rider bättre än jag (det säger jag inte för att skryta utan med ett beklagande- övriga inackorderingar ägs av promenadryttare utan någon större dressyrerfarenhet eller skicklighet).

Ni som följt bloggen en tid vet att jag redan haft en equiterapeut som kollat igenom Archie vid 3 tillfällen. Hon kunde inte hitta några direkta ”fel” på hästen.

Även om man inte ska hoppas på för mycket skulle jag ljuga om jag sa att jag trots detta inte har förväntningar på att HC ska hitta någon förklaring på Archies svårigheter och givetvis också helst någon mirakel-lösning som ska hjälpa oss.

Rapport kommer imorgon!

Skrivet

Veckan som gått

I år har vi faktiskt fått i vart fall ett 50-tal päron. Vissa år har det inte kommit några alls.

Äppelträdet ger jätteskörd varje år!

Nu väntar bara Archies gap :=)!

Under veckan som gått har jag haft en fortsatt ”höstkänning” tyvärr.

Jag har i många, många år brukat ta semester i augusti = alltid strålande sol.

I år tog jag för ovanlighetens skull semester i juli = strålande sol hela tiden utom 1 vecka och den veckan var JAG på Mallorca där det var fint väder så jag ”missade” det dåliga vädret i Sverige. Och augusti i år har ju varit tämligen ”usel” i Skåne, det har känts mycket mer som höst än som sensommar.

Om ni vill ha BRA semesterväder ska ni alltså rätta er efter mig. Det är helt OTROLIGT hur bra det stämmer och vissa på jobbet har faktiskt börjat anamma det på fullt allvar. Jag har i princip haft dåligt väder på 1 semester av typ 25 (helt sant). Och det spelar ingen roll vart jag åker; det fina vädret ”förföljer” mig. Redan för ”tusen år sedan” hade en stallkamrat en teori om varför jag alltid hade bra väder:”Det är din GLORIA som drar solstrålarna till sig” var hans konklusion :=)! Vad svarar man på det :=)?

Ridmässigt har jag ”dressyrat” en del och inriktat mig på slutor i trav och galopp. Högerslutorna känns riktigt bra och utförs lätt, vänsterslutorna i framför allt galopp är besvärligare och fodrar större hjälper. Sedan har jag givetvis inte bara ridit slutor i veckan utan även lite allt möjligt annat som bakdelsvändningar, serpentiner i galopp, gjort halt från galopp osv osv.

Jag återupptog hoppträningen som legat nere i säkert 2 månader (pga vila framför allt) och Archie bjöd jättefint på hinderna och fick väldigt bra språng.

Veckan avslutades åter med en uteritt tillsammans med Lena och Birk. Vi red samma runda som förra söndagen och Archie överraskade mig positivt genom att nästan genast traska över träbron som han i förra veckan inte alls ville gå över utan övertalning. Denna gången behövde jag inte hoppa av och leda honom över, något jag nästan hade förväntat mig att behöva göra då Archies vilja ibland kan vara näst intill obändlig om han får något för sig. Tur att det händer ytterst sällan.

Vi klättrade mycket under vår ridtur och detta är något jag gjort i flera måanders tid och vill ha som en stående punkt på mitt ridschema.

Jag anser att klättring är ett utmärkt sätt att stärka hästen på och ett bra sätt att variera ridningen på. Sedan är det inte bara stärkande, det är också bra för hästens balans och uppmärksamhet; när man klättrar går det inte att drömma sig bort, titta åt ett håll och gå åt ett annat; något som Archie annars tycker är trevligt under uteritterna :=).

Skrivet

Vattenspannsdiskussionen fortsätter

För några veckor sedan fick jag en del kommentarer kring ett inlägg som hette ”Hur ska man hinna med” (14 augusti) där jag skrev att jag av BLAND ANNAT ”tidsbespararskäl” INTE använde vattenspann till min häst.

Några reagerade och ansåg att det var viktigt att hästen fick i sig tillräckligt med vatten via spann, de menade att vattenkoppen inte kunde tillgodose detta optimalt.

Idag kom ytterligare en kommentar från Karin som skiver så här:

Lite sent svar får du från mig nu men iallafall. Du nämner i ett inlägg att många släpper sin häst på bete i exempelvis två månader under sommaren för att de själva inte orkar/vill behöva åka till stallet under varma sommardagar för att rida och därför ger upp detta ansvaret och släpper hästen på bete. Tolkar detta som lathet från ryttarens sida. Och jag kanske har fel nu men man kan tolka av ditt inlägg att du själv är för lat för att ha vattenspann då det ”tar en jäkla tid att fylla dessa vattenspannar och att ständigt rengöra dom”. Är du själv för lat för att hålla koll på att din häst dricker ordentligt?Och tycker verkligen inte att det spelar någon roll om det är en tävlingshäst eller en ”simpel promenadhäst” som har spann i boxen. De som använder sig av det kanske har märkt detta behov du pratar om och därför satt in en vattenspann.

Mitt svar:

Jag kanske har varit otydlig i tidigare svar men ska verkligen försöka att vara desto klarare nu:

JAG använder INTE vattenspann till MIN häst eftersom jag tror/ inbillar mig att hans vattenkopp ger honom tillräcklig mängd vatten. Jag har aldrig märkt av någon törst hos hästen, tecken på uttorkning, kolikkänningar eller dylikt.

Om jag hade MINSTA lilla tvivel på att Archie drack för dåligt ur vannekoppen skulle jag utan en sekunds tvekan börja vattna honom med spann.

Som jag redan nämnt så gav jag den förra hästen, Décima, vatten ur spann men det var för att jag trodde att hon hade behov av det (hon var extremt kolikbenägen).

Däremot vidhåller jag att vattning med spann är ett ”extra bök” som tar tid och jag vidhåller också att JAG inte tycker att man SLENTRIANMÄSSIGT ska vattna hästar med spann.

Sedan får man givetvis använda sin tid hur man vill och att vattna med spann är på inget vis skadligt eller ”stör” någon så vill man lägga tid på det så är det verkligen upp till var och en. Det jag mer ville komma till i mitt inlägg är att jag inte tror att alla hästar BEHÖVER en vattenspann men där är jag inte enig med en del av er läsare.

Och det behöver vi ju inte vara heller, eller hur? Ni kan fortsätta med spannarna och jag utan :=). Den dagen jag ser ett behov sällar jag mig till er skara.

PS. Mycket kan man anklaga mig för att vara men LAT när det kommer till hästen är nog det sista som stämmer in på mig.

Skrivet

Vågar man köpa en krubbitare?

Härom veckan hade vi en diskussion på nätet huruvida man skulle våga köpa en krubbitare eller ej.
Personligen skulle det väldigt mycket till för att jag skulle våga mig på ett sådant köp, möjligen om jag erbjöds att köpa en mycket fin och välutbildad häst till ett väldigt lågt pris.

Krubbitning är inte bra för hästen, varken psykiskt eller fysiskt och dessutom är jag hyperkänslig för vissa ljud, däribland ”brubbitar-ljudet”. Ljudet (och även synen) skulle störa mig oerhört och även göra mig ledsen så ”bara” av den anledningen skulle jag inte vilja köpa en krubbitare.

Vad man också måste ta i beaktande är att en krubbitare kan visa sig svårsåld den dagen man själv kanske inte vill ha kvar hästen samt det faktum att inte alla stall tar emot krubbitare över huvudtaget.

Än så länge har jag ingen personlig erfarenhet att krubbitare (dvs jag har inte ÄGT någon sådan häst) men jag vågar ändå drista mig till att tro att man i vissa fall kan få bort beteendet eller i vart fall mildra detta avsevärt. Vad som i så fall ska till, TROR jag, är exempelvis mycket utevistelse i en stimulerande miljö, dvs något som jag med nuvarande uppstallningsmöjligheter inte hade kunnat erbjuda.

Så för egen del skulle jag inte vilja utsätta mig för en krubbitare. Det finns så många fina och bra hästar att man inte behöver köpa på sig problem. De dyker upp tids nog ändå.

Min inställning är precis densamma vad gäller hästar som är vävare, luftsnappare, boxvandrare eller har liknande stereotypa beteenden.

Skrivet

Vågar man fodra med äpplen?

Jag har förstått att vissa hästägare är väldigt rädda för att fodra med äpplen och vissa går så långt att de ALDRIG ger hästen denna frukt trots att de kanske har dignande äppelträd hemma i trädgården.

Det man är rädd för är att hästen ska få ont i magen av äpplena och hellre än att ta denna risk avstår man alltså helt.

Personligen har jag fodrat alla mina hästar med äpplen, ibland med väldigt många (minst 10-15 stycken) per dag och aldrig märkt att hästarna haft något obehag av detta.

Vad jag tror man måste titta på snarare än mängden äpplen är hur dessa ser ut och vad det är för sorts äpplen.Att ge kart (omogna äpplen) är säkert inte alls bra, framför allt om det handlar om en väldligt sur äppelsort.

Ju mindre sura äpplen desto fler kan man ge, det är min erfarenhet i alla fall.

Och om man inte har en aldeles uthungrad häst som äter i princip vad som helst så brukar hästen själv känna efter hur mycket äpplen den vill äta. Så har i alla fall mina hästar gjort.

Heron, som varit den häst jag fodrat mest generöst med äpplen, gick ibland ifrån krubban trots att inte alla äpplena var uppätna. När han sedan blev sugen igen åt han upp resten.

Eftersom de äpplen jag har nu (ett äppelträd i trädgården som utan överdrift har gett en miljon äpplen varje år sedan vi flyttade hit) är ganska sura får Archie inga större mängder utan får nöja sig med 6-8 äpplen/ dag uppdelade på 2 mål. Han är inte så förtjust i äpplen och kan mycket väl lämna dom för annat godare foder för att återkomma lite senare.

Eftersom vi även har fått päron i år fodrar jag även med denna frukt vilket verkar ännu mer uppskattat än äpplena, kanske för att päronen inte är sura.

Skrivet

Hästuppfinningar

Som ni kanske minns kommenterade jag för ett tag sedan att det inte finns SPEGLAR för utomhusbruk, dvs när man rider på en utomhusbana.

Detta fick mig att tänka på vad JAG hade uppfunnit om ingenting var omöjligt, varken ekonomiskt eller på annat vis. Här kommer min fem-i-topp-lista således:

1. Speglarna: vem skulle inte vilja studera sig själv och hästen även när man rider utanför ridhuset? Själv hade jag varit en given köpare av speglar för utomhusbanor :=)!

2. Linbana för hästar: från vårt stall och till hagarna är det en promenad på minst 5 minuter. Tänk om man kunde fästa hästarnas grimmor med någon form av magnet i en lina som sedan skulle dra hästen ner till hagen där den skulle kopplas loss och hagen skulle stängas efter den.

3. Flät-apparat: detta skulle vara en liten mojäng där man kunde stoppa in en man-tuss och få ut en snygg fläta. Jag hade varit den första köparen: hatar att fläta!

4. Engångs-vojlockar: desssa skulle man, som namnet antyder, slänga efter avsluta ritt i stället för att böka med tvätt och torkning.

5. Gödseldammsugare: en dammsugare som man skulle mocka boxen med. Den skulle kunna separera gödsel och urin från ren halm och vara lätt att manövrera och tömma.

Vad tror ni…..finns det någon marknad :=)?

Skrivet

Mördar-Birgitta vs mördarsniglar!

Idag fick jag en fråga om mördarsniglar från en läsare (Prick). Frågan finns att läsa under inlägget ”Vita ridbyxor…..” från i helgen och den fick mig att minnas mitt första möte med detta skadedjur.

Historien har mycket lite att göra med HÄSTAR men jag berättar den ändå….

Förra året läste jag flera artiklar i dagspressen om så kallade mördarsniglar och hur de förökade sig lavinartat till många trädgårdsintresserades fasa.
Jag hade ingen tidigare erfarenhet av dessa kryp och minns att jag blev smått förfärad då jag läste om hur trädgårdsentusiaster högg ihjäl sniglarna utan pardon, hur sniglarna dränktes i öl, frös ihjäl i frysar osv. Det kändes lite väl….barbariskt…och jag hade svårt att förstå hur ett sådant litet djur kunde framkalla sådana mord-instinkter.

Sedan gick det en kort tid och jag frågade en arbetskamrat hur ”Archies morötter” artade sig.

Arbetskamraten hade året dessförinnan skänkt Archie en stor påse morötter, sådana som arbetskamraten hade odlat själv men som blivit lite för krokiga och svårskalade varför hon skänkte dom till min glupske häst. Och jag hoppades givetvis på samma utdelning igen.

Detta år berättade dock arbetskamraten med sorg i rösten att MÖRDARSNIGLAR hade ätit upp ALLT i hennes trädgård, den var fullständigt skövlad.

Beskrivningen var mycket målande och fick mig inte bara att känna sorg över Archies uteblivna dessert, jag började också frukta för angrepp på MIN trädgård.

När jag så några veckor senare (efter mycket regnande) fick se den första snigeln på mitt territorium glömde jag alla tankar om barmhärtighet utan drog mig i stället till minnes de avrättningsmetoder som jag läst att andra hade tillämpat.

Raskt fick jag fram en trädgårdshacka och utan att tveka en sekund klöv jag en mördarsnigel i två delar. Och inte bara EN mördarsnigel utan samtliga artfränder som påträffades den närmaste tiden, säkert 20 stycken i alla fall (jag har förstått att 20 sniglar är en ”mild bris” mot vad andra råkat ut för).

Hade någon INNAN jag blev snuvad på Archies morötter och erfarit rädslan över en skövlad trädgård berättat att jag med berått mod skulle hugga ihjäl sniglar hade jag skrattat alternativt förkastat idén som befängd men detta är bara beviset för att ”a woman has got to do what a woman has got to do”. Ingen ger sig på varken Archie eller trädgården ostraffat!

PS. I år har jag inte sett en enda snigel. Kanske har ryktet spridit sig i snigelkretsar: ” den som går till Birgitta kommer inte levande därifrån”! Eller så var det bara en ovanligt blöt sommar förra året :=)?

Skrivet

Dagens träning

Idag började vi träningen med lösgörande arbete på volt i trav och galopp och fortsatte därefter med skänkelvikningsträningen.

Jag fick vända rätt upp och sedan rida skänkelvikning ut på spåret fast med ”avbrott” för ridning rakt fram. Dvs skänkelvikning några steg åt sidan, därefter ridning rakt fram några steg, sedan skänkelvikning igen osv.

Det går BÄTTRE för höger skänkel och riktigt bra för vänster, dvs så som det har varit en tid nu.

Vi gjorde även skänkelvikning i galopp på samma vis fast utan några avbrott för ”rakt-fram-ridning” och det gick MYCKET bra faktiskt. Det var stor skillnad på att flytta Archie för höger skänkel i galopp än i trav.

Fido: du som har svar på ”allt”: varför ingår inte skänkelvikning i galopp i dressyrprogrammen :=)?

Man gör ju sluta i både trav och galopp och för ”tusen år sedan” gjorde man skänkelvikning i skritt i något LB-program (borttaget nu).

Som avslutning gjorde jag några bakdelsvändningar och även dessa fungerar bättre och bättre. I början gick det inte att ställa hästen och flytta honom samtidigt men nu är det inga problem.