Hej och välkommen! Jag heter Birgitta, är 58 år och har ridit sedan jag var 15. Jag bor med min man, vår hund Molly och min häst Frenchman på en gård vid Björnstorp i Skåne. Hos oss bor även en 19-årig varmblodstravare, ett sto jag kallar Bibbi och som agerar hagsmycke och sällskap åt Frenchie. Mitt stora intresse är dressyr och jag köpte Frenchie, 13 år i februari 2022 som min nya tävlingshäst i denna gren. På bloggen berättar jag framför allt om mitt liv med djuren. Dessutom tar jag dagligen upp olika diskussionsämnen, både kring hästar och annat och vill gärna veta vad just DU tycker.
Förra året, dvs då Archie var 4 år gammal hände det ganska ofta att han låg och vilade sig i boxen på eftermiddagarna.
I höstas upphörde tupplurerna men sedan ca 1 vecka tillbaka har Archie åter börjat sova sin skönhetssömn.
Häromdagen gick det så långt att han låg ner i hagen vid 10-tiden då hans skötare Elina gick förbi och passade på att ta ovanstående urgulliga kort.
Det trevliga med Archie är att han är totalt orädd då han ligger ner och man kan gå in i boxen och kela med honom hur länge som helst utan att han gör en ansats till att vilja resa sig upp. Det är snarare då man, långt om länge, går ut ur boxen som han reser på sig.
Jag undrar om Archie är inne i en växtperiod? Han äter som vanligt, är pigg och glad och visar inga tecken på att må dåligt på något vis men jag tar det säkra före det osäkra och rider lite lugnare ett tag, ger lite extra kraftfoder och ökar mängden e- och b-vitamin.
Eftersom jag bara har löst lokal licens i år och gjorde samma sak förra året blir det inte några prispengar om Archie placerar sig utan i stället hederspris av olika slag.
Jag har redan hunnit få några mycket fina och/ eller användbara saker (bla en vacker glastallrik och en sprayflaska till matlagningsolja) och även sådant som bara lär bli liggande (en gummiskrapa tex, jag har redan 2 sedan tidigare).
Då Archie vann en LC förra året fick vi en säck havrefritt foder i pris men eftersom allt kraftfoder redan ingår i min stallhyra sålde jag säcken till andrapristagaren som blev glad för lite billig hästmat.
Ja, när jag tänker efter har det blivit en del roliga, tråkiga, orginella och användbara saker genom åren.
Det absolut första jag fick i hederspris-väg var då Menelli deltog i sin första tävling i hoppning hos Burlövs ryttarförening. Jag red där 2 LC-klasser (1 meter) och blev placerad i båda. I den ena klassen fick jag en RÖD hovkrats och i den andra klassen och i rättvisans och jämlikhetens namn en BLÅ hovkrats!
Herons allra första pris bestod i att man fick välja mellan en RÖD grimma eller en BLÅ grimma, jag valde den röda och använde den i många, många år.
Vid något tillfälle under tiden som Petra skötte Heron tjatade hon om att han (Heron), läs Petra, ville ha vinröda fleece-lindor. Jag gav ej vika för tjatet men döm om bådas vår förvåning då Heron på en tävling lyckades få….ja, just det….ett 4-pack vinröda fleecelindor!
Det ”lustigaste” jag fått i hederspris var nog en jättetandkräms-tub! Den varade i alla fall i en evighet vilken nog inte den CHIPSPÅSE gjorde som en annan pristagare i samma klass fick!
En kompis berättade på tal om lustiga priser om att hon fått ett presentkort på en PIZZA i pris! Sedan läste jag om några andra tävlande som fått ½ kg kaffe, en ensilagebal och ett fiskespö (!!!!) i pris. Ja, vad ska man säga :=)?
Själv tycker jag ofta att jag har haft otur i fråga om priser. Tex red jag en gång 2 1.10-hoppningar och lyckades vinna den ena. I den klassen var förstapriset en tävlingsmapp i oxblodsfärgat skinn som jag faktiskt fortfarande använder trots att den är långt över 10 år gammal vid det här laget. I den andra 1.10-klassen var förstapriset ett täcke men då blev jag givetvis 2:a och fick en joggingoverall som snarare hade passat en 2-meters karl än mig. Så några täcken har jag aldrig lyckats vinna (tyvärr).
Under de sista åren som jag hade Heron tjänstgjorde han ibland som mycket välbetald ”svensexe-häst”, dvs hans uppdrag var att låta någon förskrämd blivande brudgum rida några minuter på honom till hans (brudgummens) vänners stora nöje och sin egen fasa ( i alla fall innan han satte sig i sadeln).
Detta var alltså killar som aldrig hade suttit på en häst förut och att mötas av Heron, 173 cm över havet gjorde dom alltid knäsvaga i början. Men; det härliga var att alla killarna var jättenöjda efteråt!
Jag tror faktiskt att det var mycket Herons STORLEK som gjorde att killarna tyckte att det var så häftigt, karlar har ju alltid trott att storleken har betydelse, eller hur? Trots att det tex endast skilde 3 cm mellan Décimas och Herons mankhöjd så gav de där extra centimetrarna Heron den pondus som gjorde att killarna blev lite imponerade och jag tror inte alls att Décima hade lockat dom hälften så mycket eftersom hon såg väldigt ”kvinnlig” ut medan Heron å sin sida utstrålade ”I´m a big guy”.
Heron var godheten själv och att rida på honom var hur lätt som helst. Jag kunde alltså låta killar som aldrig ridit förut galoppera på Heron så länge de bara stod i lätt sits och höll sig i manen. Både kompisarna och ryttaren brukade bli mäkta imponerade över detta och en bättre timlön och mer lättförtjänta pengar har jag nog aldrig varit med om :=)!
Eftersom jag inte märkte några tecken på hälta/stelhet/ orenhet vid gårdagens uteritt på eftermiddagen beslöt jag mig för att träna för Birgitta som vanligt idag.
Träningen gick mycket bra och inte heller idag kände jag av något som skulle indikera en skadad häst.
Idag övade vi på lite allt möjligt, öppna i trav och galopp utmed långsidorna, ökningar i trav och galopp, ryggning, fattningar och avbrott från galopp till trav osv. Archie spänstade på fint och det känns som att han blir både fysiskt starkare (orkar mer) och utvecklar sina gångarter för varje vecka som går.
De hästar jag ägt har varit inbördes olika vad gäller vissa egenskaper/ egenheter och de har haft olika kvalitéer men något som samtliga haft 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan och 52 veckor om året har varit bra självförtroende och ett glatt humör.
Aldrig att jag har mötts av bakåtstrukna öron eller att hästarna har verkar vrånga och ovilliga när jag har hanterat dom.
Hur uppnår man sådan tro på sig själv och glädje i livet?
Jag tror att det enkla svaret är att mina hästar alltid har ÖVERÖSTS av positiv feedback, av bekräftelse och fötjusning från min sida.
Det går inte en dag utan att Archie får veta att han är snyggast i hela världen och bäst på alla sätt och vis!
Jag är inte så naiv att jag tror att han förstår de exakta orden men INNEBÖRDEN förstår han säkert utifrån mitt kroppsspråk, tonläge och agerande över huvud taget.
Och en häst (eller en människa för den delen) som jämt och ständigt får höra att den är störst, bäst och vackrast känner sig nog sådan också.
Även idag har jag studerat Archie med Argus-ögon och jag tycker att han VERKAR ohalt. Skriver ”verkar” för jag litar inte till 100 % på mitt omdöme.
Det har tyvärr hänt förut att jag har tyckt att tex Décima har sett ohalt ut men då en veterinär har kollat henne så har hon INTE varit det.
Jag longerade OCH red 10 minuter i morse utan att varken se eller känna något och tog även ut Archie på en 5 minuters longerings-tur i eftermiddags med samma resultat.
Alltid då någon ringer från stallet upplever jag några skräckfyllda sekunder under vilka jag hinner tänka ”vad är det nu som har hänt” innan uppringaren framför sitt, ofta banala, ärende.
Denna rädsla härstammar från tiden då jag ägde Décima som under de 8 åren jag ägde henne fick kolikanfall fler gånger än jag vill räkna.
Jag kunde bli uppringd på dygnets alla timmar, en gång ringde till och med nattvaken från stallet och meddelade att hästen verkade dålig.
Dessa koliker och telefonsamtalen som föregick mina illfartskörningar till stallet har verkligen satt sina spår.
Igår vid lunchtid fick jag ett samtal från stallchefen Irene som tillika är den som varje vardag tar in Birk och Archie från hagen.
”Archie är halt” sa Irene och jag hann tänka ”hoppas att hon säger att hon skojar” fast jag innerst inne förstod att Irene aldrig skulle utsätta mig för ett så osmakligt skämt.
Enligt Irene tyckte hon att Archie skrittade kontigt på väg hem från hagen och när hon sprang med honom var han halt. Irene kunde inte se något anmärkningsvärt mer än att Archie var ganska smutsig på det ena benet.
När jag kom till stallet på eftermiddagen tog jag genast ut Archie och longerade honom och jag kunde då se en tydlig hälta. Däremot tyckte jag att han skrittade helt ok och jag kunde inte hitta varken värme, svullnader eller sår någonstans på benen.
I morse, vid ny longeringskontroll tyckte jag att Archie rörde sig stelt i ena varvet (vänster) men helt ok i det andra varvet och i eftermiddags såg jag inte längre någon stelhet eller orenhet.
Jag vågar dock inte andas ut på långa vägar för dels så var Archie ganska uppspelt vid mina korta longerings-sessioner och dels så kan han ha vrickat sig och behöva vila i några veckor även om han är till synes ohalt.
Jag får kolla honom igen imorgon och fortsätta att ha ångest under tiden!
Så klart funderar jag på vad som kan ha utlöst hältan och som jag ser det tror jag på 1 av 2 alternativ:
1. Archie har vrickat/ sträckt sig/ trampat fel på det mycket knöliga och frusna underlaget.
2. Birk har sparkat honom.
Oavsett vilken så går det inte att ångra sig och tänka ”varför släppte jag ut honom när det var så fruset i marken” eller ”varför släpper jag ut honom med Birk” för det kommer alltid att vara fruset i marken i några/ många veckor varje vinter och han har nu gått med Birk i nästan 1 år och de verkar trivas ypperligt tillsammans.
Nej, hagrelaterade skador är omöjliga att helt skydda sig ifrån men så klart inte desto mindre trista när de händer.
Håll tummarna för Archie och för att han förblir ohalt och oskadad!
Under de första åren av mitt hästägande var jag en fattig student och även sedan jag började arbeta var det många gånger knapert med ekonomin.
Jag har alltid prioriterat att kunna tävla och träna så mycket som jag vill och det har naturligtvis gjort att jag i perioder tvingades att leva ganska snålt.
Under Herons första riktiga tävlingssäsong 1990 (han tävlade bara 3 gånger som 4 åring) åkte vi och tävlade i hoppning hos Sydslättens ryttarförening. På den tiden hade de vissa av sina tävlingar långt ifrån själva ridskolan/ anläggningen i en ort som heter Hörte och första gången jag körde dit hade jag ingen klar uppfattning över hur långt det var dit.
Jag ställde upp i och lyckades placera mig i en 1.10-hoppning (som på den tiden kallades LB). Heron fick då sina första prispengar, 50 kronor.
Med facit i hand var det en enorm tur att jag fick den där femtiolappen för en bra bit innan vi var hemma började bensintanken att se oroväckande tom ut.
Jag minns att jag fick stanna och tanka någon mil hemifrån och hade jag inte haft femtiolappen så hade jag varken kunnat tanka eller komma hem så ont om pengar hade jag på den tiden!
Till mitt försvar får jag väl säga att jag hade missbedömt avståndet till tävlingsplatsen men när jag tänker efter var det ändå vansinnigt att ge sig ut och tävla utan att vara säker på att komma hem igen!
När jag kom hem berättade jag stolt om Herons intjänade pengar för en annan hästägare i stallet, Lars Swärd, galopptränare och ägare till Ormus, den första hinderhästen i Sverige som sprang in över 1 miljon kronor. Lars hade Ormus uppstallad hos oss just då och han var i mina ögon ett föredöme när det gällde att ta hand om tävlande hästar och få dom att prestera maximalt av sin förmåga.
Lars var mycket glad å mina vägnar och jag minns att han sa något i stil med ”ja, du ska se….det här är bara början”.
Och visst fick Lars rätt! Förvisso närmade sig Heron med sina totalt 15000:– intjänade prispengar under hela sin tävlingskarriär aldrig Ormus framgångar men som väl har framgått vid det här laget skänkte hans tävlingsresultat mig enormt mycket glädje ändå!
Jag har många, många gånger slagits av hur liten hästvärlden är och hur man alltid kan hitta någon som känner någon som känner….ja, ni fattar…
I tisdags morse när jag skulle träna mötte mig tränaren Birgitta med orden ”jasså du blev 5:a i LB:n i söndags” (2 dagar tidigare).
”Hur vet du det” undrade jag.
Det visade sig då att Birgitta hade tränat en elev på måndagen och börjat prata om tävlingen som varit. Och eleven hade berättat att hon hade pratat med mig och därför visste mitt resultat (fördelen med ett ovanligt efternamn antar jag).
Det intressanta i detta är att denna Birgittas elev är en tjej som jag aldrig tidigare varken träffat eller hört talas om.
Jag satt helt enkelt ensam på en bänk i ridhuset medan tävlingen pågick och tittade på de olika ekipagen som jag hoppades inte skulle slå mitt och Archies resultat.
Efter en stund satte sig denna tjej bredvid mig och efter ytterligare en stund fällde jag en kommentar om en häst inne på banan (”Där har du klassens vinnare” sa jag, en kommentar som var fullständigt felaktig skulle det visa sig men det är en annan historia).
Vi började prata mer och mer och var ganska snart inbegripna i flera diskussioner som hade med dressyr och hästar att göra. Inte en enda gång nämndes dock min (dvs VÅR) tränares namn så jag hade ingen aning om vem tjejen tränade för.
Jag minns att jag efteråt tänkte att det var trevligt att man kunde ha givande diskussioner med ”vilt främmande” människor, bara för att man har ett gemensamt intresse. Och så visar det sig att vi båda rider för samma tränare! Ja, hästvärlden är som sagt liten…..
Min älskade Heron hade i mina ögon inte många fel men ett av dom var att han inte kunde gå ensam i hagen. Från början kunde han inte ens gå ensam i hagen om det gick hästar i hagarna bredvid (han sprang omkring i full sken och vägrade att lugna ner sig) men efter mycket övning så accepterade han att gå ensam om han hade sällskap i hagen bredvid sin.
En sommar då nästan alla hästar på ridskolan var på bete eller uppstallade på annat håll fanns det inget annat sätt att lösa hagfrågan än att be att få låna en häst från våra grannar, polisrytteriet, som kunde gå i hagen bredvid Herons.
På polisrytteriet fanns en äldre häst (i 20-årsåldern) som hette Romulus och denne var, om jag förstod saken rätt mer eller mindre utdömd och användes ytterst sparsamt till lättare promenadridning. Denna häst fick jag löfte om att få låna som sällskap åt Heron och jag brukade gå ner med båda två tillsammans till hagarna.
En helg då jag som vanligt hade släppt ut hästarna och sedan skulle ta hem dom hände något konstigt. Romulus taktade hela vägen hem, gick nästan i passage och verkade allmänt uppspelt. Jag kunde inte förstå varför den gamle gubben helt plötsligt fått sådan energi och tänkte för mig själv ”Jaha…dom säger att Romulus är så gott som slut….det kan man verkligen inte tro när man ser det här…”.
Samtidigt som jag tänkte detta noterade jag att Romulus man var ovanligt lockig, som efter flätor som nyligen tagits bort.
”Varför i hela fridens namn har dom brytt sig om att fäta den här gamla hästen” minns jag att jag tänkte.
När jag ledde in hästarna i stallet (vi delade på den tiden stall med poliserna medan de nu har ett fristående stall bredvid vårt) mötte jag vår ridskolechef i dörren och det första hon säger (läs: UTROPAR) är ”Men Birgitta!!!! VAD HAR DU GJORT?!?!?!?”
Jag fattade ingenting och såg förmodligen ut som ett frågetecken då stallchefen fortsatte ”Du har ju släppt ut Bismarck i hagen”.
Först då verkligen TITTADE jag på fuxen jag höll i ena grimskaftet och visst var det polisrytteriets finaste och bästa tävlingshäst som stod där.
”Thomas kommer att DÖDA dig” fortsatte stallchefen och vid närmare eftertanke insåg jag att så nog mycket väl kunde bli fallet.
Thomas var (är) alltså en ridande polis, tillika dressyrdomare, och Bismarck var hans tävlingshäst. Bismarck fick UNDER INGA OMSTÄNDIGHETER gå i hagen eftersom det sades att han var så vild där och man ville inte riskera något.
Och denna häst hade jag alltså släppt ut i tron att det var gamle Romulus?!?!?
Ja herregud…hur kunde jag göra ett sådant misstag?
Anledningen var till att börja med att man hade bytt plats på Romulus och satt Bismarck i hans box utan att ändra namnskylt. Sedan ska jag villigt erkänna att jag alltid bara drog ut Romulus ur boxen och lät honom lufsa bakom Heron så jag TITTADE aldrig riktigt noga på honom utan han gick mest för sig själv lite snett bakom mig.
”Jaha det kommer att bli urkul (NOT) att ringa till Thomas” tänkte jag och fasade redan för samtalet.
Jag förstod nu också varför Romulus dvs Bismarck varit flätad, han hade varit och tävlat samma morgon (jag släppte ut hästarna vid lunchtid) och det var väl också därför han var så lugn (eller chockad!!!) när han gick ner till hagen: han var väl trött efter tävlingen helt enkelt! Men när han hade stått där i några timmar hann han piggna till; därav passage-uppvisningen på hemvägen!
Otroligt nog blev Thomas inte arg då jag ringde och förklarade min fadäs! Dels så var historien på sätt och vis lite komisk (fast det var nog inte sååå kul att jag hade förväxlat en FIN tävlingshäst med en skruttig promenadhäst) och dels så hade det ju faktiskt inte hänt Bismarck något. Och slutligen erkände Thomas att han själv vid ett tillfälle hade råkat transportera hem fel häst (dvs en ”icke-polishäst”) från ett bete där polishästarna gick med massor av andra hästar så han visste ju att även den bäste kan göra fel 🙂 !
Kortet ovan föreställer min skötare Petra (som jag redan har berättat om) och Bismarck och är taget julen 1998.
Om bloggen
Bloggen drivs sedan flera år tillbaka och med dagliga uppdateringar där du får läsa om min vardag med djuren men också om sådant som jag tycker är bra, dåligt, galet eller som jag förundras över i både häst och hundvärlden (och ibland också i den “vanliga människovärlden”).
Du kommer förhoppningsvis att bli både road och oroad, provocerad och lära dig en massa nytt; både av mig och mina kloka läsare och du är mer än välkommen att själv lämna dina avtryck på bloggen.
Senaste kommentarer