Dagens pass var som ett Kinder-ägg, 3 önskningar i ett eller nåt :).

Skämt å sido men planen att börja ridpasset på gräsbanan fick snabbt revideras eftersom det började ösregna när jag hade sadlat klart.

I stället fick det bli 20 minuters ridhusridning, 10 minuter på gräsbanan därefter (då hade det slutat regna) och som avslutning en uteritt med Soyis.

Archie gick väldigt bra även idag- det är fortfarande lite lägre form som gäller men imorgon blir det lite mer ”traditionell” ridning igen.

Inga myggbett idag- TACK för det- förhoppningsvis är eländet över för dem här gången.

Efter en hel dags regnande var det skönt att solen tittade fram efter jobbet och att jag därför kunde rida på vår gräsbana (fast den är numera snarare en grusbana- nästan allt gräs har nötts bort).

Myggen höll sig borta och underlaget var inte alls geggigt eller halt som jag befarat och det bästa av allt: Archie gick som en dröm och då talar jag inte om de gångna veckornas ibland mardröms-pass :).

Massören hade ordinerat ridning i låg och djup form idag och till den sortens ridning passade det lika bra med ponnyhacket så den betslingen fick det bli.

Vi red runt i både trav och galopp och gjorde allt möjligt både lätt och med bjudning och jag tänkte lite skämtsamt att hade det funnits ett världsmästerskap i ridning i låg och djup form hade jag inte tvekat att åka *SKRATT*.

Passade på att öva på min sits (Läs: försök till staty-skänklar) och det gick helt ok tycker jag.

Allt kändes så bra att jag ville sluta rida efter typ 10 minuter men jag ”stod ut” i 45 innan Soya fick hoppa in i bilen igen och Archie gå ut i hagen tillsammans med sin vän Ri.

Idag var det dags för Archies vilodag och denna toppades av en (vill jag tro i alla fall) skön massage av massören EC som klämt igenom Archie vid ett tidigare tillfälle.
 
Anledningen till dagens besök var att jag ville försäkra mig om att Archie var helt ok i hals och nacke och anledningen till detta var i sin tur en sak som jag upptäckte för ett tag sedan.
 
När jag kom till stallet för några dagar sedan stod Archie väldigt konstigt i boxen, det är otroligt svårt att förklara men han var liksom styv i hela halsen och såg fullständigt borta ut i blicken. Inte som om han sov/ slumrade utan mer som om han var hjärndöd faktiskt.
 
Jag förstår om detta låter lite konstigt men om man är van vid att se sin häst flera gånger om dagen så märker man ju om något ser konstigt ut och detta gjorde det definitivt.
 
Jag hann faktiskt bli riktigt rädd av hans (icke)blick men efter att ha borstat, sadlat på och hoppat upp i sadeln kunde jag konstatera att Archie kändes som vanligt.
 
Däremot tyckte jag de därpå följande dagarna att Archie kändes styv i halsen, ”svår att få på tygeln” enkelt uttryckt och eftersom detta inte är likt honom ville jag kolla upp det hela.
 
Nu hann styvheten försvinna innan massören hade tid att komma men jag valde ändå att ta det säkra före det osäkra och kolla upp Archie och tack och lov instämde hon i att allt kändes hur mjukt och följsamt som helst.
 
Vad Archie hade hittat på, om det nu VAR något och inte bara inbillning från min sida (Ebba märkte inget de gånger hon red) lär aldrig bli utrett men huvudsaken är att jag själv tycker att Archie känns som vanligt igen!
 
Och i sådana här fall känns det faktiskt bättre att kolla en gång för mycket än att ångra sig veckor/ månader efteråt när hästen kanske har dragit på sig felbelastningsskador för att kompensera något ont.
 
Jag känner dessutom tyvärr till mer än en häst som på grund av knappt märkbara ”konstigheter” kollats upp och där just skador på halskotpelaren har avslutat hästens liv mer eller mindre omgående efter uppkollning.