Månadsarkiv: oktober 2010

Veckan som gått samt lite bilder från i helgen

Veckan som gått har bjudit på både besvikelse och glädje- inget snack om den saken.

Archie har i sina bästa stunder gått bättre än någonsin och jag hoppas att detta inte bara är en tillfällighet utan att vi kan bibehålla denna lite högre kvalité och givetvis också sakta men säkert förbättra oss ytterligare.

Tyvärr var helgens tävlingsresultat en lika stor besvikelse som träningarna har varit glädjande och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte är orolig.

Jag vet såååå många hästar som lärt sig att skilja på träning och tävling, som kan gå som ”gudar” hemma eller på en framridning för att sedan gå in och stanna ut sig på första hindret eller fullständigt dö av oengagemang inne på en dressyrbana.

En del går att väcka till liv igen, andra inte och jag hoppas att Archie kommer att tillhöra den första kategorin.

Inte heller kan jag skylla på att han kan ha ”tröttnat” på att tävla- så lite tävlingar som vi varit på i år har aldrig inträffat tidigare.

Nu har jag en del strategier för att försöka bryta denna tråkiga trend och det första jag ska göra är att åka på en träningstävling nästa lördag där jag förhoppningsvis kan göra något OM Archie än en gång bestämmer sig för att sova inne på banan. Då kommer jag om inte annat att vara beredd!

Även lilla Soya har tävlat i helgen och med facit i hand kunde vi lika gärna ha stannat hemma. I princip en hel dag gick åt till detta event och ändå hann Soya bara springa ett lopp innan jag kände att vi var tvungna att åka hem.

Det är bara att inse att jag är för otålig och organiserad för att ha tålamod med och förståelse för allt som kan krångla på LC-tävlingar- de som säger att dressyrtävlingar är ”som att se på när målarfärg torkar” borde absolut besöka ett LC-event där man inte ens kan fördriva väntetiden med att ta del av fortlöpande resultat som på exempelvis en dressyrtävling- en fullständig gåta för mig.

Resultaten är alltså ”top secret” till sista hunden gått i mål och varför det är på detta viset skulle jag bra gärna vilja veta?

Varför har man inte en eller flera funktionärer som för hand eller via dator räknar ihop resultaten allt eftersom de inkommer och sedan sätter upp dessa på en tavla eller dylikt? Så gör man på dressyrtävlingar sedan urminnes tider och det fungerar hur bra som helst.

Ska jag vara ärlig tror jag inte dressyrtävlare ens skulle acceptera att vara tvungna att stanna kvar till ”the bitter end” för att få veta om de blivit placerade eller ej.

Men hundfolket är ett tåligt släkte som inte klagar i första taget och sporten är så liten att det varken finns tillräckligt med pengar eller frivilliga för att det ska flyta bättre än det gör för närvarande- man gör helt enkelt så gott man kan med de till buds stående medlen.

Helgens LC-tävlingar hölls i närheten av Skottorps slott.

Ett lagom stort (litet) slott….

….som var väldigt fint tyckte jag.

En vacker vy!

En av banorna.

Helgen avslutades för Soyas del med en skön promenad i Dalby naturreservat- visst är det vackert?

Söndag- man får aldrig vara nöjd (länge i alla fall)

Usch vilken trist tävlingsdag det har varit idag!

När jag steg upp halv fem (suck….) var det frost på bilrutan och temperaturmätaren visade höstens bottennotering, bara EN plusgrad!

Dimman låg dessutom så tät så tät- det gick knappt att se några meter framför sig på vissa sträckor.

Tänk om det hade varit sådant väder på LC:n igår!!!!

Domarna hade ju inte kunnat bedöma ett enda lopp och hundarna hade för den delen inte sett trasan.

När jag kopplade släpet insåg jag att en lampa som pajade på bilen igår gjorde att det inte gick fram någon el till släpet över huvudtaget- alla lampor vägrade lysa!

Det kändes ju verkligen säkert att köra med ett nersläckt (men tack och lov vitt) släp i dimman men vi lyckades komma fram helskinnade och körde bara fel sista biten eftersom arrangören inte hade skyltat ordentligt till själva parkeringen.

Väl på plats kändes allting hur bra som helst tills jag red in på banan där jag skulle rida LA:4.

Som på en given signal efter inledningshalten DOG Archie fullständigt och jag var faktiskt på väg att lämna banan flera gånger i frustration.

Inte ens mina till slut BANKANDE skänklar gjorde någon skillnad och det var precis som domaren skrev i protokollet ”väl kämpat på en fin häst som för dagen inte ville gå fram” eller något sådant.

Om jag kunde skylla på NÅGOT, vad som helst, men när jag red bort till framridningsridhuset efter ritten och för att rida lite mer satt jag plötsligt på en häst som FLÖG fram och jag fullständigt NJÖT av hur otroligt fantastiskt och underbart han gick.

Således har Archie nu lärt sig samma sak som tusentals hästar före honom- inne på banan går det att maska utan att man som ryttare har så mycket att sätta emot!

Om jag inte lyckas vända/ ändra detta är det så klart fruktansvärt och jag är dessutom så luttrad att jag inte är alls övertygad om att det går.

Dels har tendenserna funnits där redan innan och dels är detta som sagt inget världsunikt problem.

Tyvärr kommer det också i förlängningen att innebära att våra vägar måste skiljas åt och det känns ännu bittrare när jag nu fler och fler gånger även fått känna på vilken potetial Archie faktiskt har.

Jag har ju från dag 1 köpt Archie som en ren tävlingshäst och för mig räcker det absolut inte med en häst som fungerar på träning, hur underbart den än skulle gå där.

Nu ska jag inte gå händelserna i förväg- jag annonserar inte ut hästen imorgon 🙂 utan börjar med att anmäla honom till en träningstävling i dressyr nästa vecka där jag ska se om det är lika illa och om jag kan göra något inne på banan för att vända det.

Jag är en fighter och vill verkligen uttömma alla möjligheter men tyvärr har jag andras erfarenheter av samma problem som en mycket dålig statistik att slåss emot!

Lördag- låååång djurdag

Idag skulle Soya delta i årets sista LC-tävling och eftersom incheckningen skulle vara avklarad innan klockan åtta och jag hade över en timmes bilfärd till tävlingsplatsen (Skottorp vid Laholm) så blev det uppstigning i ottan för att hinna mocka och fodra innan.

Eftersom jag inte kände för att stiga upp typ halv fyra för att hinna rida också fick detta anstå och det stressade mig en del.

Väl på den vackra tävlingsplatsen kunde jag konstatera att det var tur att jag hade en extra jacka i bilen- den värmde skönt i den morgontidiga kylan.

Tyvärr (och inte helt ovanligt) var det strul med LC-utrustningen vilket gjorde att första omgångens lopp drog ut otroligt på tiden.

När inte ens resultaten efter denna omgång var redovisade (pga datastrul) strax efter klockan två och man inte heller kunde veta när den andra omgången skulle komma igång valde jag att köra hem och strunta i resten av tävlingen.

Jag jagar ju inga cert eller dylikt utan deltar för att det är kul men efter så många timmar hann jag tröttna och kände dessutom att jag var tvungen att åka hem och rida eftersom jag ska tävla (också i ottan) imorgon.

Så tyvärr har jag ingen aning om hur det gick för Soya i det första loppet, man kunde bara se en liten bit av början och slutet på banan så hur hon sprang resten vet jag som sagt inte alls.

Hon tyckte dock det var lika kul som alltid och jag tyckte det var kul att återse en del gamla whippetbekanta.

Eftersom jag bröt tävlingen hann jag rida innan det blev mörkt och det blev ett ganska kravlöst uteridningspass i strålande solsken.

Archie kändes mjuk och fin och det är bara att hoppas att detta håller i sig till imorgon bitti.

Klippmaskins-tips!

Nej, jag tänker i detta inlägget inte tipsa om vilken klippmaskin du ska välja om du planerar ett köp för det finns numera en uppsjö att välja bland som jag inte har provat (själv har jag en Aesculap Econom som låter som en skördetröska men som klipper snabbt och bra och en Moser A5 som är tyst och klipper bra men tar en evighet på sig).

Däremot kommer här ett tips på var du kan få råd av kunnigt fackfolk, reservdelar och slipning av dina skär:

www.lyckliga.nu

är en jättebra hemsida och minst lika bra hjälp får man om man ringer till företaget.

Som ni kanske minns gick ju en förslitningsdel sönder på min maskin vid senaste klippningen och 3 dagar efter att jag hade ringt ”det lyckliga fåret” (som företaget heter) hade jag delen i min hand.

Det hör till saken att jag inte hittade ett enda ställe till som ens hade denna reservdel till försäljning så det var verkligen en lättnad att kunna få hjälp på detta vis och slippa skicka in hela saxen för en ”reparation” för säkert det femdubbla priset (reservdelen kostade inte ens 100:– ).

Som sagt; titta gärna in på hemsidan!

Kan man annat än älska formuleringar som ”ring när det passar dig (inom rimliga gränser)” och ”30 års samlade erfarenheter används för att ta hand om dina verktyg och ge dig bästa lösningarna när du köper nytt”.

Och har du tid: ögna igenom ”Hej Företagare” under Information i vänstra kanten av hemsidans startsida. Rätt kul läsning tyckte i alla fall jag :)!

Fredag- dressyrkungen besöker (äntligen) Ebba

Efter ett mycket trevligt pass hos Ebba idag måste jag uttrycka min tacksamhet över att Archie valde att ta med sig Dressyrkungen dit och dela passet med honom.

Dressyrkungen har varit hos Ebba vid enstaka tillfällen men dels var det länge sedan sist och dels brukar han inte vilja stanna så länge per gång.

Idag tränade vi förutom de sedvanliga rörelserna även en hel del på bakdelsvändningar och jag fick vända runt Ebba som petade på Archie lite med ett spö från marken.

Detta fick en strålande effekt på reaktionsförmågan och jag har nog aldrig känt Archie vända så aktivt förut och ändå utan stress.

Detta var i slutet av passet och när Ebba därefter bad mig avsluta med lite galopp så var framför allt den vänstra galoppen, som kan vara hemsk när Archie sätter den sidan till, otroligt fin.

Så det mjukade nog upp benen att göra de där bakdelsvändningarna :)!

Tips på projektarbete för (häst) ungdomar

Som ni kan läsa i bifogad länk har några gymnasieungdomar valt att anorda en pay-and-jump som sitt projektarbete i skolan.
 
Ett väldigt roligt initiativ tycker jag även om jag förstår att inte alla har möjlighet att låna en anläggning på detta vis för att kunna genomföra en så här pass stor grej (just denna pay-and-jump ska hållas i ”mitt” ridhus i Grevie).
 
Det enda jag tycker är synd med denna pay-and-jump är att den bara är öppen för de med stora hästar och att lägsta höjd är 90 centimeter.
 
Jag misstänker att man genom denna begränsning inte kommer att få så många startande vilket i alla fall JAG tycker är synd när man nu gjort en så här pass stor satsning.
 
Enligt min erfarenhet är det just på höjder UNDER 90 centimeter som de flesta som åker till en pay-and-jump vill träna- annars kan många av dom lika gärna åka till en ”riktig” tävling tror jag de resonerar.
 
På de pay-and-jump där jag har deltagit har det varit en salig blandning av ponnys, ”halv-ponnys” och stora hästar men de flesta har faktiskt hoppat lägre än 90 centimeter även om en del så klart också valt högre höjder.   

Dagens (allmänmänskliga)fråga

Om man har orkat släpa sig hela vägen till soprummet med sin påse- varför tryter orken plötsligt när det blir dags att lyfta på locket och slänga soporna där de faktiskt hör hemma- inne i sopkärlet och inte utanför?

Torsdag-grattis!

Väcktes 04.15, inte av den sedvanliga ”truddelutten” från telefonen utan av ett väldigt skrapande ljud vilket fick mig att inse samma sak som varje år vid denna tid:
 
”De är tillbaka”!
 
De är MÖSSEN som i början av oktober söker sig in i vårt hus från åkrarna som omger oss så nu är det bara till att ladda fällorna- igen!
 
Har efter att ha riskerat att smälla sönder mina fingrar med de traditionella musfällorna i trä (brukar säljas i 2-pack för typ en tia) investerat i mer lätt-betade plastfällor som man kan återanvända gång efter annan.
 
Vid ett tillfälle kan man verkligen säga att vi hade omarbetat uttrycket ”två flugor i samma smäll” för då satt de just 2- om inte flugor så möss i en och samma fälla!
 
Att maken inte vaknade av morgonens oväsen må vara honom förlåtet men Soya var en större besvikelse!
 
Det är bara att inse att hennes hörsel är selektiv- dels hör hon det hon vill höra och dels vill hon inte höra något ALLS om hon anser att sömnkvoten inte är uppfylld.
 
Efter att ha burit ner den högst motvilliga sömndyrkaren från ovanvåningen begav vi oss till hennes häst som jag tänkte tömköra (Soya tittar som mest på men sover oftast då också- dvs då hästen springer ibland centimetrar ifrån henne).
 
Väl i ridhuset kunde jag konstatera att vårt underlag har fått en hel del nytt spån som påfyllning sedan gårdagen och även om det inte var något fel på det som det var innan så är det nog inte fel att fylla på innan underlaget blir allt för stumt.
 
Archie såg ut att ha lite problem med fästet i galoppen men det rättar säkert till sig när underlaget har satt sig lite mer.

Redan på väg till jobbet började gratulationerna att hagla via Facebook, jag fyller både år, har namnsdag och bröllopsdag idag och även om jag inte precis vill fira (snarare sörja….) att jag blir äldre har det varit otroligt trevligt att bli uppmärksammad av så många vänner och bekanta. Tack alla!

Även mina underbara arbetskamrater firade mig och vi gick traditionsenligt och åt buffé på en av mina favorit-lunchrestauranger.

Efter jobbet åkte jag en snabb runda inom stallet för att släppa ut Ri och Arch och sedan fick Soya sin motion innan dagens alla måsten kunde anses avklarade!
 

Filma mer!

Jag har flera gånger berättat om mina problem med ”flaxande skänklar” och hur jag har svårt att sitta stilla med benen när jag måste driva min ibland väl sömniga häst.

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att ha olika brister i min sits, det är väl snarare en regel än ett undantag att man som framför allt ”amatör-ryttare” har tillägnat sig diverse ”olater” även om jag också sett så kallade proffs som både skumpar i sadeln, nickar med huvudet, rider med (för) höga händer osv.

Hur man kommer till rätta med dessa felaktigheter finns det många tips på och olika saker fungerar också olika bra och effektivt på olika ryttare.

Med tanke på hur många gånger jag hört Ebba säga ”räta på dig” till mig innan jag slutligen började göra just detta AUTOMATISKT (nåja….i alla fall i mina goda stunder) så verkar ”verbal repetition” (läs: TJAT) inte så effektivt på just mig.

Nej, i mitt fall har det visat sig att FOTON och framför allt VIDEO har en långt bättre effekt!

Jag har nog berättat om en klubbkamrat som av vänlighet???? (jag undrar än idag!!!!) gav mig några foton som hon hade tagit på mig och Décima på en dressyrtävling.

Maken till gräsliga kort har jag sällan skådat, jag personifierade till 150 % uttrycket ”sitta som en hösäck” kan man lugnt säga.

Klubbkamraten hann knappt vända ryggen till förrän jag rev itu korten i tusen bitar vilket med facit i hand var dumt; jag borde ha satt upp dom någonstans i stallet där jag kunde se dom varje gång det var dags för ett ridpass!

För ett tag sedan filmade Liv från stallet en av mina tävlingsritter och tydligen hade det gått för många år mellan de gräsliga korten och hennes videoupptagning för jag hade verkligen hunnit ”glömma bort mig” och satt och flaxade runt med benen under nästan hela travprogrammet på ett fullkomligt VIDRIGT vis.

Ja, det såg inte klokt ut men det goda som kom ur den filmen är att jag nu i alla fall ett tag framöver kommer att tänka på hur tusan jag sitter!

Kanske är det fler på vilka att se sig själv på film biter och därför tycker jag att ni ska lyda uppmaningen i rubriken.

Idag har ju var och varannan människa en videokamera, vissa till och med i mobilen, så det borde inte vara en omöjlighet.

Det är ju inte heller alla, som likt undertecknad kan skylla på att de rider i gryningen så vill ni bli förevigade på film kan det nog låta sig göras ganska lätt.

Och tänk vad trevligt om ni därigenom lyckas få en bättre sits, sitta snyggare och framför allt inte störa en stackars häst med ostadiga händer, flaxande ben eller ett evinnerligt skumpande i sadeln.

Inte nog med att mycket av detta ser FRUKTANSVÄRT fult ut, det kan faktiskt också skada hästen mer eller mindre i det långa loppet- tänk på det!

Onsdag- Dressyrkungen på snabbvisit

När jag steg upp i morse var min första tanke faktiskt ungefär ”usch” eller ”blä” för jag kände mig ganska trött och inte alls pigg på att rida och ägna mig åt de trettioelva sedvanliga förberedelserna innan jag kunde sätta mig i sadeln (fodra, mocka, strö, sopa, sätta på mig stövlar, borsta, tränsa, sadla osv osv).

Min andra tanke var ”SKÄMS!!!! Birgitta” och det gjorde jag.

För givetvis är jag tacksam över att jag faktiskt har en ridbar häst att stiga upp till och de gånger när Archie har varit halt hade jag gett vad som helst för att få stiga upp i ottan och rida.

Väl i sadeln kanske Archie kände att han ville belöna min karaktär för efter en halvtimmes ridning som gick helt ok med bland annat 6 (SEX!!!) rena byten i rad (åt det lätta hållet men i alla fall….) så bytte han från ingenstans plats med sitt alter-ego (jodå…det är inte bara jag som har sådana) DRESSYRKUNGEN!

Och Dressyrkungen var härlig att rida på må ni tro!

Han hade en bättre bjudning än Archie och dansade fram så härligt! Själv satt jag bara och njöt- både över hur lätt och bra allting kändes och hur stilla mina skänklar hängde utmed Dressyrkungens sidor.

Ja, det är bara att tacka för denna visit- kanske kunde jag få kungen att flytta in till Grevie för gott och så kunde ju Archie bo hos honom i stället- var han nu håller hus (visste jag DET skulle jag tvångshämta honom!!!!)