Idag tänkte jag berätta om 2 mycket tråkiga ”presenter” (hmm….) som jag fått, en julklapp och en bröllopresent skulle man kanske lite ironiskt kunna säga….

Julklappen fick jag på juldagen eller annandagen för 4-5 år sedan!

När jag kom körande mot stallet den morgonen upptäckte jag till min stora förvåning att min hästtransport var borta!!!!

Min första tanke var att någon häst blivit akut sjuk och att man lånat min transport för att köra hästen till djursjukhuset, den andra tanken var att någon ”behövt” transporten till ”något”, dvs att den var lånad och skulle återkomma på ett eller annat sätt.

Tyvärr visade det sig allt eftersom tiden gick att transporten inte var LÅNAD på något vis; i så fall handlar det om världens längsta lån eftersom den inte återlämnats till dags datum!

Vi har ALDRIG haft någon stöld av transporter utanför vårt stall under de mer än 20 år jag varit i stallet men det hann inte gå många veckor efter stölden av MIN transport förrän ytterligare en transport ”försvann”. Den andra transporten hittades efter en tid i hamnen och hade väl förmodligen använts till att transportera någon form av stöldgods gissar jag.

Min transport återkom som sagt aldrig och eftersom den var helförsäkrad fick jag ut motsvarande värdet på transporten i kontanter så att jag kunde köpa ett likvärdigt släp.

Efter dessa stölder började vi alla att LÅSA våra transporter ordentligt så något lärde vi oss av historien i alla fall. Fast det är klart….vill man VERKLIGEN stjäla en transport så kan man tämligen enkelt klippa itu de lås som säljs på marknaden, det är jag ganska övertygad om.

Fast visst är det liiite fräckt att bara köra fram och ta en transport? Särskilt som våra närmaste grannar är polisrytteriet och ett vaktbolag! Fast det är klart; vem tänker att det är en TJUV som står och kopplar på en transport? Vet man inte vems transporten är så tänker man säkert inte på ATT det kan vara en stöld på gång.

Den andra ”presenten” jag fick förärades mig för snart 2 år sedan, exakt en vecka efter det att jag hade fyllt 40 och tillika gift mig samma dag.

När jag vaknade på morgonen tyckte jag att det var ovanligt kallt i huset och gick därför till den lilla skrubb i hallen där inomhusdelen till vår luftvärmepump står.

När jag öppnade dörren såg jag att en lampa lyste ILLRÖD, ett tecken på att pumpen var avstängd.

Jag förstod inte varför eller hur pumpen stängts av men gick ut för att se om jag kunde se något på luftvärmepumpens utomhusdel som stod utmed den husvägg som ligger närmast vår grusväg, en återvändsväg som nyttjas av sammalagt 7 hushåll, oss inräknade.

Efter att ha varit ute och tittat kom jag tillbaka in i huset, kallade på min man, började fnittra nervöst och sa:

”Ehhh….älskling….alltså….jag SKRATTAR men det är nog för att jag har fått en CHOCK…för det är absolut inget roligt….vår utomhusdel är….ehhh….BORTA!!!!!!!!!!!!

Ja, så var det!

Någon/ några hade alltså helt fräckt besökt vårt hus under natten, klippt av några kablar och helt iskallt lastat på utomhusdelen (som kanske väger 20 kilo) på en pickup/skåpbil och kört iväg…ca 50.000 kronor rikare!

Även denna stöld blev till fullo ersatt av försäkringsbolaget men det tog jättemånga veckor innan vi fick en ny utomhusdel och ännu fler veckor innan denna blev monterad, denna gången uppe på vårt TAK för att verkligen försvåra eventuella nya stöldförsök.

Tjuvarana måste ha tyckt att detta var mycket lättförtjänta pengar för kort därefter stal de även grannens utomhusdel!

Förresten; nu när jag skriver om dessa fräcka stölder slår det mig att jag faktiskt råkat ut för ännu fler förträngda stölder!

För många år sedan stals en gammal bil som jag hade parkerad i garaget vid hyreshuset där jag då bodde och den återfanns inte förrän flera månader senare i ett ANNAT garage i andra änden av stan.

Och en annan gång ville inte tjuvarna ha HELA bilen utan nöjde sig med att plocka ut instrumentpanelen, växelspaksknoppen och RATTEN!

När jag ringde försäkringsbolaget för att anmäla stölden frågade de mig om jag kunde KÖRA till verkstaden *SKRATT*

”Nä…det bli nog svårt eftersom det som sagt är RATTEN som är stulen” fick jag svara skrattande mitt i allt elände.

Nu får vi hoppas att vi kommer att förskonas från fler stölder; det är verkligen urtrist när man inte får ha sina saker i fred!

Idag tänkte jag berätta om några märkliga och i vissa fall verkligen URTRISTA stölder (i hästsammanhang) som drabbat mig genom åren.

Jag är en sådan person som är väldigt rädd om mina saker, jag blir aldrig av med något och förstör heller aldrig något så att det måste slängas. Men bara för att man inte själv varken tappar eller förstör saker så kan man mista dom ändå, genom att andra människor helt enkelt fräckt stjäler ifrån en!

En av de första sakerna jag blev bestulen på som hästägare var ett sommartäcke som Heron hade. Täcket var av den typ billigaste modellen från Börjes, blått och gult och döptes därför följdaktligen av mig till ”Heja-Sverige-täcket”.

Vid ett tillfälle hade Heron haft täcket på sig i hagen, rullat sig i världens konstigaste lera (som blöt cement ungefär) och när täcket sedermera torkade såg det ju ut därefter; otroligt smutsigt givetvis men också stenhårt av den intorkade leran. Innan jag hann refleketera över hur jag skulle tvätta detta ler-tyg valde någon att bespara mig fortsatt huvudbry och STAL helt enkelt täcket.

Trots idogt letande återfanns täcket aldrig och jag kan i ärlighetens namn inte påstå att jag saknade det speciellt mycket. Jag var mer konfunderad över hur någon ville släpa iväg med något så ofräscht och ha bry med att få det rent.

Den andra stölden som drabbade mig var däremot långt mer ledsam på många sätt, dels för att det som stals kostade relativt mycket pengar och dels för att det visade mig hur falska så kallade ”vänner” kan vara.

Min första klippmaskin var inte den rejäla maskin som jag har idag; det fanns det inte pengar till som fattig stundent så jag köpte en hundtrimmare som det förvisso tog betydligt längre tid att klippa med men med lika bra resultat som med en större sax.Klippmaskinen jag köpte var en exakt likadan som en annan stallkamrat hade, en svart Moser Rex.

Jag förvarade klippmaskinen i mitt ena stallskåp året runt (numera tar jag hem maskinen så fort klippsäsongen är över) och vid ett tillfälle då jag städade skåpet skulle jag flytta kartongen som maskinen låg i. Då jag lyfte kartongen kändes den mycket lätt och mina värsta farhågor besannades så for jag öppnade locket: klippmaskinen var borta!

Av någon anledning som jag inte minns idag fattade jag genast misstankar mot min stallkamrat som hade en likadan klippmaskin som jag. Hennes maskin hade tidigare varit trasig men sades nu plötsligt fungera.

Jag smög bort till där hon förvarade sina saker (olåsta) och plockade isär maskinen för att titta hur det såg ut inuti.

Åter igen besannades mina värsta misstankar: innandömet av maskinen var fullt av MÖRKBRUNA hästhår och Heron var….just det….MÖRKBRUN. Stallkamratens häst var däremot en….FUX?!?!?!?!

Tyvärr var jag på den tiden en fegare person än jag är idag och visste inte hur jag skulle konfrontera personen. Jag valde helt enkelt att bita ihop och för alltid acceptera att MIN sax nu tillhörde någon annan. Så klart kan jag inte än idag BEVISA att saxen verkligen var min men i mitt hjärta råder i alla fall inga tvivel.

Den tredje stölden var nästan lika fräck som ovanstående även om det som blev stulet inte var speciellt värdefullt i sig.

Jag hade åkt till stallet en lunch för att släppa ut Heron och hans hagkompis och eftersom det var varmt ute och jag kom direkt från jobbet (och skulle åka tillbaka dit) hade jag ett par pumps på mig. Jag ville av förklarliga skäl inte vandra ner till hagarna i ett par pumps så jag satte skorna under mitt omklädningsskåp, drog på mig ett par gummistövlar och traskade iväg.

När jag kom tillbaka efter mindre än en halvtimme var skorna borta!!!!!

Jag trodde till en början att något utsatt mig för ett ”lustigt” skämt och helt enkelt gömt skorna men de var och förblev borta.

I stallet, där historien om de försvunna skorna spreds, skojades det om att jag nog hade en hemlig beundrare som nu likt en skofetischist satt med mina skor därhemma.

Tiden gick och en morgon, många veckor senare, stod jag i omklädningsrummet och drog på mig mina ridstövlar. 2 skåp ifrån mig stod en stall-”kamrat” och rotade i SITT skåp och som av en reflex vände jag huvudet ditåt då hon i sitt rotande välte ut en enorm mängd kläder och annat ur skåpet.

Mitt bland allt som ramlade ut får jag plötsligt se MINA PUMPS och jag, efter att ha försökt tänka ut en smart strategi på typ 2 sekunder, säger med vänlig och glad röst:”Nämen…där är ju mina skor…vad bra att du hittade dom” (jag tänkte redan då att jag talade till en TJUV men röjde inget).

Och den korkade stallkamraten som så lätt erbjöds en smidig chans att slippa undan (genom att bekräfta att hon HITTAT skorna) säger i stället:”Nej, det är MINA skor”.

Till saken hör att dessa pumps var av en otroligt ovanlig modell, jag hade aldrig tidigare sett någon annan ha likadana skor, så jag frågade var personen hade köpt SINA skor. När jag ställde denna fråga var det som att trycka på en knapp; tjejen blev helt hysterisk och började skrika ”alla i stallet hatar dig”. Eh…..????

Eftersom jag inte kom längre i denna ”diskussion” valde jag att vända mig till ansvariga på klubben eftersom jag dessutom fått höra av andra inackorderingar (när jag berättade om sko-fyndet) att denna person var känd för att stjäla både det ena och det andra.

För att göra en lång historia något kortare så kallades tjejen (då ca 20 år gammal ) och hennes mamma till klubbens kontor för ett samtal kring mina skor. Tjejens mamma, som uppenbarligen ville skydda sin avkomma, påstod nämligen att HON hade köpt skorna åt dottern och när vi frågade VAR skorna köpts blev det svävande svaret att mamman reste mycket så skorna kunde både har varit köpta i London eller Paris!!!!

Eftersom vi inte kom längre med mamman heller fick jag inte tillbaka mina skor men däremot fick tjejen inte längre arbeta kvar i stallet (hon hade arbetat som helgpersonal dessförinnan och hade genom nycklar tillgång till mer eller mindre alla utrymmen i stallet) och i mitt och många andras hjärtan var hon för alltid inget annat än en TJUV!

Imorgon ska jag berätta om ytterligare 2 fräcka stölder; den ena saken som stals var i vart fall värd ca 25.000:– och dena andra det dubbla. Nu blev ni nyfikna va :=)?

Idag ”gav jag upp” och klippte Archie.

Jag brukar försöka att vänta med den första klippningen så länge det går; helst till min födelsedag/ namnsdag/ bröllopsdag (dvs 7 oktober); klipper man för tidigt innan pälsen är ordentligt ”satt” så får man klippa om väldigt snabbt igen.

Men nu orkade jag alltså inte längre och drog fram min lilla (läs: STORA) klippmaskin.

Förresten undrar jag när/ om någonsin myten om att man kan skjuta upp pälssättningen genom att täcka hästen ska försvinna?

Till och med i senaste numret av Ridsport stod att läsa att man INTE kan påverka pälssättningen annat än genom mängden LJUS-timmar om dygnet, ändå tror vissa att det hjälper att bylta på hästen täcke.

I vårt stall står ett fåtal hästar med täcken, detta trots en utetemperatur dagtid på uppemot 20 grader och en säkerligen minst lika hög temperatur inne i stallet nattetid pga dålig ventilation. Suck…..

Archie var hela förra veckan svettigare, flåsigare och segare att rida än vanligt och min första oroliga tanke var att han kanske höll på att bli sjuk men när jag ”kände efter” så insåg jag att även JAG var dyngsur av svett vid minsta ansträngning i stallet.

Vädret har inte varit supervarmt men däremot kvavt och det har påverkat oss båda.

Klippningen idag tog knappt 45 minuter, då klippte jag allt, även huvudet men inte benen.

Och nu har jag en ”svart” häst igen! Jag gillade inte precis de gul-blacka nyanser Archie fick i delar av pälsen i somras men nu är han tjusig igen.

Fast redan på tävlingen i söndags var det en medtävlande som försynt undrade om Archie ”räknades som svart eller mörkbrun” (mörkbrun så klart).

Archie skulle verkligen kunna ställa upp som modell för hur man klipper en häst, han står som en STATY och rubbar sig inte en milimeter oavsett var på kroppen saxen drar fram.

Annars tycker jag att många hästar reagerar i vart fall när man klipper kring öronen. ”Utblåset” från min sax är ganska kraftigt och detta tillsammans med det höga ljudet och vibrationerna brukar göra att de flesta hästarna reagerar mer eller mindre.

Till och med den lille (Birk) ojade sig förra året, i alla fall tills jag virade på en brems på honom.

När jag skriver om Archie, mitt praktexemplar att klippa, kommer jag att tänka på ett annat praktexemplar, dvs världens DUMMASTE häst att klippa:

I yngre dagar hade jag hästklippning som ett lönande extraknäck och jag åkte runt och klippte allt på 4 ben, även hästar som hade rykte om sig att vara lite ”dumma” (hmmm…).

Idag skakar jag på huvudet åt min dumdristighet och är tacksam över att jag inte behöver pengar så att att jag ens behöver klippa de snällaste djur.

Hur som helst så skulle jag alltså klippa en häst som en annan ”klippare” hade misslyckats med; det sades att klipparen numera gick på kryckor….

Men jag skulle inte behöva vara orolig; man hade hyrt in sig hos en veterinär som hade en tvångs-spilta och där skulle hästen sederas till oigenkännlighet.

Väl på plats och när jag började klippa kunde jag konstatera att hästen, i sin tvångsspilta, stod lugnt. Den hade fått domosedan och hade bremsar i både mule och ena örat.

Jag hade klippt nästan hela hästen och stod snett bakom och klippte ena låret då hästen ”out of nowhere” sparkade till mig så att jag föll omkull på betonggolvet och tappade klippmaskinen i fallet. Jag landade på min ena hand så att den guldring jag bar på ena fingret blev böjd! I övrigt fick JAG inga direkta skador men klippmaskinens skär (dvs några av ”tänderna”) bröts itu.

Jag minns inte om jag hade extra-skär eller om det gick att klippa färdigt med de massakrerade skären men det jag mycket väl minns var att NYA skär på den tiden (detta är säkert 10 år sedan om inte mer) kostade 550:– medan jag som ”plåster på såren” fick 100:– extra av hästens ägare.

Idag skulle jag:

a) aldrig klippa en sådan ”idiot”

b) i förväg försäkra mig om att ALLT skulle ersättas till 100% vid eventuell skada.

Så den klippningen gick verkligen på ”blås-kontot”, jag fick mindre betalt än vad de nya skären kostade mig!

För er som inte läst bloggen så länge och vill läsa fler lustifikationer vad gäller klippmaskiner kan jag rekommendera inlägget: ”Tillbakablickar: hur det gick till när jag köpte min klippmaskin” från den 7 mars :=)!

Som jag redan har berättat så läser jag oerhört mycket böcker. Så har det varit så länge jag kan minnas och redan då jag gick på i vart fall mellanstadiet så minns jag hur jag släpade hem så mycket böcker från det närliggande bibilioteket att jag knappt kunde bära dom och gå samtidigt.

Några år senare upptäckte jag en affär, Esset, där man kunde köpa begagnade böcker extremt billigt samt byta in böcker man läst ut. En underbar affär för en bokmal utan egna inkomster :=)!

Inte nog med att jag läser ofta, jag läser väldigt snabbt också så det har verkligen blivit en hel del läst genom åren.

Idag läser jag mest deckare av olika slag, både av svenska och utländska författare men det kan också bli lite ”chick-lit” eller annan lättsam läsning.

När jag var tonåring, och faktiskt redan flera år innan jag började rida, läste jag oerhört mycket hästböcker.

Kommer ni ihåg ”Jill-böckerna”? Jill som bodde i England och skrapade ihop pengar till en egen ponny, hjälpte till på någon ridskola, tävlade i olika ponnyklasser osv?

Sedan fanns det böckerna om Annika som också höll till på en ridskola, Lotten (?) som satt i rullstol men ändå red, Britta och Silver-serien, böckerna om Follyfoot och så givetvis SVARTA HINGSTEN-serien.

Åh….vad jag älskade Svarta Hingsten-böckerna!!!!!!!!! Jag sträckläste dom och vandrade bokstavligen omkring med en svarta-hingsten bok i ena näven medan jag gick till bussen, åt frukost eller vad jag nu försökte göra SAMTIDIGT som jag läste.

Jag minns också den SORG (ja, faktiskt) jag kände när den sista boken var utläst. Jag kände mig helt TOM!
Idag kan jag småskratta åt detta men då var det som sagt allt annat än roligt!

Folly-foot-konceptet är faktiskt något som jag än idag skulle kunna tänka mig att ägna mig åt om jag blev ekonomiskt oberoende.

Böckerna handlade om hur man på en gård tog hand om hästar som ingen ville ha/ kunde ta hand om.

Om man tycker om att läsa ”deckare med hästanknytning” måste jag förresten rekommendera en av mina absoluta favoritförfattare Dick Francis (http://www.dickfrancis.com/). Han har skrivit en mängd böcker med miljöer från framför allt kapplöpningsbanorna i England och några av böckerna har även gått som en tv-serie när jag var i tonåren. Tv-serien och böckerna handlade om en fd hinderjockey som efter ett fall (han ramlar av hästen alltså) blir trampad på sin hand/ arm, får denna amputerad, måste sluta med proffsridning och blir ”deckare” i stället (något förenklat).

Jag inbillar mig att några av er, efter att ha läst om ovanstående hågkomster av ungomslitteraturen själva kommer på ”ja, just det ja….DOM böckerna läste jag också”.

Berätta gärna om jag glömt några favoriter!

Som ni redan har läst och förstått var det inte det lättaste projektet i världen att lära en gammal häst att sitta…förlåt BYTA.

Jag var orutinerad och utan känsla och Heron hade i många år tillåtits att gå i förvänd galopp så till den milda grad att det var som en fjärde gångart för honom. Det fanns inte DET som kunde rubba hans balans och därigenom automatiskt öppna upp för ett byte!

Hur jag och min dåvarande tränare till slut lyckades få Heron att förstå vad han skulle göra minns jag faktisk inte idag, det var säkerligen en kombination av flera olika taktiker. Men till slut fick vi till det och Heron tävlade ju, som jag har berättat om, i medelsvår dressyr i flera år vilket så klart hade varit omöjligt om han inte hade lärt sig att byta korrekt.

När man frågar ”folk” vilken som är den vackraste dressyrrörelsen tror jag att de flesta svarar piaff eller passage men för mig har alltid bytena i varje varit det som jag allra helst har velat uppnå och som jag tycker ser så vackert ut.

Och när Heron var 12 år gammal (nästan 13) började vi nosa på byten i varje! Tyvärr hann vi inte mer än påbörja detta, för mig nästan ouppnåeliga mål, förrän Heron blev halt, utdömd och ja….sedan blev det inget mer av det.Men jag hoppas fortfarande på att en dag rida byten i varje, då med Archie om inte allt för många år i framtiden. Det är en av mina drömmar!

Ibland läser/ hör man om människor som får frågan om de ångrar någonting i sitt liv. Och nästan undantaglöst så svarar ”man” att man inte ångrar NÅGOT, en stor lögn eller i vart fall en bra förmåga till FÖRTRÄNGNING anser jag. Nog tusan finns det alltid saker man kan ångra, stora som små?

För egen del har jag lärt mig att det alltid kommer att inträffa saker som man ångrar eller ”gör fel” och det bästa man kan göra av detta, eftersom det ändå redan har hänt och inte går att få ogjort, är att TA LÄRDOM för framtiden och inte upprepa samma idioti IGEN!

Vad gäller min hästhållning har jag gjort mycket dumt pga okunnighet och ungdomlig ogenomtänkthet.Vad jag idag betraktar som en av mina största dumheter har dock fört det goda med sig att jag sedan dess vågar stå för mina åsikter på ett helt annat sätt än tidigare och också vågar ingripa när jag tycker att något är fel.

Den händelse som jag ska berätta om utspelade sig när Heron var kanske 7-8 år gammal , dvs för ca 15 år sedan. För att inte den berörda personen i handlingen ska känna sig svartmålad lämnar jag inte ut så mycket detaljer.

Jag var, som säkert framgått, inte så skicklig som ryttare när Heron köptes och hade aldrig lärt någon häst att byta galopp. För att göra en lång historia kort hade Heron inga ”naturliga anlag” för detta (för byten) och för att ta ett ”skräckexempel” så kunde han hoppa en hel 1.30-bana på tävling utan ansats till att byta galopp när han borde. Den förvända galoppen satt som cementerad i honom och det såg ju så klart ganska dumt ut när han hoppade på dessa höjder i ”fel” galopp.

Vid ett tillfälle då jag red påtalade en person (en mycket känd ryttare, jag säger inget mer) att min häst var ouppfostrad och verkligen borde byta galopp ordentligt. Om jag försökte att hjälpa till med spöt för att få till ett byte så sparkade Heron argt i sargen och detta gjorde personen (som vi kan kalla X) vansinnigt irriterad.

X ville sitta upp på Heron för att ”lära honom att byta galopp och inte slå mot spöet”.

Jag (vi kan kalla mig IDIOTEN) hoppade av och lät X sitta upp.

Det som därefter hände vill jag helst förtränga! X piskade till Heron, Heron slog i väggen, X blev jättearg och piskade ÅTER till Heron som ÅTER slog i väggen. Och så fortsatte det……Ingen ville/ skulle ge sig och att inbilla mig eller någon annan att Heron genom denna taktik lärde sig att byta galopp eller att sluta slå mot spöt var skrattretande. Det var enbart en prestigekamp som X ville vinna, han var inte van vid något annat. Jag minns faktiskt inte hur det hela slutade mer än att X till slut hoppade av hästen som då hade ändrat färg från mörkbrun till VIT av allt lödder som hade piskats/ stressats upp.

Heron var helt nollställd i ögonen, han var enbart uppstirrad och hade inte lärt sig ett dugg!

Jag minns att jag bara tog emot tyglarna och gick ner till stallet, tror knappt att jag ens sa ”tack” (vad jag nu skulle ha tackat för) och ansattes först då av världens sämsta samvete i kombination med frågan ”Varför i helvete lät jag detta ske”???

Ja, jag vet så klart varför jag lät det ske. Jag var på den tiden en ung och feg hästägare och X var inte en person som man sa nej till. Dessutom hann jag på något sätt inte finna mig och reflektera över vad som egentligen hände innan det redan hade hänt.

I det ögonblicket, ledandes på min stackars fina, snälla, genomgoda häst, som gick där med svetten droppande lovade jag mig själv att ALDRIG mer finna mig i sådant som inte känns OK för mig och/ eller min häst och det löftet har jag hållit!

Allting är inte alltid vad det ser ut att vara; det påminner mig nedanstående händelse i ungdomen om!

Detta utspelade sig på den tiden då jag gav extra foder i form av betfor och betforen förvarade jag då i en stor plasttunna utan lock i ett av mina stallskåp.

En morgon då jag skulle skopa upp lite betfor reagerade jag på att en av ”betfor-strimlorna” såg ovanligt lång ut. Jag drog upp ”strimlan” och först DÅ insåg jag att det verkligen inte var någon befor jag höll mellan fingrarna utan en MUS-SVANS. Mussvansen satt på en stendöd mus och det skrik som kom ut ur min mun när jag äcklad insåg vad jag grävt upp och grabbat tag i var inte av denna världen (varför ”måste” vi kvinnor alltid skrika vid åsynen av möss???).

Elizabeth, vår dåvaranade stallchef, kom rusande till mig med andan i halsen.

”Vad har hänt Birgitta” frågade hon upprört.

”Jag höll en död mus i svansen” svarade jag ynkligt.

Men någon sympati från Elizebeth fick jag inte! Hon skakade bara förundrat på huvudet och sa att hon, då hon hörde mitt skrik trodde att Heron MINST hade brutit benet! Att skrika över en liten död mus var verkligen UR-LÖJLIGT och då jag kom till sans kunde jag inte annat än hålla med :=)!

Alla, såväl människor som djur tror jag har en eller flera speciella talanger. I Décimas fall var det helt klart ”flätbevarande”!

Nu undrar ni säkert vad detta är (det hade jag också gjort) och förklaringen kommer här:

Jag tävlar, som jag säkert nämnt, ytterst sällan 2 dagar i rad. Det händer kanske 1-2 gånger om året.

Vad jag däremot nog inte nämnt är att det absolut tråkigaste med att tävla för min del är FLÄTNINGEN.

Jag vet egentligen inte varifrån denna aversion kommer eftersom alla hästar jag haft har varit snälla att fläta, har haft lätt-flätat hår och jag har fått till snygga flätor på kanske 30-45 minuters ”jobb”. Men som sagt: JAG HATAR ATT FLÄTA!!!!

De få gånger jag valt att tävla 2 dagar i rad har jag givetvis inte velat fläta 2 dagar i rad. Jag har försökt att låta hästarna stå kvar med sina flätor i håret och för Heron fick detta ganska tråkiga konsekvenser innan jag insåg att detta inte var så smart.

Jag hade förutom manen flätat Herons extremt korta, klena pannlugg och när jag skulle ta bort alla flätor efter 2 dagar fick jag hela pannluggen i handen. Heron hade gnuggat sig mot något och lyckats dra loss ALLT av den redan mycket sparsamma pannluggen!

Efter denna incident vågade jag inte lämna Heron ens en minut med flätor i boxen! När han var färdigflätad fick han gå in i boxen för att äta men jag stod alltid på helspänn utanför och bevakade hans minsta steg. Så fort sista tuggan var uppäten rusade jag in och slet ut honom innan han hann börja bearbeta stolparna i boxen med sin hals. Han tyckte verkligen att det var skönt att gnugga flätorna och var snabb som en blixt om man inte passade honom.

Décima däremot! Hon borde fått någon form av pris för sin skicklighet i att bevara flätorna över natten! Trots att hon stod på spån hittade man ibland inte ens en enda spån-flisa i hennes hår och alla flätorna var fullständigt intakta! Andra spår visade att hon faktiskt HADE legat ner och sovit men hur tusan hon höll huvudet och halsen för att inte rubba flätorna är för mig en gåta!

Jag närde en svag förhoppning om att även Archie skulle visa sig vara en flätbevarare, trots att jag tycker mig se att det inte bara är skillnad mellan killar och tjejer hos människor utan även hos hästar (tjejer är mogna och allvarsamma, killar är fjantiga och barnsliga-hård generalisering, ha ha).

Men nej….enda gången Archie stod med flätor över natten var det i princip inte EN ENDA fläta som var intakt! Om HAN skulle ha något pris så var det i så fall som ”Bästa flät-FÖRSTÖRARE”!

Om man tex har bott eller jobbat mycket länge på ett ställe tror jag att det är lätt att dels bli hemmablind och dels tycka att ”ingenting någonsin förändras”.

Samma sak om man har haft häst i samma stall i åratal, som i mitt fall.

Jag har ju aldrig haft häst uppstallad någon annanstans än på ridskolan i Malmö men jag är faktiskt så pass klarsynt att jag ser att väldigt mycket HAR förändrats (till det bättre) med åren.

Härom dagen berättade jag för Birks ägare Lena, som bara stått på ridskolan i 1½ år, hur det var när JAG kom som ny hästägare till ridskolan.

När man tänker tillbaka är det mycket som ter sig minst sagt…..ja…jag har svårt att finna det rätta ordet….men jag vill också poängtera att hästarna, såvitt jag upplevde det i alla fall, inte verkade ha ont av den ordning som rådde då.

När jag köpte min första häst hade vi uppemot 30 privathästar uppstallade på ridskolan men bara 1 hage!!!!

Turligt nog (hmmm….) var detta inget som helst problem eftersom ingen mer än jag och en mycket skicklig hästkarl vid namn Lars Swärd (galopptränare som jag berättat om i tidigare blogginlägg) VILLE utnyttja denna. Så jag och Lars delade upp hagen oss emellan (jag tog förmiddagen och han eftermiddagen om jag minns rätt- eller så var det tvärtom) och så var ALLA nöjda.

Kort därefter tillkom något fler hagar (totalt 3) och numera finns det 8 (+ 2 paddockar som också används flitigt).

Allt eftersom tiden gått har vi också fått en förändrad allmän attityd vad gäller hagvistele, från början fanns det knappt det väder som tillät hästägaren att ”våga” släppa ut sin dyrgrip. Var det inte för blåsigt, regnigt, varmt eller kallt så (upp)fanns alltid något annat märkligt skäl till att hålla hästen inne. Numera förstår alla att hästar inte blåser iväg, regnar bort eller smälter i solen och dessutom finns det idag långt bättre täcken än de som fanns för 20 år sedan (de hemska New Zeeland och jutetäckena som jag berättat om i tidigare inlägg).

En annan sak som nog vem som helst hade höjt på ögonbrynen åt IDAG var våra foderrutiner.

Dels ingick det maximalt 5 kilo hö/ häst i foderstaten (och INGEN köpte till mer, om de så hade en häst som var 175 cm hög) och dels så fodrades nästan alla hästar med 4 kilo havre/dag. Vi talar då om hästar som i majoritet var att betrakta som promenadhästar!

Även KLI ingick ett tag i stallhyran; detta var ju då FRÅN BÖRJAN givetvis avsett för de fåtal hästar som man ansåg av någon anledning behövde detta. Men eftersom människan är sådan att hon gärna vill utnyttja allt som går att få GRATIS slutade det hela med att i princip nästan alla hästarna skulle ha kli vare sig de behövde det eller inte. Så; kliet togs bort helt (och har inte återkommit sedan dess)!

Trots den snåla tillgången på hö (ensilage fanns ej på den tiden- det var koföda i mångas ögon) och den desto rikligare havreutfodringen hade vi varken magra eller kolikbenägna hästar vilket man annars lätt hade kunnat tro.

Numera finns det nästan ingen privathäst som äter så mycket havre hos oss och högivan är utökad till 6 kilo (7 om man väljer ensilage) med möjlighet att köpa till extra foder (vilket jag så klart gör).

En annan sak vad gällde fodringen var att hästarna fick sista högivan klockan 15.00 och sista kraftfodret 16.00 vilket för majoriteten av hästarna innebar fullständigt ”dammsugad” box från klockan 16.30 och tills nästa fodringstillfälle 07.00 nästa morgon.

Idag har hästägarna själva gjort upp scheman så att den som går sist från stallet ger hästarna extra stråfoder (stallet stänger aldrig innan 21.00 på vardagarna och 19.00 på helgerna).

På tal om hästägarna ja! Dessa red för 20 år sedan gärna utan hjälm, undertecknad var inget undantag. Sedan ganska många år tillbaka råder hjälmtvång för alla och numera finns det också en hel del vuxna som använder skyddsväst, något som inte var uppfunnet då jag köpte häst.

Numera har vi inte bara förbud mot att rida utan hjälm, vi är även en RÖKFRI ridskola vilket innebär att man bara får röka på ett fåtal, väl strategiskt utvalda platser. När jag kom till ridskolan fick man röka mer eller mindre överallt utom i stallet och jag minns så väl en ryttare som efter varje ridpass tände en cigarett redan då h*n satt på hästryggen. Vilken reklampelare för ett sunt idrottliv!

Ja, idag skakar i alla fall JAG på huvudet åt hur det gick till för 20 år sedan och kanske kommer jag att göra samma sak om ytterligare 20 år när jag tänker på hur det går till idag. Vem vet?

Tänk vilken skillnad det är på att anmäla sig till en dressyrtävling idag och då jag började tävla för mer än 20 år sedan.

Ännu ett fantastiskt exempel på hur Internet underlättat för så många!

När jag började tävla kunde man bara hitta propositioner i de kalendrar som respektive distrikt gav ut samt i en en gemensam kalender som gavs ut av Ridsportförbundet centralt. Dessa fick man prenumerera på (om man hade råd) eller försöka att lägga vantarna på (för kopiering) hos klubben. Inte sällan var det någon glömsk eller egoistisk medtävlare som ”råkade” ta med kalendern hem från klubben och då stod man där med lång näsa.

Anmälan gjordes på speciella blanketter som man skulle skicka efter (mot betalning givetvis) hos Ridsportförbundet.
Den ekonomiska Birgitta brukade kopiera dessa blanketter trots att det egentligen inte var tillåtet.

Själva anmälan skulle postas och sedan fick man själv gå och vänta på posten eftersom program och ryttarmeddelande skickades denna väg.

Betalningen fixades på posten eller genom post/ bankgiro.

När man väl fått det efterlängtade programmet var man tvungen att ringa och STARTANMÄLA sig, detta skulle oftast göras 2 kvällar innan tävling och då gällde det att inte vara glömsk eller ha andra åtaganden inplanerade!

Avslutningsvis fick man sedan ringa ansvarig för tävlingen IGEN kvällen innan tävling, då för att höra hur den definitiva startlistan såg ut och när man kunde tänkas starta. Fasta starttider fanns INTE för 20 år sedan.

Idag går allt så mycket smidigare med hjälp av Internet! Man kan redan då man anmäler sig kolla av hur många andra som också har anmält sig till samma klasser som en själv och man ser också om det finns risk för bortlottning eller för att klassen inte ska bli av pga för få anmälda.

Man kan hela tiden följa allting via nätet och slipper ringa och störa ansvariga, riskera att inte få tag på rätt person och slippa ta hänsyn till speciella telefontider.

Även betalningen kan göras via nätet.

Sammanfattningsvis måste jag säga att det är mycket smidigare, enklare och billigare att tävla idag, i alla fall om man har tillgång till en dator.

Och det är väl det enda som kan få mig lite fundersam; ridsporten idag förutsätter nästan att man HAR tillgång till dator och vet hur en sådan fungerar!

PS: Om någon läsare minns hur det var att anmäla sig till tävlingar för ännu längre tillbaka sedan (dvs för mer än säg 20 år sedan) så skulle det vara roligt att läsa om detta.

Annars får jag fråga Birgitta vid nästa träningstillfälle. HON har varit med sedan innan jag var född :=)!