Gårdagens berättelse om hur jag trodde att en häst-knock hade slagit ut alla mina tänder fick mig att minnas en liknande händelse ÄNNU längre tillbaka i tiden.

Ni som läst bloggen från början minns kanske att jag berättat om Flintwater, den privathäst som jag kämpade med som 16-17 åring och som sedermera blev såld till en ridskola.

Nåväl…

Under tiden som jag red Flinta hände det vid ett tillfälle då jag stod utanför hans box att han stack ut huvudet, blev rädd för något och i hastigheten råkade knocka mig ”underifrån”, nästan som en boxare.

Smällen tog mest på halsen och jag kunde efter ett tag konstatera att det såg ut som att jag hade världens SUG-MÄRKE där.

Som 16-17 åring var jag extremt skötsam och hade inte ens någon pojkvän så det där med sugmärken var ett fullständigt okänt fenomen för MIG.

ANDRA hade desto större kunskaper tydligen och tråkade mig enormt.

Ingen, och framför allt inte de av mina vänner som inte höll på med hästar, ville köpa historien om att ”nej, det är inget sugmärke, det är en häst som har slagit mig på halsen”.

Och ärligt talat….jag kan faktiskt inte klandra dom :=)!

Precis som vissa människor kan vara väldigt ”sällskapssjuka” och sociala medan andra gärna tillbringar den mesta tiden med sig själv som enda sällskap så tror jag att det är med hästar.

Jag märkte en väldigt stor skillnad mellan tex Heron och Archie å ena sidan och Décima å andra sidan.

Både Heron och Archie tyckte/ tycker om andra hästar! Heron kunde i början inte ens gå ensam i hagen, han var tvungen att ha sällskap. Och något av det bästa han visste var att, då han kom lös i stallet, springa runt och sticka in huvudet i andra boxar för att hälsa på den som bodde där.

Eftersom Heron verkade älska alla hästar så trodde han också att alla älskade HONOM! Och det gjorde dom inte alla gånger! Inte alla fann det roande att han invaderade deras territorium så burdust medan Heron själv verkade väldigt förvånad. Själv tyckte han bara att det var trevligt om någon häst ville klia sig på honom, titta in i hans box eller dylikt.

När jag köpte Décima märkte jag genast att hon blev väldigt orolig och rent utav rädd om hon fick möte när jag red i ridhuset. Hon kröp liksom ihop och verkade väldigt misstänksam oavsett vilken häst hon mötte och vad den än gjorde (dvs oftast ingenting).

Jag vet inte varför hon kände denna rädsla eller om något hade hänt henne vid inridningen (jag köpte henne någon månad därefter) men obehaget att möta andra hästar kvarstod under alla 8 åren jag ägde henne och i perioder var det näst intill outhärdligt att sitta på henne i dessa situationer.

Tyvärr hände det vid i vart fall 2 tillfällen ”självuppfyllande profetior” då Décima verkligen fick bekräftat det hon troligen alltid misstänkte: ”Hästar ÄR farliga”.

Vid ett av tillfällena var vi på en hoppträning hos grannklubben. En av hästarna som också deltog reds ganska slarvigt av sin ryttare och vid ett tillfälle, då hästen skulle fortsätta rakt fram efter ett hinder lät ryttaren hästen i stället springa åt sidan och där stod Décima med mig på ryggen. Den andra hästen ”bumpade” lite lätt in i Décimas bakdel och visst hoppade hon till men jag tänkte inte mer på saken förrän folk på läktaren började ropa ”VÄNSTER BAK!!!!!”.

”Vänster bak” visade sig betyda att den andra hästen på något sätt (kanske genom en söm i skon) hade smällt i Décimas vänstra bakben så att ett litet men ganska djupt jack uppstod.

Dagen därpå var benet dubbelt så tjockt som vanligt och det tog många veckor innan det återfick sin ursprungliga form. Décima blev aldrig halt men hon hade säkert ont ändå.

Och då jag skulle rida på en framridning första gången efter denna incident var min snälla häst som förbytt. Då hon såg den första hästen som kom in på framridningen där vi ditills varit ensamma tvärvände hon och stack i väg i galopp och detta var ändå en häst hon sett och mött flera gånger eftersom den också kom från vår klubb.

Sedan hade jag ett helvete i månader framöver! Varje gång jag skulle tävla gjorde jag detta med bävan!

Det gällde verkligen att ha ögon ÖVERALLT och att till varje pris försöka undvika att rida i närheten av andra hästar och det kan ni ju själva tänka er hur lätt DET är på framridningar!

Värst var det då jag skulle hopptävla för Décima kunde nästan vända i luften över ett hinder om hon såg någon häst som enligt henne var för nära.

Andra ryttare blev ju inte heller så glada då hon helt plötsligt tvärvände och försökte rusa åt motsatt håll när hon blev rädd (läs: fick möte) och jag orkade inte varje gång dra hela historien om varför hon var så rädd för andra hästar.

Vid ett annat tillfälle var jag och tävlade dressyr hos Skromberga Ryttarförening (OBS!!! En av mina ”otursklubbar”- läs mer om detta i separat inlägg som handlar om att det går troll i vissa tävlingsplatser).

I ridhuset befann sig samtidigt om vi en vit hingst och den sprang väl omkring om ”hingstade sig” lite så som hingstar gör. Den gjorde inget särskilt egentligen men det lilla räckte för att Décima skulle fatta misstankar och så fort vi fick möte med hingsten hände det!

Jag var ju beredd och hade stannat invid en kortsida för att hon skulle se hingsten i lugn och ro men då den kom i närheten så blev hon så rädd att hon vände från stillastående och ramlade mot sargen med mig på ryggen. Hon lyckades mirakulöst nog att kravla sig upp och jag trodde faktiskt inte att det var någon fara med henne eftersom hon inte kändes halt.

Dressyrpoängen när vi red programmet blev dock usla och för att göra en lång historia kort visade sig fallet ha orsakat en knäledsinflammation när jag kollade upp henne hos veterinär någon vecka senare.

Så Décima fick tyvärr uppleva inte bara psykisk utan även fysisk smärta vid möte med andra hästar och jag undrar om det inte var därför som hon alltid verkade föredra att hålla sig för sig själv.

De första åren gick hon i hagen tillsammans med först en äldre valack och senare med en långt yngre dito men hon tycktes aldrig ta någon notis om dom. Dom hade lika gärna kunnat vara osynliga och de verkade aldrig ha någon ”kontakt” i hagen.

Flera månader efter att Décima hade slutat att gå i hagen med den yngre hästen red vi förbi den när den gick i paddocken. Den andra hästen gnäggade glatt medan Décima gick förbi utan att ens vrida på huvudet. Det kändes absolut som att hon inte ens hade noterat att hon hade gått förbi en häst överhuvud taget.

Även om jag fann Décimas ”eremitbeteende” avvikande så ska jag inte sticka under stol med att det var oerhört praktiskt för MIG. Jag behövde aldrig bekymra mig om hagsällskap eller om det gick andra hästar i hagarna bredvid hennes, Décima struntade fullständigt i vilket!

Efter att ha ägt en så osjälvständig häst som Heron som krävde sällskap för att inte segla ÖVER hagen omgående var det väldigt skönt att ha en häst som kunde lämnas ensam i hagen i beckmörker långt innan någon annan släppte ut sin häst i hagarna bredvid.

Men även om Décima verkade föredra ensamheten var hon aldrig STYGG mot andra hästar tex då hon gick på bete utan hon lät dom helt enkelt ”sköta sitt”.

Enda gångerna hon blev fruktansvärt arg när hon gick på bete var då JAG (Décimas utan tvekan största KÄRLEK- jag har aldrig känt mig så älskad av ett ett djur någonsin) kom på besök.

Om någon av de andra hästarna så mycket som SNEGLADE på mig, för att inte tala om de skulle börja GÅ mot mig, blev hon vansinnig och rusade dit med bakåtstrukna öron för att visa:

”Ni får INTE INTE INTE titta på Birgitta och absolut inte närma er henne”.

Det var faktiskt både ganska komiskt och lite smickrande för egot :=)!

När jag såg equiterapeuten behandla Archies svullna ben med laser häromdagen kom jag att tänka på en annan laserbehandling som jag provade, då på stackars Heron.
Jag skriver ”stackars” eftersom det var på grund av rent slarv från min sida som han öht BEHÖVDE behandlingen.

Jag hade varit och tävlat dressyr och ridit 2 klasser dagen innan när jag kom till stallet en morgon och fann att det såg ut som att Heron hade svalt en grapefrukt som hade satt sig under magen, där sadelgjorden hade legat. Ett mega-svullad med andra ord och denna kunde inte komma från något annat än från en för länge åtdragen sadelgjord.

Jag hade som sagt tävlat dagen innan och min vana otrogen låtit Heron stå i släpet med sadeln på mellan klasserna UTAN att lätta på sadelgjorden. Då märkte jag ingenting men nästa dag hade han alltså en desto större svullnad.

Jag blev mer än förskräckt och insåg att det fanns stor risk för barbackaridning under en längre tid om inte svullnaden gick ner.

Genom ett otroligt lyckosamt sammanträffande hade en stallkompis precis köpt och börjat behandla hästar med någon form av laser-apparat och hon erbjöd mig en gratis-behandling av Herons jätte-bula. Jag kan inte påstå att jag hade någon större tilltro till den apparat hon införskaffat, snarare var jag extremt skeptisk men hur det nu var så förvann svullnaden efter endast en behandling.

Om det var laserapparatens förtjänst eller bara naturen som hade sin (läknings) gång låter jag vara osagt men som sagt…svullnaden försvann lika snabbt som den kom! Och jag slapp rida barbacka :=)!

Har ni tänkt på att det går mode i även häst och ryttarutrustning?

Satt och tittade på lite gamla hästbilder härom dagen och slogs av att vissa saker som man använde för säg 20 år sedan och tyckte var jättefina skulle orsaka ett skrattanfall idag eller så skulle man av andra anledningar aldrig få för sig att använda dom.

Ovan den berömda JOFA-hjälmen som lever än idag, alla våra lektionsryttare erbjuds att låna en sådan om de inte har egen hjälm.Min första Jofa-hjälm var av svart sammet och jag vårdade den ömt (se separat inlägg om detta). Jag hade tack och lov aldrig någon hemsk BOERI-hjälm, detta var en mopedliknande hjälm som täckte öronen och som jag tror att jag hade fått klaustrofobiska känslor av.

Chaps (se bild ovan) säljs fortfarande men jag kan inte begripa hur JAG kunde tycka att de var något att ha (jag TROR att jag tyckte att man såg HÄFTIG ut i dom snarare än att dom fyllde någon direkt funktion).

Som värmande plagg föredrar jag absolut termobyxor och de är också mycket lättare att rengöra: bara att slänga in i tvättmaskinen vilket man ju definitivt inte kan göra med läderchaps.

På tal om saker man inte kunde slänga in i tvättmaskinen så hade jag förutom chaps även OLJEROCK en tid, även detta plagg tycks mig idag otympligt och svår-skött när det finns så mycket olika jackor i lättskötta, billiga material.

Bilden ovan visar ett New-Zeeland-täcke. Detta var de första täckena jag kom i kontakt med som hästägare och jag skulle idag inte ta emot ett om jag fick det gratis. Styva och ganska oformliga var de och de vägde ett ton när de blev smutsiga och våta. Jag tror aldrig att jag tvättade ett sådant täcke och jag kan inte tänka mig i vilken tvättmaskin man skulle lyckas knöla in det.

Jute-täcke (se bild ovan) hade jag också. Också detta ett svår-tvättat täcke som inte på långa vägar kan mäta sig med dagens snygga, praktiska och på alla andra sätt överlägsna täcken.

Vojlockar är också något som fortfarande används flitigt, dock inte av mig. Jag har sedan många år tillbaka endast schabrak eftersom jag helt enkelt tycker att dessa är mer estetiskt tilltalande.

Ovan ser ni en bild där jag stolt poserar i min första egna ridhjälm, en svart Jofa sammetshjälm inköpt hos Jensen sport 19 februari 1981.
Affären finns kvar men har sedan många år bytt lokaler.

På bilden bredvid (från maj 1982) visar jag upp mina (första) beiga ridbyxor av något konstmaterial som var mycket populärt på den tiden.
Byxorna blev med tiden mer och mer uttänjda (vilket faktiskt redan syns på bilden) och jag försökte behålla deras passform genom att tvätta dom i varmare och varmare temperaturer.

Den första ”ridsak” jag köpte var ett brunt spö, ett mellanting mellan hopp och dressyrspö. Spöt kostade 24:– om jag minns rätt och valdes noggrannt ut i en affär som hette ”Jerrys Ridshop”. Affären låg vid S:t Knuts torg i Malmö och stängde igen för många herrans år sedan.

Efter spö-investeringen inköptes hjälm, ridbyxor och gummiridstövlar på Jensen sport; jag hade ditills ridit i morsans gamla gummistövlar, jeans och lånad hjälm från ridskolan.

Jag skrattar fortfarande när jag tänker tillbaka på hur jag månade om min första rid-garderob.

På den tiden (jag var 15 år gammal) red jag en gång i veckan, på lördagarna. När jag kom hem efter avslutad ridlektion följde en minutiös ritual!

Jag tog min sammetshjälm och plockade noga bort allt flock och annat som hade fastnat på den. Därefter vek jag nogsamt ihop mina ridbyxor i sömmarna och hängde dom med milimeterprecision över en klädgalge.

Avslutningsvis tog jag mina gummistövlar, la mig på knän i duschen och skurade dessa (undersidan framför allt) med en diskborste tills stövlarna var kliniskt rena.

När allting var rengjort ställdes det in en en garderob i väntan på nästa lördag.

Att jag bara iddes! Samma procedur vecka ut och vecka in.

Jag fick sedermera börja sköta en lektionshäst (Carinus, som ni redan kunnat läsa spaltmeter om) och detta innebar plötsligt mycket mer tid i stallet. Jag övergav min kadaver-disciplin vad gäller utrustningen och plockade aldrig mer flock från hjälmen eller diskade stövlar i duschen!

Jag har, TA I TRÄ, aldrig haft egna erfarenheter av senskador under mitt mer än 20-åriga hästägande.

En gång var jag dock övertygad om att Décima hade fått en senskada och det var en upplevelse som var fruktansvärd!

Jag hade varit och hopptränat med Décima hos grannklubben Örestad en fredagkväll och åkte extremt nöjd och glad hem till stallet efter en ovanligt lyckad träning. Décima hade flugit över alla hinder utan den minsta tvekan, inga vägringar eller rivningar hade inträffat och allting kändes allmänt jättepositivt.

När jag kom till vårt stall tog jag av Décima hennes nyinköpta senskydd och fick en smärre chock!Baksidan av det högra frambenets skena hade en bananformad svullnad, benet var glödhett och Décima liksom vek ihop hela benet bara man rörde vid det. Hon verkade ha otroligt ont. Jag kunde inte tro annat än att hon hade fått en senskada med den klassiska banan-formen och jag ringde genast till Helsingborgs djursjukhus för att höra hur jag skulle förfara.Jag fick rådet att spola benet med kallt vatten tills det hade svalnat och att därefter lägga på ett zinkbandage.

Medan jag spolade på benet funderade jag fram och tillbaka på HUR denna senskada hade kunnat uppkomma men jag kom inte fram till något svar som verkade vettigt. Hästen hade ju inte rivit ett enda hinder, hade inte vägrat, snubblat, ramlat eller på annat sätt slagit i benet vad jag kunde märka.

Efter att jag hade lagt på zinkbandaget återstod inget annat än att åka hem (klockan var då ca 22.00) och fördriva några mycket oroliga timmar med lönlösa försök till sömn.Jag ältade hela tiden det faktum att en senskada kan ta oerhört lång tid att läka och att det inte heller är ovanligt att skadan ”går upp”. Jag kände mig minst sagt uppgiven och förtvivlad och såg framför mig minst 6 månaders konvalescens utan möjlighet till varken träning eller tävling.

Nästa morgon steg jag upp redan vid 5-tiden och då stallet öppnade 06.00 var jag den första att kliva in genom dörrarna.Stallpersonalen såg direkt att något inte var som det skulle med mig och då de frågade ”Men Birgitta…vad ÄR det” började jag storgråta och förklarade att Décima hade fått en senskada.

Jag kunde inte få av zinkbandaget fort nog, jag var så nyfiken på om svullnaden hade gett med sig det minsta och om Décima hade lika ont som under gårdagskvällen.Döm om min förvåning då svullnaden var HELT BORTA?!?!?! Benet var svalt och verkade inte det minsta ömt och jag förstod ingenting?!?!?Jag tog ut Décima och sprang med henne utanför stallet och hon travade klockrent?!?!?Efter en mycket noggrann genomgång av benet/skenan kunde jag slutligen konstatera att det fanns ett MIKROSKOPISKT sår som såg ut ungefär som om någon hade stuckit Décima med en knappnål.

Min enda teori då och än idag är att grus eller något annat fastnat mellan de nya senskyddet och benet och orsakat detta mini-sår som i sin tur orsakade både svullad, värme och smärta.Mycket konstigt och kanske ännu konstigare är att detta aldrig upprepat sig trots att jag fortsatte att använda senskydden och använder dom än idag!