Inlägg i kategorin Tillbakablickar

Tillbakablickar: när jag fick betalt för mina tänder

tand

Ni vet när man någon gång kommer att tänka på något som man inte har tänkt på ”på tusen år”?

Det hände mig idag och då mindes jag min fattiga ungdom och hur jag drygade ut kassan.

När jag gick på gymnasiet (humanistisk linje på Pildammsskolan i Malmö) kom det ett erbjudande från tandläkarhögskolan som låg granne med skolan.

Man erbjöds att delta i ett försök som handlade om plack och om man var intresserad skulle man låta bli att borsta tänderna under X dagar (har för mig det var 5 dagar men det kan ha varit fler) för att därefter besöka tandläkarhögskolan där plack skrapades bort från tänderna.

För besväret fick man 200 kronor per gång- DET minns jag däremot tydligt 🙂 !

Jag och en klasskamrat deltog och det handlade väl om ca 3-5 gånger för vår del med någon veckas mellanrum.

Ja, vad gjorde man inte för pengar ha ha ha!

Tillbakablickar: när jag ramlade av och gick på dejt

Det blev vi två till slut i alla fall….

Gårdagens hoppning med Vicke fick mig  (som nästan alltid då jag hoppar honom numera) att minnas gången då jag ramlade av för ungefär ett år sedan och sträckte nacken något såååå fruktansvärt.

Jag har i många år hoppat väldigt ”utan större säkerhetstänk” (nästan alltid ensam tex) och till och med utan hjälm även om det är tusen år sedan men i just detta fallet hade det inte hjälpt hur många personer som hade befunnit sig i ridhuset eller vilka andra säkerhetsåtgärder jag hade vidtagit- avramlingen var en ren olycka (Vicke snubblade över en bom och jag voltade över honom).

Det som var liksom extra typiskt då det hände (jag visste då inte att jag skulle ha ont i många veckor, behöva gå på sjukgymnastik och bla bla bla) var att detta hände samma dag som jag skulle på min andra date med Henrik.

Vi hade några dagar innan dess bestämt att vi skulle gå ut och äta och eftersom jag var väldigt intresserad av honom  🙂  ville jag inte missa detta tillfälle för allt i världen.

Så trots att jag knappt kunde stå på mina ben och än mindre köra säkert bad jag honom att komma och hämta mig för jag tänkte inte låta en avramling hindra mig!

Jag hade dessförinnan laddat upp med inflammationshämmande krämer (hjälpte inte ett skit) och massa värktabletter (hjälpte ytterst lite).

När det var dags för restaurangbesöket hade jag minst lika ont som då jag ramlade av på morgonen och jag kunde inte vrida huvudet åt varken höger eller vänster.

Jag fick diskret stoppa i mig fler värktabletter under kvällen som trots allt blev trevlig och det blev ju fler dejter senare där jag kunde vara liiiite mer till min fördel om man säger så 🙂 !

Tillbakablickar: den galet skällande hunden

image

Nu när Molly har börjat följa med till stallet och vara med när jag rider minns jag tillbaka på hur det var när Soya började göra detsamma.

Denna milda, lugna och tysta varelse blev som förbytt när hon var med Archie i ridhuset och hade jag varit honom hade jag blivit tokig (det blev jag som ryttare).

Hon sprang efter honom och tokskällde konstant och jag satt på och vrålade ”TYYYYYST” en miljon gånger helt utan effekt!

En inte lika snäll häst hade sparkat ihjäl henne men jag brukade skoja och säga att hade någon frågat Archie ”håller du inte på att bli tokig på den där hunden” så hade han på fullt allvar svarat ”vilken hund”!

Säger väl en del om hans oförmåga att bli energisk och elektrisk….

En gång tänkte jag att jag skulle ha med Soya när jag tömkörde eller longerade så att jag kunde drämma till henne med pisken när hon bokstavligen hängde i Archies svans men det hade jag inget för heller- hon struntade fullständigt i både mig och pisken.

Som om inte allt detta vore nog rusade lilla Soya även in till hästarna i de hagar vi gick förbi- fullständigt livsfarligt så klart!

Men efter några veckor så hände absolut inget särskilt utan från en dag till en annan upphörde allt jag precis har berättat om.

Soya skällde ALDRIG någonsin mer på hästar- vare sig när man red eller i hagen och så var det inte mer med det!

Lite konstigt men så var det!

Tillbakablickar: den som alltid fick godis

godis

Bilden ovan påminner mig om när jag ägde min fina häst Heron.

Det var en klok gosse minsann.

Han var enligt många både vacker och såg snäll ut- ett bra utgångsläge för att få godis om man står på en stor ridskola där många ska dela på människornas ynnest 🙂 .

Heron stod i några år i en box väldigt nära en ganska ”störig” häst och jag noterade ibland hur det gick till när ridskolebarnen passerade dessa djur.

När den anda hästen såg barnen med sina påsar med skalade och skivade morötter började han banka i boxen och eftersom han var långt över 170 cm utgjorde han säkert en skrämmande syn för inget av barnen vågade ge honom något.

Sedan gick de vidare till min smilfink Heron som stod så stilla med sina stoooora bruna ögon och bara utstrålade ”jag är snääääääll”.

Tja..inte svårt att gissa vem som fick smaka på innehållet ur påsen.

Sedan var det inte så att de privatägda hästarna matades med godis i tid och otid- därtill hade vi över 40 lektionshästar som besökare lade sitt fokus på så de enstaka gånger det förekom störde det mig inte det minsta- Heron blev inte en odräglig ”tiggare” av detta.

Jag ser faktiskt lite samma tendenser hos Vicks som jag skämtsamt kallar för en ”player” eftersom han verkar ha fått de flesta stonas uppmärksamhet på anläggningen medan han själv tycks ganska oberörd över deras uppvaktning.

Även han kan få sig en godbit eller två av anda hästägare (de frågar alltid först om de får ge honom och jag ser aldrig någon anledning att säga nej)  medan jag själv aldrig går runt och matar andas hästar.

Tillbakablickar: när jag ville ha mer energi (men inte fick det)

I föregående inlägg tipsar bloggläsaren Liv om ” påse längst ut på spöt” för att få mer energi 🙂 !

För de av er som inte vet det var Liv och jag stallkamrater i några år och det var redan på den tiden hon gav mig detta ”energitips” när jag klagade på att Archie stundtals var seg att rida.

”Knyt en plastpåse längst ut på spöet så ska du se att du får energi så det räcker och blir över” sa Liv förtroendeingivande och jag blev väldigt sporrad (sagt lite ordvitsigt) att prova.

Sagt och gjort; vid ett träningstillfälle hos dåvarande tränaren Ebba von Essen kom jag med mitt preparerade spö.

Då jag skulle träna befann sig kanske en handfull ryttare i ridhuset och nog hade spöt effekt alla gånger!!!!

Samtliga ryttare satt vääääldigt löst i sina sadlar…..utom JAG?!???

Archie kunde inte ha brytt sig mindre om denna hjälpförstärkare.

Så det var det tipset…..

Tillbakablickar: när hästarna (inte) åt sallad

Inlägget där vi bland annat diskuterade vem som får vistas i offentliga stall fick mig att minnas en händelse för många, många år sedan.

Det var en sommar och ridskolan hade stängt och ridskolehästarna var på bete.

De av oss som hade hästar uppstallade fick lov att ha dessa kvar om vi skötte allting själva (i vanliga fall tar personal hand om allt från mockning till fodring och utsläpp).

Dagen efter midsommar hittade flera av oss SALLAD (sallad, gurka och tomat för att vara korrekt) i våra hästars krubbor och det visade sig att det var någon bekant till en av de uppstallade hästarnas ägare som var den skyldiga.

Personen hade haft en midsommarfest, fått sallad över och tänkte att ”detta kan säkert hästarna i stallet äta”.

Det var bara det att ingen åt av salladen…

Nu var det ingen skada skedd genom detta lilla initiativ på egen hand men det kändes ju ändå inte så kul med tillskottsfodringen…

Tillbakablickar: då en stallkamrat skulle rida internationellt…eller inte…

jakt

Här var det många röda ridjackor!

På en dressyrtävling nyligen såg jag något jag inte kan påminna mig att jag har sett när man tävlar i just denna gren; en tjej som red i röd ridjacka.

Idag är ryttarna inte lika stelbenta som för…säg 20 år sedan…och vågar använda alla möjliga färger på sin utrustning, även på tävling.

Men för 20 år sedan var det mer svart eller blått enbart som gällde och när jag såg den röda ridjackan påmindes jag om  något vi på den tiden hade lite roligt åt på ridskolan.

En av mina klubbkamrater som tävlade i hoppning (vilket jag också gjorde på den tiden) hade av sin välmenande moder fått en röd ridjacka som hon tyckte att han kunde tävla hoppning i ( i lätt klass).

På den tiden var det bara enstaka ryttare i typ världseliten som hade röda ridjackor (förutom de som red jakt i England ha ha ha) och vi andra (som red i blåa och svarta jackor) var inte nådiga mot vår kamrat.

”Ha ha ha…ska du rida INTERNATIONELLT” minns jag att vi frågade skrattande.

Nåja…tonen var rå men hjärtlig bland oss så jag tror inte att han tog illa upp och hur många ritter det blev med den röda jackan minns jag faktiskt inte heller.

För övrigt kom det flera år senare en man som red på ridskolans lektionshästar iförd VITA ridbyxor vilket också vissa roades av….

Tillbakablickar: Heron får en sko i hoven

Gårdagens diskussion på bloggen som handlade om huruvida man uppskattar om andra, o-ombedda gör olika saker med ens häst fick mig att minnas en händelse som inträffade på den tiden jag ägde Heron.

Jag hade då i några år en ”hästskötare”, en tonårstjej som i mån av tid och lust hjälpte mig med Heron.

Hon följde med på träningar och tävlingar, borstade och ryktade vissa dagar i veckan och fick även rida ut då och då.

Det var efter ett av dessa ridtillfällen som det jag tänker berätta om inträffade: när jag kom till stallet efter jobbet hade jag en skadad häst som knappt kunde gå!

Min hästskötare hade av någon anledning fått för sig att spola Herons ben (något jag själv nästan aldrig gjorde då jag ansåg både då och än idag att detta görs på tok för ofta medan det många gånger räcker att borsta av lite leriga ben när de har torkat) och i samband med detta råkade han trampa av sig en sko som han därpå trampade PÅ så att det började blöda under hoven!

Otroligt nog befann sig en hovslagare på ridskolan just då detta inträffade (bara det….) och han tog  hand om hoven genom att gipsa den.

När jag sedan kom till stallet och konstaterade att Heron knappt kunde gå så ringde jag helt förtvivlad till denne man som lugnade mig orden ”det är klart att han knappt kan gå…tänk dig själv om du hade fått en spik i hoven”.

Hovslagaren tröstade mig med att Heron skulle bli återställd på några dagar och så blev det också.

Dessutom sa han att Heron hade haft tur som inte hade trampat på någon av de uppstickande sömmarna så att de hade gått in i strålen för då hade det tydligen kunnat gå riktigt illa- nu satt spiktrampet i hornet i stället.

Jag minns och SKÄMS över hur dåligt jag tog hand om min stackars hästskötare som så klart var helt förtvivlad och kände sig skyldig till det inträffade- jag var skam till sägandes så uppfylld av min egen ledsnad att jag inte orkade ta hand om henne också och en del av mig tänkte väl också att detta aldrig hade hänt om hon inte hade spolat Herons ben som jag ju aldrig hade bett henne att göra.

Så för att återknyta till gårdagens diskussioner tycker jag tveklöst att man ska kolla av med en hästs ägare vad som är ok att göra och inte- att tex duscha en unghäst som i gårdagens exempel HADE kunnat rendera en skadad häst helt i onödan och hur skulle man ursäkta det i efterhand?

Tillbakablickar: när jag funderade på att sälja Vicke

Nyligen slog det mig igen; tänk att jag idag aldrig någonsin under ett ridpass upplever att Vicke är svår att sitta på.

Ni som har läst bloggen sedan han köptes kanske kommer ihåg vilka ENORMA problem jag hade med att sitta ner på honom i traven i början och det gick faktiskt så långt att jag i alla fall NUDDADE vid tanken ”tänk om jag måste sälja honom för att jag inte kan sitta ner i kort trav”!!!!

Det låter säkert jättekonstigt hur man kan köpa en sådan häst men till mitt försvar måste jag berätta att Vicke vid provridningen inte var hälften så skumpig att sitta på som då han kom till mitt stall.

Han var inte som en soffa att sitta på (i) utan det skumpade lite redan då men då tänkte jag att jag inte var van vid hästen och så var det liksom inte mer med det.

Men när han kom till mig!

Du milde….jag kunde på fullt allvar ibland knappt trava en långsida utan att det kändes som om mina inälvor skulle ramla ut och jag kände mig som rena nybörjaren som inte kom till något vettigt arbete alls.

Jag minns att jag lät Christina, min dåvarande ridlärare sitta upp och hon sa efter typ ett varv på volten ”jag förstår vad du menar” och hoppade av!

Jag vet att en del, nu när jag sitter fullständigt obehindrat på djuret, tror att det beror på att jag liksom har ”lärt mig” att sitta på Vicke men så tror jag inte alls att det är utan jag är övertygad om att det hade att göra med att han blev så otroligt spänd i samband med köpet.

Enligt min erfarenhet tar sig hästars spändhet verkligen olika uttryck och hästar behöver inte ens SE spända ut för att var det och så tror jag det var för Vicke.

Och medan vissa hästars spändhet tar sig i uttryck genom att de tex kör upp huvudet, blir hårda i munnen, styva i benen osv så satte sig hans spändhet i ryggen (och att han kröp ihop bakom bettet).

Tack och lov höll sig detta fruktansvärda skumpande inte i så jättelänge- kanske 2 månader men det var verkligen frustrerande och jättejobbigt, både fysiskt men också mentalt.

För det är verkligen inte kul att köpa en häst som man inser att man inte kan sitta på och jag har nog aldrig hört talas om just den problematiken- har ni?

Eller; att hästar kan vara skumpiga är väl sin sak men man brukar ju inte medvetet köpa ett sådant vuxet djur, inte i min värld?