Veckan som gått

Under den gångna veckan har vi haft alla möjliga väder; jobbigt och trist!

När Lina skrittade ut i onsdags snöade det tex oavbrutet, när vi red ut i lördags (jag på Birk) var det strålande solsken.

Igår regnade det en hel del och nästan all snö som har legat orörd i över en vecka nu är mer eller mindre borta.

Under tiden snön smälte fick hästarna världens mega-styltor när de gick ute- vadå vrickningsrisk i kubik…suck…. och nu fasar jag för om det fryser på all smält snö- skridskobana direkt!

Min träning för Birgitta blev inställd men förhoppningsvis tar vi nya tag imorgon.

Jag provade att både rida och longera med hunden som sällskap i ridhuset och det gick inte så bra vilket ni har kunnat läsa om i tidigare blogginlägg. Bortsett från denna lilla missräkning är jag fortsatt världens nöjdaste hundägare och det är så himla skönt att även Archie accepterar Soya till 200 %.

Under veckan som gått har Archie också tränat sina huggtänder genom att fullständigt demolera ett av Birks utetäcken så nu går den lille med ett annat täcke INDRÄNKT i ”fy-spray”. Vi får se om det hjälper!

Under kommande vecka är ett besök hos tandläkare Torbjörn L i Bollerup inplanerat (www.djurtandvardskliniken.se), förhoppningsvis utbryter inga snöstormar eller annat som hindrar vår resa.

Mycket elak häst och lika elak hund!

I morse gjorde jag ett nytt försök att motionera Archie och Soya samtidigt och resultatet var nästan ännu sämre än sist (läs föregående blogginlägg).

Jag longerade Archie i ridhuset och ville se vad Soya skulle göra om jag stod på marken (med en longeringspisk i handen!).

Tyvärr upprepade Soya samma scenario som då jag red; hon skällde och framför allt sprang hon som en tok efter Archies SVANS och BAKBEN! INTE BRA!!!! .

Det såg ut som att hon försökte bita honom i svansen faktiskt och det mest otroliga var att Archie var fullständigt oberörd över detta galna monster!

Är det något fel på min häst (och hund)?

En normal häst hade gjort pinan mycket kort med en så dum hund och sparkat ner henne omedelbart!

Nu gjorde inte Archie ens den minsta ansats till detta men jag har ändå insett att jag inte kan göra fler försök. En dag tröttnar han kanske och hans hov/ar över hennes lilla kropp kommer med största sannolikhet att bli förödande så den risken tar jag inte!

Jag slog faktiskt efter Soya med pisken men det hjälpte inte det minsta utan verkade tvärtom egga upp den lilla vesslan :=(.

På eftermiddagen var det så dags att konstatera att även Archie kan vara stygg om han vill; Birks för inte så länge sedan mycket fina (och dyra) utetäcke var då färdigt för soptunnan.

Archie har dragit en eller två jätterevor över i princip halva täcket och stoppning väller nu fram likt lava från alla hål(l) och kanter.

Jag kan aldrig tänka mig att ens sy-skickliga Lena kan rädda täcket!

Visst blir man galen när sådant här händer men samtidigt är det tyvärr inte världsunikt på något vis. På något sätt får man räkna med sådana här ”missöden” (hmmmm) när man släpper ihop hästar och jag vet inte hur många diskussioner jag läst på nätet som avhandlar just ”täckesmarodör-frågor” av olika slag.

Jag och Lena har hittills varit mycket förskonade vilket inte var fallet då min gamle häst Heron gick i hagen med sin favvo-kompis Beam.

Där rök täckena i parti och minut och det var alltid Heron som var den skyldige. Ibland gick det inte ens några dagar innan ett helt nytt täcke var ett minne blott och jag minns att jag tackade min lyckliga stjärna att Beams ägare var mångmiljonär.

Jag erbjöd Beams ägare att sära på hästarna efter x antal demolerade täcken men för henne betydde det så mycket att hästarna fick gå ihop att hon ”glatt” (nåja…) tog upp plånboken gång på gång.

På den tiden kan jag inte minnas att det fanns så bra ”fy-sprayer” som det finns idag så nu ska jag spruta ner Birks andra täcken i ett försök att avskräcka Arch-den-förskräcklige. Tyvärr lär väl inte medlet hålla i sig så värst bra om Birk rullar sig i snön men försöka duger!

Mycket snäll häst och mycket mindre tyst hund

Igår red jag för första gången på Archie samtidigt som jag hade Soya lösspringande med mig. Detta skedde bakom ”lyckta dörrar” dvs i vårt ridhus eftersom jag inte visst hur varken häst eller hund skulle reagera och jag var också beredd på att i

a) värsta fall avbryta ritten och släpa ner hunden till boxen i stället

b) näst värsta fall binda hunden vid klädhängaren mitt i ridhuset om hon störde hästen för mycket.

Min man frågade mig häromdagen om Soya kunde skälla och frågan var på sätt och vis berättigad hos en hund-o-van person eftersom vi faktiskt aldrig hört djuret öppna munnen!

Men nu kan jag svara maken: Ehhhh….JA, vår hund kan skälla MYCKET och GÄRNA, i alla fall när den själv VILL….

Jag hann inte mer än börja rida förrän hundeländet satte igång med sitt bjäbbande!

Oj, oj, oj….hon sprang framför Archie samtidigt som hon skällde för full hals och i sanning var det enormt enerverande.

Min svarta gosse visade sig lika cool som så många gånger förut och ignorerade vesslan totalt. Hon hade inget för sitt gapande och efter en alltför lång stund (enligt mina öron i alla fall) gav hon slutligen upp och slutade att både springa före, efter och bredvid och att skälla (eller så fick hon ont i halsen- springa sig trött finns inte på hennes karta….).

Så Archie får högsta betyg vad gäller att ”uthärda en enerverande hund” medan Soya får ett inte lika bra betyg vad gäller att ”ligga och titta beundrande på en häst som dressyrtränar”.

Men men…hundrackaren har visat sig var mycket smart i andra sammanhang sedan tidigare så hon ska nog lära sig att rätta in sig i ledet snabbt och lätt!

Att köpa häst om man är oerfaren (tips)

Ett tema som jag varit inne på flera gånger i mina blogginlägg är att man som hästägare verkligen bör leta efter och köpa en LÄMPLIG häst.

Vad som sedan är ”en lämplig häst” kan givetvis variera nästan till oändlighet men man bör absolut inte åka iväg och köpa första bästa häst utan att ha diskuterat eventuellt köp med någon som man har förtroende för vad gäller ridning/hästhållning, helst den person man rider för (eller planerar att rida för).

Jag vet inte hur många gånger jag sett det själv och tyvärr också hört från min omgivning: en oerfaren ryttare åker och köper just första hästen de tittar på och sedan blir det bara pannkaka av alltihop.

Om jag ska säga vad JAG tycker är en lämplig häst för en relativt oerfaren ryttare så är något av det viktigaste att man ska passa ihop rent fysiskt :=).

Vad menar jag med detta?

Jo; om man ska generalisera så är det oftast så att en kort ryttare bör ha en liten häst och en lång ryttare kan ha en något högre dito. Är man både kort och lite/mycket överviktig är det ännu viktigare att man har en häst som man ”når om/runt” och inte sitter ovanpå och skumpar utan att verkligen komma ner i sadeln.

Är man ”svag” i sin ridning måste man också välja häst därefter; det passar då inte med ett ”ånglok” som tar bettet och ger sig av.

Jag använder ofta uttrycket ”tillbockad” om hästar som jag tycker är lämpliga för mindre erfarna ryttare.

En tillbockad häst är för mig en häst som har mycket lätt för att gå i form, den kröker på nacken bara av att man tar tyglarna i princip och även om hästen många gånger inte går ”ärligt” på tygeln utan snarare släpper bettet lite är detta klart att föredra framför ”stjärnkikarna” som stretar emot alla tygeltag.

På den tillbockade hästen är det om inte annat mycket behagligare att sitta och man kan också som ryttare mycket snabbare få in en känsla för hur det ska/ kan kännas när hästen arbetar rätt.

En häst som går med huvudet i vädret blir oftast väldigt ”springig” och också stötig att sitta på = svårt att inverka korrekt = hästen går ännu sämre = mycket ond cirkel.

Är man oerfaren kan det vara all idé att leta häst bland erfarna tävlingshästar som inte riktigt räckt till på tävlingsbanorna vad gäller gångarter och ”power”. En sådan välutbildad häst kan man ha långt mer glädje av än en förvisso mer framgångsrik tävlingsindivid men med för mycket temperament att hantera och gångarter att kunna rida bekvämt i.

En annan viktig aspekt att ta hänsyn till tycker jag är att jag har noterat att merparten av de som börjar rida i vuxen ålder eller återupptar ridningen då är långt mer rädda/ försiktiga/ fega än vad yngre ryttare är.
Så klart diskvalificerar detta inte från hänstägande men man måste dock vara medveten om att vissa hästar har en otrolig förmåga att både läsa av och framför allt ”utnyttja” den rädde ryttaren.

Jag har sett flera exempel på där det står helt klart att det är hästen och inte hästägaren som är ledaren och det kan bli både farligt, tråkigt och göra så att man som ryttare helt tappar intresset för hästar och ridning.

Det gäller således att välja häst med lämpligt temperament (lagom framåt, lätthanterlig, utan olater mm ) och också vara ärlig när man åker och tittar på hästar. Man tjänar inget på att spela tuff vid provridningen och utmåla sig som någon man inte är; det kan straffa sig snabbt!

När man köper häst som oerfaren ryttare bör man också fråga sig TILL VAD man ämnar ha hästen.

Planerar man att tävla och på vilket nivå? Ska man träna regelbundet för instruktör och i vilken gren i så fall?
Är det viktigt att kunna rida ut? Hur ser ens egna möjligheter att ”motionera” hästen ut? Har man tillgång till ridhus? Finns det bra och ”säkra” uteridningsmöjligheter? Osv osv.

Jag har i min omgivning flera exempel på ryttare som inte vågar rida ut sina egna hästar och i min värld blir detta både ytterst begränsande och framför allt TRÅKIGT! Även om man kan hitta någon annan som kan/vill/vågar rida ut ens häst så går man som ryttare miste om många härliga stunder med ryttarkamrater om man alltid är förvisad till ridhus/ paddock medan ens vänner rider ut i solskenet eller pulsar iväg i nysnö.

Som jag redan nämnt bör man verkligen ha en djupgående och ärlig dialog med sin instruktör (eller någon annan man litar på) innan man börjar leta häst och detta ställer så klart också krav på denna persons intresse, ärlighet och kompetens. Har ens intruktör varit med och ”godkänt” valet av häst är sannolikheten större att ridningen ska fungera bra och att man ska vara och förbli en nöjd hästägare!

Dagens träning….

….blev inställd eftersom Birgitta är förkyld. Buhu….jag som längtat sååå…

Enda fördelen, förutom 350 sparade pix :=), är att jag nu kan sitta på jobbet 09.00 och således vara redo inför biljettsläppet till Madonnas konsert på Ullevi 8 augusti.

Då biljetterna till konserten den 9 augusti släpptes såldes de slut innan jag ens hann logga in på datorn och det var otroligt retligt.

Nu ska Madonna ge en extra-konsert pga det enorma intresset så jag hoppas på bättre tur denna gång.

Har sett att det är MASSOR av biljetter som säljs på Blocket, både av privatpersoner och olika företag men det ska mycket till för att jag ska betala DUBBELT biljettpris (dvs 1500-2000:–) på detta vis.

Vet inte om jag ska tycka att de som köpt upp en massa biljetter som de nu säljer för det dubbla är idioter eller smarta, själv skulle jag aldrig orka engagera mig i sådana affärer.

Tillägg:

Pust…..efter 1½ timmes köande på nätet lyckades jag med NÖD och NÄPPE köpa 2 biljetter! Dagens kamp (eller i-landsproblem)!

Vilken service!

I eftermiddags när jag skulle rida i ridhuset ”råkade” (hmm…om jag inte visste bättre skulle jag tro att det var med flit…???) Archie trampa på min nyinköpta körpisk från piskmakaren i Lund så att de sista centimetrarna bröts av.

Eftersom jag ändå hade betalat 400:– för pisken till skillnad från mina 40:– spön från Ullared så ringde jag faktiskt till piskmakaren direkt efter avslutad ritt och undrade om jag kunde svänga förbi med piskan.

Och se det kunde jag….

En knapp timme efter ridningen hade jag åter en fullt fungerande körpisk, förvisso några centimeter kortare än den ursprungliga men ändå.

Och detta för 20:– i lagningskostnad!

Det kallar jag service!

Ni som ska till Scandinavium denna helg bör absolut svänga förbi piskmakarens monter om ni är i behov av något att smiska på era hästar med; JAG är i alla fall mycket nöjd!

Veckan som gått


Så här såg det ut i våra trakter förra helgen. Nu är marken täckt av snö och is i stället!

Under veckan som gått återupptog jag min träning för Birgitta och det var både efterlängtat och roligt.
Det känns som att jag åter rider ”på allvar” efter den långa ofrivilliga vilan och det är skönt.

Jag har över huvud taget bestämt mig för att ”spänna bågen” lite mer nu när Archie blir 6 år; hittills är han den av mina hästar som jag ridit ”minst” (räknat i antal minuter/ vecka) och det har förvisso säkert inte skadat på något vis men nu när vi dels ska försöka att höja oss en nivå tävlingsmässigt och dels hålla fång och fett borta ur våra liv så vill det nog till lite längre och/eller tuffare pass.

3 uteridningar har vi hunnit med under veckan, det blir ju lite mer tid över till sådant de veckor jag varken tävlar eller hopptränar. Jag har provat lite galoppombyten på mina uteritter eftersom de långa träningsbanorna lämpar sig för detta (tycker jag- man har liksom en vääääldigt lång sträcka att försöka byta på om det inte går direkt) och det går lika bra/dåligt som då jag provat i ridhuset.
Från höger till vänster byter Archie nästan alltid ett galoppsprång efter byteshjälpen (om jag har tur så byter han direkt) och från vänster till höger tar det allt från några till väääääldigt många galoppsprång innan bytet kommer. Men jag misströstar inte….så här i början är det helt ok tycker jag.

Det kom en hel del snö i början av veckan och en av dagarna var det också köldrekord för i år med ca – 11 mellan Malmö och Staffanstorp. Hagarna har varit ganska knöliga av all is och snö men än så länge har hästarna varit lika vettiga som andra vintrar och gått väldigt sakta och försiktigt. Jag hoppas trots det att vi snart slipper både snön och kylan och i stället får mer vår-väder (hoppas kan man ju alltid….).

Ett alternativt sätt att prova på att ha egen häst!

Jag läser ofta på nätet om ryttare som tvekar och har frågor kring om de har tid/råd/ kunskap att skaffa egen häst.

En del väljer att bli fodervärdar, andra att vara medryttare osv framför att köpa en egen häst med allt vad det innebär.

Härom dagen läste jag följande notis på en grann-ridskolas hemsida

www.malmoridklubb.com/index.jsp?id=11&main=1269&akt=1

och slogs av tanken att detta också kan vara ett smart sätt att prova på hur det är att ha egen häst.

Har man bara ridit på ridskola, om än flera gånger i veckan så går det inte att jämföra med att ha ansvar för en egen häst.

Själv hade jag turen att få hjälpa till med olika privathästar på ridskolan innan jag köpte min första häst.

Den första privathästen jag fick rida hade en minst sagt rid-ointresserad ägare så jag fick mer eller mindre rida och sköta hästen dagligen. Jag lärde mig oerhört mycket utan att behöva betala en krona och det var en rolig tid.

Efter detta följde en tid med en häst vars ryttare pga egna ryggproblem inte kunde rida så mycket utan var tacksam över all hjälp hon kunde få och sedan följde andra hästar vars ägare pga tidsbrist lät mig rida.

Under en tid hjälpte jag också till i olika travstall inne på Jägersro och även där var det mer eller mindre ”rid/kör tills du storknar”.

Så när jag köpte egen häst kände jag mig relativt införstådd med vad det innebar, i alla fall rent tids och ansvarsmässigt. Att man blev ruinerad på kupen minns jag inte om jag var medveten om :=)!

Man ska aldrig säga aldrig!



”När fan blir gammal blir han religiös” säger man ibland….

Jag känner mig varken som fan själv eller har blivit troende ”på gamla dar” men måste ändå bekänna att även jag, Mrs Stock-konservativ, har ändrat mig på vissa punkter sedan Soya kom in i mitt liv.

Inte nog med att jag glatt kallar min man för PAPPA (!!!!!) när jag pratar om honom med hunden, jag har även gjort något annat jag aldrig trodde skulle ske;

jag har köpt ett TÄCKE till Soya!

Jag som alltid AVSKYTT då ”folk” virar in sina hundar i täcken, koftor, scarvsar och annat har insett att en hund som älskar värme så mycket som min (sover obekymrat under vårt megatäcke hela natten igenom) kan komma att frysa om hon ska följa med på tex hästtävlingar där läktarna är råkalla och där hon kanske måste sitta still x antal timmar.

Så i lördags inhandlades ett ”termo-täcke”!

Skam till sägandes SKREK jag nästan av förtjusning då jag såg min lilla vessla i detta plagg. Ohhhh så söööööt!

Jag förvandlades inom en sekund till Birgitta 12 år som leker med Barbie!

Sedan får jag väl säga att jag inte hade använt täcket om Soya hade verkat ogilla det, vi har en hund på ridskolan (boxer) som vägrar att ha på sig sitt täcke trots många timmar i stallet, även vintertid, men Soya verkar tvärtom överförtjust den lilla skiten. Jag som alltid sagt att hundar som fryser får springa sig varma!

Och titta på bilderna ovan och notera matchningen av Soyas och Archies täcken!

Helt oavsiktligt då Archies täcke köptes för över 1 år sedan och enbart för att det var så otroligt billigt (jag var väldigt tveksam till färgen men den visade sig klä en svart häst) och Soyas täcke var det enda i hundaffären som passade.

Men vad säger ni: är de inte underbart söta, mina svarta busar?