Upprörd kommentar från en läsare angående långa sporrar!

Jag har fått en upprörd kommentar från en läsare; ni ska få läsa både kommentaren och mitt svar nedan.

Jag vill dock först förklara vad som händer om/ när ni skickar en kommentar till bloggen.

När ni skriver något till mig får jag detta i ett mail och med en förfrågan om jag vill PUBLICERA kommentaren, RADERA den eller REDIGERA den.

Först då jag väljer att publicera kommentaren syns den på bloggen. Om jag väljer att radera er kommentar syns den således inte.

Så om det någon gång tar lite tid innan er kommentar publiceras så beror det på att jag inte har hunnit gå igenom mina mail.

Jag har hittills aldrig varken raderat eller redigerat någons kommentarer så bara SKRIV PÅ!!!!

Nu tilll den upprörda läsarens kommentar:

Men herregud!!! Behöver man rida en 5-åring (eller vilken häst som helst för den delen) med så långa sporrar så är det väl dags att ta sig en funderare över hur det står till med grundridningen. Att behöva ”förstärka” med spö och sporrar för att få hästen att utföra en rörelse, då är man farligt ute. Är det inte dags att backa ett par steg bakåt och istället få din häst lydig, följsam och uppmärksam på hjälperna utan både sporrar och spö?? Jag blir riktigt upprörd när jag läser detta! Även om du använder både spö och sporrar på ett ”snällt” sätt så måste du väl inse att du är på fel spår? Allra mest upprörd blir jag över att det är din tränare som säger till dig att ta till de här ”hjälpmedlen”..!! Att tävlandet och jakten på placeringar kan ta överhanden så så att du som ryttare och hästägare inte kan se till din hästs bästa och tänka långsiktigt att du vill ha en frisk och sund häst i många år är oerhört beklagligt..

Mitt svar:

Du finner det beklagligt att jag (enligt dig) inte ser till min hästs bästa och tänker långsiktigt.
Jag skulle till att börja med vilja säga att JAG finner det beklagligt att DU så självklart sätter likhetstecken mellan ”en frisk och sund häst i många år” och ridning utan spö och sporrar.
Vad är det som säger att man får en friskare och/ eller sundare häst som håller i många år om man väljer att rida utan spö och sporrar? INGENTING if you ask me!

Ge mig gärna lite vetenskapliga fakta som belägger detta!

Visst kan man rida utan både spö och sporrar precis som man kan rida utan både sadel och träns. Det finns många som rider barbacka och bettlöst och trivs utmärkt med det.
För den delen behöver man ju inte ens RIDA ÖVER HUVUD TAGET!
Ens häst kan ha ett underbart, långt och friskt liv även utan ridning- eller hur?

Men nu är det ju så att vissa av oss vill både rida och tävla och då finns det olika ”hjälpmedel” för att få detta att fungera så lätt och friktionsfritt som möjligt för både oss som ryttare OCH för hästen.

Att rida med spö och sporrar ser jag inte som någon form av ”bestraffning” (som du verkar göra) utan som en HJÄLP.

Du skriver att du blev upprörd över att läsa mitt inlägg och det hade jag till fullo förstått om jag tex hade skrivit:

”Idag red jag med mycket längre sporrar än vanligt och Archie blev fullkomligt tokig. Han förstod inte alls vad jag ville och vägrade att utföra ens den enklaste rörelse utan protester. När jag hade ridit klart såg jag att han hade märken efter sporrarna, på ena sidan blödde det till och med lite”.

Men nu var det inte det du läste, eller hur?

Du läste att detta var en LYCKAD träning, att jag var NÖJD och att Archie faktiskt presterade BÄTTRE än vanligt. Är det någonting att uppröras över?

Du verkar ha hängt upp dig på längden på mina sporrar och jag vill gärna kommentera lite kring detta också :

En sporre är aldrig skarpare än den fot/ skänkel den sitter på och det eventuella obehag/ smärta man KAN åsamka hästen med sporrar har verkligen inte bara med sporrens längd att göra.

För ”tusen år” sedan lyckades jag göra ett blödande sporrsår på en häst trots att jag red med de kortaste sporrar du kan tänka dig. Mina skänklar var helt enkelt inte stadiga nog DÅ och jag satt väl och klämde och ”hackade” på hästen så att den fick märken. Verkligen inte bra.

De sporrar jag använde igår var avsevärt längre men eftersom jag idag rider bättre så KLARGJORDE sporren endast vad jag ville för hästen, den orsakade ingen skada eller obehag.

Vad gäller Archie kan jag tillägga att han inte är en häst som skulle acceptera obehag utan att visa det. Eftersom han gick så himla bra igår tolkar jag det som att han också fann/ fick en hjälp av de längre sporrarna.

Avslutningsvis vill jag bara kommentera det du skriver om min tränare.

Jag har sagt det förut till henne och sa det faktiskt igår igen: det bästa betyget för hennes träningar är att Archie efteråt ALDRIG verkar trött eller som att han har haft det jobbigt. Han skrittar på jätteenergiskt efter träningarna och han ser ”nöjd” ut (om man nu ska använda en förmänskligande egenskap om hästar). Även om Birgitta är tuff så pressar hon aldrig hästen över dess förmåga och det är precis så som det ska vara tycker jag.

Om man aldrig TÄNJER på gränserna kommer man aldrig heller FRAMÅT (eller så tar det himla mycket längre tid- jämför med idrottsmän/kvinnor).

Så…jag kommer givetvis att fortsätta att rida med både sporrar och spö efter det BEHOV som finns. Jag rider tex aldrig ut med sporrar, inte heller använder jag dessa då jag hopptränar. Men vid dressyrträning tycker jag att de fyller sin funktion och ser ingen anledning att låta dom hänga oanvända i stallskåpet!

Sedan ovanstående skrevs har den anonyma skribenten inkommit med ett förtydligande, läs nedan:

Några förtydliganden: Nej, jag blir inte upprörd över att du rider med sporrar och spö. Det gör vi väl alla mer eller mindre frekvent. Dessutom måste vi ju använda sporrar när vi tävlar. Vad jag blir upprörd över är att du, istället för att backa två steg och finna ut varför din häst tex inte tar dina sidförande hjälper, istället tar till skarpare hjälpmedel. Innan du överhuvudtaget börjar rida rörelser med din unghäst så ska hästen ha lärt sig att gå framåt för oerhört lätta hjälper. Jämför med att en häst reagerar när en fluga går på den, då ska den reagera lika snabbt på ett lätt skänkeltryck. Du skriver ju själv att din häst ”puttar” dig snett i sadeln i den ena skänkelvikningen. Detta visar ju att du och din häst inte är i balans och jämvikt. Är det då schysst mot hästen att sätta på sig längre sporrar som ”ska kännas” och tvinga hästen att gå emot din vikthjälp som säger något helt annat än att hästen ska gå åt det håll som du vill, fast som din kropp inte kan förmedla till hästen? Vad jag menar är att du borde gå tillbaka till grunden och få din häst att följa din vikt och träna honom på att ta dina hjälper utan spö och sporrar. Självklart kan man använda spö och sporrar för att förstärka eller förtydliga en hjälp men det ska ju inte vara en förutsättning för att få hästen att kunna utföra rörelsen. Och det här med hållbar häst menar jag inte att det beror på spö och sporrar om hästen håller eller inte. Jag reagerade på att du skrev att ni tränade på travökningar, galoppökningar, övergångar, byten m.m i ett rasande tempo. Jag tycker det lät lite häftigt för en 5-åring. Att träna längningar på en unghäst är väldigt slitsamt på hästens leder. Detta är något som tränas i korta sekvenser under optimala förhållanden. En 5-åring är inte tillräckligt stark för att kunna öka korrekt med bärighet. Jag kan bara utgå från vad du skriver för jag vet inte vem du är och jag har aldrig sett dig rida. Jag vet inte heller vem din tränare är så jag kan inte på något sätt uttala mig om hennes träningsmetoder. Som sagt så reagerade jag på att hon bett dig ta till skarpare sporrar för att det skulle ”kännas mer” när du skulle rida sidvärts. Jag tror inte på något sätt att din häst far illa eller att du använder dina ”hjälpmedel” på ett otillbörligt sätt. Vad jag reagerar på är att det ska gå så snabbt att klättra uppåt i klasserna så man som ryttare blundar för saker som kanske inte fungerar i grundutbildningen och istället tar till skarpare hjälpmedel när hästen inte förstår vad vi ber den om. I min värld ska hästen gå precis lika lätt, lydigt och samarbetsvilligt utan hjälpmedel som sporrar och spö, men självklart använder jag också dessa hjälpmedel, dock inte som förutsättning för att få min häst att utföra en rörelse.

Mitt svar:

Bra att du skrev ett förtydligande som jag tycker blev långt mer nyanserat än din första kommentar.
Egentligen tycker vi nog inte särskilt olika misstänker jag men då man endast läser om någon som man aldrig träffat och ffa aldrig sett rida så är det lätt att man skapar sig en bild som kanske inte stämmer till 100 %.

Hästar har olika lätt för sig och är också olika långt komna i sin utveckling även som 5 åringar. Längden på ridpasset, dagsformen, ryttaren, en tränares skicklighet, underlaget där man rider….det är så mycket som påverkar hur hästen går och hur mycket man kan kräva.

Så klart varken KRÄVER vi (jag och tränaren) eller PRESTERAR Archie några ”optimala” ökningar i dagsläget. Och träningen sker i mycket korta sekvenser.

Angående att Archie tidigare puttade mig snett i sadeln i den ena skänkelvikningen så försvann detta redan innan jag tog på de längre sporrarna. Men jag förstår ditt resonemang.

Och i den bästa av världar så skulle nog de flesta ryttare ÖNSKA att deras hästar reagerade för hjälperna nästan som för en fluga men om du ser dig omkring så är det ytterst få hästar som är så känsliga (och då är de oftast för ”svåra” för ”normalryttaren”).

Avslutningsvis vill jag tacka för dina kommentarer! Det är alltid trevligt med respons och det är av de ”icke-medhårsstrykande-kommentarererna” som man själv tvingas tänka efter och kanske också revidera sitt tänk (och kanske ridning?).

Dagens träning + näst intill hjärtattack

Innan jag går in på dagens underbara träning måste jag berätta att jag nästan fick en hjärtattack igår.

Någon timme innan jag skulle sluta jobbet satt jag och skrev in journalanteckningar i godan ro då jag fick ett sms från en av mina hästskötare. ”Archie är tjock i det ena frambenet”!!!!!

Jag kände genast hur både hjärta, mage och hals snördes ihop, jag blev helt matt med en extremt otäck känsla i hela kroppen.

Som den tänkare jag är hann jag inom loppet av 5 sekunder tänka ut x antal tänkbara (och otänkbara) scenarion; allt från att Archie hade rullat sig på en sten till att han hade fått en senskada, att den lille hade sparkat honom eller att Elina helt enkelt hade inbillat sig.

Inbillningsscenariot var väl det som gjorde att jag inte föll ihop totalt eftersom jag närde en svag med dock förtröstansfull förhoppning om att det Elina tyckte var ”ett svullet ben” skulle vara det lilla överben som Archie fått på höger fram efter sin sårskada som jag skrivit om för ca 2 månader sedan. I ärlighetens namn är benet alltid lite tjockare kring detta överben om Archie har stått inne över natten men så fort han rör på sig är båda frambenen lika ”smala” bortsett från att det högra numera har ett litet överben.

Jag kunde inte komma till stallet fort nog, timmarna kröp fram. Jag bad tusen böner och min lättnad var OERHÖRD när det faktiskt visade sig att benet var som det alltid brukar. Jag nästan grät av glädje!

Dagens träning då!

Jodå…det var en av de mer lyckade!

Jag kom i förra veckan på att jag har ett par SUPERLÅNGA sporrar som jag av förklarliga skäl aldrig använt på Archie hittills. Sömngångaren Décima reds med dom på tävling för att i alla fall försöka väcka henne något men Archie har ju inte haft det behovet.

Men eftersom Birgitta i förra veckan sa något i stil med att jag borde ha längre sporrar för att verkligen ge en supertydlig sidförande skänkelhjälp som KÄNNS så kom jag ihåg dessa sporrar.

Jag vågade inte introducera sporrarna på tävlingen i söndags ifall jag skulle få en arg kospark som tack för en tydlig markering men idag ville jag prova.

Och det blev faktiskt riktigt bra! Skänkelvikningarna gick bättre än någonsin och Archie var inte det minsta arg. Jag har ju tidigare skrivit om att Archie ibland verkligen sätter mig fel/ snett i sadeln vid sidvärtsrörelser åt vänster och att jag får ”hoppa tillbaka” i sadeln men detta är helt borta nu.

Efter våra skänkelvikningar hade vi en längre intensiv sekvens med extremt omväxlande övningar: travökningar, galoppökningar och galoppminskningar, halter, ryggningar; allt i ett rasande tempo. Archie flög fram!

Som avslutning gjorde vi flera galoppombyten och där har polletten verkligen ramlat ner. Vi fick flera rena byten mer eller mindre direkt på hjälpen, utan spöhjälp dessutom! Jag var supernöjd och det var Birgitta också…med Archie!

Birgitta tycker fortfarande att jag är gräsligt slarvig med sitsen och hon säger att jag MÅSTE skärpa mig. Enligt henne är Archie ursnäll som byter trots en så usel ryttare :=)!

Ja, det är härligt med Birgitta och att vi kan prata så öppet och skojfriskt med varandra. Det är aldrig några sura miner, inte heller inställsamt smicker utan raka rör.

Nästa vecka blir det träning i Yddinge, insha’allah som vissa av mina klienter brukar säga (betyder ”om gud vill”).

Veckan som gått

*Bytesträningen fortsatte och det går lite, lite bättre för varje gång.

* Pga ett viktigt möte på morgonen hann jag inte hoppa mer än några få (6-8 kanske) språng på min sedvanliga hoppträning- men vilka språng! Duktig gosse!

* Archie har nu provat på att tävla på gräs och resultatmässigt gick det utmärkt även om jag är tacksam över att det vanligtvis inte ordnas tävlingar på detta underlag.

*Archie har också provat på att tävla 2 dagar i rad och även detta gick hur bra som helst. Och dagen efter tävlingarna (idag) skrittade han med raska, spänstiga steg ut i hagen så jag tror inte att det stenhårda gräset påverkade honom negativt tack och lov.

* Jag lyckades (tack vare Archie så klart) för första gången i mitt liv vinna ett segertäcke.

*Jag har fått flera mycket positiva kommentarer om att läsare finner stort nöje i att läsa min blogg. Detta glädjer mig oerhört! Jag önskar mig bara ännu fler läsare och kommentarer från dessa.

Tävling 2:a dagen i rad!

När man har en så ung (5 år) häst som jag så är det ofta som det är ”första gången som….”.

Igår var första gången som vi tävlade på gräs och första gången som vi tävlade med broddar.

Och idag var det första gången som vi tävlade 2 dagar i rad.

Även med ytterst rutinerade hästar tävlar jag ytterst sällan 2 dagar i rad men eftersom denna tävlingsplats ligger så nära vårt stall och klasserna passade oss så ville jag se vad Archie skulle tycka om detta.

Och som med det mesta som jag har introducerat för honom så var det inga problem!

Archie kändes stark (alltså inte stark i munnen utan FYSISKT stark = hade ork) och framåt. Han ”vann framridningen” till både LB:2 och LA:3 :=) .

Jag hade bara 1 timmes paus mellan klasserna och eftersom det är ganska långt mellan tävlingsplats och parkering var det inte lönt att ställa in Archie i transporten. I stället stod vi och betade (Archie betade och jag tittade på) och det verkade uppskattat av Archie.

I LB:2 hade vi EN poäng mindre än igår trots olika domare (200 och 201, dvs 67%) och det visar än en gång hur jämn Archie nästan alltid är i LB-klasserna. Han kändes ännu bättre idag än igår men konkurrensen var mycket hårdare och vinnaren hade 211 poäng, ett resultat jag knappast hade kunnat rida in. Archie gick redan så bra som han kunde så jag behövde inte gräma mig över några förlorade poäng. Vi blev 2:a (5 placerade) och det var jag så klart oerhört nöjd med!

I LA:3 märktes Archies orutin vad gäller denna svårighetsgrad och många småmissar kostade hur många poäng som helst. Vi var inte i närheten av placering men det hade jag inte förväntat mig heller så jag var bara glad över en genomgående bra känsla under hela dagen.

Sedan undrar jag om det är fel på mitt självförtroende eller omdöme (eller båda). Jag tycker OFTA att jag ser jättefina ekipage inne på banan och tänker då ”Åh…tänk om Archie kunde gå så bra” och sedan visar det sig att jag oftast har mer poäng när resultaten kommer upp. Fast det är ju bättre att det är åt det hållet än att jag skulle tänka ”Wow…jag VINNER” och sedan inte ens placera mig :=)!

Segertäcke!

Eftersom jag har tävlat i över 20 års tid har jag givetvis vunnit då och då men jag har aldrig någonsin lyckats knipa ett segertäcke förrän…IDAG!!!!

Den lille svarte lyckades besegra alla konkurrenter (24 stycken) i LB:2 och vi fick flera jättefina priser; inte bara ett stalltäcke utan även en dunk multivitaminer, en flaska flugspray (Renons) och en flaska med flytande läderrengöring.

Tävlingen arrangerades av Skabersjö ryttarförening i Skabersjö slottspark och trots att tävlingarna går på gräs så har det blivit lite av en tradition för många att åka dit. Jag har själv varit där många, många gånger med både Heron och Décima och det var där jag ramlade i en lerpöl vilken jag har berättat om i ett tidgare inlägg (Vita ridbyxor blir röda och bruna).

Detta var alltså första gången Archie tävlade på gräs (broddad) och han gick väl varken bättre eller sämre än vad han brukar. Underlaget var tämligen stenhårt pga mer än 1 månads så gott som konstant torka men det är ju lika för alla.

Fördelen med Skabersjö är att det ligger så himla nära oss; det tar ganska exakt 15 minuter att köra dit. Och eftersom jag inte red förrän 14.30 hann Archie även med den sedvanliga hagvistelsen vilket han säkert uppskattade.

Fråga från en läsare om spöhjälp vid bytesträning

En läsare av bloggen har ställt några frågor kring varför jag använder spö som hjälp vid galoppombytesträning.

Jag har försökt att svara så gott jag har kunnat: läs fråga och svar under inlägg ”Dagens träning” från den 3 juni.

Tilläggas kan också att det bakutsparkande som jag beskriver i detta inlägg har minskat drastiskt :=).
Tack och lov så sker det hela tiden förbättringar; det jag beskrev då var bytesförsök som vi inte hade ägnat oss åt på ca ½ år. Då kan man inte begära så mycket :=)!

Tillbakablickar: varför Décima föredrog ensamheten

Precis som vissa människor kan vara väldigt ”sällskapssjuka” och sociala medan andra gärna tillbringar den mesta tiden med sig själv som enda sällskap så tror jag att det är med hästar.

Jag märkte en väldigt stor skillnad mellan tex Heron och Archie å ena sidan och Décima å andra sidan.

Både Heron och Archie tyckte/ tycker om andra hästar! Heron kunde i början inte ens gå ensam i hagen, han var tvungen att ha sällskap. Och något av det bästa han visste var att, då han kom lös i stallet, springa runt och sticka in huvudet i andra boxar för att hälsa på den som bodde där.

Eftersom Heron verkade älska alla hästar så trodde han också att alla älskade HONOM! Och det gjorde dom inte alla gånger! Inte alla fann det roande att han invaderade deras territorium så burdust medan Heron själv verkade väldigt förvånad. Själv tyckte han bara att det var trevligt om någon häst ville klia sig på honom, titta in i hans box eller dylikt.

När jag köpte Décima märkte jag genast att hon blev väldigt orolig och rent utav rädd om hon fick möte när jag red i ridhuset. Hon kröp liksom ihop och verkade väldigt misstänksam oavsett vilken häst hon mötte och vad den än gjorde (dvs oftast ingenting).

Jag vet inte varför hon kände denna rädsla eller om något hade hänt henne vid inridningen (jag köpte henne någon månad därefter) men obehaget att möta andra hästar kvarstod under alla 8 åren jag ägde henne och i perioder var det näst intill outhärdligt att sitta på henne i dessa situationer.

Tyvärr hände det vid i vart fall 2 tillfällen ”självuppfyllande profetior” då Décima verkligen fick bekräftat det hon troligen alltid misstänkte: ”Hästar ÄR farliga”.

Vid ett av tillfällena var vi på en hoppträning hos grannklubben. En av hästarna som också deltog reds ganska slarvigt av sin ryttare och vid ett tillfälle, då hästen skulle fortsätta rakt fram efter ett hinder lät ryttaren hästen i stället springa åt sidan och där stod Décima med mig på ryggen. Den andra hästen ”bumpade” lite lätt in i Décimas bakdel och visst hoppade hon till men jag tänkte inte mer på saken förrän folk på läktaren började ropa ”VÄNSTER BAK!!!!!”.

”Vänster bak” visade sig betyda att den andra hästen på något sätt (kanske genom en söm i skon) hade smällt i Décimas vänstra bakben så att ett litet men ganska djupt jack uppstod.

Dagen därpå var benet dubbelt så tjockt som vanligt och det tog många veckor innan det återfick sin ursprungliga form. Décima blev aldrig halt men hon hade säkert ont ändå.

Och då jag skulle rida på en framridning första gången efter denna incident var min snälla häst som förbytt. Då hon såg den första hästen som kom in på framridningen där vi ditills varit ensamma tvärvände hon och stack i väg i galopp och detta var ändå en häst hon sett och mött flera gånger eftersom den också kom från vår klubb.

Sedan hade jag ett helvete i månader framöver! Varje gång jag skulle tävla gjorde jag detta med bävan!

Det gällde verkligen att ha ögon ÖVERALLT och att till varje pris försöka undvika att rida i närheten av andra hästar och det kan ni ju själva tänka er hur lätt DET är på framridningar!

Värst var det då jag skulle hopptävla för Décima kunde nästan vända i luften över ett hinder om hon såg någon häst som enligt henne var för nära.

Andra ryttare blev ju inte heller så glada då hon helt plötsligt tvärvände och försökte rusa åt motsatt håll när hon blev rädd (läs: fick möte) och jag orkade inte varje gång dra hela historien om varför hon var så rädd för andra hästar.

Vid ett annat tillfälle var jag och tävlade dressyr hos Skromberga Ryttarförening (OBS!!! En av mina ”otursklubbar”- läs mer om detta i separat inlägg som handlar om att det går troll i vissa tävlingsplatser).

I ridhuset befann sig samtidigt om vi en vit hingst och den sprang väl omkring om ”hingstade sig” lite så som hingstar gör. Den gjorde inget särskilt egentligen men det lilla räckte för att Décima skulle fatta misstankar och så fort vi fick möte med hingsten hände det!

Jag var ju beredd och hade stannat invid en kortsida för att hon skulle se hingsten i lugn och ro men då den kom i närheten så blev hon så rädd att hon vände från stillastående och ramlade mot sargen med mig på ryggen. Hon lyckades mirakulöst nog att kravla sig upp och jag trodde faktiskt inte att det var någon fara med henne eftersom hon inte kändes halt.

Dressyrpoängen när vi red programmet blev dock usla och för att göra en lång historia kort visade sig fallet ha orsakat en knäledsinflammation när jag kollade upp henne hos veterinär någon vecka senare.

Så Décima fick tyvärr uppleva inte bara psykisk utan även fysisk smärta vid möte med andra hästar och jag undrar om det inte var därför som hon alltid verkade föredra att hålla sig för sig själv.

De första åren gick hon i hagen tillsammans med först en äldre valack och senare med en långt yngre dito men hon tycktes aldrig ta någon notis om dom. Dom hade lika gärna kunnat vara osynliga och de verkade aldrig ha någon ”kontakt” i hagen.

Flera månader efter att Décima hade slutat att gå i hagen med den yngre hästen red vi förbi den när den gick i paddocken. Den andra hästen gnäggade glatt medan Décima gick förbi utan att ens vrida på huvudet. Det kändes absolut som att hon inte ens hade noterat att hon hade gått förbi en häst överhuvud taget.

Även om jag fann Décimas ”eremitbeteende” avvikande så ska jag inte sticka under stol med att det var oerhört praktiskt för MIG. Jag behövde aldrig bekymra mig om hagsällskap eller om det gick andra hästar i hagarna bredvid hennes, Décima struntade fullständigt i vilket!

Efter att ha ägt en så osjälvständig häst som Heron som krävde sällskap för att inte segla ÖVER hagen omgående var det väldigt skönt att ha en häst som kunde lämnas ensam i hagen i beckmörker långt innan någon annan släppte ut sin häst i hagarna bredvid.

Men även om Décima verkade föredra ensamheten var hon aldrig STYGG mot andra hästar tex då hon gick på bete utan hon lät dom helt enkelt ”sköta sitt”.

Enda gångerna hon blev fruktansvärt arg när hon gick på bete var då JAG (Décimas utan tvekan största KÄRLEK- jag har aldrig känt mig så älskad av ett ett djur någonsin) kom på besök.

Om någon av de andra hästarna så mycket som SNEGLADE på mig, för att inte tala om de skulle börja GÅ mot mig, blev hon vansinnig och rusade dit med bakåtstrukna öron för att visa:

”Ni får INTE INTE INTE titta på Birgitta och absolut inte närma er henne”.

Det var faktiskt både ganska komiskt och lite smickrande för egot :=)!

Min andra hjälm

Nästan ända sedan jag började rida har jag avskytt att rida med hjälm och det finns en (för mig) mycket logisk förklaring till detta.

Som ni redan har sett i tidigare blogginlägg så var min första hjälm en JOFA sammetshjälm, stor som en jättechampinjon.

En tid efter att denna fula hjälm inköpts sprang jag på en långt elegantare begagnad ridhjälm på en loppmarkad. Nu låter detta ”äckligare” än vad det var för det visade sig att hjälmen var i princip NY och att den som sålde den inte hade det minsta begrepp kring häst och ridutrustning eftersom hjälmen bara kostade 25 kronor.

Det fanns bara ett litet ”aber” med den både fina och billiga hjälmen och det var att den egentligen var lite för liten för mig.Men snålheten är ju känd för att bedra visheten och jag köpte hjälmen i tron att det nog skulle bli bra ändå!

Bra blev det inte; tvärtom!Varje gång jag använde den extremt hårt åtsittande hjälmen fick jag huvudvärk och det var här min aversion mot hjälm-användning inleddes.Jag förknippade helt enkelt hjälm med huvudvärk!

När jag köpte egen häst började jag snabbt att rida utan hjälm, detta var många år innan vi fick ett absolut hjälmtvång för ALLA på ridskolan.Skam till sägandes red jag sedan i många år så gott som alltid utan hjälm, även vid uteridningar och hoppträningar PÅ EGEN HAND (över 1.30-hinder)!!!!

Turligt nog hände det aldrig något tack vare mina snälla hästar men nog var det dumdristigt så att det räckte och blev över.

Idag rider jag av förklarliga skäl alltid med hjälm och jag tror faktiskt inte att jag skulle VÅGA att låta bli även om det hade blivit tillåtet. Med lagen om alltings djävlighet hade jag säkert dråsat i backen innan jag ens hann få foten i stigbygeln så det är nog säkrast att låta bli!

Fråga från en läsare: att lära in byten

En läsare undrade hur jag lär hästen att byta galopp.

Tyvärr är jag mycket dåligt på att förklara hur jag rider I SKRIFT men jag har i alla fall gjort ett litet försök.

Läs om detta under kommentarer till rubriken ”Dagens träning” från igår.

Om man vill läsa en bättre redogörelse tycker jag tex att denna text är bra (kopierat från nätet:http://www.agria.se/agria/index.nsf/LinkFrameSet?ReadForm&url=http://www.agria.se/agria/text.nsf/id/2268)

Lussans guide till galoppombyten

När hästen är fem brukar Lussan lägga in galoppombyten i träningen. Byten är en naturlig rörelse för hästen, studera galoppen i hagen ska du se. Förutsättningen är att hästen går i bra balans och i en bärig, reglerbar galopp.

– Att lära en häst som gått förvänd galopp i kanske tolv år att plötsligt börja byta, är oftast inte lönt, menar Lussan.

Steg ett är enkla byten, det vill säga att du bryter av till skritt några steg och sedan fattar ny galopp. I galoppombyte i språnget byter hästen galopp med bak- och frambenen i ett och samma svävningsmoment. Ett bra byte är rakt och luftigt.

Så här tränar du:
Anpassa träningen till din egen förmåga. Är du ny i ”galoppbytarvärlden” bör du lära dig själv på en rutinerad häst först.

Lär in rätt från början. Det är dubbelt så svårt att rätta fel.

En spegel är bra att ha. Och en medhjälpare på marken som talar om hur det ser ut.

Gör gärna bytena på samma ställe, till exempel på diagonalen strax efter mittpunkten där det är naturligt att byta varv och galopp. Snart känner hästen igen sig och vet vad som väntar.

Känn in bytet på tre språng, ungefär som du skulle rida mot ett hinder, 1-2-3-byt.
På ett: – stäm av balansen genom en halvhalt.
På två går hästen rak i ”gamla” galoppen.
På tre – ställ om till ”nya” innersidan. Dra tillbaka nya ytterskänkeln och ta fram nya innerskänkeln något.
På byt – tryck till med nya ytterskänkeln och ge nya yttertygeln en kram.

Sitt stilla och låt det inre sittbenet följa med i bytet. Rid sedan rakt fram dit du ska.

Om hästen inte byter – rid vidare i den gamla galoppen, hitta balansen och gör ett nytt försök.

Att lugnt och metodiskt göra om och om och om igen är enda sättet att komma till rätta med bytena.

Slösa med berömmet när hästen gör rätt.

Bryska tillrättavisningar kan straffa sig för livet.

Kan det ”gå troll” i en tävlingsplats?

Ja, är det möjligt och i så fall varför?

Själv har jag efter mångårigt tävlande MASSOR av plaketter/ rosetter från vissa klubbar men i princip INGA från andra även om jag besökt dom ungefär lika många gånger.Hur kan det komma sig?

Någon skulle kanske förklara fenomenet med att det blir en självuppfyllande profetia. Dvs man tänker: ”Jag placerar mig ALLTID hos Malmö Ridklubb” och så åker man dit och rider som ett proffs.Eller motsatsen: ”Usch, jag får aldrig några rosetter när jag åker till Skromberga”. Och så rider man därefter.

Fast jag tror inte riktigt på det för jag brukar snarare tänka: ”Det vore väl sjäva f..n om jag inte kunde rida ihop till en rosett hos Skromberga den här gången i alla fall”. Men inte hjälper det….Ja, konstigt är det hur som helst.

De klubbar där jag mer eller mindre kan ”rida baklänges” och ändå placera mig (gäller både hoppning och dressyr) är tex Dagstorp, Södra Sallerup och Malmö Ridklubb.Klubbar över vilka det för min del vilar en förbannelse är tex Skromberga, Örestad och Gärds.