Nej, det ska inte handla om GÖDSEL i dagens blogginlägg utan om det som tyvärr kommer ut ur vissa människors munnar i tid och otid!

Jag har berört ämnet tidigare då jag berättat för er hur vissa i mitt stall tydligen bestämt sig för att om jag så hoppar på deras halsar så ska de inte låtsas om att jag tävlar och än mindre fråga hur det har gått (se inlägg från 13 maj kallat ”avudsjuka”).

Det inlägget handlade alltså främst om avundsjuka och jag undrar om inte detta är ganska nära besläktat med fenomenet skitsnack, dvs om man är avundsjuk så ökar också tendensen/ sannolikheten för att man ska ägna sig åt skitsnack?

Att jag tar upp ämnet idag beror på att en bloggläsare, fullt förståeligt, beklagade sig för mig och berättade hur en stall-”kamrat” hade fällt rätt så otrevliga kommentarer om hennes häst, men som så oftast då skitsnack är inblandat, inte till henne personligen. Skitsnack får man oftast höra på omvägar men det gör det inte desto mindre otrevligt på något vis. Tvärtom blir man väl oftast mer arg när människor inte vågar säga till ens ansikte vad de tycker och tänker.

Skribenten frågade mig om detta var något typiskt för ”hästfolk i Sverige” och tyvärr tror jag inte det (hennes erfarenhet var att det var annorlunda utomlands där folk var mer hjälpsamma och trevliga).

Jag tycker mig ha märkt att sådana där ”förståsigpåare” som skribenten råkat ut för finns överallt.

Pratade med min man om detta fenomen och vi kunde konstatera att även i den grupp som delar hans intresse (flyg-historia) finns sådana typer. Det finns en förening som heter Flyghistoriska föreningen, min man kallar den flyg-HYSTERIKERNA :=).

Skämt å sido så tror jag att det i alla ”grupper”, oavsett vilket hobby el dylikt som man ägnar sig åt, finns folk som vill trycka ner andra för att må bra. OFTAST är det folk som inte lyckas så himla bra själva faktiskt. Är man erkänt skicklig brukar man inte känna behov av att trycka ner andra eller snacka skit.

Helt ovetenskapligt och generaliserande undrar jag om inte skitsnack är värre bland kvinnor, men vad vet jag?

Hur som helst finns det enligt mig inte mycket mer att göra åt detta tråkiga fenomen än att försöka hålla sig utanför och att inte bry sig.

Genom att hålla sig utanför undviker man att hamna i den häftiga skotteld som ibland kan uppstå och man behöver inte välja sida vid konflikter. Har man deltagit i skitsnacket finns dessutom risken att ”en fjäder blir en höna” och att ord som man oförsiktigt yttrat dels sprids som rö för vinden och dels får en helt annan innebörd innan historien är över.

Att inte bry sig kräver en del styrka, det känner jag i alla fall som blir som en tigrinna då någon hoppar på min häst eller har något elakt att säga om min ridning/ skötsel av densamma.

Men det bästa är att bemöta allt skitsnack genom att blanda sig och om det gäller en själv att inte bry sig. Då tröttnar skitsnackaren snabbt och ger sig förhoppningsvis av till tacksammare offer!

Ja, ni som känner mig och/ eller har läst bloggen en längre tid vet nog vad JAG skulle svara på ovanstående fråga: ett rungande NEJ så klart!!!!!

Om man anser att ens häst BEHÖVER någon form av leksak i boxen är det för mig främst ett sätt att försöka kringgå/ blunda för hästens behov av fysisk och psykisk stimulans på ett väldigt konstlat och fel sätt.

Om hästen är så rastlös i boxen att den behöver ”leka” anser jag att det är ägarens skyldighet att se till att hästen kommer ut i hagen mer och / eller rids mer; då kommer med största sannolikhet även det oroliga beteendet av försvinna. Undantag är väl då hästen pga någon fysisk skada måste ha boxvila.

Jag läser ibland tips till hästägare hur de kan tillverka olika leksaker till sina hästar, tex av petflaskor som ska dingla inne i boxen och jag blir lika glad varje gång att ingen i ”mitt” stall har fått några sådana idéer (ännu?!?!?).

För många, många år sedan hade vi TVÅ (huuu) privathästar vars ägare tyckte att de (hästarna) behövde roas med hjälp av var sin boll i hårdplast som de hade hängt in i boxarna. Framförallt den ena hästen kunde ibland stå och slå med denna djävla boll i EVIGHETER och ljudet av bollen mot järngallret höll på att driva mig till vansinne. Dunk, dunk….dunk, dunk…

Inte nog med att JAG stördes den korta stund jag var tvungen att lyssna medan jag gjorde i ordning min häst; jag tänkte med fasa på att alla andra hästar kanske stod och lyssnade på detta oljud nätterna igenom. Stackars djur!

Vid ett tillfälle blev jag så tokig av ljudet att jag gick in i boxen och helt sonika slet ner bollen som var upphängd med hjälp av ett balsnöre.
Ägarna trodde sedermera att det var HÄSTEN som i sin ”lek” hade åstadkommit detta och ärligt talat sa jag ingenting (är det sådant som kallas ”egemäktigt förfarande”?).

Idag hade jag gjort allt för att övertyga en eventuellt leksugen hästägare att bespara oss de oljud som kan uppkomma när hästar dribblar med bollar, biter i petflaskor, gnager på vedklabbar osv.

Fick ett mail från en trogen bloggläsare igår; Helene med Rulle som en del av er kanske kommer ihåg (hästen som vevade med huvudet och som jag rekommenderade lite ”gummibandsridning” på).

Med mailet var bifogat en videosnutt där man ser att det gått framåt för detta ekipage sedan vi hördes av sist och som så många gånger förut slog det mig hur viktigt det är att ryttare lägger sin energi och sina pengar på att TRÄNA framför allt.

Att ha häst kan i många fall vara en rätt så kostsam hobby och jag ser ibland hur vissa hästägare tycks ösa ur en outsinlig källa när det gäller att handla diverse tillbehör och ”medikamenter” till sina skyddslingar.

Det är ingen måtta på olika tillskottsfoder, pulver, oljor och vätskor och man hänger på hästen allt som tänkas kan i ”tillbehörsväg” från benskydd till magplattor, ländtäcken i strålande solsken och mössor för att utestänga både ljud och insekter.

Personligen tror jag att 90 % av allt ”bling-bling” som inhandlas är fullständigt harmlöst liksom innehållet i alla burkar, säckar och flaskor som hästägaren köpt i tron att detta ska ge en smidigare, friskare och mer ridbar häst men vad jag skulle önska vore att ännu fler ryttare verkligen satsade på sin och hästens UTBILDNING.

En del avsäger sig träning för tränare med motiveringen att de ändå inte tänker tävla, att de bara är intresserade av att rida ut och ha KUL med sin häst och andra likande förklaringar men jag vill hävda att ALLA har nytta av att kunna rida sin häst bättre och då blir det också roligare och dessutom mindre slitsamt för både häst och ryttare.

Även om man bara är intresserad av att rida ut så måste det väl vara roligare att kunna göra detta på en smidig, följsam häst som går i det tempo man begär och som är lätt att relgera både framåt och bakåt (gas och broms). Och skulle hästen bli rädd och vilja sticka iväg så har man verkligen nytta av att den är dresserad och förstår förhållande hjälper osv i stället för att bara vettlöst ge sig av.

Nej, ibland tror jag att vi hästägare låter snålheten bedra visheten!

Vi vill inte betala för vad vi anser dyra träningar och sitter hellre själva och filar i vår ensamhet med följd att hästen tar mycket längre tid att utbilda korrekt (om man ens lyckas) samtidigt som man under tiden riskerar att hästen ”gå sönder” pga felaktig ridning, om vad kostar inte DET (och inte bara i pengar utan även i tid, bekymmer mm)?

En del snålar med utrustningen, framför allt vad gäller sadeln som oftast är det dyraste efter själva hästköpet.

Tänk om fler hade förstått hur mycket bättre en del hästar kan gå med en korrekt avpassad sadel och hur mycket lättare det är för ryttaren att sitta bekvämt och inverka korrekt med en passande sadel.

Även vad gäller kostnader för skoning försöker en del hästägare att dumsnålt byta till en hovslagare som är ”billig”.

Men vad är billig egentligen?

Är det värt att låta en outbildad hovslagare sko hästen? Vad kostar eventuella tappskor eller om hästen pga felaktig skoning blir halt?

För min egen del har jag haft samma hovslagare i ca 20 års tid och det finns goda skäl för detta. Inte nog med att hästen (enligt flera av varandra oberoende veterinärer) är korrekt skodd, de tappskor jag råkat ut för på 20 år är lätträknade och inte minst är min hovslagare lätt att få tag på och kan hjälpa mig när det verkligen behövs.

Har man en tävlingshäst är det inte så kul (minst sagt) att inte kunna rida på x antal dagar för att hovslagaren inte går att få tag på eller inte kan komma, inte heller hade det varit så roligt att behöva avstå från en tävling pga tappsko som inte kan bankas på .

Då Archie förra hösten skadade sin hov och var i behov av ett sjukbeslag OMGÅENDE var det också guld värt att kunna få detta åtgärdat direkt. Jag hade aldrig förlåtit mig själv om skadan hade förvärrats bara för att jag inte kunde ordna fram kunnig hjälp på dagen.

Så; för att återknyta till rubriken ska man inte inte låta snålheten bedra visheten när det gäller ens häst och inte heller ska man dra sig för att träna, även om det kostar!

Sedan kanske man varken har de ekonomiska resurserna eller tillgång till en auktoriserad tränare ”i krokarna” men då får man försöka göra det bästa av situationen och ta hjälp av de i ens omgivning som kan lite mer än man själv (och sådana människor går nästan alltid att finna).

Denna diskussion hade vi på ”nätet” häromveckan och då handlade det mycket om huruvida det var smartare att köpa ett ”fint” föl i stället för att lägga pengar på en ”halv-bra” häst om pengarna inte räcker till den vuxna häst man egentligen vill ha.

Personligen skulle det nog till ganska mycket för att jag skulle våga chansa på att köpa ett föl, i alla fall så länge jag inte har eget stall (= låga kostnader i jämförlse med att betala uppstallning).

Jag misstänker att risken är att det ”kostar mer än det smakar” att köpa föl samtidigt som man under 2-3 års tid riskerar att det händer allt möjligt med den unga hästen. Det gör man förvisso med ALLA hästar men med en äldre häst har man i alla fall ”roligt under tiden” (= MAN KAN RIDA).

Dessutom bedömer JAG skaderisken som större för föl/mkt unga hästar än äldre dito. Dels har föl/ mkt unga hästar inte det immunförsvar som äldre hästar skaffar sig och dels så går föl/ mkt unga hästar oftare i större flockar = större skaderisk.

Man måste också räkna in de kostnader man har för fölet från det att man köper den. Även om man kan ordna uppstallning/ foder/ bete billigt så blir det ändå säkert minst 1000/ månad under säg 2 år innan man kan börja rida = ca 25.000 utöver inköpspriset. Jag har då räknat hovslagarkostnad (verkning), vaccinationer, avmaskning, försäkring, mineraler, foder och strö.Vad jag INTE har räknat med är eventuella veterinärkostnader vid skador o dylikt, ej heller om man råkar köpa en häst som kanske pga sen utveckling/ annat gör att inridningen måste uppskjutas. Det är ju inte alla hästar som man med automatik kan börja rida på vid en given ålder.

Vad som kanske ändå är det allra viktigaste är att man ALDRIG, inte ens om man är en proffsryttare av stora mått (vilket jag inte är :=) ) SÄKERT kan veta vad det ska bli av det ”kvalitetsföl” man köper.

Visst; hästen kan vara snygg som f.n som föl, den kan röra sig fantastiskt: men hur den ser blir att RIDA på, och om detta passar en själv; det är gambling på hög nivå! Extremt viktigt att tänka på!!!!

Förvisso tror jag att man kan påverka en ung häst OERHÖRT men vissa temperament och annat kan man helt enklelt inte förändra eller passa ihop med.

Så för egen del skulle jag nog hellre försöka spara ihop mer pengar alternativt ta ett lån och köpa en äldre häst än ett föl.

Ja, ni kan inte ana hur många gånger jag har fått denna fråga!

Dels undrade ju ”folk” varför jag inte passade på att byta stall då jag och min man flyttade från Malmö till Staffanstorp för över 5 år sedan och dels så kommer frågan upp då och då när man diskuterar och jämför uppstallningsvillkor med andra hästägare.

Den vanligaste anledningen till frågan är nog att vi har så begränsad hagtillgång på ridskolan; många kan inte förstå att jag vill ”utsätta” min häst för sådana, enligt vissa andra, dåliga förhållanden.

Själv anser jag att en hästs välmående inte kan baseras på enbart en enda faktor ( i detta fallet tillgång på hagvistelse); det är så mycket annat som avgör om häst och inte att förglömma RYTTARE ska trivas och ha det bra i ett stall. Därmed inte sagt att jag tycker att våra möjligheter till att släppa hästarna i hage är optimala.

Jag har, som jag redan har berättat, alltid haft mina hästar uppstallade på ridskolan MCR i Malmö. Eftersom det var där jag en gång började rida, och eftersom jag aldrig har ridit på någon annan ridskola, föll det sig naturligt att även stalla upp min första häst där.

Att jag bodde tvärs över gatan till stallet, dvs hade 5 minuters promenadväg dit, bidrog också.

Genom åren har skälen till att stanna på ridskolan varit flera och ibland varierande.

I många år arbetade jag ”extra” i stallet (på helger och när ordinarie personal hade semester) vilket gjorde att jag många, många månader inte betalade någon stallhyra över huvud taget. Detta var under mina fattiga stundentår en enorm hjälp utan vilken jag knappast hade kunnat träna och tävla som jag ville.

Fram tills för 5 år sedan bodde jag som sagt också väldigt nära stallet och hade dessutom min arbetsplats 5 minuters körväg därifrån.

Att jag under alla åren valt att stanna på ridskolan har så klart inte bara berott på ovanstående; då hade jag rimligtvis flyttat nu då jag varken arbetar extra i stallet, bor nära eller har min arbetsplats i krokarna (jag bytte arbete ungefär samtidigt som vi flyttade till Staffanstorp).

Nej, det finns fortfarande flera fördelar med ridskolan för min del och det är anledningen till att jag inte flyttar.

Jag har genom åren besökt många olika stall, pratat med massor av människor som har hästar uppstallade och även läst spaltmeter om detta på Internet.

Och en sak är klar: det finns MASSOR av stall som är usla (fallfärdiga) , med ytterst knepiga regler, konstiga hästägare, dåligt foder, inga ordentliga ridmöjligheter osv osv i all oändlighet.

Ännu har jag faktiskt inte funnit det OPTIMALA stallet, då hade jag så klart flyttat dit.

Det finns alltid en eller flera brister! Om det finns underbara, stora hagar så saknas det ridhus. Om det finns ridhus så är hagarna små och kassa. Finns det både ridhus och bra hagar så ligger stället för långt bort eller så är det något annat som fallerar.

För att ta Archies sommarstall som exempel så är nästan allt där ultimat, i alla fall över sommaren då Archie och Birk förfogar över en jättehage med massor av gräs. MEN; det finns inget ridhus och hur bra utebanan än är (och det ÄR den) så vet jag att jag aldrig skulle uthärda en höst och vinter utan ridhus, frusen som jag är och med viljan att ALLTID kunna träna när jag vill, dvs även om det är fruset och ”tusen” minusgrader ute.

På vår ridskola kan jag ALLTID rida i ett nyharvat, stort ridhus på morgonen (då jag föredrar att rida) och jag kan dessutom alltid även rida ut, oavsett underlag och väder eftersom Jägersros banpersonal håller träningbanorna i perfekt skick året runt. Jag behöver således aldrig varken transportera hästen för att kunna rida ordentligt eller låta honom stå i dagar/ veckor för att det inte går att ta sig ut pga isgata eller dylikt.

Eftersom vår ridskola inte ägs av någon/ några enskilda pesoner och i vinstintresse behöver jag heller aldrig misstänka att det snålas på fodret och ströt eller kvalitén av densamma.

Jag har hört många tråkiga historier om kollektivstall där man stulit foder av varandra, inte kommit ihåg eller i tid för att fodra hästarna (eller släppa ut och ta in från hagen) osv och jag som har ett jätte-KONTROLLBEHOV hade blivit tokig över att oroa mig om min häst får den mat han ska ha och på den tid den ska ges.

På ridskolan har vi avlönad personal som är där på fasta arbetstider och som givetvis inte har något som helst ”vinstintresse” att inte ge hästarna den mat de ska ha. De är också utbildade till att ta hand om hästarna och kan slå larm direkt om något skulle hända.

Det jag saknar mest på ridskolan är mer hagtid och gräs i hagarna. Men fortfarande så tycker jag att fördelarna med vårt stall uppväger; ridhusen, uteridningsmöjligheterna, servicen och närheten till bostad och jobb (stallet ligger mellan dessa så jag kör alltid förbi stallet på väg till och från jobbet).

Så: där har ni svaret på frågan om varför jag inte byter stall!

Eftersom jag bara var på Mallorca i en vecka och dessutom inte brukar leta efter hästaktiviteter på min semester så såg jag inte till speciellt mycket hästar.

Enligt ett anslag på hotellet kunde man rida för 17 euro/ timme på någon ”ranch” (någon form av uteridning) i närheten men jag brydde mig alltså inte om detta.

Däremot såg jag att det ordnades ponnyridning några hundra meter från hotellet, man transporterade helt enkelt dit 6- 7 ponnier och lät barn rida på en liten snitslad bana, se bild nedan.

Notera att alla rider utan hjälm, det fanns så vitt jag kunde se inga hjälmar som man kunde få låna. Nu ”red” (läs: skrittade omkring) förvisso de flesta barnen med sina föräldrar som ledare men jag såg också några flickor som travade omkring för egen maskin.

Notera cowboy….förlåt WESTERN-sadlarna! Ponnyhästarna såg mycket välnärda ut och behövde troligen inte utföra allt för många knop för sitt levebröd, i alla fall inte på dessa ”ritter”.

Notera hästarnas skor (det var inte så lätt att lyckas ta en närbild på dessa utan att man verkade som en misstänkt djurskyddsaktivist på hemligt uppdrag). Nästan alla hästar jag såg hade ”högklackade skor”, förmodligen för att skona benen från många timmar på asfalt.

På denna bana har man ridit ett par gånger….

Framridning utan hjälm

Jag är tydligen inte ensam om att rida med lite ovanligare färg på huvudlaget (en konkurrent kallade det vid ett tillfälle för RÖTT- det är brunt). Här Don Charly, vinnare av dagens ena klass med Minna Telde i sadeln.