Som jag berättade om i blogginlägg den 28 januari ville ryttarföreningen då tacka för mina och Archies insatser på tävlingsbanorna under 2008 genom att ge mig ett schabrak. Jag blev mycket glad över denna gest och lika glad blev jag härom dagen då jag fick ett nytt brev med följande ordalydelse:

”Inbjudan

Vi har glädjen att meddela dig att du har utsetts till pristagare av Lilla Dressyrpriset 2008.

Vi hoppas att du har möjlighet att komma til vårt årsmöte för att motta ditt pris.”

Vad det handlar om är alltså att jag och Archie utsetts till mest framgångsrika dressyrekipage i lätt klass under förra året; en inte så enorm bedrift kanske med tanke på det fåtal ekipage som valt att tävla för vår förening. Dock tycker jag själv att Archies sammalagt 26 placeringar under förra året är en bedrift som jag svårligen lär upprepa så jag är väldigt glad över priset trots avsaknad av enorm konkurrens :=).

Faktiskt har både Heron och Décima också erövrat detta pris (Décima fick det till och med 3 gånger, 2000, 2002 och 2004) så det är en kär tradition som jag mer än gärna vill upprätthålla om det går.

Tyvärr kommer jag inte att kunna ta emot priset på årsmötet då detta äger rum på söndag klockan 15.00 då jag förhoppningsvis sitter i sadeln hos en grannklubb och tävlar.

Kort svar:
NEJ!!!!

Något längre svar:
MÖJLIGEN om man har stall i närheten av Stor-Stockholm och/ eller har typ 30 inackorderingar (lite volym med andra ord).

Ännu längre svar:
Såvida man alltså inte har ett hyfsat stall i eller i närheten av Stockholm och där man kan ta en stallhyra på 5000:– eller mer per månad bedömer JAG att det är oerhört svårt att tjäna pengar på att ta emot inackorderingar.

Hur det än är så bor de flesta av oss inte i Stockholm och inte ens där vimlar det av stall där man kan ta ut fantasihyror.

Jag skulle gissa att ”medel/mediankostnaden för uppstallning” i Sverige inte kommer upp till mer än på sin höjd 2000:– och då är både mat och strö inräknat.

Sedan beror det så klart på vilka förutsättningar man har som stallägare om man ens kan tjäna någon liten krona på sin HOBBY.

Har man låga kostnader för själva gården och är väldigt händig själv och/eller har så pass bra skick på stallet att få renoveringar/ reparationer behöver göras är förutsättningarna givetvis bättre liksom om man har möjlighet att producera sitt eget foder.

Kanske är man förtids- eller ”riktig” pensionär som inte kan/behöver förärvsarbeta och kan sköta stallet på egen hand och i lugn och ro?

Hur som helst tror jag att man absolut inte kan börja räkna den ARBETSTID man faktiskt lägger ner på sina inackorderingar och tycka att man ska ha avtalsenlig lön för den för då kan man glömma en vinst direkt.

Fast å andra sidan: vilket annat arbete hade man tyckt var ok att utföra GRATIS eller till en timpenning på kanske 20 kronor?

Nej, ska man ha inackorderingar måste man se någon annan vinst än den rent ekonomiska!

Kanske vill man ha sällskap till den egna hästen och ridsällskap åt sig själv? Man kanske känner att man vill dela på de sysslor som det faktiskt innebär att ha hästen hemma och väljer då att ta emot andra hästägare som kan hjälpa till med utsläpp/ intag, fodringar osv?

Jag hör då och då folk som tror att man kan ”driva runt” sitt eget hästintresse genom att köpa en gård och ta emot inackorderingar men jag vill alltså hävda att detta är näst intill omöjligt om man verkligen räknar in alla kostnader.

Jag har flera gånger läst olika diskussioner på nätet som handlar om hur man ska förhålla sig till när hästar tar itu varandras täcken i hagen.

Vem ska betala för ett nytt täcke alternativt lagning av det trasiga täcket? Den vars häst förstört täcket eller den som äger täcket? När ska man kräva ett nytt täcke och när är det ok att ”bara” laga?

Personligen tycker jag att man gör det enklast (därmed inte sagt att det är mest rättvist)för alla parter om man från början bestämmer att alla har ansvar för sitt eget täcke.

Om man har flera hästar i samma hage kan det vara oerhört svårt att till 100 % veta vem som tagit itu ett täcke så vida inte någon människa råkar komma förbi och se just när det händer.

Ibland kan det också vara svårt att avgöra om det är hästen själv som tagit itu sitt täcke genom att tex fastna i en utskjutande spik, rulla sig på en sten osv.
Jag minns att min egen Décima tex lyckades göra ett hål i både täcket och sin manke, troligen genom att rulla sig på en vass sten. Det var ett rejält djupt hål (och sår) och jag hade aldrig trott att en häst kunde åsamka sig själv något liknande men hon gick bevisligen ensam i hagen.

Samma sak gäller för övrigt avtrampade skor i hagen. Jag TROR att Archie har trampat av både Birk och tidigare hagkompisar någon framsko per år men säker är jag inte. Hästar kan ju faktiskt trampa av sig sina egna skor men andra hästar kan också ställa sig på dom på ett sådant sätt att skorna ryker. Hur ska man veta?

Varför det också blir enklast om var och en tar ansvar för sitt täcke är eftersom man kan ha väldigt olika kriterier för när ett täcke måste lagas eller slängas. Det finns de som glatt tejpar och lappar sina täcken tills de faller i bitar medan andra vill ha fläckfria täcken utan minsta prick. Så i stället för att tjafsa om vem som ska avgöra om ett nytt täcke måste inhandlas, om ett trasigt ska lämnas till professionell sömmerska eller om man kan tråckla över några korsstygn själv så är det bättre att var och en gör som det passar den personen.

Om man inte tycker att det är rättvist att man själv ska betala för saker som man tror/ vet att andra förstört ser jag ingen annan lösning än att i förväg mycket noga fastställa vad som ska gälla. Personligen tror jag att detta är mycket svårare eftersom det som sagt kan finnas väldigt subjektiva synpunkter att ta hänsyn till.

En annan lösning är givetvis att låta hästen gå ensam; då behöver man aldrig undra över vem som har trampat av skor, gjort revor i täcket, bitit hästen eller gett den en spark. Då bli allt mycket lättare, säkrare men beklagligt nog för hästen också tråkigare!

I morse gjorde jag ett nytt försök att motionera Archie och Soya samtidigt och resultatet var nästan ännu sämre än sist (läs föregående blogginlägg).

Jag longerade Archie i ridhuset och ville se vad Soya skulle göra om jag stod på marken (med en longeringspisk i handen!).

Tyvärr upprepade Soya samma scenario som då jag red; hon skällde och framför allt sprang hon som en tok efter Archies SVANS och BAKBEN! INTE BRA!!!! .

Det såg ut som att hon försökte bita honom i svansen faktiskt och det mest otroliga var att Archie var fullständigt oberörd över detta galna monster!

Är det något fel på min häst (och hund)?

En normal häst hade gjort pinan mycket kort med en så dum hund och sparkat ner henne omedelbart!

Nu gjorde inte Archie ens den minsta ansats till detta men jag har ändå insett att jag inte kan göra fler försök. En dag tröttnar han kanske och hans hov/ar över hennes lilla kropp kommer med största sannolikhet att bli förödande så den risken tar jag inte!

Jag slog faktiskt efter Soya med pisken men det hjälpte inte det minsta utan verkade tvärtom egga upp den lilla vesslan :=(.

På eftermiddagen var det så dags att konstatera att även Archie kan vara stygg om han vill; Birks för inte så länge sedan mycket fina (och dyra) utetäcke var då färdigt för soptunnan.

Archie har dragit en eller två jätterevor över i princip halva täcket och stoppning väller nu fram likt lava från alla hål(l) och kanter.

Jag kan aldrig tänka mig att ens sy-skickliga Lena kan rädda täcket!

Visst blir man galen när sådant här händer men samtidigt är det tyvärr inte världsunikt på något vis. På något sätt får man räkna med sådana här ”missöden” (hmmmm) när man släpper ihop hästar och jag vet inte hur många diskussioner jag läst på nätet som avhandlar just ”täckesmarodör-frågor” av olika slag.

Jag och Lena har hittills varit mycket förskonade vilket inte var fallet då min gamle häst Heron gick i hagen med sin favvo-kompis Beam.

Där rök täckena i parti och minut och det var alltid Heron som var den skyldige. Ibland gick det inte ens några dagar innan ett helt nytt täcke var ett minne blott och jag minns att jag tackade min lyckliga stjärna att Beams ägare var mångmiljonär.

Jag erbjöd Beams ägare att sära på hästarna efter x antal demolerade täcken men för henne betydde det så mycket att hästarna fick gå ihop att hon ”glatt” (nåja…) tog upp plånboken gång på gång.

På den tiden kan jag inte minnas att det fanns så bra ”fy-sprayer” som det finns idag så nu ska jag spruta ner Birks andra täcken i ett försök att avskräcka Arch-den-förskräcklige. Tyvärr lär väl inte medlet hålla i sig så värst bra om Birk rullar sig i snön men försöka duger!

Igår red jag för första gången på Archie samtidigt som jag hade Soya lösspringande med mig. Detta skedde bakom ”lyckta dörrar” dvs i vårt ridhus eftersom jag inte visst hur varken häst eller hund skulle reagera och jag var också beredd på att i

a) värsta fall avbryta ritten och släpa ner hunden till boxen i stället

b) näst värsta fall binda hunden vid klädhängaren mitt i ridhuset om hon störde hästen för mycket.

Min man frågade mig häromdagen om Soya kunde skälla och frågan var på sätt och vis berättigad hos en hund-o-van person eftersom vi faktiskt aldrig hört djuret öppna munnen!

Men nu kan jag svara maken: Ehhhh….JA, vår hund kan skälla MYCKET och GÄRNA, i alla fall när den själv VILL….

Jag hann inte mer än börja rida förrän hundeländet satte igång med sitt bjäbbande!

Oj, oj, oj….hon sprang framför Archie samtidigt som hon skällde för full hals och i sanning var det enormt enerverande.

Min svarta gosse visade sig lika cool som så många gånger förut och ignorerade vesslan totalt. Hon hade inget för sitt gapande och efter en alltför lång stund (enligt mina öron i alla fall) gav hon slutligen upp och slutade att både springa före, efter och bredvid och att skälla (eller så fick hon ont i halsen- springa sig trött finns inte på hennes karta….).

Så Archie får högsta betyg vad gäller att ”uthärda en enerverande hund” medan Soya får ett inte lika bra betyg vad gäller att ”ligga och titta beundrande på en häst som dressyrtränar”.

Men men…hundrackaren har visat sig var mycket smart i andra sammanhang sedan tidigare så hon ska nog lära sig att rätta in sig i ledet snabbt och lätt!

Ett tema som jag varit inne på flera gånger i mina blogginlägg är att man som hästägare verkligen bör leta efter och köpa en LÄMPLIG häst.

Vad som sedan är ”en lämplig häst” kan givetvis variera nästan till oändlighet men man bör absolut inte åka iväg och köpa första bästa häst utan att ha diskuterat eventuellt köp med någon som man har förtroende för vad gäller ridning/hästhållning, helst den person man rider för (eller planerar att rida för).

Jag vet inte hur många gånger jag sett det själv och tyvärr också hört från min omgivning: en oerfaren ryttare åker och köper just första hästen de tittar på och sedan blir det bara pannkaka av alltihop.

Om jag ska säga vad JAG tycker är en lämplig häst för en relativt oerfaren ryttare så är något av det viktigaste att man ska passa ihop rent fysiskt :=).

Vad menar jag med detta?

Jo; om man ska generalisera så är det oftast så att en kort ryttare bör ha en liten häst och en lång ryttare kan ha en något högre dito. Är man både kort och lite/mycket överviktig är det ännu viktigare att man har en häst som man ”når om/runt” och inte sitter ovanpå och skumpar utan att verkligen komma ner i sadeln.

Är man ”svag” i sin ridning måste man också välja häst därefter; det passar då inte med ett ”ånglok” som tar bettet och ger sig av.

Jag använder ofta uttrycket ”tillbockad” om hästar som jag tycker är lämpliga för mindre erfarna ryttare.

En tillbockad häst är för mig en häst som har mycket lätt för att gå i form, den kröker på nacken bara av att man tar tyglarna i princip och även om hästen många gånger inte går ”ärligt” på tygeln utan snarare släpper bettet lite är detta klart att föredra framför ”stjärnkikarna” som stretar emot alla tygeltag.

På den tillbockade hästen är det om inte annat mycket behagligare att sitta och man kan också som ryttare mycket snabbare få in en känsla för hur det ska/ kan kännas när hästen arbetar rätt.

En häst som går med huvudet i vädret blir oftast väldigt ”springig” och också stötig att sitta på = svårt att inverka korrekt = hästen går ännu sämre = mycket ond cirkel.

Är man oerfaren kan det vara all idé att leta häst bland erfarna tävlingshästar som inte riktigt räckt till på tävlingsbanorna vad gäller gångarter och ”power”. En sådan välutbildad häst kan man ha långt mer glädje av än en förvisso mer framgångsrik tävlingsindivid men med för mycket temperament att hantera och gångarter att kunna rida bekvämt i.

En annan viktig aspekt att ta hänsyn till tycker jag är att jag har noterat att merparten av de som börjar rida i vuxen ålder eller återupptar ridningen då är långt mer rädda/ försiktiga/ fega än vad yngre ryttare är.
Så klart diskvalificerar detta inte från hänstägande men man måste dock vara medveten om att vissa hästar har en otrolig förmåga att både läsa av och framför allt ”utnyttja” den rädde ryttaren.

Jag har sett flera exempel på där det står helt klart att det är hästen och inte hästägaren som är ledaren och det kan bli både farligt, tråkigt och göra så att man som ryttare helt tappar intresset för hästar och ridning.

Det gäller således att välja häst med lämpligt temperament (lagom framåt, lätthanterlig, utan olater mm ) och också vara ärlig när man åker och tittar på hästar. Man tjänar inget på att spela tuff vid provridningen och utmåla sig som någon man inte är; det kan straffa sig snabbt!

När man köper häst som oerfaren ryttare bör man också fråga sig TILL VAD man ämnar ha hästen.

Planerar man att tävla och på vilket nivå? Ska man träna regelbundet för instruktör och i vilken gren i så fall?
Är det viktigt att kunna rida ut? Hur ser ens egna möjligheter att ”motionera” hästen ut? Har man tillgång till ridhus? Finns det bra och ”säkra” uteridningsmöjligheter? Osv osv.

Jag har i min omgivning flera exempel på ryttare som inte vågar rida ut sina egna hästar och i min värld blir detta både ytterst begränsande och framför allt TRÅKIGT! Även om man kan hitta någon annan som kan/vill/vågar rida ut ens häst så går man som ryttare miste om många härliga stunder med ryttarkamrater om man alltid är förvisad till ridhus/ paddock medan ens vänner rider ut i solskenet eller pulsar iväg i nysnö.

Som jag redan nämnt bör man verkligen ha en djupgående och ärlig dialog med sin instruktör (eller någon annan man litar på) innan man börjar leta häst och detta ställer så klart också krav på denna persons intresse, ärlighet och kompetens. Har ens intruktör varit med och ”godkänt” valet av häst är sannolikheten större att ridningen ska fungera bra och att man ska vara och förbli en nöjd hästägare!