Månadsarkiv: november 2010

Onsdag- mörklagd fotgängare, ohalt hund och en gräsätande häst

I morse såg jag åter den reflexlösa golden retriever-rastaren när jag körde till stallet.

Jag måste göra bloggläsaren Prick besviken; din förhoppning om att denna i dubbel bemärkelse oupplysta person skulle ha insett att reflexer är något bra kom fullständigt på skam: människan var lika osynlig som vanligt men hoppade till min glädje nästan ner i diket utmed vägen när jag kom körande. Helt rätt tycker jag: bara VÄCK från vägen!

Väl på jobbet emotsåg jag mycket spänt rapport från maken gällande Soyas hälsotillstånd.

Igår kväll blev doggy oförklarligt halt hemma, hon började hoppa på 3 ben och ville knappt stödja på det ena bakbenet.

Jag klämde så klart igenom hela benet och tassen utan minsta reaktion men något måste det ha varit eftersom hon gick som hon gjorde.

Förmodligen har Soya bara sträckt sig för efter ett tag gick hon nästan normalt och lättnaden var stor då maken ringde och avgav rapport: ingen som helst hälta i morse!

Archie har tydligen fördrivit även denna dag i gräshage så det fick räcka som dagens motion.

Jag tog av bandaget som sattes på igår efter injektionen och det såg jättebra ut och nu får han gå olindad.

Annars inget nytt under solen…..

Resultat är en färskvara

Hade en intressant diskussion med en hästutbildare härom dagen då vi kom att prata om att det idag finns en hel del hästar som varit till försäljning ”i evigheter” och hur trist det måste vara för deras ägare.

I en del fall vägrar ägarna styvnackat att sänka priset som om det vore någon slags prestigeförlust utan att reflektera över att

a) varje månad i ett försäljningsstall (eller hos ägaren) kostar x antal tusenlappar

b) varje dag (eller minut om vi ska vara riktigt krassa) riskerar hästen att skadas (i hagen, vid ridning, i stallet) och därmed bli osäljbar under en kortare eller längre tid.

Har man väl fattat beslutet om försäljning är det väl bättre att gå ner lite i pris och ”bli av med” hästen än att varje månad behöva lägga tusenlappar och tid på något man inte ens vill ha längre?

I detta sammanhang kom vi in på det faktum att vissa ägare dels inte förstår att prissätta hästen korrekt över huvud taget men också att de inbillar sig att det går att sälja på gamla meriter.

Och där var både jag och hästutbildaren rörande överens- få saker i livet har ett beständigt värde och en hästs tävlingsresultat har det definitivt inte utan är verkligen en färskvara både i dressyr men framför allt i hoppning.

Att komma dragande med vad hästen presterade på någon hopptävling för 2 år sedan är mer pinsamt än något annat då vilken kunnig hästmänniska som helst vet att det går att ”förstöra” en hopphäst på ingen tid och att det kan räcka med 2-3 rundor i en för hög klass för att hästen därefter aldrig mer ska hoppa som den en gång gjort eller att det i vart fall kan ta otroligt lång tid innan man kommer tillbaka till ”fornstora dar”.

Med en dressyrhäst är det väl mer så att har hästen väl tex lärt sig att byta i serier så kan den sedan göra det igen även om det inte tränats på månader (för att ta detta som exempel) men även här gäller färska resultat!

Att som någon vid annonsering åberopa hur högt hästen löshoppats ter sig förresten också komiskt så vida det inte handlar om en unghäst då man i princip kan få vilken ”åsna” som helst att i frihet hoppa ganska högt (och detta behöver inte ha den minsta relevans för hur hästen sedan kommer att hoppa med ryttare tävling).

Således hoppade min egen totalt otränade…nåja inte åsna…men 3 åring (Archie) över ridhusdörren vid ett tillfälle men hade jag planerat att sälja honom då hade jag inte tex skrivit ”lämplig som fälttävlandshäst- löshoppat fast hinder (ridhusdörr) på 1.50” *GARV*

Tisdag- mer semester

Även idag blev jag visad nya promenad och rastningsställen- otroligt vackert var det vilket inte riktigt syns på bilden. Järavallen och dessa omgivningar bjuder på enorma ytor för hundarna att rasa omkring på- underbart!

Idag blev det relativt tidig uppstigning trots att jag har haft semester, Archie skulle vara hos ”sin” veterinär på återbesök 09.30.

Väl på plats och efter longering och böjprov konstaterade veterinären att Archie var mycket bättre men han ville ändå spruta om kotan vilket också gjordes.

Jag passade på att fråga med VAD (eftersom en bloggläsare undrade om detta efter föregående besök och jag så tvärsäkert svarade tuppkam + cortison) och det visade sig att det endast var cortison i sprutan och ingenting annat- liksom förra gången. My mistake.

Jag passade även på att få Archie vaccinerad mot A2 och botulism, lika bra eftersom han ändå ska vila ytterligare en tid resonerade jag.

Nu ska herr Svart gå i hagen i en vecka, därefter skrittas uppsuttet i en vecka och sedan kan jag börja trava. Efter 4 veckor ska jag kunna rida ”för fullt”. Något återbesök tyckte veterinären inte behövdes och jag litar som vanligt på honom till 100 %.

Under detta besöket hade kliniken besök av 3 praktikanter (jag antar att de går på naturbruksgymnasiet där) och på veterinärens fråga vad de tyckte om Archie så blev det samstämmiga svaret ”fiiiiin” och ”snäll” *SKRATT*

”Ja, ni vågar väl inte svara annat nu när jag är här” sa jag men samtidigt så förstår jag flickorna för vad annat kan man tycka om min mönsterpatient :)?

Efter klinikbesöket lämpades Archie av i en gräshage till sin stora belåtenhet och Soya och jag begav oss till Järavallen där Soya hade sedvanlig date med sina killar, 3 whippetpojkar och en dito sloughi.

Hundarnas ägare Åsa är fortfarande indisponibel pga en benbrott men hennes sambo Robban sköter djuren med den äran och vi gick en 2 timmar lång promenad i de jättefina omgivningarna, först med Soya och whippetpojkarna och därefter med Soya och sloughin Bubben.

Alla whipparna fångade på samma bild.

En nöjd gräsätare (tror det är grannens tupp som skymtar i bakgrunden, ungefär bakom Archies svans).

Skönt med ännu lite mer semester, eller?

Måndag- cool på jobbet

Som ni kanske förstår var det mer än ett ögonbryn som höjdes vid morgonens möte på jobbet då undertecknad dök upp iklädd dessa:


Gårdagkvällen fördrevs med ett rinnande öga som gjorde ont, ont och under natten vaknade jag x antal gånger av att jag var öm i hela vänstra delen av ansiktet.

När jag åkte till stallet i morse hade jag fortfarande den lapp man hade satt på på sjukhuset för ögat och jag kände mig ganska ämlig måste jag säga.

Att köra vidare till jobbet gick hyfsat och när jag väl dristade mig till att ta bort lappen märkte jag att jag faktiskt hade långt mindre besvär av ögat utan den; det enda problemet var att jag kände mig enormt ljusskygg och helst hade velat sitta i ett nersläckt kontorslandskap.

Eftersom detta inte låter sig göras då jag delar rum med flera kollegor samt givetvis även själv måste kunna SE min dataskärm tex ringde jag till en kollega och frågade om hon inte kunde ta med sig några solglasögon (jag kunde inte hitta mina egna) eller någon baseball-keps som skulle avskärma lysrören.

Och så fort de lånade solbrillorna satt på näsan kände jag mig så gott som vanligt!

Efter jobbet hämtade jag Soya och vi gick därefter en riktig powerwalk med Archie som av och till taktade iväg, for omkring och var allmänt ”störig” (är det ett skånskt uttryck tro?).

Han brukar aldrig bry sig om Soya i vanliga fall men idag for han i luften flera gånger när hon kom springande bakom och jag bad en bön att han inte skulle få för sig att sparka bakut samtidigt- något han aldrig gjort men någon gång kan ju vara den första -och förs Soyas del i så fall den sista :(.

Nu känner jag mig faktiskt i princip till 100 % återställd i ögat och funderar över hur smart naturen är.

Min teori är att ögat gjorts så smärtkänsligt just för att man verkligen ska akta det men om man väl skadar ögat så läker det väldigt fort eftersom man behöver det för sin överlevnad (kanske inte i dagens samhälle men ”i tidernas begymmelse”).

Vad tror ni om den teorin :)?

Fult från hemnet- läsarnas bidrag

Tänk att ett utifrån sett så här fint hus….

….kan innehålla ett så här fult kök!

Ännu ett fult kök!

Och ytterligare ett minst sagt BRUNT och fult kök!

Intressant tapet!

Snacka om välpolerat golv. Hade man vågat köra in sin skitiga bil i detta garage?

”Härlig” tapet och så det fina furtaket därtill!

Veckan som gått

På hästfronten har den gångna veckan varit mer eller mindre ”död”, Archie har mest gått i hage, blivit ledd någon dag och skrittad vid ett enda tillfälle.

Jag har medvetet valt att förlägga vintervilan nu när han ändå inte får göra annat än skritta, jag vill inte slösa mer tid på vila EFTER en friskförklaring utan då får det vara nog med semester.

Förhoppningsvis får jag positivt besked vid det planerade veterinärbesöket på tisdag men jag tar inte ut något i förskott.

De 2 viloveckorna har i alla fall gått ovanligt fort- annars segar sig dagarna fram när djur är sjuka tycker jag.

För egen del försöker jag att hålla kroppen i trim med långa promenader och joggingturer med Soya- det går fort att bli förslappad och jag vill tvärtom vara i ”topptrim” 🙂 när det är dags att börja rida igen.

Eftersom min häst inte är en raket i sig själv tror jag knappast att det är till vår gemensamma fördel om han ska ha en flåsande fettklump
på ryggen som inte orkar någonting :).

Skämt å sido men jag har alltid gillat att vara ”i form” och har man dessutom en hund som orkar motionera hur mycket som helst så är det lätt att förena nytta med nöje.

Nöje var det inte när jag under en av våra promenader i veckan fick en gren i ögat och nu har världens obehag av detta.

När man är sjuk är det enda man vill är att bli frisk- det skriver jag verkligen under på.

Söndag- pinne i ögat!

Efter en längre promenad kom jag fram till detta naturreservat. Kort därefter mötte jag 2 hundägare och ställde den måhända lite märkliga frågan ”Ursäkta men var är jag egentligen” på vilken de svarade ”Torna Hällestad” – en håla i närheten av Dalby varifrån jag utgått.

De nya stigar och vägar jag hittade var väldigt kuperade och inbjudande.
Eftersom jag börjat tröttna på att jogga eller gå samma runda i Dalby (tar 1 timme att gå och ca 35-40 minuter att springa) var planen för idag att försöka hitta lite alternativa vägar och därmed förändra och utöka slingan.

Redan efter typ 2 minuters promenad (!) råkade jag gå emot en liten gren som stack mig rakt i vänsterögat och jag anade direkt vad som skulle kunna hända.

Jag har vid två tidigare tillfällen råkat ta hål på hornhinnan och vet att det för det första gör djävulskt ont och att man för det andra har att ”se fram emot” ett rinnande öga och ett stort obehag i någon dag.

Första gången det hände var då jag bodde i lägenhet och hade brevlåda i ytterdörren.

När jag hörde att jag hade fått veckans reklamskörd gick jag ut i hallen, böjde mig ner för att ta upp reklamen och råkade sticka hörnet av ett papper rätt i ögat! Otroligt att man kan skada sig själv på detta vis men så var det.

Idag var det alltså dags för samma typ av skada men otroligt nog kom inte smärtan direkt utan jag lyckades gå med Soya i 2 timmar utan större besvär.

Förvisso högg det till i ögat emellanåt och då gjorde det fruktansvärt ont en stund men sedan kunde jag fortsätta att gå mer eller mindre obehindrat.

Mitt mål att hitta nya vägar fullföljdes med råge, jag hade kunnat gå hur länge som helst om jag inte hade varit rädd för att gå vilse.

Till skillnad från min man som kan köra till ett ställe en gång i mörker, snöstorm och dimma och sedan lätt som en plätt hitta dit igen skulle jag knappt kunna förklara vägen från vår hall till sovrummet så mig ska man aldrig välja som vägvisare eller orienteringspartner.

Hur som helst, efter alltså 2 timmar var Soya och jag tillbaka i bilen och körde till stallet för mockning och foderfix.

Jag hade nu ganska ont i ögat men eftersom mitt motto vid egen sjukdom är ” det går över” (när HÄSTEN är sjuk planerar jag hans begravning omedelbart) så åkte jag hem och hjälpte maken att kratta upp den enorma mängd löv som samlats i vår trädgård.

När detta trista arbete var avslutat hade jag rejält ont i ögat och då slutade jag också att ignorera makens vädjande om att köra mig till sjukhuset.

Sagt och gjort; maken körde i piskande regn till Malmö och ögonkliniken på UMAS och eftersom det bara var en person före mig som ansåg sig behöva hjälp av kliniken blev jag snabbt undersökt och man kunde konstatera ett rejält skavsår på hornhinnan.

Bedövningsdropparna som jag fick i ögat var underbara men tyvärr släppte deras effekt alltför snabbt och nu ska jag ”bara” smeta på pencillin-salva i ögat 4 gånger om dagen i en vecka samt ha en ögonlapp i alla fall idag och eventuellt imorgon också beroende på hur jag känner mig.

Och just nu känner jag mig allt annat än ”fit for fight”.

Har nyss kommit hem från stallet där jag under kisande och ett öga som rinner som en flod försökte att fixa till Archie så snabbt som möjligt.

Det blev bara täckesbyte och en 20 minuter lång promenad i mörkret och hästen gick som ett ljus bredvid mig då jag med största sannolikhet med hela kroppen signalerade att det idag inte var läge för varken ”släpa benen i marken” eller ”dansa omkring och låtsas vara uppspelt i mörkret”.

Hur det ska gå att köra till jobbet imorgon och dessutom jobba– ja, det återstår att se och jag är mycket tacksam över att jag inte ska vara hos Archies veterinär (en körning på styvt en timme) förrän på tisdagen.

Tacksam är jag också över att det var vänsterögat som fick denna skada- på detta ögat har jag sedan födseln otroligt dålig syn (läs 30%) och hade något hänt med det andra ögat hade jag varit att betrakta som näst intill halv-blind.

Så…man får vara tacksam för det lilla och bara försöka uthärda tills detta går över.

Lördag- sex i stan

Idag var det dags att inviga de nya joggingskorna från Lidl (199:–).

Jag är, som ni nog har förstått, ingen ”märkes-bög” utan kan mycket väl köpa väldigt billigt om det passar.

De nu pensionerade (läs: slängda) skorna som var dessas företrädare inköptes på Skopunkten för ca 200:– de med och de höll i ca 7 år har jag räknat ut.

Vädret visade upp sig från sin allra bästa sida- det var både soligt och vindstilla medan vi sprang.

Annars har vädret verkligen skiftat precis hur som helst de senaste veckorna. Jag har för det mesta haft en otrolig tur på mina lediga dagar faktiskt medan arbetsdagarna ofta innehållit både regn och blåst i massor.

Den lilla kinesen hittade något att slicka på ute i skogen (rötter, något godis som tappats, ett kadaver?- bäst att inte veta kanske?).

Att hon tydligen även hittat något att rulla halsen i blev jag varse när hon hoppade in i bilen och lukten indikerade mest BAJS faktiskt!

Då var det skönt att kunna ställa in äckel-majan i hästarnas spolspilta när vi kom fram till stallet- det tyckte jag i alla fall (men säkert inte lilla Mimmi som darrade demonstrativt trots det varma vattnet).

Archie har till min stora glädje fördrivit dagen i gräshage och därmed rört sig mer än några milimeter åt gången så det fick räcka som motion för hans del.

Jag hoppas att han njuter av sina sadelfria dagar- tids nog får han jobba för stallhyran igen.

Efter en (för ovanlighetens skull) hemlagad middag (fläskfilé i champinjonsås- en av mina ”paradrätter”) är det nu dags att avnjuta ”Sex and the city, del 2), en film som fick ett svalt kritikermottagande men som jag tror att jag kommer att gilla.