Long time no see- känns som en evighet sedan jag hade denna ”utsikt” framför mig 🙂

Idag var det äntligen dags att äntra sadeln och tillika Archie- även om det bara blev ett långt skrittpass i ridhuset i morse.

Det var trevligt att konstatera att Archie kändes lika mjuk och följsam som vanligt när jag tog tyglarna- inget stretande där inte.

Alla hästar har så klart sina brister och svagheter men just de som ständigt ”ifrågasätter” den korrekta formen och som ”stretar emot” bara man tar i tyglarna har jag väldigt svårt för och de är en inte alltför ovanlig syn bland hästägare som inte rider så bra/ inte prioriterar dressyr.

Det ser så tråkigt ut och är givetvis också svårt för ryttaren.

Efter jobbet blev det bara en snabb vända i stallet och sedan en 30-minuters mycket rask promenad i isande vindar och lite snöfall med Soya.

Vi ville både hem och nu sitter jag med blossande kinder- som en riktig julgumma :)!

Archie pustar ut med lite snö-snacks efter veterinärbesöket.

Eftersom jag visste att jag skulle till veterinären idag tittade jag på väderleksprognosen på nätet ungefär 50 gånger under gårdagen.

Kliniken ligger på Österlen, bara 6 mil från stallet men känt för att ofta drabbas hårdast när det blir snö i Skåne.

Idag hade jag tur- det började inte snöa ganska ymnigt förrän jag var 5 minuter hemifrån på väg FRÅN kliniken.

När jag körde hem från jobbet- lite senare än vanligt för att jobba in lite förlorad arbetstid- insåg jag hur smart jag är som kommer till jobbet tidigare än de flesta (vid 7) och därför också går lite tidigare (vid 15.30).

Rusningstrafiken bara en timme senare var hemsk och pga snön körde folk i ultrarapid. Jag hade blivit tokig om jag hade behövt sitta i dessa köer dagligen.

Eftersom Archie hade fått trava av sig på kliniken tyckte jag inte att han behövde mer motion för dagen så det blev bara en kort avborstning där jag kunde konstatera att jag kommer att klippa honom till helgen för den här långa pälsen är inget som jag vill befatta mig med längre tid än nödvändigt.

Archie hade svettats en del av Domosedanet (inför tandraspningen) och var helt ”intorkad” under täcket- URK (sa hon som inte har ryktat ordentligt sedan tonårstiden- inget jag prioriterar med andra ord :)).

På tal om tömkörningen på kliniken var det faktiskt kul att få visa Archie för veterinären annat än travandes i grimma mer eller mindre halt (det är ju då vi brukar besöka kliniken- inte när han är frisk).

Veterinären är ju stor Archie-fan sedan innan och då var det extra kul att få visa honom travandes flott och lätt som en ”riktig dressyrhäst” :).

Nu har jag precis kommit in efter en timmes rask promenad i snön med Pippi- snön lyser ju upp så pass att jag vågade gå med henne lös utan att riskera att hon försvinner. Inget ont som inte har något gott med sig med andra ord men annars får snön gärna försvinna fortare än kvickt för min del.

Blir ni någonsin trötta på er själv?
 
Jag ska ju villigt erkänna att jag kan bli det på mig själv då och då och igår var verkligen en sådan dag.
 
Ville inte skriva något om det på bloggen igårkväll då jag först ville vara säker på ”vissa saker” men nu när jag har facit i hand så är det ”bara” att konstatera att jag är en riktig idiot ibland.
 
För att ta det från början:
 
Som jag ju berättade häromdagen så tyckte jag då att Archie travade ”konstigt” på töm.
 
Han travade som en ”virvelvind” oinspänd men så fort jag spände in honom det minsta så spjärnade han emot i huvud/ hals och började småhoppa och trava mer uppåt än framåt.
 
Jag sa till stallkamrat Liv att jag hade trott att det var en ren olydnadsgrej om jag hade sett någon annan häst göra så men jag känner ju Archie efter att ha ägt honom i mer än 4 år- detta beteende är totalt främmande för honom.
 
Personligen anser jag att Archie är något av det mest lätt-tömkörda som går att finna i hästväg, han är otroligt stadig i formen och man kan med lätthet tömköra honom hållandes tömmarna i ena handen och utan att egentligen behöva ”ta” i honom- en riktig ”maskin” ha ha.
 
Så var det alltså inte när jag tömkörde häromdagen och varningsklockor ringde för fullt för min del.
 
När jag ringde veterinären i tisdags morse så sa jag något i stil med ”man skulle nästan kunna tro att han har ont i munnen eller något” och igår fick jag den eminenta idén att prova att tömköra med hacket på i stället.
 
Och se där- ”gamla tömkörnings-Archie” återkom direkt och travade hur fint som helst.
 
Bytte till tränset och hästen börjar småhoppa.
 
Bytte till ett annat träns (mitt ledträns utan nosgrimma och med ett ihåligt tjockt tränsbett)- åter fin trav.
 
Bytte tillbaka till ordinarie träns- småhopp!
 
Först när jag hade ”roat” mig med dessa huvudlagsbyten en lång stund tittade jag på det ordinarie tränset ORDENTLIGT och VAD SER JAG????
 
Idioten Birgitta har satt bettet BAK OCH FRAM?!?!?!?!
 
Detta är en form av tredelat ”specialbett” (Pessoa Magic System) som inte ska kunna knipa hästen i munnen RÄTT använt men nu satt det ju alltså inte rätt.
 
Otroligt slarvigt av mig att inte titta på en sådan enkel sak i stället för att kasta mig på telefonen och ringa veterinär men men…gjort är gjort…..
 
Jag valde faktiskt att åka till kliniken idag i alla fall- tiden var ändå bokad och jag ville bli försäkrad om att hästen nu verkligen ÄR ohalt.
 
Och efter tömkörning oinspänd, tömkörning inspänd och böjprov runt om så konstaterade veterinären just att det inte finns några reaktioner någonstans och det var så klart oerhört skönt.
 
Vi passade också på att titta igenom Archies mun där vi mycket riktigt kunde hitta ett litet sår och dessutom så slipades några hakar bort.
 
Nu får jag ju låta det vara osagt hur Archie hade känts att RIDA med det felvända bettet och frågan är när jag hade upptäckt att det var just felvänt (jag bytte nyligen till detta bett så jag minns inte ens om jag har hunnit använda det innan Archie blev halt)  men det är nog dumt att fundera vidare på detta utan bara konstatera att historien slutade lyckligt trots allt.     

Igår kväll började det snöa och det fortsatte under ganska många timmar idag.

Tack och lov har det varit ”mikroflingor” så det har inte samlats så mycket på marken, inne i varma och saltade Malmö är det mesta borta faktiskt men inte heller på landet dvs där stallet ligger och vi bor är det särskilt mycket snö.

Halt på vägarna är det hur som helst och det gäller att undvika tvära inbromsningar så man inte åker av vägen.

Själv hoppas jag att vi får barmark så fort som möjligt igen och avundas inte de delar av Sverige där det tydligen råder snökaos.

För Archies del blev det tömkörning för 5:e dagen i rad och när det lilla projektet var avklarat kom Liv och jag fick se några av hennes hästskulpturer live.

Jag har tidigare lovordat dessa alster på bloggen trots att jag bara sett bilder av dom och jag kan säga att jag inte blev besviken idag.
Sååå fina!

Vaknade strax innan 8- hade väl undermedvetet ställt in kroppen på den tiden eftersom ”min” veterinärs telefontid börjar då.

Om man är en god ”mellanrads-läsare” har man kanske förstått att jag inte är helt övertygad om att jag kommer att kunna börja rida om en vecka och det var detta jag ville diskutera med veterinären.

När jag tömkörde Archie igår passade jag på att låta honom trava lite och jag tyckte inte om det jag såg- oinspänd travar han på i fint tempo och ser fullständigt ohalt ut, inspänd (ej särskilt hårt) travar han mer uppåt än framåt och ser enkelt uttryckt ut inte ut som han brukar efter en viloperiod och under igångsättning.

Vi bestämde att jag ska komma med Archie till kliniken redan på torsdag- jag ser ingen anledning att dra ut på tiden utan vill så klart försöka få utrett vad detta konstiga tömkörningsspringande betyder.

Efter telefonsamtalet med kliniken tog jag med mig Soya och körde till det ställe vi var på förra torsdagen för att jogga.

Även om det regnade lite så tänkte jag att det var lika bra att ha löpningen avklarad om vädret kanske skulle bli ännu sämre och min tanke visade sig vara helt rätt.

Medan vi sprang hann det sluta regna ganska omgående men när vi väl var färdiga så regnade det ganska mycket och Soyas regntäcke var genomvått.

Idag sprang jag i 70 minuter utan avbrott och kände mig inte speciellt trött när jag var klar- det är verkligen roligt att märka hur snabbt man kan öka på sin ork / kondis.

Så om Archies ”tillstånd” får betraktas som ett minus så är i alla fall löpträningen ett plus även om jag tycker att det väldigt tråkigt egentligen och ”bara” gör det för att hålla mig själv och Soya i trim.

Efter lite matlagning begav jag mig senare på eftermiddagen till stallet med lilla Mimmi, jag valde att tömköra som jag tycker är långt roligare än att skritta uppsuttet.

När jag tänker efter så har jag alltid tyckt att det är roligt med tömkörningen, kanske för att mina hästar haft så lätt för det? Ännu en anledning till att jag vill kolla upp Archie- inte heller idag såg han så spänstig ut som han vanligtvis gör på töm och det oroar mig…..