Nyligen läste jag en diskussion på Bukefalos som handlade om att pruta/ lägga skambud och det framkom då att lika vanligt som det är att folk prutar ”hej vilt” så finns det folk som aldrig ens skulle få för sig att betala annat än just begärt pris.
 
Själv måste jag säga att jag tillhör den förstnämnda kategorin- jag skäms inte för att pruta, framför allt som det oftast sker via opersonliga mailkontakter.
 
Och jag menar- vad är det värsta som kan hända?
 
Att en för mig vilt främmande människa som jag troligen aldrig kommer att träffa i hela mitt liv ska avfärda mitt prisförslag! So what?!?!
 
Om man tror på teorierna om arvets och miljöns påverkan av en individ är det inte svårt att figga ut vem som är skyldig till min prut-vilja- det måste få bli fadern som får ställa sig på de anklagades bänk!
 
Maken till människa att pruta har nog sällan skådats och som yngre tyckte jag att farsan var sååååå PIIIINSAM!
 
Man stod bredvid och ville nästan sjunka genom marken när han på olika vis diskvalificerade en vara han ville köpa inför säljaren och jag begrep aldrig att folk inte rent ut sagt bad honom att dra åt helvete!
 
Men nu ska ni höra det mest otroliga- inte nog med att folk aldrig bad honom fara och flyga- han fick/ får i säkert 90 % av fallen varan till ett lägre pris och ibland mer eller mindre till skänks.
 
På tal om ”till skänks” kommer jag aldrig att glömma hur fadern vid ett tillfälle ville köpa en begagnad kyl eller om det var en frys och stod och häcklade densamma.
 
”Ähh den här är i så dåligt skick att jag kan köra den till TIPPEN åt dig” hävde fadern slutligen ur sig och tro det eller ej- han fick kylen/ frysen GRATIS!
 
Hur ”skämmig” min far än har tett sig för mig i perioder har det inte varit värre än att jag har tagit med honom då jag köpt majoriteten av mina bilar och när jag har fått en rejäl mängd tusenlappar över på kontot mot vad bilarna kostat- tja…då har jag lätt kunnat stå ut med faderns svada.
 
Och lite har jag som sagt lärt mig genom åren för numera prutar jag på i princip allt som jag köper på annons och det fungerar i 9 fall av 10 vill jag påstå.
 
Det enda lite dyrare jag köpt som jag inte vågade andas prutning kring har faktiskt varit Archie- jag var den första som kom för att titta på honom och kände mig övertygad om att han skulle bli såld omedelbart om jag inte genast slog till.
 
Décima prutade jag på men upplevde ett av mina få misslyckanden fast där var det nog tur att jag inte avstod för med facit i hand fick jag henne otroligt billigt.
 
När jag sedermera sålde henne prutade den köparen 5000:– eftersom hon vid besiktningen hade en lindrig böjprovsreaktion på ett bakben och det accepterade jag.
 
Heron köptes också prutad trots att han redan var en av de billigaste ”normala” hästarna som var till salu i Skåne på den tiden ha ha.
 
Om jag ska ge några personliga råd om hur man prutar så är mina tips inte så märkvärdiga:
 
För det första tycker jag att man ska hålla en trevlig ton vare sig man skriver eller träffas/ pratar i telefon- att klanka ner för mycket på en vara kanske funkar för min far men i alla fall jag känner mig inte bekväm med ett sådant förhållningssätt.
 
Sedan får det ju vara någon rim och reson med prutningen- att ringa på en häst som annonseras ut för 100.000 och fråga: ”jag har bara 25.000- kan jag komma och prova ändå” tror jag är dömt att misslyckas.
 
Sist men inte minst ska man erbjuda en snabb affär och kontant betalning- själv skulle jag aldrig sälja något på avbetalning till vilt främmande personer men det finns tydligen ganska många som försöker med detta.
 
Och ni som tycker synd om en säljare som inte får ut tänkt pris för sin vara på grund av prutning får väl helt enkelt antingen låta bli att pruta eller tänka på att det faktiskt är FRIVILIGT att sälja.  
 
Så dagens fråga är helt enkelt: brukar ni pruta eller inte? Hur resonerar ni?