När jag var liten minns jag att det som jag undrade mest kring bilkörning var hur föraren visste när det var dags att växla :)!

På min fråga till min moster kring detta svarade hon något i stil med att ”det känner man” och så är det nog för många när det gäller att gå från en dressyrklass till en svårare dito.

Annars vill jag nog påstå att det inte finns ett enda svar på frågan eller ”ett rätt och ett fel” utan det kan bero på flera olika saker och hur man resonerar som ryttare och för all del dess tränare.

Ibland ljuder klagosånger där man förbittrat undrar varför någon hänger kvar i en (för låg) klass bara för att sno åt sig rosetter och ska jag vara ärlig har jag väl själv svårt att förstå när vuxna människor år efter år rider samma klasser och plockar rosetter även om det tack och lov inte är så vanligt.

Men samtidigt kan det ju vara så att ”rosett-jägarens” häst inte förmår mer än det som krävs i den klass den tävlar och vem vill agera klassutfylldad för evig tid?

Det finns också de som ser en prestige eller status i att rida så höga klasser som de bara förmår, att de sedan aldrig är placerade spelar ingen roll utan det ”låter finare” och känns bättre för dom att stolt basunera ut att ”jag rider medelsvåååår”.

Minns ett ekipage för hundra år sedan där ryttaren envisades med att tävla just medelsvår B på en häst som absolut inte kunde byta galopp.

Eller…det kanske den kunde…inte vet jag…men ryttare bröt konstant av till skritt och fattade ny galopp när det skulle göras byten.

Om hästen inte KUNDE byta håller jag det för osannolikt att den skulle kunna lära sig det, den var trots allt 18 år när detta utspelades och att den kom outstanding sist i princip alla gånger den startade (och det var måååånga) tycktes inte bekymra ryttaren.

Själv kan jag väl säga att jag resonerar som så att jag tycker att det för egen del är dags att gå upp i en svårare klass när jag har fått en hel del placeringar i den föregående.

Exempelvis bestämde jag mig för att inte rida LA:1 fler gånger efter att Archie vunnit denna klass 4 gånger- då kändes det inte längre ”rätt” för MIG att fortsätta.

Men som sagt- man är olika och resonerar olika- för vissa betyder rosetten mest, för andra procenten, för vissa är svårighetsgraden avgörande (ju högre klass desto ”häftigare” är man)osv.

Hur resonerar ni? Tycker ni tex att det är ok att ena helgen rida LB och nästa MSV B? Är det viktigt för er att placera er eller tävlar ni mer mot er själv?

Då och då läser jag förundrat inlägg på nätet där skribenten frågar andra om det är ”ok att äta xx eftersom det legat i kylen i 3 dagar” eller liknande.

Frågeställaren undrar underförstått om maten inte har hunnit bli otjänlig och lika förvånad som jag blir över de i mitt tycke naiva frågorna lika förundrade blir jag över svaren.

För det första undrar jag var syn och framför allt LUKT-sinnet har tagit vägen hos folk och för det andra efterlyser jag det sunda förnuftet och förmågan till eget tänkande.

Nog är det lättare för mig själv som kan titta på och lukta på en matvara och som dessutom vet hur den har förvarats att veta om den är ätlig eller ej än att fråga vilt främmande människor på nätet?

Sedan måste jag säga att jag tycker att vår inställning till mat är skrämmande (läs: okunnig, bortskämd) om vi litar så blint på datummärkningen att vi glatt slänger enorma mängder mat som man hade kunnat äta dagar efter att den kasserats.

För ett tag sedan stod det i tidningen om…nu har jag glömt vad de kallade sig…men det hade något med just ”matdumpning” att göra- människor som dök ner i containrar utanför matkedjor för att ta tillvara (läs: ÄTA) mat som slängts.

Många såg det snarare som ett sätt att hushålla med resurser än som en nödvändighet pga fattigdom och de var minsann inte rädda för att bli sjuka.

Nu ska jag inte påstå att ovanstående är något som JAG förordar eller skulle få för mig att ägna mig åt men det är ändå intressant att det i Sverige finns människor som tycker att det är helt ok och tom BRA att leva av ”skräpmat” (som här får en ny betydelse) medan andra tycker sig ha råd att fylla soptunnan bara för att de litar så blint på en datumstämpel.

Som avslutning måste jag berätta något som jag fann ytterst komiskt- en läsare som svarade på ett sådant där ”vågar jag äta xx”-inlägg påstod att hon nyligen tillagat en köttgryta på en konserv från 1952?!?!? Skämt eller allvar men ärligt talat förvånar mig inget längre….

Men vad säger ni kära läsare?

Äter ni ”utgången” mat? Tycer ni att det väldigt noga med datummärkningen eller tänker ni snarare ”äh…lite skit rensar magen” typ?