Läser följande uttalande från Carl Hester i senaste numret av Ridsport angående att Valegro inte längre är till salu:

”Jag har börjat oroa mig för att inte hitta ett hem där han sköts så som han är van vid. Om någon ger en mycket stor summa pengar för honom kanske han inte längre får vara häst. Han är trots allt bara en häst och vet inget om sitt värde. Han ska inte behöva ändra de rutiner som vi vet att han mår bra av”.

Ett mycket sympatiskt uttalande tycker jag för även om det ibland kan tyckas fjantigt att en del hästägare inte tror att nåååågon annan kan ta hand om deras älskling lika bra som dom själva så förstår jag absolut just Carl Hester och resonemanget kring pengar.

Nu vet jag inte hur just han håller sina hästar, om de får gå hagen osv men risken är väl just som han säger att man blir hysteriskt överbeskyddande mot en häst som man betalat många miljoner för. Och detta är inte ALLTID det bästa för hästen….

För ett tag sedan pratade jag med en hästägare som förfasade sig över att hon, då hon hade stalljour i sitt stall, fick släppa ut en annan hästägares häst iförd inte mindre än 3 täcken (det var ca 4 minusgrader då och ingen nederbörd).

Vi kom att prata om det som jag självsvådligt döpt till ”täckes-narkomani” och precis som alla missbruk är det säkert svårt att bryta ”bara sådär”.

Jag tycker ändå att man har kunnat läsa ganska många studier kring det här med hästens behov av täcken osv men ändå envisas vissa med trippel-täcke utomhus eller dubbeltäcke vid ridning.

Under vår diskussion sa jag lite skämtsamt att det enda sättet att stoppa missbruket är att helt enkelt FÖRBJUDA det- precis som man har förbjudit…tja…knark tex 🙂 !

Lite skämt och lite allvar men om det fanns ett tydligt förbud à la ”i detta ridhus är det förbjudet att rida med dubbla täcken” så skulle kanske vissa missbrukare lyckas tända av och inse att det inte bara GÅR utan GÅR UTMÄRKT att inte bylta på hästen en massa tyg?

Sedan tror jag (så klart???) inte att någon ridhusägare hade velat/ vågat ta denna fight liksom ingen/ få stallägare lägger sig i om någon vill överutfodra feta promenadponnyn med 5 kilo havre men frågan är om det faktiskt inte hade hjälpt?

För några dagar sedan hade jag besök av en vän som också har häst och när vi hade tillbringat en trevlig stund inte bara hemma hos mig utan också i stallet så kände jag en gammal saknad blänka till; den efter en riktig och likasinnad hästkompis i stallet.

Så roligt det hade varit att ha någon att diskutera dressyr med på hemmaplan så att säga, någon att rida ut med, kanske få lite hjälp av i ridhuset.

Som ni kanske har noterat rider jag ju så gott som alltid ensam, inte bara när jag hade knäppisen Kreon till vilken man fick välja sällskap med omsorg så inte ritten skulle bli ännu värre utan också nu med helt tame Vicke.

Att det är så beror på flera olika faktorer.

Jag har oftast möjlighet att rida runt 17.00-tiden på vardagarna och då är det mer eller mindre tomt på vår anläggning- ”folket” kommer någon timme senare; när jag redan är hemma eller på väg hem.

Jag vill ju inte rida senare än vad jag gör och att rida ut i mörker finns inte på min karta så då blir jag ju så att säga per automatik ensam vilket är skönt när jag jobbar koncentrerat i ridhuset men mindre kul när jag ska rida ut.

Många på min anläggning tycker jag också genom åren har ridit/ rider väldigt korta ute-pass och som ni vet är inte detta heller min kopp te.

Att rida ut i 30-40 minuter tycker jag inte är tillräckligt- man hinner ju knappt komma någonvart.

När jag stod på ridskolan var det oftast lika illa- där fanns, ridskolans storlek till trots, väldigt sällan någon riktig dressyr-entusiast, hur det är nu vet jag inte men under de ca 20 åren jag stod uppstallad där var majoriteten antingen mer hopp-intresserade eller ”promenadryttare” med vilka jag visst kunde både rida ut och diskutera ridning men ändå inte på det där ”dressyriga” sätten om ni förstår vad jag menar.

De sista åren fanns det i alla fall en kille som också tränade dressyr för samma tränare som jag och ibland när jag mötte honom i stallet så nästan ”attackerade”jag honom eftersom jag kunde känna mig lite svältfödd på dressyr-prat 🙂 .

Samma sak var det för övrigt när jag körde Kreon till X- den stackars mannen fick nog sår i öronen ibland och enda balsamet var väl att han satt på en så fin häst under tiden 🙂 .

Sedan jag skaffade bloggen får jag ju rejält utlopp för min diskussionslust i alla fall via nätet och det uppskattar jag mycket.

De ridande vänner jag har bor i majoritet inte nära mig så det är liksom inte bara att ”kvista förbi”- då är det också tur att nätet och mailen finns.

Att ”prata häst” med tex mina arbetskamrater eller min familj gör jag så gott som aldrig- de varken kan något om hästar eller kan liksom ”ge” mig något tillbaka så OM det blir prat är det bara på ett enbart väldigt ytligt plan och liksom inga detaljredovisningar av tex träningar och/ eller tävlingar.

Ja, detta var lite (eller mycket) om min ”häst-vänssituation” och nu undrar jag hur ni har det?

Har ni vänner som står i samma stall som ni och som ni har mycket utbyte med?

Har ni hästvänner som förvisso inte står i ert stall men som ni ändå träffar/ kan träffa ganska ofta?

Diskuterar ni ofta dressyr/ hästar/ träning med andra och vem gör ni detta med i så fall; arbetskamrater, vilka vänner som helst, enbart hästvänner, er familj?