Idag funderar jag över vad jag nästan tycker är det jobbigaste med att ha en häst köpt för träning och tävling och det är faktiskt inte ATT den kan bli sjuk/ skadad utan så mycket träning som KAN gå till spillo i samband med detta.

Givetvis är det skillnad på skada och skada och sjukdom och sjukdom men även skador som inte åsamkar HÄSTEN något större lidande och/ eller annat än tillfällig rejäl smärta (en vrickning tex) kan åsamka ägaren/ ryttaren desto mer ”smärta” i form av både tex ovisshet och känslan av att man går hur många steg som helst tillbaka när hästen väl blivit frisk.

Jag tänker så klart på främst Vickes vrickning i februari- det tog 5 månader innan jag kunde börja tävla igen och i vart fall 6 månader innan han ridmässigt kändes som han gjorde innan ett feltramp (?) gav mig så många månaders bekymmer.

Med hästar är det ju inte som med en tröja man stickar eller en mur man murar.

Hur länge man än lägger ifrån sig stickorna eller mursleven så blir ju inget förstört under pausen men det kan det verkligen bli med hästarna.

Och ska jag vara ärlig så är det detta med att man riskerar att hela tiden ”aldrig komma fram till målet” (vilket det nu är) som stressar mig en del och som jag tycker är en så negativ del av hästägandet.

Sedan har jag kanske haft otur (?) eller vad man ska kalla det men det har gått så väldigt många år som jag inte har lyckats nå ett av mina mål med ridningen: ”att tävla framgångsrikt på MSV B- nivå”.

Decima hade sitt tungfel, Archie var för seg, Kreon fick en obotlig skada och så nu Vicke som man ska våndas över….

Helt klart borde jag med facit i hand gjort annorlunda med tex Decima (inte kämpat i 8 år…) och hade jag haft mer pengar kunde jag ju ha köpt en ”färdig” häst som redan gick MSV B men det är lätt att vara efterklok…

Nåväl…hela denna långa utläggning får mig att undra om NI någonsin har nått något av era större ”slutmål” med hästarna?

Jag minns att jag hade en stallkamrat för länge sedan som tyckte att hon gjorde det- hennes häst var alltid placerad i alla LA-klasser hon ställde upp i och räckte inte riktigt till i kombinationerna i MSV så hon sålde den.

Men annars hör jag sällan att hästägare blir liksom mätta på framgång med befintlig häst- säljs den är det väl snarare pga motsatsen.

….skickade mig precis denna bild och tyckte det kunde vara något för Vicks 🙂 ?

Tja…why not…allting klär ju en skönhet 🙂 !

I förrgår klockan 23 såg jag en annons på Facebook om att en tjej ville sälja ovanstående låda för 50 spänn.

Igår klockan 8 på morgonen hade jag lådan på mitt kontor 🙂 .

Man måste älska möjligheterna till snabba ryck via nätet 🙂 !

Härom dagen hade vi stallmöte på anläggningen- en odramatisk historia där stallägarna gav en kort information om ett fåtal punkter och där vi som hästägare gavs möjlighet att ställa frågor och ta upp sådant som vi eventuellt hade på hjärtat.

Idag undrar jag hur det fungerar i era stall, stora som små?

Har ni stallmöten? Hur ofta? Varför inte? Bra eller dåligt?

Själv har jag varit med om sammankomster av alla de slag under mina mer än 25 år som hästägare, en del vettiga och givande, andra oproffsiga med härskartekniker utan skådat like där hästägarna blev totalt överkörda och där till slut ingen mer än glappkäftade Birgitta vågade öppna munnen.

Värsta mötet jag upplevt var ett där jag från ingenstans fick ett sådant personangrepp slängt i ansiktet att varken jag eller någon annan fann sig- det ångrar jag än idag att jag lät passera ens i efterhand.

Men i sak är jag för att man träffas och får chansen att dryfta sådant som rör alla eller många i stället för att det ska gnällas i det tysta.

Sedan får man väl acceptera att det alltid kommer att finnas de som tycker en massa i det tysta eller i slutna grupper men som inte säger ett ord när de väl får chansen. Inget unikt för stall och hästmänniskor…..