Hej och välkommen! Jag heter Birgitta, är 58 år och har ridit sedan jag var 15. Jag bor med min man, vår hund Molly och min häst Frenchman på en gård vid Björnstorp i Skåne. Hos oss bor även en 19-årig varmblodstravare, ett sto jag kallar Bibbi och som agerar hagsmycke och sällskap åt Frenchie. Mitt stora intresse är dressyr och jag köpte Frenchie, 13 år i februari 2022 som min nya tävlingshäst i denna gren. På bloggen berättar jag framför allt om mitt liv med djuren. Dessutom tar jag dagligen upp olika diskussionsämnen, både kring hästar och annat och vill gärna veta vad just DU tycker.
Har noterat en sak på framför allt framridningar men även på andra ställen där det finns en inhägnad i form av ett staket runt en ridbana: det finns alltid folk som älskar att bostavligen hänga på detta.
Eftersom Vicke framför allt tidigare men även nu då och då kan bli väldigt störd av folk som är så nära ridbanan är det jättebra träning för mig att trycka honom mot staketet där det alltså står X personer och lutar sig mot detsamma men samtidigt förstår jag inte hur man vågar?
Ett klent trästaket utgör knappast något skydd om en häst skulle skicka ut ett bakben eller dylikt och varför måste man just HÄNGA på staketet?
Orkar man inte stå utan stöd liksom?
En liten flicka (ensam) tog det hela ett steg längre nyligen av ren obetänksamhet- hon satte sig ner på marken och använde staketet som ryggstöd- det kändes verkligen inte säkert.
Det är ungefär som de som envisas med att stå på en trång framridning fast det finns en läktare i direkt anslutning till ridbanan- gå för tusan upp där och håll er ur vägen säger jag som alltid åker på tävlingar ensam och måhända har svårt att förstå att en del ryttare måste ha sitt entourage nästan i häcken på både sig själv och andra….
Dagen idag har inbehållit en mix av ”nödvändigt ont” och roligheter.
Bilen har tvättats och fått en rejäl invändig dammsugning- hatar när det börjar se för grisigt ut med halmrester och massa grus runt fötterna.
Har också tvättat en liten hög med schabrak- också en sak som jag inte gillar att ha liggande skitigt för länge.
Efter ett besök av min mamma och en god lunch ute med henne tog Polly och jag en cykeltur i rejäl värme och sedan var det dags att motionera Vicke i samma temperatur.
Idag hoppade vi på gräsbanan som mer börjar likna en grusbana eftersom många av de gröna stråna är bortnötta och det gick jättefint.
Jag varvade studshoppning med hoppning av enstaka hinder och sprången kändes enkla och smidiga.
Efter en svettig ritt blev jag bjuden på mjukglass av Leons medryttare- en väldigt behaglig avslutning innan jag åkte hem!
Härom dagen hörde jag hur en stallkamrat sa lite skämtsamt om en annan dito ”jag hinner rida på samma tid som det tar XX att göra i ordning sin häst”.
Detta tillsammans med det faktum att jag nyligen såg en film som en vuxen bloggare hade gjort om hur hon gör i ordning sin häst före och efter ett ridpass fick mig att fundera på hur jag själv gör- lååångt ifrån vuxenbloggaren tex.
När jag började sköta min första privathäst på ridskolan (jag var runt 15 år gammal) minns jag hur jag borstade, ryktade och smorde hovar minutiöst men idag måste jag säga att detta är ett minne blott.
Jag prioriterar inte alls ovan utan en vanlig dag i mitt hästliv ser det snarare ut så här:
Vicke tas in från hagen och får gå in i boxen och äta en stund MED benskydd och boots på.
När jag tar ut honom på stallgången 20-30 minuter senare borstar jag snabbt av honom över hela kroppen, borstar ur svansen med en hårborste och därefter sadlar och tränsar jag, hoppar upp och rider.
Efter passet tas allting av och om det är varmt duschar jag hela hästen i varmvatten (inget schampo). Är han bara lite svettig svampar jag av sadelläge och hals och sedan får han gå in i boxen.
Rykt förekommer aldrig och hovarna smörjer jag….tja…någon gång när jag ska åka och tävla typ.
De som har sett Vicke IRL kan nog vittna om att han FÖR ÖGAT inte alls ser ut att lida av den sparsamma kropps-omvårdnaden; hans päls är blank och fin och han är alltid ren.
Huruvida han skulle önska mer fysisk kontakt i form av en ryktborste låter jag vara osagt men han verkar ofta väldigt ivrig att komma in i sin box och äta efter ridningen och för mig känns detta som det bästa berömmet- inte att stå och fila på hans päls.
Men vad säger ni läsare?
Dör ni en smula när ni läser ovan och förfasas över mitt slarv eller är ni måhända lika slappa som undertecknad?
Efter många turer köpte jag idag en begagnad cykel med syfte att använda den för hundmotionering och vid premiärturen blev jag inte besviken; det gick utmärkt att cykla med Molly, både lös och i koppel.
Väldigt skönt att slippa gå i alla väder och när jag är trött så det ska nog bli bra.
Bra var det även med Vicke- han gick ett dressyrpass på grusbanan och jobbade på duktigt.
Det har varit väldigt varmt även idag- Leon låg till och med ner i hagen vilket inte hör till vanligheterna men jag förstår att hettan inbjuder till det.
Även om jag tjatar så måste jag ändå skriva att jag är så glad för det underbara sommarvädret som vi fortfarande har. Min bil brukar visa på mellan 12 och 15 grader klockan 7.30 och en del dagar har det varit så varmt att man lätt hade kunnat åka till stranden för sol och bad.
Ni som ser fram emot hösten kommer SÄKERT att få er beskärda del av regn och rusk och jag tänker lite raljerande att de som påstår att de längtar efter att få vandra bland löven säkerligen gör detta en eller ett fåtal gånger per höst.
DÅ kanske man tycker att det är mysigt men när man har hund och häst och vet hur snabbt lite regn kan göra hagarna leriga och hur motvilligt hunden går ut när regndroppar skvalar- tja då är just hösten kanske inte det jag ser fram emot mest här i livet.
Och som hund och hästägare måste man få ut djuren varje dag oavsett väder och då föredrar i alla fall jag sol och värme framför höstrusk.
Annars rullar livet på- eller rullar är kanske fel ord; skenar snarare! Dagarna bara avlöser varandra i ett huj!
Vicke tränar på som han ska, jag har inte hittat några lämpliga tävlingar att åka till men får han bara vara frisk (ja, jag också) så blir det nog en del av den varan framöver också.
Molly fortsätter att vara världens bästa hund och tja….det var väl det hela 🙂 !
Härliga långpromenader med sambo och doggy har det blivit både i lördags….
…och i söndags! Olika platser men lika mysigt!
Om bloggen
Bloggen drivs sedan flera år tillbaka och med dagliga uppdateringar där du får läsa om min vardag med djuren men också om sådant som jag tycker är bra, dåligt, galet eller som jag förundras över i både häst och hundvärlden (och ibland också i den “vanliga människovärlden”).
Du kommer förhoppningsvis att bli både road och oroad, provocerad och lära dig en massa nytt; både av mig och mina kloka läsare och du är mer än välkommen att själv lämna dina avtryck på bloggen.
Senaste kommentarer