Ibland hajar folk liksom till när jag säger att Vicke är 173 cm eftersom de tycker att det är ”stort”.

Själv tänker jag aldrig på det och brukar påpeka att han, sin storlek till trots inte är svårriden.

Men jag HAR faktiskt märkt att hans mankhöjd kan ligga honom i fatet, när det gäller en så ”enkel” sak som uppstallning.

En del stall har inte godkänd takhöjd för så stora hästar och är man noga med att följa de regler som finns så tar man inte emot hästar som inte ”håller måttet”.

Minns ett stall som jag besökte och som inte brydde sig om ovan utan påstod att hästen ”fick lära sig” att hålla huvudet/ halsen så att den inte slog i de låga takbjälkarna men det var i alla fall jag inte intresserad av och det lär inte hålla som argument vid en inspektion….

Igår, 5 minuter efter påbörjat ridpass ser jag plötsligt hur nosgrimman börjar dingla- den har enkelt uttryckt gått sönder- bara ”sådär”.

Det fanns inte mycket mer att göra än att hoppa av och konstatera att den inte gick att ta av helt utan jag fick snabbt gå tillbaka till stallet och hämta hacket i stället.

Jag HAR ett likadant träns (fast i storlek full, det jag rider med är ett cob) men eftersom jag bara använder det när jag tömkör ligger det i ett annat utrymme längre bort.

När jag hoppade upp i sadeln på nytt tänkte jag att det är tur att jag ändå har ridit på hacket en del, det blev ett helt vanligt dressyrpass trots huvudlagsbytet.

Jag hann också tänka att jag ”måste” reklamera tränset för det är i ett utmärkt skick och köptes för ett eller möjligen knappt 2 år sedan tänkte jag.

Men, som väldigt ofta kunde jag en stund senare konstatera att jag verkligen inte har någon tidsuppfattning!

Vid kontroll visade det sig att tränset är 3,5 år gammalt så det kändes inte riktigt som läge att reklamera det 🙂 .

Och detta händer alltså mig ständigt- att jag tror att något inträffade för kanske 1 år sedan medan det i själva verket hände för dubbelt så lång tid sedan, minst.

Så vill ni ha exakta tidsuppgifter: fråga aldrig mig 🙂 !

Lustigt sammanträffande; bara timmar efter att jag hade diskuterat ”egen gård eller ej” med en annan hästägare såg jag denna roliga/ sanna bild av Ponnymamman på Facebook.

Och det var precis detta som bilden illustrerar som hästägaren jag pratade med ansåg; att man lägger så mycket tid på allt möjligt när man har egen gård att man dels är helt slut och dels inte hinner rida.

Just denna hästägare valde att sälja gården, inackordera hästen dyrt men med alla faciliteter och därmed ha ork över till både ridning och ett rikt, annat fritidsliv.

Jag gissar att scenariot hade blivit detsamma om jag och Henrik hade köpt gård, såvida det inte var ett ställe i toppskick utan minsta renoveringsbehov och dylikt.

Men oaktat vilket (och ett sådant ställe skulle vi aldrig ha råd att köpa i våra trakter) så finns det så mycket som behöver ordnas med när man har eget så jag låter nog fortsatt den egna gården stanna vid en dröm.

Men vad säger ni läsare?

Har ni haft eller har ni egen gård?

Är en egen gård en dröm för er?