Jag dricker inte alkohol och äter inte sill men så länge det är plusgrader, dock UTAN regn, är det helt ok för min del.

Frusen hage är ingen hit, ej heller isgator att försöka rida på så jag är glad om jag kan slippa det.

Idag funderar jag över två typer av personer jag nyligen kommit i kontakt med; de som har en miljon järn i elden och de som verkar ha hur lätt som helst för att lära sig allt möjligt.

Ibland kan ovanstående så klart gälla en och samma person men i just detta fallet tänker jag på 2 personer som jag är full av beundran över.

Den ena har bytt karriär några gånger och förutom detta även studerat ”annat” på en väldigt avancerad nivå bara för att hen har haft vissa intressen som hen velat vidareutveckla.

Personens olika karriärer har inte det minsta med varandra att göra vilket gör min beundran för ”om-sadlingen” ännu större.

Den andra personen har också studerat på en mycket hög nivå, har ett väldigt ansvarsfullt arbete, en enorm familj, flera hästar, egen gård, tränar och tävlar massor bla bla bla.

Jag förstår knappt hur hen får tiden att räcka till allt men det går med hur bra resultat som helst.

Själv skulle jag aldrig orka sätta mig vid skolbänken igen och även om jag alltid vill göra ett perfekt jobb så är jag lika nöjd, om inte nöjdare försjunken i soffan ha ha ha. Så all cred till dessa förebilder- man klarar många gånger mer än man tror och det går också träna sin hjärna att bli mer/ lättare mottaglig för kunskap; det är jag fullständigt övertygad om.

Jag vet inte hur det är med er men både jag och Henrik får en hel del godis och choklad(kartonger) kring jul.

Det kan vara från vänner, släkt, samarbetspartners , arbetsgivare osv och det är väl inte alltid allt faller en i smaken, eller hur?

Eller så får man sådana mängder att man inte orkar/ vill glufsa i sig allt själv och då har jag ett tips:

Sätt ut en plastbytta med lock i stallet där alla kan lägga godis/ choklad som man ”vill bli av med”.

Eller ta med sig ovanstående till jobbet och gör dina arbetskamrater glada.

Jag vet ju hur glad jag själv blir om jag tex är jättehungrig i stallet och någon skulle bjuda mig på något gott och hur kvinnorna på det boende där jag jobbar uppskattar när jag tex har med mig äpplen som jag har plockat åt som.

Jag fattar så klart att alla inte har godis och dylikt att dela med sig av men om man har så kan man ju göra som ovanstående….

….ska du känna dig orolig 🙂 !

Vet inte hur ni ”är” men själv undviker jag faktiskt att prata om både min hund och framför allt häst med människor som inte själva äger dessa djur eller har något intresse av hundar/ hästar.

Dels ger det mig inget att ge annat än väldigt ytlig information om Molly eller Vicke och dels tänker jag att det säkert är väldigt ointressant för andra att höra detaljerade berättelser om tex mina träningar eller tävlingar.

Jag vet ju själv hur (o)intressant det kan vara att lyssna på andras evighetsutläggningar kring sådant som inte intresserar mig 🙂 !

Men det är så klart inte lätt att veta var man ska ”dra gränsen”, både IRL och framför allt på nätet.

Det finns ju säkert en del människor som tycker att jag skriver en massa trams/ ointressanta saker på både bloggen och Facebook tex men man kan väl alltid försvara sig med att folk då helt enkelt får låta bli att läsa eller titta på bilder/ filmer man lägger ut.

Jag vet själv personer som kan lägga upp 742 bilder eller till och med filmer (som ju kräver lite mer ”jobb”) på för mig nästan exakt samma sak och/ eller tämligen ointressanta men som sagt väljer jag ju själv om jag vill titta eller ej.

Jag tänker också ibland att en del människor kanske är rätt ensamma och inte har så mycket annat i sitt liv så interaktionen med andra, om än på nätet, ger kanske mer än vad jag anar?

Igår läste jag det igen; en person som söker en ny hovslagare eftersom hens nuvarande ”har försvunnit”.

Och ärligt talat; detta har jag stött på flera gånger på sociala medier (Facebook framför allt); att hästägare påstår att deras ordinarie hovslagare gått upp i rök eller i vart fall gjort sig oanträffbar sedan veckor tillbaka!?!?

Jag har svårt att tro att dessa hästägare liksom hittar på/ överdriver så om vi ska förutsätta att deras utsagor stämmer måste jag ju ställa mig frågan varför man gör på detta vis?

Om man av olika anledningar inte vill fortsätta att sko åt en person; är det inte lättare att bara säga detta, eller om man är konflikträdd; skicka ett kort sms?

Så länge man inte hör av sig lever ju hoppet hos hästägaren och denne ringer, sms:ar, väntar osv. Inte juste!

Någon som har en förklaring och finns det andra yrkesgruppen som försvinner på liknande vis?