Hej och välkommen! Jag heter Birgitta, är 57 år och har ridit sedan jag var 15. Jag bor med min man, vår hund Molly och min häst Frenchman på en gård vid Björnstorp i Skåne. Hos oss bor även en 18-årig varmblodstravare, ett sto jag kallar Bibbi och som agerar hagsmycke och sällskap åt Frenchie. Mitt stora intresse är dressyr och jag köpte Frenchie, 12 år i februari 2022 som min nya tävlingshäst i denna gren. På bloggen berättar jag framför allt om mitt liv med djuren. Dessutom tar jag dagligen upp olika diskussionsämnen, både kring hästar och annat och vill gärna veta vad just DU tycker.
Jag är som ni kanske vet inte speciellt flitig vid spisen och det kan ibland gå veckor innan jag nyttjar dess funktioner.
Sedan får jag ett ryck, eller ett sötsug eller så ser jag något på nätet som inspirerar mig till att laga något eller baka.
När jag väl lagar mat brukar jag göra storkok så att det blir i vart fall 6-8 portioner, då känns den nerlagda tiden på matlagning inte så ”bortslösad”.
Jag gör också alltid väldigt enkel och okomplicerad mat med få och gärna billiga ingredienser eftersom jag sällan har jättemycket varierat i kyl, frys och skafferi.
Så det som lagas av undertecknad är framför allt grytor, köttfärssås, pajer, enklare kakor (chokladbollar, sockerkakor) och liknande.
Idag undrar jag hur er relation till matlagning ser ut? Lagar ni mat mer eller mindre dagligen? Vad lagar ni då?
Nix; jag matchar mycket sällan medvetet rid/ hästutrustning och kan ibland nästan tycka att det hos andra ekipage kan bli lite för mycket av det goda om ryttarens tröja, byxor och gud vet vad mer matchar hästens schabrak, lindor osv.
Men när jag såg på fotot ovan i efterhand insåg jag att color of the day tydligen är BRUNT 🙂 .
Dock hade jag själv inga bruna kläder alls på mig ha ha!
Nina och jag delade på dagens ridpass och det är en fröjd att se henne rida Vicke.
Att hon rider nu handlar om att förbättra ”signalsystemet” som helt har kraschat på tävling och inte fungerar till 100% hemma heller nu när jag inte alls rider med spö.
Vicke är en ögontjänare av enorma mått vad gäller just piskan; jag behöver mycket sällan använda den och om jag gör det räcker det med en lätt touch för superbra effekt men det hjälper inte; han måste, måste, måste gå för enbart skänklarna om det ska fungera på tävling. Och det gör det inte alls just nu så jag har bestämt mig för att inte tävla mer förrän det känns bättre.
Pay and ride kan jag rida för att hålla igång tävlingsmomentet så att säga men i övrigt är det bara dumt att befästa ett inte alls önskvärt beteende= total ignorans av skänklarna.
Visst är det den bästa känslan när man vaknar till på natten, hyfsat pigg och tänker att det snart är dags att stiga upp men inser att det återstår flera timmar tills man behöver lämna den sköna sängvärmen?
Och den sämsta känslan när man tvärtom vaknar dödstrött och inser att det är typ 5 minuter tills klockan ringer…..
I söndags var jag och Vicke på en liten upptäcktsfärd i en av skogarna kring Ryhus och igår bestämde jag mig för att promenera delvis samma runda med Molly.
På denna stig red jag även med Vicke och klev även över dessa små hinder:
Jag tycker att Vicke är duktig på att ha koll på var han sätter fötterna:
Vi klev även över all denna ”bråte”:
Här kunde jag dock inte passera med Vicke av förklarliga skäl:
Denna färist leder in till kohagen ovanför Vickes och Baltis hagar och en bit in fanns en ganska hög kulle som jag kämpade mig upp för:
Väl på toppen kunde jag blicka ner över bland annat mina hagar och tittar man riktigt noga ser man mina hästar som små prickar.
Hur söt?
På hemväg:
Här är vi nästan hemma och går på en körbar väg som rätt så frekventerad. Det är många som promenerar, cyklar med mountainbikes, går med hundar osv och Skåneleden går också här.
Ungefär 1 km längre bort ligger The Lodge, en jättefin resort med spa, restaurang och boende i olika stugor.
Lite skämt och lite allvar men jag tycker det är så….ja…nästan komiskt att man kan få exakt lika bra resultat med rostiga pinnharvar för 150 kronor styck som med en fiiiiiin harv för 10 tusen eller mer.
Såg ett inlägg på Facebook där någon efterfrågade harvningsredskap och det var ingen måtta på tips på svindyra maskiner; fullkomligt onödigt i många fall om ni frågar mig.
Dels för att resultatet enligt mig, som ändå tycker att jag är ganska kinkig, är exakt likadant som med exempelvis en pinnharv och dels för att det inte hjälper hur fin utrustning man än har om man inte använder den tillräckligt ofta.
Jag kör hellre 10 minuter med mina pinnharvar 2 gånger i veckan och har perfekt underlag i alla fall. Men men…smaken är som baken…
Som ni ser drar jag numera harvarna med vår åkgräsklippare och på tal om den så arbetar den så klart även med gräsklippning.
Gräset växer fortfarande vilken jag är väldigt tacksam över; hur näringslöst det måhända än är så ger det bra sysselsättning under det halva dygn mina hästar tillbringar ute och än så länge utan stråfoder där.
Båda har fri tillgång på hö inne och medan Vicke äter kanske 10 kilo äter den lille kanske hälften och båda har kvar foder på morgonen och är inte smala så jag tolkar det som att de får tillräckligt i sig.
Vicke äter förvisso även havre, betfor, soja och matolja medan den lille får lite havre för syns skull och lite betfor bara för att inte känna sig helt utanför ha ha ha. Och så äter de några kilo äpplen vardera just nu.
En sak som ofta slår mig när diskussioner på nätet uppstår är hur otroligt lätt det är att det skrivna ordet misstolkas OCH att det sällan finns utrymme för nyansering.
Allt ställs till sin spets, överdrivs, det är svart eller vitt och många verkar redan ha bestämt sig och vägrar att rucka på sin åsikt ens det minsta.
De som inte håller med påstås vara avundsjuka eller ”haters” och skriver man något på någon blogg som inte passar kan man få uppmaningar i stil med ”passar det inte så sluta och läs” eller ”jag förstår inte varför du läser när du retar dig”.
I min värld behöver man tex inte tycka exakt som bloggaren i varenda fråga på jorden för att följa den och jag ”vet” att det är så med min egen blogg och har alltid varit.
Jag har i alla tider haft läsare som inte delat mina åsikter vad gäller ridning, träning, hästhållning, hagvistelse och gud vet vad mer men de har ändå varit vuxna nog att ta till sig något och förkasta en del.
Jag undrar också över klimatet i diskussionerna på nätet där jag ser 2 ytterligheter ganska ofta.
Antingen vågar folk kräka ur sig precis vad som helst, framför allt om de får vara anonyma eller så har vi den andra ytterligheten; att precis allt tolkas som kritik och att man därför måste omgärda allt med smajlisar och kramizar för att alla ska förstå att man inte menar något illa. Det är ingen måtta på lättkränktheten enligt mig eller så är jag uppvuxen i en tid/ omgivning där….om uttrycket ursäktas ”man fick tåla lite”.
Och innan ni börjar ropa ”mobbning” och dylikt så menar jag givetvis inte att man ska skriva vad som helst till folk, framför allt de man inte känner och kanske har en lite mer personlig jargong med men allt man läser behöver inte tolkas som att skribenten på något vis är ute efter en eller hatar en.
Själv har jag varken lust, energi eller ser något värde i att hata vilt främmande människor…
Och ja, jag har absolut använt en för hård ton på nätet ibland; det kan hända oss alla även om jag inte försvarar det.
Men det vore trevligt och mycket mer produktivt om vi kunde diskutera bättre på nätet; det finns såååå mycket att lära av varandra tycker jag.
Jag har i alla fall lärt mig massor av mina bloggläsare tex och inspireras ofta av saker jag ser/ läser på nätet.
När jag hoppade upp i sadeln idag var det regnigt och mulet så det var väldigt tacksamt att kunna få skydd av skogens alla träd.
Eller….så skulle det ha kunnat vara i teorin men i verkligheten fick jag tvärtom en del vattendroppar innanför jackan när jag och bergsgeten plöjde under en del väldigt lågt hängande grenar.
Planen var att utforska lite nya stigar och det gjorde vi tills jag kom ut på en större väg och frågade en förbipasserande vart den ledde och hon svarade ”Veberöd”.
Då kände jag att vi var lite väl off course och valde att rida tillbaka….annars hade vi kanske varit ute än 🙂 ?
Väl hemma fick jag borsta bort både små kvistar och något löv som fastnat i sadeln….livet på landet ni vet 🙂 !
Nu väntar middag ute med mina föräldrar och Henrik!
Ha ha ha…jag är verkligen mästare på att spara en del grejer….
Denna smörja har jag haft i säkert 10 år, troligen mycket längre.
Jag är inte mycket för att fetta in min utrustning; tycker det blir kladdigt och smuts fastnar lättare så burken har legat i någon stall-låda i evigheter.
För kanske 1 år sedan behövde Henrik något att smörja ett par läderskor med och jag gav honom då denna burk att prova.
Och härom dagen, finally…..tömdes den helt på sitt innehåll. Bra hållbarhet om inte annat 🙂 !
Om bloggen
Bloggen drivs sedan flera år tillbaka och med dagliga uppdateringar där du får läsa om min vardag med djuren men också om sådant som jag tycker är bra, dåligt, galet eller som jag förundras över i både häst och hundvärlden (och ibland också i den “vanliga människovärlden”).
Du kommer förhoppningsvis att bli både road och oroad, provocerad och lära dig en massa nytt; både av mig och mina kloka läsare och du är mer än välkommen att själv lämna dina avtryck på bloggen.
Senaste kommentarer