Efter att ha tagit del av många, många människors berättelser på nätet om hur de förbereder sig inför nyårsafton måste jag verkligen skaka helt förundrat på huvudet.

Tusentals människor får denna dag (och ibland många till i anslutning) fullständigt förstörd och måste vidta de mest märkliga arrangemang (sitta i en källare/ badrum med vettskrämt husdjur tex) för att uppskattningsvis lika många tusen människor tvunget måste smälla med nyårsraketer.

Var är logiken i att detta accepteras, år efter år?

Ingen annan dag på året är det accepterat att skrämma och förstöra för så många….

Att man måste förbereda sig för en orkan, en snöstorm eller något annat som människan inte kan kontrollera är en sak; att behöva lämna sitt hem, ta in på något hotell i obygden, köra runt i bilen, trösta gråtande barn, ge lugnande medel till hunden osv osv ….det är så obegripligt i ett civiliserat samhälle så det finns inte.

När ska det ta slut?

Som flera tidigare år tänkte jag försöka mig på en, säkert ofullständig, sammanfattning av det gångna året.

Redan när året inleddes hade Henrik och jag bestämt att vi skulle flytta till Ryhus och jag räknade bokstavligen dagarna tills de dåvarande hyresgästerna skulle flytta ut.

I början av mars påbörjade jag ivrigt iordningställandet av stallet:

När föregående hyresgäster hade plockat ur de 3 boxarna som de ägde återstod ett tomt och smutsigt skal, några trasiga fönsterrutor och massa ogräs runt stallet och allt detta började jag bearbeta.

Medan jag skurade, tvättade och målade byggde Henrik boxarna, allt efter våra egna huvud och med en del tips från en Facebooksida som heter ”Bygga och renovera stall”.

Med tanke på att vi aldrig gjort något liknande förut blev slutresultatet otroligt bra; det tycker jag fortfarande så här mer än ett halvår senare och det finns faktiskt inget jag tänker att vi borde ha gjort annorlunda.

Jag kan verkligen rekommendera de med liten plånbok att bygga själv; det blir otroligt mycket billigare än att beställa färdiga boxar och dessutom kan man få exakt de mått man själv vill ha och slipper dessutom diverse leveransstrul som jag läst att många som beställer ”färdigt” drabbas av.

Och jag hade verkligen inte haft tid att vänta på några förseningar; tvärtom!

Jag ville flytta in nu, genast, meddetsamma och det som delvis hetsade mig lite var att jag dels ville att Vicke skulle få njuta av det första försommargräset i stället för att stå i en grushage i dåvarande stall dels det faktum att jag redan i mars hade hittat världens bästa B vars ägare väldigt generöst lovade att behålla hemma tills stallet var färdigt. Men så klart kunde hon ju inte vänta hur länge som helst på att sälja hästen och jag är så otroligt glad att jag fick förtroendet att köpa honom under dessa lite speciella premisser.

Medan Henrik och jag jobbade i stallet på vår fritid (det blev många tröttsamma vändor från Staffanstorp till Ryhus) genomgick boningshuset en enorm renovering där alla rum målades, alla trägolv slipades, några fönster och en av ytterdörrarna byttes och tja…en hel del annat blev gjort.

Hela husrenoveringen genomfördes av hantverkare och bekostades av vår hyresvärd medan jag har betalat för allt som vi har byggt till hästarna.

Förutom boxar var vi också tvungna att bygga hagar och med en enorm tillgång på mark var det ”bara” min plånbok som avgjorde storleken på dessa. Även här är jag nöjd med hur jag tänkte och hur det blev och vill jag göra fler hagar i framtiden så finns det som sagt mer mark att tillgå.

Den 18 maj kunde jag äntligen flytta in hästarna i stallet och vi flyttade själva in i huset.

Jag har sedan dess (i augusti) lagt in ”nytt” (läs: Granelundshallens gamla) underlag i ridhuset:

Vi har också målat ett stort förråd på tomten…..

….och gjort massor av andra saker som skulle ta timmar att skriva om 🙂 !

Summa summarum känns det som att jag nu bor så nära paradiset jag lär kunna komma med mina förutsättningar och jag är oerhört lycklig över denna möjlighet.

Mindre lycklig har jag varit över andra saker under året; framför allt sådant som påverkats av Corona-situationen.

Vi var tvugna att ställa in en bokad Londonresa i april och av våra sedvanliga sommar och vinterresor blev det ”så klart” inget.

Att tävla har ändå gått förvånansvärt bra nästan hela året; det har funnits helt ok tillfällen för mig att åka iväg och rida lämpliga klasser och dessutom har det funnits minst lika många pay and ride som jag har passat på att utnyttja.

När jag skriver ”att tävla har ändå gått förvånansvärt bra” menar jag tyvärr bara själva logistiken; resultaten har inte blivit de jag önskat.

Det enda av årets mål som jag uppnådde var att rida på över 60% i MSV A men känslan var inte speciellt bra och i vissa andra klasser under året var den ännu sämre.

Jag ”skyller” ovan på en ryttare som för mycket ridit med spö på träning och en häst som är en otrolig ögontjänare; han vet exakt när jag har spö eller ej även fast jag mycket sällan ens behöver peta till honom med det.

Denna kombination har resulterat i en seghet inne på banan som inte duger om man vill prestera bra på medelsvår nivå- så kan man väl kortfattat sammanfatta läget.

Sedan några månader tillbaka rider jag utan spö på träning och försöker att ”lära om” sådant som befästs hos oss båda och det känns som att det går åt rätt håll.

Jag är mycket nöjd med den hjälp jag får från Nina och så tacksam över att jag hittills haft turen att ha en frisk häst.

Och vad gäller ”frisk” så gäller samma sak med både mig, Henrik, Molly och B och det är är ärligt talat det viktigaste.

Det må vara trist att inte ha kunnat resa eller att rosetter uteblivit när jag tävlat men det är faktiskt absoluta i-landsproblem om man ser till hur hårt många andra drabbats av allt möjligt detta mycket märkliga år.

Härom dagen gjorde jag något jag inte gjort på flera år; jag gick in på en bank.

Mitt syfte var att sätta in lite pengar som jag inte ville ha liggande hemma och naiv som jag uppenbarligen var trodde jag att man kunde göra detta på en bank; det är jag uppväxt med i alla fall.

Men se det gick icke- pengar kan man bara sätta in i insättningsautomater numera- välkommen till nutiden Birgitta!

Och det vore väl gott och väl med dessa automater om de fanns lite varstans men bor man ute i ödemarken som jag; då räcker det inte att köra till närmaste samhälle (Genarp eller Veberöd i mitt fall) utan man måste bege sig ytterligare någon mil för att få sätta in sina egna pengar på sitt eget konto!

Ja jisses….jag gav upp detta projekt kan jag säga. Det handlade inte om några större summor men hela grejer får mig att undra om vanliga människor ens besöker banker numera och vad man har där att göra så att säga?