Hej och välkommen! Jag heter Birgitta, är 58 år och har ridit sedan jag var 15. Jag bor med min man, vår hund Molly och min häst Frenchman på en gård vid Björnstorp i Skåne. Hos oss bor även en 18-årig varmblodstravare, ett sto jag kallar Bibbi och som agerar hagsmycke och sällskap åt Frenchie. Mitt stora intresse är dressyr och jag köpte Frenchie, 12 år i februari 2022 som min nya tävlingshäst i denna gren. På bloggen berättar jag framför allt om mitt liv med djuren. Dessutom tar jag dagligen upp olika diskussionsämnen, både kring hästar och annat och vill gärna veta vad just DU tycker.
Idag har det regnat, regnat ytterligare lite och därefter ännu mer…typ.
Jag tröstar mig med att det hittills ändå kommit avsevärt mindre regn än vad jag hade förväntat mig, vis av de senaste höstarna och vintrarna- det kunde lika gärna ha varit sådant väder som idag nästan dagligen från september/ oktober.
Men jag ropar inte hej så klart. Vintern kan bli väldigt lång om det vill sig illa.
Som ni säkert kan gissa red jag i ridhuset idag; både pga vädret och eftersom jag gärna tränar på egen hand dagen efter en Nina-träning.
Bjuder på en för B karakteristisk bild; ungefär så brukar det bli när jag försöker att ta ett kort på honom.
Lika egen som han ibland är och bara ger sig av när man vill borsta honom i hagen tex lika ”på” kan han vara när man vill ta ett kort 🙂 🙂 🙂 !
På tal om gårdagens inlägg om stråfoderutfodring i hagen och det svinn som kan uppstå när hästar trampar ner maten eller den av andra anledningar blir förstörd/ anses oätlig av kräsna hästar gjorde jag en liten överslagsräkning igår.
Om man ponerar att en häst trampar ner/ ”förstör” 2 kilo ensilage om dagen, och detta skulle tex Vicke lätt kunna göra om man ställde ut en bal på flera hundra kilo i hagen och om man också räknar att ensilaget kostar 2:50 kilot är man uppe i en dagskostnad för svinn på 5 kronor om dagen.
På ett år blir summan 5*365= 1825 kronor för en enda häst och jag tycker inte att det är ovanligt att man ser x hästar som står och äter ur en storbal medan de trampar omkring i hur mycket utdraget foder som helst.
Oaktat om man tycker att detta är högt eller lågt räknat, om man tar i beaktande att hästen/ hästarna kanske bara äter gräs x månader om året osv vill jag hävda att det kan bli en inte oansenlig summa pengar som man bokstavligen slänger.
Och medan vissa hästägare verkar väldigt sparsamma med allt möjligt annat så kanske de inte tänker på vilka summor som så att säga hamnar i soporna utan att passera hästens mage?
Jag började morgonen med att åter vittja en av mina två musfällor i stallet och kunde konstatera att dessa är väldigt effektiva om man sätter fast betet ordentligt. Och man behöver inte göra sig till och använda ost tex (så som man alltid ser i tecknade filmer) utan det går bra med en väldigt liten bit bröd tex. Men tricket är att verkligen trycka fast betet så att musen inte lätt kan komma åt det innan fällan smäller igen.
Ja, detta är inget jobb för blödiga, det är en sak som är säker för även om mössen sällan är just blodiga så ser det ju inte precis trevligt ut med en söt liten mus som har stryps till döds.
Tänkte visa er en tom fälla vid tillfälle så att ni kan se vilken sort jag rekommenderar men idag får ni i stället titta på bilden ovan som jag tyckte var jätterolig.
Jag vill inte påstå att den heeeelt återger mina tankar om mig själv som ryttare men liiite kul var den allt.
Och absolut märker jag skillnad på när Nina rider mot när jag själv sitter i sadeln och det är ju också därför hon rider en stund varje pass, så även idag.
Nu fokuserar vi på att Vicke ska ”hoppa in under sig som en hare med bakbenen” i den samlade galoppen; det är den energin som behövs i piruetterna tex.
De flesta (?) som ger fri tillgång på stråfoder utomhus verkar ha någon form av balkupa/ annan anordning där de kan lägga ut en hel bal eller så kör de helt enkelt ut balen och ställer den i hagen ”rakt upp och ner”.
Jag har valt att inte göra så; av flera anledningar.
Dels skulle de bli fysiskt svårt att köra ut mina fyrkantsbalar till hagarna; även om de ”bara” väger runt 150 kilo styck så är det för tungt för en person att manövrera och jag har inte heller något smart redskap som skulle underlätta transporteringen.
Om jag var tvungen skulle jag antingen kunna be Henrik att hjälpa mig att baxa in en bal i transporten och därefter köra in denna i hagen eller så skulle vi, om det inte var för lerigt i marken kunna sätta balen på en säckakärra och kämpa oss in i hagen på det viset.
Fast det är ju främst på hösten och vintern hästarna behöver ensilage i hagen och då är marken mer eller mindre lerig för det mesta så det sista alternativet hade nog inte gått att genomföra särskilt ofta utan att antingen knäcka kärran eller våra ryggar?
Men den huvudsakliga anledningen till att jag inte ställer ut balar i hagen stavas Vicke, aka foderslösare och foderkastare av stora mått.
Jag känner detta djur väl efter mer än 7 års kamperande ihop och har genom åren krattat upp flera hundra kilo stråfoder från hans olika hagar, med större eller mindre möda.
Och ni som själva har gjort samma saker vet hur lätt (NOT) det är att få loss fastfruset ensilage från marken eller att gräva upp det ut ler-jord där det har trampats ner omsorgsfullt med över 600 kilos kraft.
En del hästar är ju trots allt väldigt ”försiktiga” när de äter och därtill ”gamiga” så de äter upp vartenda ätbart strå- Vicke är varken det ena eller det andra!
Hade jag ställt ut en ensilagebal i hans hage kan jag garantera att hälften hade trampats ner och gjort hagen till en soptipp allt medan det bortskämda djuret förväntade sig nytt, fräscht foder att fortsätta att kasta omkring. Been there, done that!
Den lille skulle troligen sköta sig bättre men han skulle å andra sidan behöva rätt många dagar på sig att förbruka 150 kilo foder och med all rätt men då finns ju risken att detta i stället hade hunnit bli dåligt.
Så för mig är det enklast och icke att förglömma billigast och mest hygieniskt att fylla på hästarnas däck varje dag; det tar verkligen inte många minuter och spillet minimeras.
Dessutom är detta ett bra sätt att hålla koll på hur mycket hästarna de facto äter och så att säga analysera resultatet.
Äter de mycket/ lite för att det finns gräs i hagen, har gräset börjat sina, är det risk för kolik (om det lämnas massa foder) osv.
Ställer man ut en enorm bal kan det vara svårt att dagligen veta hur mycket som har gått åt och sådant vill jag ändå gärna veta om det går, precis som när man ger vatten ur en hink vs vattenkopp.
Idag har det varit en hel del djuraktiviteter på Ryhus.
Som kanske framgår av bilderna ovan (svårt att fotografera sig själv ha ha) så följde make och doggy med mig och Vickster ut i skogen för en timmes promenad.
På eftermiddagen var mitt ridhus uthyrt till 2 kvinnor som äger whippets och greyhounds och det var härligt att se vilka krafter och fart dessa snabbspringare besitter.
Det var nästan omöjligt att hinna filma eller ta kort men det är väl ett bra bevis på hundarnas glädje tänker jag.
Molly fick faktiskt också vara med på ett hörn och hittade en ny kompis som hon utförde synkroniserad svansviftning med 🙂 .
Jättekul för min försiktiga lilla ensamvarg att någon gång träffa likasinnade och hon såg ut att ha kul!
En person hittade mig via bloggen och eftersom hon dessutom visade sig ha sina hästar 5 minuters körning härifrån kunde jag ställa upp och hjälpa henne med att lasta hennes ena häst som plötsligt blivit ”besvärlig”.
Det är alltid lite nervöst när jag åtar mig sådana här projekt för det är klart att jag vill lyckas men som jag också skrev i ett annat inlägg härom dagen så riskerar jag numera definitivt inte livet för någon annans häst.
Long story något kortare så var planen att antingen lastträna igår och idag, eller om det gick; att köra den svåra hästen tillsammans med en extremt lättlastad till Småland.
Den lättlastade hästen var verkligen just detta; otroligt snäll och gick typ in i transporten av sig själv och klarade dessutom av att stå där och äta helt obekymrat under de kanske 30 minuterna som vi höll på med det andra djuret. All cred till denna snälla varelse!
Problematiken med den besvärliga hästen var dels att den ibland gick hur lätt som helst in i transporten och ibland stod och tjurade världsfrånvänt bakom lastluckan samt att den kastade sig vettlös bakåt om den väl var inne och man försökte stänga bakom den.
Jag ville gärna att hästarna skulle komma iväg redan igår så med den lilla och från min sida självvalda ”tidspressen” som plan A valde jag en snäll uttröttningsmetod som går ut på att ungefär tjata så mycket på hästen att den till slut lyder bara för att slippa ens besvärliga krav.
Varje gång hästen tjurade ihop bakom transporten longerade jag den några varv på gräset bredvid och gjorde sedan ett nytt lastningsförsök.
Eftersom hästen i grunden varit lättlastad tidigare gick det ganska snabbt att få den att gå in men sedan ville den ju inte stanna i transporten.
Då fortsatte jag mitt tjat genom att, innan hästen själv hann börja tänka bakåt, backa ut den.
Och så höll jag på kanske 10 gånger eller nåt.
In i transporten och snabbt ut igen. In och ut…på mitt kommando.
När detta gick bra började ägaren att ”vifta” lite med dörren bakom hästen utan att stänga den och när även detta gick bra utan att hästen kastade sig bakåt så stängdes dörren och hästarna kunde åka iväg.
Jag var mycket nöjd efteråt för med den här typen av envisa men orädda hästar kan man få hålla på ”hur länge som helst” och hade det inte varit planerat en resa hade jag föreslagit minst en session till och utan att stänga bakom hästen igår. Det hade jag väntat med till gång 2.
Jag har skrivit det förr och skriver det igen; när man lastar måste man utstråla ”jag har absolut heeeela dagen på mig” och också kunna backa upp det vid behov. Att ha tidspress är totalt förkastligt även om jag inte heller tror på att lasta i mer än….säg 2 timmar.
Lyckas man inte på så lång tid måste man byta metod eller anlita någon annan för 2 timmar är en väldigt lång tid och det man inte får igenom under en så lång tidsrymd tror jag personligen inte man får igenom alls, inte den dagen i alla fall. Eller…det får man kanske men det är inte mitt sätt att jobba.
Hur som helst; jag har fått rapport om att hästarna nådde sin destination utan problem och det var det viktigaste igår.
Nu har jag inte bara min egen-nersågade minijulgran framför stallet utan även detta vackra träd; en gåva från Henriks arbetsplats som ju bland annat bedriver storskaligt skogsbruk.
Vi fick även denna fina krans:
Efter dagens ridpass tog jag farväl av detta schabrak som hängt med i flera år men nu var helt tunnslitet på undersidan vid bakvalvet:
Det är ett Mias-schabrak som jag köpte begagnat av Matilda Holmström, en tidigare hästbloggare med hästen Wanda om någon kommer ihåg henne?
Jag tycker att kvalitets-schabrak håller hur länge som helst så det är ännu en anledning till att inte köpa trettioelva stycken; då lär man ha dom en livstid eller nåt 🙂 !
Om bloggen
Bloggen drivs sedan flera år tillbaka och med dagliga uppdateringar där du får läsa om min vardag med djuren men också om sådant som jag tycker är bra, dåligt, galet eller som jag förundras över i både häst och hundvärlden (och ibland också i den “vanliga människovärlden”).
Du kommer förhoppningsvis att bli både road och oroad, provocerad och lära dig en massa nytt; både av mig och mina kloka läsare och du är mer än välkommen att själv lämna dina avtryck på bloggen.
Senaste kommentarer