Rubriken får ni ta med en nypa salt men lite sanning ligger det allt i den, det erkänner jag.

Som jag sa till Nina när jag kom för att träna med Frenchie i måndags så är jag såååå glad att jag snabbt insåg, om jag ens hade haft några tvivel innerst inne, att jag inte skulle köpa en unghäst utan en som var minst 6.

Och visst provred jag någon yngre men vågade ärligt talat knappt galoppera på dom 🙂 🙂 🙂 !

Jag HAR alltid varit en ridmässigt försiktig ryttare som liksom aldrig sett tjusningen med barbackaritter, vilda galopper och har aldrig skrattat om en häst brallat iväg och har ju också anpassat mina köp därefter.

Jag kan förstå om en del tycker att jag gjort vissa ”dumdristiga” saker genom åren; sådant de själva aldrig skulle våga/ vilja göra med sina hästar men då har jag känt mig väldigt säker på just min häst, inte bara Vickster utan även hans föregångare.

Och nu när jag lär känna Frenchie blir det så tydligt att jag absolut inte har blivit modigare med åren utan att min stallsituation på Ryhus tvärtom har gjort mig ännu mer försiktig.

Jag är till 99% ensam här och har ingen som kan hjälpa mig att lasta tex eller som skulle hitta mig om jag ramlade av i ridhuset.

Att tex ramla av kan man förvisso göra på precis varenda häst i hela världen men nog ökar sannolikheten rätt markant om man jämför en unghäst med en ringräv, det hävdar jag bestämt.

Och jag har läst om för många ”rädda kärringar”…ursäkta….genom åren för att vilja hamna där själv permanent. Att jag så här i början är lite nervös för vissa moment tycker jag är både naturligt och hanterbart men det får inte cementeras.

Mitt mantra har alltid varit att det ska vara roligt att rida och hur kul är det om man ofta har en klump i magen, är livrädd för vad hästen ska hitta på och nästan letar svepskäl för att slippa rida? Jag har sett och hört om dessa situationer hos fler ryttare än jag kan räkna och det har oftast varit just kvinnor i min egen ålder; mycket sällan män och/ eller personer under 30 i alla fall. Därmed inte sagt att det inte finns så klart.

Jag har även upplevt och läst om många ryttare som enligt mitt förmenande hade haft det hundra gånger lättare och roligare med en mer …tja…åldersadekvat häst, läs: äldre och utbildad.

Det finns ibland en övertro till både den egna förmågan/ skickligheten och till tjusningen med en unghäst som man ”får forma till sin egen stjärna” för tyvärr blir det inte alltid så att man får den häst man hoppats på (been there done that).

Inte bara för att en unghäst är ett oskrivet blad och kan utvecklas åt vitt skilda håll utan just för att man inte är ryttare nog att reda ut allt vad det innebär att utbilda en häst.

Jag har ju själv haft flera unghästar som under de första åren hos mig mest gett mig fantastisk glädje, tränings och tävlingsframgångar bla bla bla men jag vill nu, när jag tittar tillbaka ändå hävda att jag kunde ha haft det ännu, på olika vis ”bättre” om jag hade köpt äldre hästar.

Detta är vad jag har gjort idag och även om Frenchie utifrån min initial-kravlista är på tok för gammal är jag idag sååå glad att jag valde honom.

Jag har hans fd ägares ord ringande i mina öron; ”he will never throw you off” och hoppas verkligen att de stämmer!

Vad gäller bilden finns det inte på min världskarta att jag i detta nu skulle rida ut Frenchie på ett ponnyhack 🙂 , jag ryser vid blotta tanken!

Med tanke på att jag inte ens haft Frenchie hemma en vecka kan jag förstå om en del undrar varför jag redan har ”utsatt” honom för så mycket nytt i stället för att ge honom tid att landa.

Jag vill gärna förklara detta även om jag så klart inte måste för jag skulle själv inte generellt rekommendera någon med en ny häst att göra som jag gjort. Men ibland måste man göra avsteg från det man tror på fungerar bäst för de flesta.

Vad gäller att jag åkte till sadelutprovaren så snabbt handlade detta om att jag ville förvissa mig om att den sadel (min) jag ville använda passade.

Att inleda mitt och Frenchies ”samarbete” med att rida i en sadel som riskerar att skada hans rygg tror jag hade kunnat bli en rejält dålig start, inte bara fysiskt utan faktiskt också psykiskt. Känner man obehag av utrustningen vill man högst troligt inte prestera sitt yttersta.

Att jag därefter red ut så snabbt handlade om att jag ville utnyttja den hjälpen jag kunde få av min vän just den dagen. Jobbar man heltid är det inte bara att kvista hit och rida på vardagarna.

Och utan ”draghjälp” hade jag absolut varken vågat eller velat rida ut samtidigt som jag inte heller vill snurra runt i mitt mini-ridhus för många dagar i veckan.

Att jag tränade för Nina redan igår beror på att jag vill ”börja rätt” med min nya häst och min tränares ögon är en enorm hjälp, framför allt eftersom jag inte har några speglar i mitt eget ridhus.

Sedan ska man ha i åtanke att Frenchie är 10 år och i full tävlingskondition samt van att åka till olika platser så det är ju en enorm skillnad mot om han hade varit en helt rå unghäst tex.

Med detta sagt tror jag inte på att låta hästen landa genom endast vila/ promenader/ longering för länge heller.

En del hästar är osäkra och försiktiga initialt men kan visa helt andra sidor när de ”blir varma i kläderna” och har man då inte suttit alls på dom de första veckorna kan det komma tråkiga överraskningar.

Sedan får man så klart göra som man tycker passar bäst men jag tror inte på ovan metod utan vill gärna ”utnyttja” hästens sökande efter trygghet hos ryttaren medan den fortfarande är lite osäker. Detta är kanske olika från häst till häst också men jag har alltid ridit mina hästar (även unghästar) efter max 1-2 dagar när de kommit till mig och det alltid fungerat utmärkt.