Uteritt i skogen med Frenchie idag och som så ofta tänkte jag att han är den av mina hästar som generellt ger bäst känsla just när man rider ut.
Och då har alla föregångare (utom Kreon) verkligen varit jättesnälla, stabila och ”gått fint” oavsett miljö.
Men Frenchie slår dom alla på fingrarna i känslan när man galopperar samlat, gör byten eller whatever och han får den där extra bjudningen och viljan som tyvärr brister i ridhuset.
Nu har jag ju fantastiska uterittsmöjligheter hemma så jag behöver verkligen inte köra iväg som jag gjorde ibland med de andra hästarna för att slippa tex nöta på tråkiga grusvägar eller för att möta upp med någon ryttarkompis för en kul gemensam ritt för DET känner jag däremot att jag inte kan (läs: vågar) göra med Frenchie.
För många år sedan, när jag ägde Décima myntade jag begreppet ”handväska” och menade med det ordet att det är en häst som man likt en handväska nästan kan ta under armen och bege sig var som helst.
Och så har mina tidigare hästar varit men så skulle jag aldrig våga göra med Frenchie.
Han är så reaktiv och kan både glo rejält på saker och vägra gå förbi dom så jag skulle aldrig våga åka iväg med honom till en främmande plats ENSAM och knappt ens med ett väldig pålitligt sällskap någonstans där vi var mycket säkra på att miljön inte skulle bjuda på något som kan skrämma hästar rejält (och hur kan man egentligen veta det om någon miljö….).
Så jag får ”nöja mig” med den ofta underbara känslan i hemmaskogen och strunta i att Frenchie inte är någon handväska ha ha.
Bjuder på en gräslig bild som inte bara illustrerar hur jag inte gör mig bra på foto utan även hur icke-matchande jag ser ut när jag rider för mig själv. Och då ser man ändå inte gummistövlarna, termobrallorna och Frenchies vinröda schabrak som skär sig kopiöst mot det neongula ländtäcket *ASG*!
Senaste kommentarer