I förra veckan fick jag verkligen vatten på min kvarn vad gäller det jag ofta tjatar om- vikten av den individuella bedömningen vad gäller skötsel och handhavande av hästar.

Om jag jämför mig med många andra hästägare inser jag att jag på vissa punkter är mer ”sjåpig” och det gäller framförallt det här med hagvistelsen.

Jag tar snabbare in mina hästar vid dåligt väder, jag täcker framför allt Frenchie (och tidigare Vicke) mer och snabbare än vad många andra gör och har i största allmänhet mer ”bry” med mina hästars utevistelse om vädret är skiftande eller direkt dåligt.

Medan en hel del släpper ut och tar in sina hästar på ungefär samma tider och oaktat väder året runt så har jag helt andra rutiner och jag bevakar vädret som en hök och anpassar varje dags hagvistelse utifrån detta.

Ibland tänker jag att jag måste sluta att vara så försiktig, att hästar tål mer än vad jag tror osv och så kanske jag vågar ha hästarna ute vid lite sämre väder, lite fler timmar än jag tänkt osv.

Men i förra veckan fick jag mig verkligen en tankeställare.

Frenchies fd ägare sa till mig när jag köpte honom att han är frusen men vi gick inte närmare in på exakt vad hon menade med detta eller hur hon hade kommit fram till det och jag har hela tiden tänkt att hon har klemat bort honom ÄNNU mer än vad jag har gjort med mina tidigare hästar för han var verkligen hennes bebis.

Jag har trots det varit noga med att hålla honom täckad och varm men han har ju fått vara ute i både regn, stormar och när det har snöat.

I förra veckan regnade det väldigt mycket på morgonen och det hade snöat dessförinnan.

Jag släppte ut hästarna och Frenchie verkade inte brydd över regnet.

Han stod och åt sin mat som han brukar och allting var egentligen som det brukar tills jag tog in honom för att rida efter ca 2 timmar.

Han hade alltså stått ute i 2 timmar, inte en hel dag, i ösregn och när jag ställde upp honom på stallgången skakade hela hästen.

Jag tog av båda täckena och konstaterade att hästen var varm och snustorr, han hade dessutom även ett halstäcke på sig.

Men han skakade och var uppdragen som en vinthund över buken- ingen rolig syn.

Skakningarna upphörde mycket snabbt, han var fullkomligt normal att rida och allting därefter var som det brukar men jag hann ändå bli orolig.

Uppenbarligen frös hästen och jag är sååå glad att det slumpade sig att jag skulle rida just då.

Hade han tex haft en vilodag hade jag absolut låtit honom gå kvar ute ytterligare x tid och hur bra hade det varit?

Att stå och spänna sig, kanske börja springa i en lerig hage; är det bättre än att stå stilla i boxen?

Tja…för vissa hästar är det kanske det, inte vet jag men för min guldklimp NEJ!

Frenchie är i perioder redan på gränsen till att vara aningens för tunn trots fri tillgång på stråfoder, han har haft magsår för flera år sedan och jag vill verkligen inte trigga igång något som påverkar hans hull och muskler negativt. 

Andra kanske inte bryr sig om deras häst springer i hagen eller står och spänner sig men för mig är det det sista jag vill se i hagen och då väljer jag hellre boxen om jag är tveksam.

Så i fortsättningen ska jag lyssna ännu mer på just min häst och inte vad forskning och ”alla andra” säger/ tycker och inse att jag har en lite känslig häst som får hanteras därefter.

Kan som en parentes nämna att den lille var ute ytterligare en timme i hällande ösregn (medan jag red) och han skakade inte det minsta fast han bara hade ett tunt regntäcke och inget halstäcke men han är också mer robust och inte så bortklemad ❤️.

En mångårig läsare tyckte att jag skulle skriva ett inlägg om tv-serien ”Nattryttarna”.

Jag har inte själv sett den men läst en hel del om den och vet också att det getts ut böcker om familjen som filmen handlar om.

I korthet styr mannen/ maken/ pappan i familjen med bokstavlig järnhand och filmen handlar om hur detta har påverkat inte bara hans egna sambo och barn utan även andra kvinnor som befann sig på hästgården som han ägde och drev (han är numera död).

Jag ordar inte mer om själva filmen eftersom jag som sagt inte har sett den men däremot kan jag bekräfta att det som mannen utsatte sin kvinnliga omgivning för verkligen är så som man läser om ibland; det förekommer ”överallt”, i alla samhällsklasser, yrken, nationaliteter och där man ibland minst anar det.

Som en del av er vet arbetar jag sedan mer än 7 år tillbaka på ett skyddat boende för kvinnor som utsatts för våld i just nära relationer (till 98% av partner, mycket sällan av ett vuxet barn) och om jag inte visste/ trodde det innan dess så har min arbetsplats bekräftat ovan.

Jag tror att lekmän ibland tror att en person som utövar våld (framför allt fysiskt men även psykiskt) ”är” på ett visst sätt liksom man kan ha föreställningen att en narkoman är en hemlös person som ligger i trappuppgångar med en kanyl i armen men så är det verkligen inte.

De män som jag har fått kännedom om i mitt arbete har kommit från jordens alla hörn, varit i alla åldrar (en hel del 70-80 åringar) och har haft alla möjliga yrken. Och har ibland av omgivningen uppfattats som mycket trevliga och charmerande men utövat våld mot både partner och barn, ibland i flera år.

Så nej; lika lite som man kan veta om någon har tex missbruksproblem eller psykiska problem så kan man veta om någon är en våldsverkare bara genom att man tror att man känner personen. Tyvärr.

För att knyta an till tidigare inlägg om hur man kan söka information om en häst man vill köpa och inlägget om att köpa av hästhandlare igår vill jag idag nämna en särskilt punkt som jag har berört tidigare; kontakten med tidigare ägare.

Jag tipsade ju om att man kan försöka spåra tidigare ägare om den nuvarande bara har haft hästen en kort tid medan den föregående har haft hästen i flera/ många år och vill berätta följande för er som tvivlar på det vettiga i att göra detta:

Jag känner till ett fall där en tidigare ägare av en häst nyligen blivit kontaktad av sammanlagt 6 (SEX) olika spekulanter som velat ha kompletterande information om hästen som bara ägts av nuvarande ägare en kort tid.

Hästen säljs som en ”helt normal häst” , inga defekter, olater eller annat skumt anges i annonsen som skulle indikera att det är något lurt och ändå har alltså 6 olika personer, oberoende av varandra, tagit sig tiden att söka upp en tidigare ägare och ställa frågor.

Med andra ord är det inget konstigt om man skulle göra det; huruvida man får någon respons finns det däremot så klart inga galanterier för.

En del vill kanske inte blanda sig eller så kan det vara känsligt att påminnas om sin tidigare häst av olika anledningar.

Avslutningsvis kan jag som en parentes berätta att jag redan på den tiden jag sålde Décima (dvs för ca 15 år sedan) blev uppringd av en vilt främmande människa eftersom personen jag hade sålt henne till (i tron att det skulle vara ett livslångt hem men det är en annan historia….) ville sälja henne efter att inte ens ha ägt henne i 1 år.