Inlägg av

Skrivet

Är skånska hästar ovanligt klena?

Jag, och många med mig har sedan länge konstaterat att skåningar är ett ”lustigt” folk vad gäller vinter och snö som tycks överraska dom lika mycket varje år.
Ja, tänk att det kan snöa och tänk att vägarna då kan bli hala och inte lika lättframkomliga! Otroligt va´?!?!?

Varje gång detta händer är det mycket vanligt att

1. Skåningen kör så vårdslöst ”för han/ hon har ju vinterdäck” att han/ hon drattar i diket.

2. Skåningen vägrar att sätta på vinterdäck för ”bara några dagars vinter” och därför
a) drattar i diket
b) kör i 20 kilomter i timmen och skapar ändlösa köer med vansinnesomkörningar till följd.

Typ….

Lika handfallen som skåningen i allmänhet tycks vara inför hur man handskas med vinter och snö lika ovana är många skånska hästägare vad gäller hästens handhavande under denna årstid.

I Skåne börjar man rida med ländtäcke långt innan temperaturen nått ”nollan” och att rida med detta tygstycke i ”full karriär” (dvs även efter framskrittning) i ridhuset är heller inget ovanligt.

Vintertäcket (det man har inne i stallet) tas inte av förrän det är typ 15 grader varmt utomhus (läs: näst intill sommar) och då med stor tvekan.

Kommer ihåg en händelse för några år sedan då en annan hästägare, med över 30 års erfarenhet, tyckte synd om min ”fina tävlingshäst” då hon stod utan täcke i stallet (alla andra var täckade) när det var plus 12 grader ute, sol och vindstilla. Suck….

Vid minsta minusgrad sätter man gärna på 2 täcken ovanpå varandra, inte bara i hagen utan även i det uppvärmda stallet.

Minns att några på ridskolan till och med hade TRE täcken på hästarna vintertid, detta i ett stall med hermetiskt tillslutna fönster och nästan alltid stängda dörrar på vintern (läs: mycket varmt stall för att vara vintertid). Nu var detta i och för sig typ 20 år sedan men vi hade inte kallare vintrar då heller…(möjligen täcken av sämre kvalitet…)

Man kan ju fråga sig hur dessa täckesinvirade skånska hästar hade överlevt en vinter i Norrland, särskilt om de hade tvingats vara ute längre än de 2-3 timmar de är vana vid hemifrån för längre tid än så är hästarna sällan ute på ”min” gamla ridskola.

Själv är jag glad så länge min häst kan slippa täcken även om jag också använder dom flera månader om året.

Just nu står även Archie med 2 täcken på sig, dock bara utomhus. Dels har han sitt inne-vintertäcke på sig och dels har han ett regntäcke utanpå detta, mest för att jag ska vara säker på att innetäcket inte blir genomvått vid eventuell nederbörd. För mig är detta mer praktiskt än att byta mellan 2 olika vintertäcken men det är ju en smaksak vilket man tycker är enklast att hantera.

Och vad gäller broddar så har jag en fråga till alla er som inte bor i Skåne:

Tar ni av broddarna efter varje ritt?

Nä…tänkte väl det!

Vem skulle orka hålla på med detta i och ur-skruvande dag ut och dag in i flera månader?

På min gamla ridskola var/är broddar vintertid ett näst intill okänt fenomen och jag har upplevt många vintrar med regelrätt isgata ner till hagarna (ett par hundra meter bort från stallet) och lika isigt underlag I hagarna utan att en enda häst varit broddad. Ingen har heller broddat vid uteridning och då jag och en hästägare till (Birks ägare) började använda fasta broddar (sådana som inte går att skruva ur) var det många som dels inte förstod VARFÖR vi hade det och dels sa att de aldrig skulle VÅGA låta sina hästar stå broddade dygnet runt.

I mitt nya stall vet man väl vad broddar är och här skruvas det i och ur ständigt. Man skruvar i broddarna när man ska rida ut och skruvar ur dom när man är hemma i stallet igen.

”Lustigt” nog har man hästen obroddad i hagen (trots att 90% av hästarna går ensamma (= ingen risk för sparkskador precis) trots att i alla fall jag, och andra med mig, anser att skaderisken för en häst är mycket större när ingen sitter på och ”kontrollerar” den och då den kan springa runt i frihet och halka, snubbla, osv.

Min uppfattning grundad på ovanstående iattagelser under mer än 20 års tid är att skånska hästar ÄR ovanligt klena eftersom de

1. Måste kläs i så otroligt mycket tyg för att hålla värmen vintertid
2. Inte kan stå med broddar i stallet/ hagen för då riskerar de att skada sig allvarligt

Eller kan det vara så att det är hästarnas ägare som klemar bort dom mer än nödvändigt? Och gäller det bara skånska hästar eller förekommer sådant här daltande även i andra delar av Sverige?

VAD TROR NI OCH VAD ÄR ERA ERFARENHETER?

Skrivet

Hejdå hatten- det var ju katten…..

….också att man går in och ändrar i dressyr-TR ”hur som helst”.
Många har nog sett fram emot att få klä på sig den stiliga hatten i stället för fula hjälmen när de gör sin debut i medelsvår men det lär de få vänta med efter årets ändring.
Enligt nya regler ska alla rida med hjälm till det är dags för debut i Msv A-klass!
Min hatt lär med andra ord få vila sig ytterligare några år i alla fall….

Skrivet

Veckan som gått


Jag tror att både Soya och Archie tyckte det var skönt att vila benen på de korta sträckor som var plogade under ridturen igår…..

….innan det var dags att pulsa fram igen!

Under den gångna veckan har det kommit en hel del snö i mina trakter och i onsdags var det till och med en liten snöstorm.

Då var jag glad att jag hade varit hos Ebba dagen innan för inte ens dumdristiga Birgitta hade faktiskt vågat köra i den piskande vinden och vräkande snön.

Redan nästa dag var det strålande solsken och på fredagen var det inga problem att köra till Ebba igen.

Däremot började det åter snöa när jag skulle köra tillbaka och vi hann hem med blotta förskräckelsen.

Har hört rapporter om att det ska snöa imorgon också så träningen då lär ju tyvärr bli inställd- men vad gör man?

Jag har med avund fått rapporter om ryttarkamrater som länge kunnat konditionsträna i djupsnö och i veckan fick jag prova detta så att det räckte och blev över.

I torsdags kväll var jag ute på promenad med hund och häst och hamnade ibland i sådana snödrivor att jag knappt kunde stå på benen. Min puls var minst sagt förhöjd under stora delar av promenaden och jag flåsade som en blåsbälg, svettig och med hettande kinder.

Archie och Soya verkade inte lika tagna tack och lov och igår var det dags för en ny tur i snön, denna gången med mig på Archies rygg.

Det var ganska mysigt att pulsa fram i snön men när Archie sjönk ner så att denna nästan nådde hans bogblad (!) vände jag och tog mig fram på en plogad väg i stället.

Någon måtta på plöjningen fick det vara, särskilt som Archie inte är van vid så djup snö.
Jag vill verkligen inte riskera någon överansträngning och tänkte även på Soya som fick hoppa fram som en kängru för att kunna ta sig fram.

Det myckna snöandet och kylan märks för en gångs skull på tävlingsanmälningarna, skåningar brukar annars inte ”banga” utan åker och tävlar i alla väder (min erfarenhet).

En tävling jag hade lösa planer på att anmäla till avhölls i lördags med 5 startande i den klass jag hade tänkt rida (LA:4) och i klassen före kom bara 10 av 26 anmälda till start.

Denna lördagens tävling hos en grannklubb har inte heller fått många anmälningar och i den högsta klassen, LA:1 är hittills och då anmälningstiden gått ut endast 11 anmälda så inte heller den tävlingen blir av för min del.

Jag tycker inte om att tävla om det är för få (säg under 15) startande och tänker (kanske fånigt) att jag inte skulle bli glad/ nöjd varken om jag blev placerad eller om jag inte blev det.

Hade jag inte blivit placerad hade jag tänkt ”så dåligt att inte ens kunna placera sig när det är så få startande” och hade jag fått en rosett hade jag tänkt ”ja, ja…det var nog för att det var så få startande”. Positiva Birgitta i ett nötskal :=)! Sällan nöjd!

Jag skrev ju om det förkylningshämmande naturpreparatet Esberitox för ett tag sedan och känner att jag åter måste sjunga dess lov.

Kände en förkylning komma krypande i måndags kväll, svalde genast 3 mirakeltabletter, fortsatte med detta under 2 dagar då jag kände mig mikroskopiskt ytte-pytte liiiite förkyld och sedan var jag åter fullständigt helt återställd.

Faktiskt smått otroligt då jag inte känner någon som blir så drabbad av förkylningar som jag.

Dels är jag kass i flera veckor (minst 2, oftast 3) och dels måste jag missbruka nässpray i kopiösa mängder för att över huvud taget kunna andas så det är verkligen otroligt skönt (om än mycket förvånande) att jag svarar så bara på dessa tabletter.

Då jag provade rosenrot, som många vittnar om gör en mycket piggare (DET är något jag verkligen önskar mig) fick jag NOLL komma NOLL effekt trots att jag knaprade detta preparat i flera veckor :=(.

I veckan hann jag läsa ut den mycket omskrivna ”Hypnotisören” av pseudonymen Lars Kepler, en i mitt tycke överreklamerad och något för mastig bok (572 sidor). Visst, boken var läsvärd men inte någon världssensation precis.

Vad gäller bloggen kan jag glädja mig med att läsarna blir fler och fler och att jag just nu har en hel del material att publicera. Ett tag tröt inspirationen rejält men det går ju upp och ner- konstigt vore det väl annars efter snart 1000 inlägg!

Skrivet

Stall-tjänst


Det märks vem som brukar få frukost först. Archie- alltid redo!

Kraftfodret står i spannar- lätt att fodra!

Idag är det jag som har stalltjänst i vårt stall, en syssla man åtar sig att utföra var 7:e vecka (vi har 7 hästar i stallet) eller snarare sagt var 7:e söndag.

För till skillnad mot många andra stall där hästägarna själva ska sköta vissa sysslor dagligen så är vi tämligen bortskämda och behöver alltså bara engagera oss så pass sällan.

I stalltjänsten ingår att fodra vid 07.00, att släppa ut vid 08.00, fodra och ta in vid 14.30 samt att fodra en sista gång 19.00.

En baggis med andra ord då allt foder är förberett i spannar och Ikea-påsar, alla hästar är snälla att leda i grimma (de flesta kan man gå med två och två) och man oftast får lite hjälp med tex intag av de andra i stallet.

Jag är väldigt nöjd med detta system och glad över att vi slipper ha dagliga engagemang med tex in och utsläpp.

Själv bor jag så nära att jag hade kunnat sköta ” hur mycket som helst” (jag sköter faktiskt alla morgonfodringar på vardagarna frivilligt) men dels gör inte alla det och dels har man ju annat att fylla sina dagar med utan att behöva vara låst av vissa klockslag.

Sedan verkar just gemensamma scheman för in och utsläpp samt fodringar vara en ständig källa till bråk, irritation och skäl till stallbyte, i alla fall om man läser på olika hästforum.

Folk blir sura och förbannade på varandra för att någon försöker smita undan sina pass, kommer för sent, ger fel mat, tar in hästarna för tidigt eller vad nu konflikterna kan handla om.

Så min åsikt utifrån det jag läst drabbat andra är att ”ju fler kockar desto sämre soppa” eller i detta fallet att ju fler pass och ju fler hästägare som är involverade desto större är risken för olika meningsskiljaktigheter.

Hur fungerar det i de stall där ni har häst?

Skrivet

Veckans träning, del 2

Kort lastningsrapport först:

Idag kasade longeringslinan ner runt Archies kotor/karleder men jag tänkte ” äh…. va f..n, jag provar ändå” och så drog jag lite i den LIGGANDE linan och Archie traskade in. Lätt som en plätt :-)!

Medan Ebba sedan red insåg jag två saker:

1. Jag är en riktig neggo-ryttare i jämförelse
med Ebba och måste bli mycket bättre på att även BERÖMMA hästen när han gör något bra och inte bara vara snabb med att straffa det icke önskvärda.

Ebba är ett föredöme här tycket jag, hon klappar ofta om Archie och berömmer honom också verbalt medan jag, sur-Birgitta bara tycks notera det som INTE görs så bra.
En stor känga åt mig således!

2. Jag ska börja göra mer skänkelvikningar och skolor i skritt FÖRST, innan jag gör det i trav.

Jag har tidigare felaktigt tänkt att ovanstående fungerat så lätt och bra i skritt att jag genast gått över till trav där det inte alls går lika friktionsfritt.

Men jag ska nog ändå förbereda mycket mer redan i skritten där Archie dels får ”mjukstarta” och dels känna sig duktig för att det går så lätt för så gör Ebba och det fungerar väldigt bra – det SER jag ju som åskådare!

Skrivet

Inget konst-igt!

Om man har en hobby som man är mycket intresserad av, eller någon annan passion i livet är det kanske inte så konstigt om detta återspeglar sig lite (eller mycket) i ens hem och de saker man väljer att smycka detta med.

Således kan man hemma hos maken och mig inte undgå att lägga märke till att en av oss är väldigt förtjust i hästar medan den andre föredrar flygplan och alla de attiraljer som hör till dessa.


Den här bronshästen satt från början fastmonterad på en stor ful träbit, som en tavla ungefär. Fick den av min pappa som tonåring och tycker att det blev snyggare när jag befriade hästen från hans träplatta.

En liten samling småhästar som jag fått från olika håll.


Den stegrande hästen framför småhästarna fick jag av min moster i inflyttningspresent när vi köpte huset. Den är gjord av läder.


Den här hästen som hänger utanför vårt sovrum är faktiskt tillverkad av papier-maché och det är en fd klient som har gjort den till mig. Denna kvinna var otroligt duktig på att tillverka olika djur av pappersmassa och när hon fick höra talas om mitt hästintresse fick jag hästen som gåva.


Den här keramikhästen köpte jag och min man på vår första utlandssemester tillsammans då vi reste till Egypten. I närheten av vårt hotell fanns en keramikverkstad och jag föll genast för denna lilla pålle.


Nu till långt finare konst som jag absolut hade investerat i om jag hade varit mer solvent.
Det är faktiskt en stallkamrat till mig som tillverkar dessa otroligt vackra hästar hemma i sin verkstad och jag är mer än imponerad.

Ännu ett alster av Liv Borglund som konstnären heter och….

….titta här så vackra hästar. Den på rygg liggande hästen är en av mina favoriter.
Liv har faktiskt en utställning just nu och blev uppmärksammad i nedanstående artikel:
Observera ordvistsen (jag älskar ju sådana): ”Här får hästarna LIV”.

Skrivet

Fråga från en läsare: hur tömkör man?

Dagens läsarfråga kommer från Archies ”gamla” (läs före detta) hästskötare Lina som nu är medryttare på en häst som hon funderar på att börja tömköra.

Ja, hur tömkör man?

Om vi börjar med hästens utrustning så kan jag väl vara lite ”kärringen mot strömmen” och påstå att det går utmärkt att använda sig av mycket enkel utrustning även om det finns tömkörningsgjordar och tömmar som kostar det tiodubbla mot det jag använt mig av i alla år.

Som med mycket annat är det inte i första hand utrustningen som avgör hur bra det går när man rider/ tömkör utan ”vem som sitter bakom sparkarna” men så klart kan man ha stor hjälp av välsittande och funktionsduglig utrustning- det håller jag absolut med om!

En gjord med ringar som de som syns på bilden ovan (kostar inte ens 200:– på Börjes i Tingsryd) behövs för att kunna ha hästen inspänd men longeringslinor är nästan lättare att hålla för den som är ovan än de långt tyngre lädertömmarna som man egentligen ”ska” använda.

När man tömkör lite mer ”avancerat” är en rejäl lädergjord med flera ringar i olika höjd (så att man kan variera inspänningen) att föredra men jag talar nu om den allra mest basala utrustning som man behöver när man börjar/ ska lära sig att tömköra.

Som träns kan man ha det huvudlag man i vanliga fall rider med, det är bara att ta av tyglarna.

Benskydd använder jag själv inte då Archie aldrig stryker sig men man kan lika gärna sätta på dom om man känner att det är ”better safe than sorry”.

Om man vill prova på det här med tömkörning räcker som sagt ovanstående mer än väl, vill man sedan ägna sig åt regelbundna tömkörningssessioner kan man för all del köpa en gjord för någon tusenlapp och tömmar av bättre kvalitet.

En del förespråkar att man har hjälm när man tömkör, själv har jag det aldrig men där får man själv ta ställning vilket som känns bäst tycker jag, samma sak med handskar.

När man börjar tömköra ska man absolut göra detta på inhängnat område, helst inom 4 väggar men i alla fall i en paddock som går att stänga till.

Om man inte vet att hästen är van vid tömkörning bör man börja med att tömköra hästen oinspänd och i skritt tills man vet att hästen är bekväm med gjorden, tömmarna och att den lyder basala kommandon (gå fram, stanna).

En del hästar kan initalt reagera ganska kraftigt på att bli ”fastlåsta” genom inspänningen och kan då börja snurra in sig i linorna, bocka, backa och göra annat icke önskvärt som inte blir så lätt att hantera om man är ovan och ensam.

Gå snett bakom hästen och ha pisken beredd (glömde att nämna detta viktiga hjälpmedel när jag tog upp vad man har för utrustning) om hästen vill stanna, backa eller gå emot dig (vanligt i början, eller i varje fall inget man ska bli chockad över om hästen gör).

Det vanligaste felet hos tömföraren är att man vill ”hjälpa till” (eller varför man nu gör det) och hamnar framför hästen.

Ett lika vanligt fel är att man trasslar in sig i linorna.

Tänk på att inte vira överblivna lin-stumpar runt armar/händer = gigantisk olycksrisk om hästen rusar iväg och du tappar kontrollen.

Lättast att börja tömköra är att följa spåret, då vet både du och hästen var ni är på väg.

När detta går bra kan du flytta dig och tömköra på en stor volt.

Försök att tänka på tömmarna som inner respektive yttertygel och pisken och rösten som dina skänklar (framåtdrivande hjälper).

Mina egna hästar har alla mycket lätt förstått tömkörningens grunder men har man en ”trög” ( i bemärkelsen inte så lättlärd) häst kan man i början be en medhjälpare att hjälpa till att driva hästen framåt med pisken om man själv tycker att det blir för mycket att hålla ordning på; både två tömmar och en pisk.

Ja, detta var en mycket kortfattad introduktion så undrar ni något så är det bara att fråga.

Och kan jag inte svara så har jag en vän som till och med gör galoppombyten på töm som vi kanske kan konsultera:-).