På tal om en diskussion på ett hästforum kring att ge eller inte ge andra beröm vad gäller hästar och ridning har jag funderat på hur det är “i min värld”.

När jag tävlade hoppning för över 25 år sedan kunde jag hos vissa stallkamrater märka en missunnsamhet.

Det blev kanske för svårsmält att jag som extremt orutinerad hobbyryttare lyckades hitta en superbillig häst som visade sig vara något av det bussigaste man kunde finna om man ville tävla hoppning.

Visst skenade han mot allt man styrde emot i början men hans grundinställning var att han VILLE hoppa- en egenskap som knappt går att mäta i pengar men den är GULD!

Och för en del andra hästägare kändes det måhända för ”orättvist” när jag hade så fina framgångar med denna häst att det var svårt för dom att glädjas MED mig i framgång medan deras skadeglädje var svårare att dölja i motgång.

Men om vi ska blicka framåt tycker jag att jag numera mest upplever att ”folk” inte är rädda för att ge beröm, positiv feedback, vare sig det handlar om stallkamrater eller andra ryttare hos Olof varav en del är personer jag aldrig träffat förut.

Och det är så klart jättekul och en egoboost när fler än jag gillar min lilla häst.

Att vissas ord sedan väger tyngre än andras är kanske inte så konstigt; för mig är det långt viktigare vad tex Olof och olika dressyrdomare tycker om Vicke än någon random bloggläsare som bara har sett en stillbild på nätet.

Själv har jag aldrig haft problem med att ge andra beröm; jag ser liksom inte varför man skulle hålla inne med det?

Min prestation/ häst/ whatever ändras ju inte bara för att jag berömmer någon annan.

MEN; jag ljuger aldrig.

Jag vet att jag ibland har haft vänner och bekanta som har tyckt att man kan säga något snällt fast man inte menar det (=ljuga) bara för att göra någon annan glad men det är inte alls min grej.

Säger jag något positivt så menar jag det och försöker i annat fall att vara tyst (om jag tycker att något är fult/dåligt).

En gång för länge sedan kände jag mig tvingad att gå emot min princip om att aldrig ljuga och det var jättejobbigt.

Jag deltog i en sammankomst där alla skulle säga något positivt om de andra och när det kom till EN specifik person kunde jag på fullt allvar inte komma på något ärligt i stunden utan lyckades hitta på en nödlögn.

Jag kunde bara inte med att göra så mot någon annan men det kändes inte heller ok att ljuga…

Hur upplever ni det här med att ge och få beröm? Får ni ofta beröm? Aldrig? Ger ni beröm?

Diskuterade det här med att ta föl på sitt sto med en bekant nyligen.

För mig har det alltid varit en gåta att så många hobbyryttare betäcker i mina ögon otroligt alldagliga ston som inte tillför aveln det minsta lilla (medan det är såååå noga med hingstarna) men nu tror jag att jag har kommit på TVÅ av säkert många anledningar.

För de som säljer en 4 åring för under 100.000 torde ”vinsten” vara så försumbar enligt mitt sätt att räkna och se det att jag för egen del aldrig hade velat lägga ner tiden, besväret och ta risken under så lång tid men gissningsvis tycker många som hobbyavlar att det helt enkelt är ROLIGT med föl/ unghästar och ser det inte som samma besvär som jag utan gillar att planera betäckningen, pyssla med fölet och allt som sedan följer?

Sedan tror jag också att man, precis som när man köper en lott ändå HOPPAS på en ”högvinst” fast man vet att oddsen säger att det är nästan omöjligt, framför allt med ett ”alldagligt” sto.

Men kanske blir det just ens egna häst som föder fram nästa Totilas, Valegro eller All In?

Och då kan man ju både tjäna pengar och få sin stund i rampljuset, absolut.

Tja…det är mina teorier i alla fall och det är ju tur att det finns de som VILL avla…annars hade det blivit svårt 🙂 .

Diskuterade nedan nyligen på ett hästforum och tänkte även delge er hur det kan gå till när jag tävlar:

Jag är väl medveten om att jag inte är någon bra ”gruppryttare”- säkert för att jag är så van vid att ”alltid” rida ensam så tex en framridning kan verkligen testa min förmåga på egen-fokus och ”tyst min mun så får du socker”.

Jag säger alltså inget till 90 % men KOKAR ibland inombords och varför då kan man ju undra?

Tja…om vi ska börja med det faktum att en del envisas med att LEDA hästen på (den ibland trånga) framridningen. Detta är alltså förbjudet men ingen verkar bry sig…

På en tävling nyligen gick en hästskötare runt med hästen medan ryttaren stod i ett hörn av framridningen och ”höll på” med sin telefon i säkert 15 minuter !?!?

I enstaka fall räcker det tydligen inte med att leda hästen; även när ryttaren suttit upp fortsätter ledandet!

Obs att jag talar om hästar som tävlar på MSV-nivå, inte en unghäst på sin första LC….

Och det här med medhjälpare!

Jag fattar absolut att inte alla kan åka iväg ensamma som jag men varför måste fotfolket stå inne på framridningen, gärna belamrade med 2 täcken, 4 benskydd, 2 boots, kamera, ryttarens jacka och överdragsbyxor och något litet till?

De har inte en chans att snabbt hoppa undan om någon häst kommer farande och varför måste de stå där över huvudtaget? Läktare finns i 90 % av fallen max 2 meter längre bort….

Jag som har en häst som av någon outgrundlig anledning kan bli rädd för människor på tävling tycker så klart att det är enormt störande att behöva anpassa min ridning till även sådant som är förbjudet eller en säkerhetsfråga; annat får jag så klart acceptera och försöka träna bort eller ignorera.

Men för att inte betraktas som en ”gnällkärring” så gör jag i sann svensk anda ingenting, jag retar mig inombords och spyr galla på nätet men konfronterar mycket sällan de som faktiskt gör fel och så kan ofoget fortsätta…..