Har ni också märkt att det finns en del människor som kan ”stirra upp” den snällaste hästen?

Alla djur blir nervösa i dessa personers närhet, även sådana som ”vem som helst” vanligtvis kan hantera?

Och så har vi motsatsen; de personer som tycks ingjuta lugn i de flesta varelser!

Jag ska inte säga att jag är en självskriven kandidat till den andra gruppen men jag har ändå märkt att både hundar och hästar OFTAST liksom litar på mig, gör som jag vill, ja lyder helt enkelt.

När vi köpte Molly fick jag rådet av uppfödaren att verkligen se till att vi hade ”etablerat kontakt” innan jag började ha henne lös ( mycket klokt och bra råd generellt)- jag släppte lös henne dag 1!

Hunden lyder mig som en drillad soldat och i början väntade jag liksom på att detta skulle ”rinna av henne” lite  när hon blev mer varm i kläderna men till dags datum är läget oförändrat.

Samma med vissa hästar som kan krångla i olika situationer; när jag dyker upp är de plötsligt fromma som lamm.

Jag tror att jag utstrålar en säkerhet som hästarna tar till sig och över huvud taget så tror jag att hästar läser oss människor- sedan agerar hästar olika utifrån detta.

En del hästar är väldigt känsliga för hur människor är och agerar, andra bryr sig inte så mycket eller alls.

Kreon läste folk otroligt noga och agerade tveklöst olika utifrån det; han kunde älska någon med samma styrka som han ogillade någon annan medan de flesta av mina andra hästar varit ganska ointresserade av att liksom skilja på folk och folk och har accepterat alla och funnit sig i det mesta.

I senaste numret av Ridsport kan man läsa en läsares berättelse om hennes häst Ninjo.

Ninjo minns jag väl då han stod på ridskolan samtidigt som jag hade häst där och hans ägare och jag dessutom tränade för samma tränare.

För många år sedan hade vi en inackordering på ridskolan som då jag pratade med denne uppgav sig ha stått i ”hur många stall som helst”.

Och i alla stallen var folket knäppa…

Det komiska var att jag (och säkert många med mig) tyckte att inackorderingen var knäpp på olika vis med det verkade liksom inte föresväva personen att det kunde vara något fel på henom utan det var som sagt ”alla andra” som felade.

Hur som helst, detta fick mig att fundera på hur många olika stall ni har stått i sedan ni köpte häst?

”Brukar” ni byta stall och vad har anledningarna varit?

Tycker ni att det har varit lätt eller svårt att hitta nytt stall?

Själv är jag även på denna fronten (precis som i yrkeslivet tex) förändringsobenägen så jag har faktiskt bara stått i 2 olika stall på snart 30 år!

Jag har varit/ är väldigt nöjd med båda ställena annars hade jag givetvis flyttat eftersom jag samtidigt själv tycker att jag är ganska kräsen men dessa ställen har i mångt uppfyllt mina krav och därför har jag också stannat.

Det var först då hagtiden på ridskolan verkligen snävades in så pass att jag inte längre kunde försvara det (hästarna skulle då vara ute 2-3 timmar/ dag) samtidigt som mina tidigare möjligheter att rida tidigt på morgonen försvann som jag flyttade annars hade jag nog stått kvar än idag även om jag med facit i hand fann ett ännu bättre stall.

Men en del människor är mer ombytliga, både vad gäller partners, bostad, jobb osv och jag vet inte om detta även påverkar hur ofta man byter stall?

Hörde nyligen (och har även läst om det på nätet) att det tydligen har förekommit att ”man” (ryttaren själv eller någon knuten till denne) har ändrat i originalprotokollet man fått efter genomfört dressyrprogram så att ens poäng/ procent blivit högre än det ursprungliga genom att tex ändra 7 till 7,5.

För att förhindra detta ska man numera ta en kopia av protokollet och lägga ut denna medan man i sekretariatet behåller originalet.

Jag kan inte påstå att mycket numera chockerar eller förvånar mig men måste ändå undra hur man kan vilja ”skita ner sig” på detta vis?

Jag skulle aldrig vilja ha en placering genom att lura till mig den och skulle jag dessutom bli upptäckt och för evigt utpekad som hon som ändrade i sitt protokoll (för tro mig…sådant sprids med vindens hastighet)….ja, det finns inte ord för hur pinsamt jag hade tyckt att detta var.

Och som ni vet så tävlar de flesta av oss för hederspriser eller småsummor- det är ju inte så att det står hundratusentals kronor på spel liksom eller ära och berömmelse som renderar stora rubriker eller tv-framträdanden…typ.

Ja, jag fattar det som sagt inte….

Kände att jag ville skriva mer om det här med avlivning i ett separat inlägg då en kommentar hade blivit för lång.

En sak som jag tycker är noterbart vad gäller avlivning av inte bara hästar utan ännu mer hundar och för all del katter också är hur skuldbelagt detta kan vara.

Det är inte ovanligt att det finns mycket åsikter hos ANDRA hur detta BÖR ske och avviker man från detta kan man ses som en ”dålig” djurägare eller i alla fall bli ifrågasatt, direkt eller bakom ryggen.

Har många gånger hört att man är ”skyldig” djuret att närvara tex och detta skitsnack gör mig väldigt upprörd då det antingen skuldbelägger den som inte varit närvarande eller gör att någon som egentligen inte ville närvara känner sig tvungen att göra det, bara för att inte få onda ögat av omgivningen.

Låt mig klargöra en sak; man är inte skyldig djuret ett skit höll jag på att säga!

Jo, ett bra avslut men sedan hur detta ser ut kan variera på tusen sätt.

I så fall tycker jag att man är mer skyldig att försöka se till att ens djur är så accepterande mot andra människor att inte allt står och faller med ägaren och dennes närvaro.

Jag VET att det finns undantag; enstaka djur som bara litar på ett fåtal personer osv men generellt bör ett normalt funtat djur inte fara illa om en vilt främmande person håller det de få sekunder (vid bultning) som tex en avlivning av häst tar.

Vill man närvara ska man göra det för sin egen skull och inte för andras och som jag redan har nämnt tycker jag inte att det är lämpligt att stressa upp djuret om man ska stå och storgråta hysteriskt.

Jag har aldrig ångrat att jag inte varit med när mina hästar togs bort och hade jag kunnat slippa avlivningen av Soya i våras hade jag gärna avstått.

Men hon vantrivdes verkligen på djursjukhuset och fick vid en tidigare inläggning hämtas hem tidigare enligt veterinärens önskemål eftersom hon var så stressad och min fd man var ännu mindre lämpad att vara med på avlivningen då han var så ledsen och säkert hade stressat henne av gråt.

Så där gjorde jag vad jag ansåg var det bästa för hunden men jag hade som sagt gärna sluppit även om jag vet att många hade tyckt att det var konstigt.

Jag önskar i alla fall att detta skuldbeläggande skulle upphöra- det är jobbigt nog ändå att mista sina djur utan att andra ska ha åsikter om hur det ska ske för att det ska vara ”rätt”.

Fråga:

Kan inte du vara snäll och beskriva hur du jobbar med ponnyn för att få kadens eller passagetänk? Jag sliter med min hästs ”russtrav” och behöver lite inspiration. Pliiise!

/Sara aka Maria

Tack för din fråga som jag ska försöka besvara så konkret jag kan även om det mycket även handlar om känsla och tajming.

För att hästen ska KUNNA gå i något som ens liknar passage menar jag att den måste vara i alla fall grundmusklad i bakkärran då detta kräver en del styrka.

Den måste också kunna samla sig, dvs miska traven utan att börja skritta/ stanna.

Sedan handlar det ”bara” om att försöka samla traven tills man får något som ens liknar ett eller några mer kadensartade steg som man uppmuntrar med rösten och genom att låta hästen pausa en stund varefter man försöker igen.

Mycket är en känsla tycker jag; att hitta läget för hur mycket man kan samla samtidigt som man driver hästen till att börja svikta med bakbenen i stället för att springa framåt när man driver med röst och pisk.

Så vida inte hästen har extremt lätt för samling med kadens måste man använda en pisk anser jag så en annan grej är ju att hästen måste acceptera denna på rätt sätt.

Hästen måste ha respekt för pisken och kunna ta att denna används till lätta toucheringar på kors/ bakben eller i luften bakom den utan att sparka bakut men det måste ändå hända något när man piskar till; hästen måste ta detta som en liten elektrisk signal, en drivning, och inte bara lufsa vidare som om ingenting har hänt- då får man smälla till hårdare.

Viktigt dock att hästen ser pisken som en hjälp och inte ett straff- den får inte vara livrädd för pisken och försöka rusa eller som jag skrev innan; sparka bakut.

När man börjar denna träning får man vara beredd på lite drama; hästen kan bli upprörd, hetsig, försöka sticka, stå på stället och hoppa eller så inträffar motsatsen, typ ingenting dvs hästen travar bara omkring utan att samla sig på det sätt man önskar.

Det gäller att hitta ”dragläget” (driva och samla/ bromsa upp) och också nöja sig med minsta framsteg i början och tills poletten liksom ramlar ner på hästen och den förstår vad man vill vilket sällan inträffar under det första passet/ passen.

Sedan har ju hästar olika både fysiska och psykiska förutsättningar för passage, de ska både orka, vilja och fatta vad som förväntas av dom.

Ja, det här blev kanske flummigt och jag tror inte jag kan visa det genom att filma när jag tömkör för det blir för svårt med bara 2 händer men jag hoppas du förstod lite.

Mina läsare har kanske bättre sätt att förklara?

En person som undrade över vilket som var det bästa lugnande medlet att ge vid klippning fick detta svaret:

”Låter dyrt att använda onödiga preparat som kan vid träning & tid tränas bort.
Hästarna har ju de flesta av oss ändå införskaffat för å ha ett förhållande i samspel med eller hur?”

Själv blir jag bara så trött på dessa ”trädkramare” som ser så mycket som att bruka våld på hästen, fysiskt eller psykiskt.

Personligen tycker jag inte att man ska tveka en sekund kring huruvida man ska ge en häst lugnande om det finns minsta risk för att den blir ”dum” vid klippning, därtill har jag för mycket egen erfarenhet kring vad som kan hända.

Man är i en otroligt utsatt ställning när man klipper hästar, framför allt under magen och vid ljumskarna och vill det sig illa så kan hästen ”skicka” en så det står härliga till….

Har själv varit med om en otäck incident för många år sedan som jag tycker verkligen visar hästars kraft.

Jag blev ombedd att klippa en häst som var så dum att den hade sparkat föregående klippare och nu ville man ta det säkra före det osäkra och klippa hästen på klinik, i tvångsspilta.

Jag samtyckte till att klippa under dessa omständigheter, särskilt då hästen dessutom skulle få Domosedan.

När klippningen påbörjades var hästen således drogad, stod i tvångsspilta och hade dessutom 2 bremsar, en över näsan och en i ena örat.

TROTS detta, och trots att jag visste att den kunde vara dum och således var liksom beredd lyckades den sparka mig när jag skulle klippa baksidan av ett bakben.

Både jag och klippmaskinen flög åt var sitt håll på det stenhårda golvet, skären gick itu och en guldring jag hade på mig blev böjd eftersom jag landade på min hand?!?!?!?

Det kunde så klart ha gått ännu värre och sedan dess klipper jag inte så besvärliga hästar- det är helt enkelt inte lönt att riskera sitt liv för den summa en klippning inbringar.

Och jag tycker som sagt att man inte ska tveka en sekund att droga en häst som ”bär sig åt”- med lugnande i kroppen blir det just lugnare för alla inblandade och det är svårt nog att klippa ändå- utan att jaga en häst på stallgången, hoppa undan för sparkar osv.