Fråga:

Kan inte du vara snäll och beskriva hur du jobbar med ponnyn för att få kadens eller passagetänk? Jag sliter med min hästs ”russtrav” och behöver lite inspiration. Pliiise!

/Sara aka Maria

Tack för din fråga som jag ska försöka besvara så konkret jag kan även om det mycket även handlar om känsla och tajming.

För att hästen ska KUNNA gå i något som ens liknar passage menar jag att den måste vara i alla fall grundmusklad i bakkärran då detta kräver en del styrka.

Den måste också kunna samla sig, dvs miska traven utan att börja skritta/ stanna.

Sedan handlar det ”bara” om att försöka samla traven tills man får något som ens liknar ett eller några mer kadensartade steg som man uppmuntrar med rösten och genom att låta hästen pausa en stund varefter man försöker igen.

Mycket är en känsla tycker jag; att hitta läget för hur mycket man kan samla samtidigt som man driver hästen till att börja svikta med bakbenen i stället för att springa framåt när man driver med röst och pisk.

Så vida inte hästen har extremt lätt för samling med kadens måste man använda en pisk anser jag så en annan grej är ju att hästen måste acceptera denna på rätt sätt.

Hästen måste ha respekt för pisken och kunna ta att denna används till lätta toucheringar på kors/ bakben eller i luften bakom den utan att sparka bakut men det måste ändå hända något när man piskar till; hästen måste ta detta som en liten elektrisk signal, en drivning, och inte bara lufsa vidare som om ingenting har hänt- då får man smälla till hårdare.

Viktigt dock att hästen ser pisken som en hjälp och inte ett straff- den får inte vara livrädd för pisken och försöka rusa eller som jag skrev innan; sparka bakut.

När man börjar denna träning får man vara beredd på lite drama; hästen kan bli upprörd, hetsig, försöka sticka, stå på stället och hoppa eller så inträffar motsatsen, typ ingenting dvs hästen travar bara omkring utan att samla sig på det sätt man önskar.

Det gäller att hitta ”dragläget” (driva och samla/ bromsa upp) och också nöja sig med minsta framsteg i början och tills poletten liksom ramlar ner på hästen och den förstår vad man vill vilket sällan inträffar under det första passet/ passen.

Sedan har ju hästar olika både fysiska och psykiska förutsättningar för passage, de ska både orka, vilja och fatta vad som förväntas av dom.

Ja, det här blev kanske flummigt och jag tror inte jag kan visa det genom att filma när jag tömkör för det blir för svårt med bara 2 händer men jag hoppas du förstod lite.

Mina läsare har kanske bättre sätt att förklara?

En person som undrade över vilket som var det bästa lugnande medlet att ge vid klippning fick detta svaret:

”Låter dyrt att använda onödiga preparat som kan vid träning & tid tränas bort.
Hästarna har ju de flesta av oss ändå införskaffat för å ha ett förhållande i samspel med eller hur?”

Själv blir jag bara så trött på dessa ”trädkramare” som ser så mycket som att bruka våld på hästen, fysiskt eller psykiskt.

Personligen tycker jag inte att man ska tveka en sekund kring huruvida man ska ge en häst lugnande om det finns minsta risk för att den blir ”dum” vid klippning, därtill har jag för mycket egen erfarenhet kring vad som kan hända.

Man är i en otroligt utsatt ställning när man klipper hästar, framför allt under magen och vid ljumskarna och vill det sig illa så kan hästen ”skicka” en så det står härliga till….

Har själv varit med om en otäck incident för många år sedan som jag tycker verkligen visar hästars kraft.

Jag blev ombedd att klippa en häst som var så dum att den hade sparkat föregående klippare och nu ville man ta det säkra före det osäkra och klippa hästen på klinik, i tvångsspilta.

Jag samtyckte till att klippa under dessa omständigheter, särskilt då hästen dessutom skulle få Domosedan.

När klippningen påbörjades var hästen således drogad, stod i tvångsspilta och hade dessutom 2 bremsar, en över näsan och en i ena örat.

TROTS detta, och trots att jag visste att den kunde vara dum och således var liksom beredd lyckades den sparka mig när jag skulle klippa baksidan av ett bakben.

Både jag och klippmaskinen flög åt var sitt håll på det stenhårda golvet, skären gick itu och en guldring jag hade på mig blev böjd eftersom jag landade på min hand?!?!?!?

Det kunde så klart ha gått ännu värre och sedan dess klipper jag inte så besvärliga hästar- det är helt enkelt inte lönt att riskera sitt liv för den summa en klippning inbringar.

Och jag tycker som sagt att man inte ska tveka en sekund att droga en häst som ”bär sig åt”- med lugnande i kroppen blir det just lugnare för alla inblandade och det är svårt nog att klippa ändå- utan att jaga en häst på stallgången, hoppa undan för sparkar osv.

Hur viktigt tycker ni att det är att hästen står blickstilla när ni sitter upp?

Totalt oviktigt för mig inser jag när jag tänker efter då alla mina hästar gått iväg lite innan jag hunnit sätta mig tillrätta i sadeln- för att jag har LÅTIT dom ”så klart”.

Läste precis om en ryttare som korrigerade hästen ända tills den stod helt stilla även om det kunde ta tid och det skulle jag aldrig orka hålla på med.

Jo om det var viktigt för mig men det är det alltså inte alls.

Sedan har jag en stallkamrat som sitter  i rullstol och som bokstavligen vinschas upp i sadeln och då fattar jag att det är uberviktigt att hästen inte går iväg men för mig personligen är det ingen big deal.

Men vad tycker ni?

Är det ett big no-no som ni skulle arbeta aktivt med att få bort?

Jag är i grunden skeptisk till mycket och definitivt till alla de där ”gilla och dela”-tävlingarna på Facebook.

Ibland frestas jag att själv delta men tror som sagt egentligen inte på det.

Att man faktiskt KAN vinna bevisades dock förra helgen då en bekants dotter vann en SADEL värd 22.000!!!!!

Har ni vunnit något på liknande vis?

Hög igenkänningsfaktor på detta inlägg!

Att dra ihop träningar är något jag ägnat mig åt under många år, av och till, och det har i ärlighetens namn FRÄMST men inte enbart berott på rent egoistiska syften; JAG har velat träna och ibland har förutsättningen för detta varit att även X personer velat detsamma.

Precis som ponnymamman skriver har det mestadels varit en otacksam uppgift- de gånger tränare eller de som tränat ens bemödat sig med ett tack är lätt räknade.

Bara en tränare gav mig rabatt för att jag ordnade elever åt henom-  annars har det varit oavlönat jobb som ibland tagit en hel del tid i anspråk.

Nu ”sköter jag mig själv och skiter i andra” och det känns bra.

Men folk ÄR kanske mer omedvetna om hur allting liksom bara ”finns” eller jag vet inte?

Tänkte på det för några veckor sedan då en inackordering hos oss tackade mig för att ”jag harvar utebanan så fint”.

Jag höll på att ramla av hästen av förvåning; tänk att någon faktiskt noterat detta och uppskattade det!

Nu är det ju samma sak med harvningen som med träningarna; jag gör det för MIN skull men det är ändå trevligt när andra, som också utnyttjar ovan faktiskt uppskattar det.

Ett tack kostar inget och jag är själv noga med att tacka tex våra stallägare när något blir lagat eller ordnas för oss inackorderingar- en del kanske bara tycker ”ja men det är deras jobb” men det kostar som sagt inget att SE och berömma.