Fråga på ett forum:

”Hej har en 18-årig ponny som är halt bara i trav höger fram. Inte varm och inte öm någonstans. Tror ni på sträckning?”

Alltså….att folk ens ids komma med sina spekulationer är för mig en gåta; som den kvinna som svarar:

”Nej tror det sitter under carpus”.

Jag vill påstå att det är OMÖJLIGT att öht svara på en så allmänt hållen fråga- håller ni inte med så motivera GÄRNA varför!

Alltid lika spännande att se vem som kommer att vara först med ländtäcke.

Vinnaren sågs igår i 16 plusgrader, på fullt frisk häst i Vickes ålder.

Say no more…….

När man tröttnar på att se eländet (rost)….

En bloggläsare står i begrepp att döpa om sin unghäst och mina frågor till er idag är:

Har ni någon gång döpt OM en häst som ni har köpt?

Varför i så fall?

Och vad hette hästen ursprungligen och till vad döpte ni om den?

Jag är väl skrockfull eller nåt (?) så jag har aldrig döpt om varken hästar eller hundar- däremot har jag ju gett dom ungefär tusen olika smeknamn.

Kan inte påstå att jag tycker att varken Heron, Menelli, Arcimboldo eller Viccamaro är speciellt ”fina” namn och jag skulle definitivt inte ha valt dom själv men…

Kreon tycker jag däremot var ett ganska fint och lite ovanligt namn som dessutom byggde på ett tema, grekisk mytologi (mamman hette Medea och syskon fick också namn från den grekiska mytologin, Nike tex).

Hundar har ju oftast väldigt märkliga ”riktiga” namn och sedan ett namn som de kallas, min schäfer Ketty hette tex Hundskolans Oranja och Soya hette Per Mobile Zingy Beauty. Har lite svårt att förstå dessa tillkrånglade namn som aldrig används IRL men det spelar väl egentligen ingen roll?

Molly-Polly heter för övrigt Blue Crazy Stareyes Surprise vilket säkerligen beror på att hennes uppfödare fick en riktig överraskning när hon föddes (hennes mamma var dräktig utan att någon märkte det och en dag så låg nyfödda Molly som ensam valp bredvid sin mamma).  Häpp!

Att det av många anses ”fult” att skryta om sig själv är allmänt känt- ingen har väl missat Jante och ”eget beröm luktar illa”.

Jag tycker det märks ganska tydligt inom hästsporten också och efter varje tävlingshelg läser jag dessa falskt blygsamma rapporter på sociala medier.

I stället för att skriva att man är jättenöjd/glad/stolt över sin egen/ hästens prestation så ska det liksom ”lindas in”?!?!

”Det gick lite bättre idag- nästan 70 % och seger i klassen”.

”Mycket spänd häst men vi skrapade ändå ihop 68 % och kom 2:a”.

”Det blir inte alltid så bra som man har tänkt sig men 66% och en andraplats får vi vara nöja med”.

Ser ni mönstret?

Man ”måste” liksom först inleda med lite gnäll för att sedan smyga in enligt mig superfina resultat som man verkligen BARA borde vara stolt och nöjd över!

Tycker dessutom att det nästan känns som ett hån faktiskt mot andra som tävlar när man skriver som ovan- många hade gett sin högra arm för så bra resultat.

Intressant nog läser jag mest sådant här när folk tävlar från MSV C och uppåt och författarna är inga proffs som jobbar med hästar och liksom skulle kunna vara blasé utan vanliga ”amatörryttare” vilket gör det hela ännu konstigare.

Vågar man inte uttrycka ren och skär lycka för att inte betraktas som skrytig eller hur ska man tolka detta?

Mitt fosterbarn Messy har hunnit fylla 3 år…

….och har blivit så här fin!

Obs att korten är tagna direkt efter bete där hon gått tills igår!

Idag har Leon och hans ägare Marlene ställt upp i en lokal LB där de red ihop 55 %!

Verkligen fantastiskt bra gjort av en rullstolsburen pararyttare som tränar idogare än de flesta jag känner!

Lite rörda tårar kom det allt när jag kollade  TDB- heja Marlene (o Leon så klart)!