Ja, ni som har läst bloggen i flera år anar säkert vad rubriken betyder och tyvärr….Soya finns inte mer.

Hon avlivades för några dagar sedan och jag klarar fortfarande inte av att prata om det och bryter ihop i okontrollerade gråtattacker flera gånger om dagen.

Även om beslutet var mitt och fd makens och vi var rörande överens så är det ändå hur tungt som helst och det finns inte heller någonstans att ”gömma sig” och inte bli påmind om henne- hon var ju alltid med precis överallt.

Det var den kroniska tarminflammationen som hon ådrog sig förra våren som gjorde att vi fattade detta tunga beslut- vi hade provat flera olika mediciner och olika doser av dessa men kände nu att vi ville sätta stopp- INNAN Soya blev för sjuk och innan den alltid glada hunden förvandlades till något annat med kanske smärtor och lidande.

Och det är väl därför det delvis känns så tungt och också overkligt att hon inte finns mer- hon var för blotta ögat lika pigg och glad in i det sista.

Men ständiga diarréer, att hon hade börjat magra av, inte ville äta den mat hon BORDE men gjorde allt för att stoppa sådant som hon blev sjuk av i gapet, inte ville äta den medicin som tidigare slunkit ner så lätt och att pälsen hade blivit väldigt gles på grund av allt cortison, tja allt detta sammantaget gjorde att vårt beslut kändes rätt.

Och vi visste att vi skulle vara precis lika ledsna om några veckor eller månader men att vi då dessutom kanske skulle ha en totalt utmärglad hund som inte mådde bra och som vi skulle känna att vi hade ”plågat” i onödan bara för att vi inte klarade av att göra det som var bäst för HENNE i tid.

Så lilla snabbspringaren fick sluta med flaggan i topp, allt gick lugnt och fint tillväga men för oss som finns kvar är det inte så lätt just nu.

Jag vet att många kommer att bli jätteledsna av att läsa detta vilket gör det ännu svårare att skriva om- hon var väldigt lätt att tycka om och jag sa ofta att man fick ha ett hjärta av sten för att inte fatta tycke för henne.

När tidigare hästar har lämnat mig har det också varit tungt men då har ändå tanken på och planerandet av en ny häst varit en stor tröst och avledare- någon ny hund kommer jag däremot inte att köpa av flera olika anledningar så det kommer nog att ta lång tid att komma över detta hemska misstänker jag.

Men så är djurägarens lott, det vet man när man ”ger sig in i leken” och inget man kan undvika eller smita ifrån.