Händer det även er att ni först när ni ser en viss sak eller är på en viss plats kommer ihåg en dröm ni haft under den gångna natten?

Det hände mig i morse, när jag stod och mockade till Archie.

Då kom jag ihåg att jag hade haft en av mina konstiga drömmar, inget ovanligt för min del och jag brukar dessutom komma ihåg dom ganska detaljerat.

Mina drömmar anknyter oftast på ett eller annat sätt till något som har hänt, som jag vill eller fruktar ska hända och jag brukar oftast kunna härleda drömmen till något specifik, typ ”ja, det var ju inte konstigt att jag drömde om hundkappbanan, vi var ju där hela dagen igår” osv.

Även nattens dröm kan förklaras till vis del :), jag och några vänner diskuterade via mailen igår om vi kanske kunde få till en ”sommarträff” under våra semestrar (ingen av oss bor i närheten av någon av de andra).

I natt drömde jag alltså att den ena av dessa vänner har kommit ner till Skåne med sin häst för att tävla och då jag ser hästen blir jag helt chockad av dess utseende eftersom den ser ut ungefär som en korsning mellan en gigantisk kungspudel och en häst?!?!!?

Det är ju bara i drömmarnas värld man kan frammana sådana djur och jag var som sagt helt tagen- hästen var skitful rent ut sagt och jag väste till någon annan (minns ej vem) ”den ser ju inte klok ut….vad ska jag säga”.

Hästen hade en blandning av häst-päls och pudellockar och såg även i övrigt helt deformerad ut och jag kan garantera er att denna häst IRL är så långt ifrån en ”ful jättepudel” som man kan komma *SKRATT*.

En ytterligare förklaring till min dröm är med största sannolikhet att hästens ägare och tillika min vän faktiskt har en pudel- dock en riktig sådan :)!

Archie blev för några veckor sedan av med sitt hagsällskap, kallblodsstoet Bröta som brukade gå i hagen bredvid hans och pussa lite på honom när hon kände för det (ni vet väl hur ston är- ena dagen passar det såååå bra *LOVE*LOVE* och nästa dag så skjuter de blixtar ur ögonen som säger *HATA* HATA*).

Nu har Bröta flyttat och Archie är sedan dess förpassad till manligt sällskap av olika slag; valackerna Alfresco, Tulle, Bon Uniq och Rocky turas om att hålla honom sällskap.

För några dagar sedan upptäckte jag att Tulle verkade vara den klara favoriten och när jag såg dom stå och fnatta så kärvänligt på varandra försökte jag föreviga detta unika ögonblick. Gossarna var dock inte alls intresserade av att posera så de särade snabbt som ögat på sig och det blev inget kort att visa för Tulles ägare Julia som påstår att Tulle är en mycket ranghög häst som aldrig skulle nedlåta sig till sådant hångel.

Igår släppte jag åter ihop kärleksparet och se där….det verkar som att jag har bättre tur denna gången!

Vad är det jag ser på avstånd?!?!?

Jodå…mycket riktigt…..nu är gossarna i full putsnings-gång igen!

Får se om jag kan lyckas komma lite närmare….

Hah! Avslöjade och förevigade!

Mums säger Archie….

….med munnen full av vita hår!

Jag hade ganska roligt åt hästarna och det faktum att Archie var helt ”spottig” på ryggen efter Tulles tvagning men skrattet fastnade faktiskt i halsen i morse.

Why? Tja…take a look at this:

Kul som fan…eller NOT?!?!?

Bilden föreställer Archies numera punk-inspirerade frilla!

Tulle, det eländiga djuret, har lekt hårfrisör och trimmat till Archies man där han har kommit åt.

Nu finns det bara 2 saker att vara tacksam över:

1. Att Tulle är en ponny och således inte nådde högre än att han bara kapade av manen närmast manken.

2. Att jag inte ska tävla på ett tag så att manen hinner växa ut! No way att man hade lyckats fläta ihop de här futtiga hårtestarna!

Nu är det SLUT på frisör-lekarna kan jag lova och jag tar tillbaka alla tankar jag hade igår då jag tänkte att jag noooog hade vågat släppa ihop hästarna i samma hage om det inte vore för att Tulle ska säljas snart och att Archie är trög som få och nosar alla hästar i baken tills de tröttnar och sparkar bakut (på honom då givetvis eftersom han inte har vett att flytta sig och dessutom fortsätter att nosa samma häst i baken efter x antal sparkar….).

Och du Julia…….du är skyldig mig en hårförlängning eller nåt´:)!

Idag börjar årets upplaga av Falsterbo Horse Show (FHS), för vilket år i ordningen har jag tappat räkningen på.

När jag stod uppstallad på ridskolan var detta event ett samtalsämne året runt bland vissa ungdomar- först pratades det i evighet om hur mycket de såg fram emot tävlingarna och när dessa var slut var det ett evinnerligt tjatande om allt de hade upplevt under veckan.

Missförstå mig inte; jag är ingen glädjedödare som missunnar andra att ha roligt bara för att jag sjäv inte finner FHS särskilt upphetsande men med vetskapen om vad som försiggår ”bakom kulisserna” så hade i alla fall jag, om jag hade barn, inte släppt iväg dessa så lättvindigt som jag genom åren sett att vissa föräldrar har gjort.

Jag berättade om detta redan i förra årets inlägg om FHS och hur ungdomar minst lika mycket (om inte mer faktiskt) som att titta på hästar ser fram emot hångel med hemvärnskillarna och att supa skallen i bitar på campingen på kvällarna och nätterna.

Hörde så sent som härom dagen en ungdom diskutera FHS och säga till en annan tonåring:

”Ja, fast det var faktiskt liiite jobbigt förra året- tänk dig själv att vara full varje dag i en hel vecka i sträck”!

Häpp!!!!

Nej, det är nog tur att jag inte har några barn- de stackarna hade väl varit helt utmobbade bland sina jämnåriga för att de har en stenåldersmorsa, nykterist till råga på allt elände, som vill stoppa allt kul…..

Själv har jag som sagt för länge sedan tröttnat på FHS.

Det är tämligen omständigt att köra de få milen dit, sitta i bilkö, sedan i kö för att få parkera, sedan gå en evighetssträcka från bilen till själva tävlingsområdet, betala ett hutlöst inträde, sedan betala hutlöst för att få sitta på en läkare.

Vill man gå på toaletten så är det också köande som gäller, samma sak om man vill köpa något att äta, till hutlösa priser ska tilläggas.

Förvisso finns det förutom själva tävlingarna massor av olika saker till försäljning men dels så säljer många stånd samma ”krafs” och dels är det inte så billigt om man jämför med tex GEKÅS i Ullared. Och skulle man köpa något som sedan skulle visa sig inte passa så kan det vara tämligen omständigt att lämna tillbaka varan, vare sig man måste åka tillbaka till FHS eller skicka tillbaka den med posten.

Som ni hör har positiva Birgitta talat:)!

Nåja, lite skämt och lite allvar….det kan nog tänkas att jag åker med någon kompis till FHS i alla fall en dag och då främst för att titta på stallkamraten Livs skulpturer som jag hittills bara sett på bilder men som jag misstänker är ännu underbarare IRL.

Hennes utställning på mässområdet är väl det som lockar mest men kanske finner jag även något annat intressant som jag i så fall absolut kommer att delge er.

På en annan blogg, http://aramise.bloggagratis.se/, har vi nyligen haft en liten diskussion kring vilket som är att föredra, den genom rollkür ihopdragna hästen eller den som går med halsen som ett kvastskaft som min stallkamrat Liv benämner det (stjärnkikaren).

En skibent hävdade att (citat) ” det är mycket skonsammare för hästen att gå med huvudet rakt upp och med sänkt rygg än att gå i en ihopdragen form utan eftergift och ryggverksamhet”.

Huruvida skribenten har några vetenskapliga belägg för sitt påstående vet jag inte men själv vill jag nog påstå motsatsen, dvs att det är den ”ihopdragna” hästen som har det ”bättre”, i alla fall om vi pratar om att hästen samtidigt ska ha en ryttare på ryggen.

Vid longering eller tömkörning kanske ”huvudet rakt upp” inte påverkar hästen särskilt negativt men med även en människa på ryggen vill jag hävda att det gör stor skillnad.

Som många av er vet har jag stått uppstallad på en ridskola i många år (över 20) och har haft ”förmånen” (hmmmm) att följa väldigt många lektionsryttare under denna tid.

Varje gång en lektionshäst skulle köpas in har jag lite raljerande sagt: ”se till att köpa en tillbockad” och med detta menat att det är långt bättre att i ryttar-utbildningssyfte köpa en häst som har lätt för att gå i form eller också bakom lodplan hellre än en som hela tiden stretar emot och söker sig uppåt likt ett teleskop.

Vissa hästar går ju av sig själva i en lite rollkür-aktig form, släpper bettet och biter sig själv i bringan nästan men jag vill mycket hellre sätta en lektionsryttare på en sådan häst än på stjärnkikaren.

Efter att ha studerat den oerfarna ryttaren i många år kan jag konstatera att hästar som stretat uppåt à la kvastskaft oftast blir mycket obekväma att sitta på.

Ryttaren sitter i de värsta fallen och studsar hårt på hästens rygg, flaxar med benen, klamrar sig fast med hjälp av sporrar om sådana finns, håller balansen i tyglarna osv osv.

Ju värre obalans ryttaren hamnar i desto obekvämare blir hästen att sitta på för den försöker värja sig mot det obehagliga på ryggen och så är den onda cirkeln i full gång.

Många av dessa ryttare vill ju dessutom gärna få hästen att gå i form så som de har förstått att hästar ska gå och att försöka uppnå detta samtidigt som man knappt kan hålla sig kvar i sadeln är/ blir näst intill omöjligt.

Visst är inte heller ”bring-bitaren” den optimala hästen att rida på och givetvis förordar jag inte att man ska rida på detta vis men i ärlighetens namn är en sådan häst långt bekvämare för den oerfarna ryttaren att sitta på.

Och kan man sitta ordentligt så kan man också inverka lättare och så blir det en god cirkel av det hela i stället.

För att undvika onödiga missförstånd så handlar alltså detta inlägg inte om att jag tycker att det är bra att rida rollkür eller att jag rekommenderar folk i gemen att sitta och dra ihop sina hästar, nej- det enda jag ville belysa är att jag tror att hästen i valet mellan pest och kolera föredrar (om man nu kan använda ordet föredra om något negativt) att vara ihopdragen framför att springa med huvudet i vädret, helt enkelt därför att det för ryttaren är lättare att rida då/så.

Vad tror/ tycker ni?

Även om jag, på grund av den nästan helt insnöade våren inte riktigt har fattat att det faktiskt är sommar ”för fullt” så märks det på olika internetforum och bloggar.

Det börjar råda stiljte helt enkelt- ett vanligt fenomen då vädret och långa semestrar gör att folk har annat för sig än att både skriva och läsa på nätet.

Själv ska jag inte ha semester förrän vecka 29- dvs det är ett bra tag tills dess.

Huruvida även min inspiration kommer att tryta då eller redan innan dess återstår att se…..

Glöm inte att kommentera- det håller bloggen mer levande tycker jag och ger mig dessutom ofta inspiration till nya inlägg.

Förra året berättade jag för er hur en fd lektionsponny från vår ridskola, som sedermera köptes och travtränades av två systrar skördar stora framgångar på ponnytravbanorna i Danmark sedan flera år tillbaka.

Ponnyn, Djingis Khan, har hunnit bli 23 år gammal men vann igår Danska Mästerskapet i monte’!

Som sagt; gammal är äldst!

Grattis Djingis!

Föregående inlägg om hundkapptävlingen fick mig att fundera över begreppet ”den svenska avundsjukan”.

Är detta just ett SVENSKT fenomen eller ett allmänmänskligt sådant?

Ligger det i människans natur att inte unna andra framgång?

Och ”Jantelagen” – är den också något typiskt svenskt?

Trots att jag inte kan minnas att jag någonsin fått det itutat mig kände jag redan som liten att det var fult att förhäva sig.

Jag var en extremt duktig elev som i princip hade alla rätt på alla prov i alla ämnen på både högstadiet och gymnasiet men jag visade aldrig min enorma lycka över mina framgångar UTÅT.

Ibland gick jag så långt i min försiktiga glädje att klasskamrater ifrågasatte om jag inte var nöjd.
Det var jag så klart men på något sätt kändes det opassande att visa det.

Nej, man ska inte tro att man är något (även om man är hur duktig som helst), eller?

När jag köpte min andra häst Heron fick jag verkligen känna på missunnsamhetens vindar.

Heron var köpt för en spottstyver (30.000) om man jämförde med många av våra konkurrenters hästar och det var tydligt svårt för många att smälta.

Kom man hem från en tävling och det hade gått dåligt sa vissa ”det var ju tråkigt” samtidigt som de såg ut som om de vunnit högsta vinsten och de ville GÄRNA diskutera ritten.

Hade det gått bra var de inte lika intresserade och orden ”grattis” kom ur munnar som såg ut som om de hade tuggat citroner hela dagen.

Än idag märker jag ofta liknande beteende hos ”folk” även om det inte alltid är lika utstuderat.

För vissa tar det emot att gratulera andra-så är det bara.

Men om det som sagt är typiskt svenskt vet jag inte- vad tror ni?

Varje gång något händer med mina djur brukar jag efterfråga ett hållfast rep :-)!

Även denna gången tror jag dock att jag inte kommer att behöva det!

Ni får en GLAD rapport i eftermiddag!