Ibland när jag börjar läsa en blogg som har funnits ett tag så kan jag ha svårt att ”orientera” mig. Diverse namn nämns med en självklarhet men det går inte riktigt att av inlägget utläsa vem personen/ hästen är eller på vilket sätt den är ihopkopplad med bloggskribenten.

Jag slänger mig själv med namn osv lite ”hit och dit” ibland och därför tänkte jag idag göra en lååååång presentation för mina eventuella nya bloggläsare; så att ni är till fullo uppdaterade:

Menelli– min första häst, ett fuxsto efter Ambassadeur som jag köpte 6 år gammal och ägde i ca 1½ år. Slaktades pga skelettförändringar båda fram. Vi hann tävla en del lätta klasser i både hoppning och dressyr.

Heron- min andra häst, en mörkbrun valack efter Flyinge Herkules som jag köpte när han var 4 år gammal och precis inriden. Heron slaktades 13 år gammal pga skelettförändringar i hovlederna fram (några av hans syskon drabbades också av samma sak, dock ej i hovlederna och gick samma öde till mötes). Med Heron tävlade jag otroligt intensivt och vi hade placeringar i både MSV B hoppning och dressyr samt gjorde några starter (knappt 10 om jag minns rätt) i S:t Georges.

Décima- min tredje häst, ett fuxsto efter Zephyr som jag köpte av Zephyrs ägare när hon var 3 år gammal. Décima hade många helsyskon hos samma uppfödare vilket var lite kul. Décima sålde jag när hon var 11 år gammal pga tungproblem, dvs jag tyckte inte att det gick att tävla framgångsrikt i medelsvår dressyr med en häst som alltsom oftast sprang med tungan utanför munnen (vilket hon började med i unga år). Décima tävlade hoppning upp till 1 meter och dressyr upp till MSV där hon fick ett fåtal placeringar. Upp till denna nivå blev det ca 50 placeringar, mest i LA.
Décima dog i kolik ca 1½ år efter att jag hade sålt henne.

Arcimboldo (Archie)- min fjärde och nuvarande häst som jag köpte när han var 3 år gammal och nyss inriden. Archie är efter Akribori och tyvärr sin mammas enda avkomma (hon dog innan han ens var inriden). Archie tävlar bara i dressyr och har hitills, 7 år gammal skrapat ihop 35 placeringar. Sedan förra året tävlar vi bara LA och det går både upp och ner :=).

Per-Mobile Zingy Beauty– min och makens 2 åriga whippettik som vi köpte när hon var 1 år gammal. Uppfödarna kunde verkligen inte ha döpte henne till ett mer passande namn- annars en ovanlighet i whippetvärlden om ni frågar mig. Exempelvis heter en av Soyas pojkvänner ”Singin´ in the rain” och inte tusan ser han ut som att han sjunger i regnet…
Zingy Beauty kallas för övrigt aldrig just detta annat än i officeiella sammanhang utan ”hette” Soya när vi köpte henne. Soya är också det namn hon lyssnar till även om jag, som har en knäpp ovana att döpa om alla djur, även kallar henne PIPPI, MIMMI, MISHI eller KICKI.
I stallet kallar en av ungdomarna henne för KITTY (efter Hello Kitty) och det är helt ok men när en av mina klienter tyckte att hon kunde kallas…..DRUTTEN…fick det räcka :=)!
Soya är min och makens bästa köp all times och vi älskar henne vanvettigt.

Maken– ja, det är min man det, en karl som jag nu har varit tillsammans med i 8 år. Arbetar som säljare och är fullständigt ointresserad av hästar :=) men desto mer av flyghistoria och allt som hör där till.

Ebba– är min tränare Ebba von Essen som huserar på en jättefin anläggning vid Hviderups Gods mellan Eslöv och Flyinge. Till Ebba åker jag 1-2 gånger i veckan för att träna och/eller för att hon ska rida (utbilda) Archie åt mig.

Birgitta 12 år– är mitt alter ego. Bebis-Birgitta är den som säger och gör alla de barnsliga saker som den mogna Birgitta aldrig skulle nedlåta sig till.

”Gamla stallet”/ ridskolan– är Malmö Civila Ryttareförening där jag började rida 15 år gammal och där jag stått uppstallad med alla hästarna tills i oktober förra året.
Jag trodde aldrig att jag skulle hitta ett stall där jag trivdes bättre än på MCR men otroligt nog gjorde jag det- därav flytten.
Jag tävlar fortfarande för klubben och har inga planer på något annat.

”Nya stallet”/ ”mitt” stall– är Grevie Hästcenter, beläget i hålan Grevie strax utanför Staffanstorp som i sin tur ligger strax utanför Malmö.
På anläggningen finns 2 stall- ett litet med 7 boxar där jag har Archie och ett större med 17 boxar och fullservice. Vi har även ett 20x 60 ridhus och en gruspaddock där vi kan rida och snart kommer vi också att få en gräsbana.
I mitt stall står som sagt 7 hästar:
Tage– (smeknamn) som jag av misstag ibland kallar Ture efter en lektionshäst från MCR (inte för att de är det minsta lika men namnen är lika tycker jag). Tage är ett halvblod.
Lady/ Lajdan- (smeknamn)- också halvblod
Desly– c eller d-ponny (osäker)
Tulle-(smeknamn), d-ponny
Rocky-d-ponny som ägs av My, tjejen som kallar Soya för Kitty och jag kallar i min tur Rocky för Rocks.
Bröta- ett kallblod som jag ofta ”passar” när ägaren är bortrest. Kallas av mig för Brötchen (det lilla brödet på tyska- inte för att hon är det minsta lik ett bröd).
Arch(ie)- som inte behöver någon ytterligare presentation :=).

Bloggkollegor/ konkurrenter– är Liv som står i det andra stallet med hästarna Aramis och Rigoletto och Renée (Mys mamma).
Livs blogg hitar ni här:http://www.aramise.bloggagratis.se/
och Renées här: http://www.trumsamumma.blogspot.com/

Stallägarna– är ett gift par i 60-års åldern och deras 30 åriga dotter som är c-tränare i hoppning.

Lena och Birk– Lena är Birks ägare och Birk är den d-ponny som Archie kamperade ihop med under den största delen av sin tid på ridskolan. Hästarna gick i samma hage och var även på somarkollo 2 år i rad tillsammans. Numera träffas de då jag kör till ridskolan med Archie för att Lena och jag ska rida ut tillsammans.

Sally- en snart 14 årig flicka som jag har känt sedan hon var bebis :=). Sally hade också sin ponny på ridskolan men har flyttat liksom jag fast till motsatta delen från Malmö. Sally hade tidigare c-ponnyn Mulle (egentligen Timon) men har nu bytt upp sig till en d-ponny som kallas Gunnar (DET smeknamnet är dock inte jag mamma till).
Sally tävlar i hoppning och tränar dressyr för undertecknad 1 gång i veckan.

Jobbet- finns på Boendeenheten i stadsdelen Södra Innerstaden i Malmö där jag arbetar som socionom med tillsyn i lägenheter. Boendenheten förfogar över ca 300 lägenheter varav jag har ansvar för ca 75 och det är mitt arbete att se till så att de som hyr lägenheterna av oss sköter dessa. Jag hjälper även de boende med olika sociala frågor och försöker stötta och slussa dom rätt vid olika problem. Ett underbart arbete som är både omväxlande och givande.

Hemmet– är ett hus från början av 1900-talet där maken och jag bor sedan 7 år tillbaka. Huset ligger strax utanför Staffanstorp och vi bodde innan dess i Malmö i var sin lägenhet.

Så där jag…nu tror jag att jag har fått med det mesta om det och dom som brukar omnämnas i bloggen- har jag missat något får ni fråga :=)!

Givetvis en omöjlig fråga att svara på generellt– det beror väl på vem man frågar osv men jag undrar ändå….

För ett tag sedan undrade en blogg-kollega varför det (enligt henne) var så få anmälda till olika regionala LA-klasser som hon hade tittat på.

En teori som framlades var att en majoritet föredrar att rida lokalt eftersom den licensen är mycket billigare.

På tävlingen i helgen hörde jag också några diskutera att det var ovanligt lite anmälningar till dressyrtävlingar över lag och när jag tänker till och tittar efter så stämmer det nog.

Frågan är vad detta beror på?

Jag kan ju inte tänka mig att antalet ryttare som tycker om dressyr har minskat bara så där så det är nog ingen förklaring.

Kan det vara så enkelt att ”folk” tycker att det är för dyrt?

Jag vet inte om det är så eftersom jag själv aldrig reflekterar över vad en tävling kostar- jag bara skickar in anmälan typ.

Om klassen sedan kostar 120 eller 140 kronor är mer eller mindre egalt men alla kanske inte tänker så?

Hur prispengarna idag står i proportion till anmälningsavgiften har jag heller ingen aning om.

Dels har man aldrig under minda mer än 20 års tävlande kunnat ”tjäna” något på att tävla på min nivå och dels tävlar jag numera oftast på lokal nivå där det inte finns några prispengar alls.

Vad tror/ tycker ni? Är det för dyrt att tävla och är det kanske därför startfälten minskar? Eller ni kanske inte alls upplever att startfälten minskar?

Många som nyligen inlett sin tävlingskarriär i dressyr nyligen skulle nog svara ett förvånat JA på rubrikens fråga; det är numera så otroligt ovanligt att man förlägger dressyrtävlande på gräsunderlag och man måste tydligen också ansöka om dispens för detta (dvs att få ha tävlingar på just gräs).

Jag kommer ihåg hur det var när jag började att tävla dressyr för lite mer än 20 år sedan. Då var det snarare regel än undantag att utomhustävlingar i dressyr hölls på gräs- det var inget konstigt alls med andra ord.

Sedan dess har det tillkommit en del nya tävlingsplatser, gamla har försvunnit och många anläggningar har moderniserats på alla möjliga vis och gräset har sakta men säkert fått ge vika för andra underlag (grus till största del).

Själv kan jag inte påstå att jag saknar att tävla på gräs- tvärtom.

Är det regnigt blir banorna lätt hala och snabbt upp/söndertrampade och har det varit strålande solsken i veckor är gräset nästan borta och marken stenhård och ibland halv-knölig.

En del påstår att det är ”lika för alla” men det vill jag inte alls hålla med om att det är.

Hästar trivs ju olika bra på olika underlag- det är min erfarenhet i alla fall- och har man exempelvis en häst som inte riktigt vågar ”ta för sig” på stumma och hårda underlag eller om det blir halt så är ju inte gräs det mest optimala precis.

Nej, jag är som sagt glad att gräset numera snart är ett minne blott och att tävlingsplatsernas andra underlag över lag (observera ordvitsen under-lag/ över-lag) har förbättrats genom åren.

Numera möts man nästan aldrig heller av djupharvade potatisåkrar vilket var lika hemskt som de stenhårda gräsbanorna.

Tyvärr finns det fortfarande en del arrangörer som inte inser (har resurser???) att man kan förbättra många underlag genom något så enkelt som att vattna på det; ibland undrar man ju hur mycket domaren egentligen ser i de dammoln som kan stiga upp om en bana är riktigt uttorkad.

Vad är era erfarenheter? Är det bra att tävla på gräs? Har arrangörerna bra underlag för det mesta eller hur ser det ut?

Tror ni på kärlek vid första ögonkastet?

Jag tror att det kan inträffa men att det inte är detta överreklamerade tillstånd man ska leta efter utan snarare satsa på känslor som mer växer fram. De är nog mer tillförlitliga i det långa loppet- det första intrycket man får av en person eller något annat för den delen kan lika gärna vara otroligt missvisande.

Jag har nu insett att jag har stirrat på drömhästen (sorry Archie) hur många månader som helst utan att just begripa att det är en drömhäst, för mig i alla fall.

Som vanligt, vad annars, finns det bara två småååå ”aber” med detta djur:

a) hästen är mig veterligt inte till salu men framför allt

b) det är VE OCH FASA en ponny!!!

Även om jag hade lyckats övertala/ be/ böna/ hota ägaren att sälja hästen till mig så kvarstår det faktum att ponnyeländet är många centimeter för liten för tävlingsbanorna med MIG :-(!!!

Föremålet för min insikt och habegär är alltså valacken Rocky som står i ”mitt” stall och som jag bara blir mer och mer förtjust i.

Jag har tömkört honom flera gånger och det har aldrig varit några problem men dessutom går han bara bättre och bättre för varje gång och visar fler och fler kvalitéer.

Nu vet jag ju inte hur Rocky är att varken rida eller framför allt tävla men jag kan lugnt konstatera att om jag hade fått honom att gå inne på en bana så som han går när jag tömkör; ja, då har han allt jag önskar mig.

Rocky har ett otroligt flott steg när han blir lite uppeldad, han flyger fram med väldigt fina gångarter och bibehållen takt och det går faktiskt numera att lugna ner honom även om han från början vill springa i ”hundranittio”. Detta upphetsade springande utlöses oftast av ljud utifrån- idag en traktor som harvade utebanan- men som sagt; det går att ha kontakt med hästen ändå och han ser ut som ”en miljon” när han dansar fram i ridhuset.

Att han är otroligt lätt-tömkörd och har en väldigt vacker sida är ytterligare egenskaper jag skulle värdera inne på en bana- alltså om de gick att överföra till ridning- men tyvärr….det är alltså bara att fortsätta att drömma om detta djur.

Min fråga är som så många gånger förut: VARFÖR ÄR LIVET ORÄTTVIST och den spontana följdfrågan måste bli

HUR MYCKET TILLVÄXTHORMON KAN MAN GE EN PONNY TRO????

Tänk vad ”lustigt” (eller inte….) det kan bli ibland.

Jag har ju någon gång raljerat över att jag tycker att vissa andra bloggar är ”klubben för inbördes beundran” där skribenten mest får kommentarer i stil med ”åhhh vad fin din häst är” och” gud så bra du rider” och svarar sina läsare på liknande vis men nu har jag faktiskt själv blivit anklagad för att ha just en sådan blogg?!?!?

I ärlighetens namn är jag tämligen konfunderad då jag inte känner igen mig i beskrivningen men så kan det ju vara ibland; det måste vara upp till varje läsare att få lov att känna och tycka just det som den tycker och känner.

Så här skriver signaturen ”mimmis” till mig:

”Jag tackar för mig att vara på din sida. På grund av saknad respon, jag har som regel att alltid svara mina bloggare tack för visat intersse tycker mest det verkar vara en klubb för inbördes beundran. ”

Till både dig mimmis och andra vill jag förtydliga att jag i görligaste mån försöker svara alla på alla kommentarer de ger förutom om jag kanske verkligen inte har något att tillföra, om kommentaren så att säga ”står för sig själv” eller om jag rent utav glömmer att svara (dvs jag tror att jag har gjort det men det senare visar sig att jag har glömt det).

Om minnet inte sviker mig var det du mimmis som föreslog att jag skulle köpa mig en nordsvensk (!!!) och det svarade jag på men vad du mer känner att jag har ignorerat från dig har jag faktiskt ingen aning om.

Sedan kan jag väl tycka att man, om man väljer att sluta att läsa en blogg efter några veckor för att bloggskrivaren missat att svara på någon kommentar som man har sänt…tja, det säger nog mer om ens eget bekräftelsebehov än om mig som bloggare. Men det är min åsikt det!

Hur som helst….ni som läser får läsa om ni vill, sluta om ni vill och hemskt gärna kommentera allt vad ni orkar.

Som jag redan har berättat flera gånger förbehåller jag mig rätten att inte publicera kommentarer som jag finner oförskämda eller av annan anledning inte värda ”trycksvärta” men det är så sällan sådana kommentarer dyker upp (har nog bara raderat 3-4 stycken genom åren vad jag kan minnas) att vi inte behöver orda mer om det.

Ett ridläger kan säkert ge både härliga minnen och vänner för livet….

Häromdagen fick jag i alla fall bevis på att det ibland är just den som förtjänar något bäst som får det och det gjorde mig väldigt glad.

En vän berättade redan förra året om att hennes dotter, som är i de nedre tonåren och mycket hästintresserad, ville åka på ridläger.

Ridlägret lät i mina öron otroligt dyrt- nästan 6000 kronor för en vecka men det verkade också mycket seriöst utifrån det jag hörde berättas om det.

Flickan skulle själv få vara med och betala lägret och ni kan tro att hon jobbade och stod i. Dels sålde hon jultidningar för ca 8000:– (vet inte hur stor provisionen var på det men det brukar inte vara några större summor) och dels rastade hon någons hund 2 gånger i veckan för vilket hon fick 40:–/ gång.

Just det där med att själv tjäna ihop lite fickpengar känner jag så väl igen från min egen barndom och om ni vill veta min åsikt (den får ni förvisso oavsett) så borde fler föräldrar inpränta pengars värde i sina barn på detta vis.

När sommaren var över och jag träffade min vän igen berättade hon om det otroligt lyckade ridlägret och allt jag hörde bekräftade det jag tidigare hade trott, dvs att det verkligen var ett bra läger på alla vis.

Flickan ville absolut återvända nästa år, dvs denna sommaren och jag hoppades av hela mitt hjärta att familjen skulle kunna avvara pengar för ytterligare ett läger även om som sagt kostnaden är skyhög.

För några dagar sedan mötte jag vännen som glädjestrålande visade mig ett papper som bekräftade att just hennes dotter, och 4 andra barn vunnit var sin vecka på detta ridläger genom att delta i en tävling.

Tävlingen hade gått ut på att barnen skulle föreslå olika aktiviteter som man kunde anordna vid årets läger (förutom den självklara ridningen så klart) och min väns dotter hade suttit och klurat på detta en hel kväll tills hennes bidrag var författat.

Och nu har hon alltså en hel vecka på ridlägret att se fram emot och min vän behöver inte fundera på kostnaden.

Visst är livet härligt ibland!