Ni som följt bloggen länge vet att Archies ”bästis” på ridskolan var d-ponnyn Birk som han tillbringade tusentals timmar i hagen med.

Birk är den av de flera hagkompisar som jag har provat att fösa ihop Archie med som bäst, mest och längst uthärdat den ibland extremt enerverande gossen med enorm förkärlek till att nosa alla artfränder i baken ända tills de inte står ut längre utan sparkar bakut (tur att han inte springer omkring och nosar människor i baken på samma vis förresten….vad skulle folk tro????).

Även för Birk rågades måttet vid enstaka tillfällen men hans bakutsparkar lämnade knappt markytan (har faktiskt aldrig sett en ponny sparka så ”lågt”) så jag ansåg inte att det var någon större fara för att Archie skulle mista ett framben eller två av en spark.

När Archie inte nosar andra hästar i baken tycker han om att valla dom som en fårhund och inte heller detta uppskattas alla gånger.

Båda dessa gräsliga ovanor samt att han redan första (och sista) gången jag provade att släppa ihop honom med ett sto försökte betäcka henne 2 gånger har gjort att jag inte vågar leta upp en ny hagkompis åt honom.

Han vill ju bara väl den gode Archie och själv skulle han inte drömma om att bitas eller sparkas men man får ju också förstå att andra hästar inte finner honom speciellt rolig om man säger så- snarare ett bokstavligt pain in the ass :=)!

Sedan en tid tillbaka har Archie en ny boxgranne, det 6 åriga kallblodsstoet Bröta och eftersom jag ibland bara inte kan låta bli sådant som jag borde låta bli så har jag börjat leka med tanken att släppa ihop ett nytt A + B, dvs Archie och Bröta.

Vad som än så länge lyckas hålla mig tillbaka är det faktum att hästkvinnor (i alla fall de på 4 ben) enligt min erfarenhet verkligen inte är att lita på: de kan säga ja men mena nej och vice versa och Archie, som den karl han är kommer inte att ha begrepp att figga ut vilket som avses utan råka illa ut.

Bröta verkar förvisso förtjust i den store svarte men som sagt litar jag inte på ston för fem öre. Rätt vad det är så kan hon ändå får för sig att Archie har tittat på henne på fel sätt och skicka ut ett bakben.

Idag går djuren i hagarna bredvid varandra när jag släpper ut dom utöver deras ordinarie hagtid och det går hur bra som helst. På väg ner mot hagarna gör Archie ofta sitt lilla trick ”nosa lite diskret i gumpen och hoppas att ingen märker något” och jag har låtit honom hållas lite försiktigt för att se vad Bröta säger om saken.

Hittills ser hon helt oberörd ut men som sagt….kan man lita på kvinnor? Tveksamt….

Jag får se hur länge jag kan hålla mig ifrån att prova att släppa ihop dom (Brötas ägare är villig att testa)- kanske kan jag bärga mig till sommaren då gräset i hagarna förhoppningsvis kan verka tillräckligt distraherande?

På tal om A och B så hade faktiskt Heron i många år en bästa vän som jag, min vana trogen att inte låta djur få kallas det som de heter, döpte om till B. B hette egentligen Beam. Han såg inte ut som en stråle :=)

Några år senare köpte B:s ägare ett sto som hade det (enligt mig i alla fall) extremt opassande namnet Honey Girl (den märren var allt annat än en Honungs-flicka, det ska jag säga er….) så den fick följdaktligen heta HG hos mig.

Det roliga är att mitt omdöpande av egna och andras djur ofta smittar av sig så till slut sa nästan alla HG om Honey Girl och jag fick mig också ett gott skratt i stallet härom dagen då en av de andra hästägarna, 15-åriga My sa ”Hej Mimmi, Mishi, Kicki, Pippi” när Soya kom inspringande :=)!

Archie hos Vellinge Hästsportförening hösten 2008. Detta var första (av ett fåtal) gången vi red LA:4.

På lördag är det dags för ett riktigt MÄSTAR-möte mellan de två bloggkonkurrenterna undertecknad och hennes stallkamrat Liv http://aramise.bloggagratis.se/

Vi ska båda rida LA:4 hos en klubb ”i krokarna” och det ska bli spännande att se hur det går.

Kommer Archie att visa att ”gammal är äldst” (han är 1 år äldre) eller blir det snorisen Aramis som visar var skåpet ska stå?

Svaret kommer på bloggen på söndag………

Lite skämt och lite allvar men jag måste säga att det är väldigt trevligt att det finns flera tränings och tävlingsintresserade hästägare på den anläggning där jag står nu.

Detta var något jag kunde sakna på ridskolan där i alla fall de seriöst dressyrtävlingsintresserade ryttarna gick att räkna på ena handens fingrar under de 20 åren jag stod där med mina hästar.

Hur det än är så ÄR det roligt att ha även tränings och tävlingsintresset gemensamt med i alla fall några ryttare även om man kan ha mycket roligt med och utbyte av även de som inte alls är intresserade av dessa inriktningar inom hästeriet.

Man kan med likasinnade diskutera olika träningsupplägg, hjälpa varandra rent konkret, beklaga sig när det inte har gått så bra eller glädjas gemensamt. Man kan tipsa varandra om bra tävlingsplatser, kanske också åka på tävlingar ihop eller på något annat som har med ens intresse att göra (clinics tex).

Provocerande rubrik måhända men det är i så fall meningen!

Jag deltar just nu i en diskussion på Bukefalos hundforum http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1032506 och förundras IGEN över vissa människors….hur ska jag bäst benämna det….naivitet kanske? (Egentligen vill jag nog helst kalla dom rent ut sagt KORKADE när jag tänker efter!)

Har stött på resonemanget att man SKA och ”är skyldig djuret” att behålla det no matter what och då menar dessa människor verkligen no matter what.

Oavsett om man inte alls kommer överens med sin häst, blir arbetslös och får sämre ekonomi, träffar någon som är allergisk mot hästar eller vad det än må vara så ska man ovillkorligen behålla sin häst för det är man alltså skyldig djuret som ju inte valt sin ägare, så resoneras det på fullt allvar bland vissa vuxna.

Dessa naiva djurvärnare tycker att man ska bita ihop, leva på vatten och bröd, ta extrajobb och göra slut med sitt livs kärlek- allt för att hästen ska behållas.

Själv tycker jag som sagt att detta är mer än lovligt korkat och i alla fall jag har hästen för min skull och så länge jag mår bra av att ha djuret.

Den dagen min häst blir en börda för mig av vilket skäl det än må vara blir det ”bye bye” pronto!

Sedan är det dessutom säkert jättelätt att råda andra till att gå genom eld och vatten, slita ut sig totalt, må pest, köra ekonomin i botten och vilka råd man nu ger när det inte är man själv som ska följa dom.

Jag kan tycka att det är rent ut sagt för djävligt att råda andra människor, som redan mår superdåligt och lever med världens sämsta samvete att ”nä du…ta du några nya tag till så ska du nog se att det ordnar sig och det är du ju faktiskt skyldig din häst….”.

Knappast det råd jag tror att man vill läsa om man nu dristar sig till att hänga ut sitt problemfyllda hästliv på nätet och be om råd.

Förvisso kan man ju tycka att man får skylla sig själv om man frågar vilt främmande människor efter råd men ändå….

Kanske är det min egen hjärtlösa (?) inställning till djurhållning (funkar det inte så sälj eller avliva- vilket som bedöms som mest lämpligt beroende på situation) som gör mig halvt rabiat i ovan nämnda diskussion på Buke.

Så här skriver trådskaparen:

”Har en Malle som är 7 i år. Han kommer från halvtaskiga linjer & är en rätt vek hund. Han har aldrig varit lätt att ha runt folk men idag hände en sak som återigen fått mig att fundera. Min son (7år) klappar Harry när han ligger i sängen & hunden nafsar sonen i ryggen. Inget jättestort märke eller så men sonen blev rädd & började gråta. Det här är inget nytt, Harry har aldrig varit helt pålitlig runt barn & morrar jämt åt mina barn när de går i närheten av honom när han ligger i säng eller soffa. Han hade haft 5 hem när han kom tll oss som tremånaders & var livrädd för folk, det har varit en lång kamp. Idag är han hyfsat säker med vuxna men morrar om folk böjer sig mot honom eller liknande. Barn gillar han inte men har ”bara” nafsat 3ggr varav det har varit situationer som gått att förklara med att han känt sig trängd. Problemet är att mina barn blir större & har kompsar hemma, då måste man stänga in hunden eftersom jag är rädd att han biter ngn av barnens kompisar om de råkar klappa honom fel eller krypa upp till honom i sängen osv. Ska man ha det såhär? Vågar man ha kvar en sån här hund? Han är en supermysig hund mot mig & min man men man måste ALLTID vara på sin vakt med andra männskor & våra barn gillar han inte alls. Vad skulle ni göra? ”

Trådskaparen undrar alltså om hon ska behålla en hund som redan nafsat efter hennes barn och där hon själv gör bedömningen att hunden mycket väl kan göra det igen.

Som ni kan läsa av mitt svar nedan fattar jag inte hur man vågar leka med andra människors liv på detta viset!

Mitt svar:

Men herregud!!!! Jag blir helt ”mörkrädd” när jag läser vissa av svaren. SÅ KLART ska du avliva en hund som redan nafsat efter ditt barn och som du själv bedömer KAN göra det igen. Om man är mol allena i världen och aldrig behöver utsätta sin hund för att träffa sådant som kan göra att den nafsar (ett barn tex) så kan man ju göra som man vill men har man ANSVAR för egna barn MÅSTE detta komma före allt annat, även kärleken till en hund. Tänk om hunden en dag biter ens barn eller barnens vänner! Hur ska man kunna leva med vetskapen att man kunde förhindrat detta. Om jag som barn hade blivit (exempelvis) helt deformerad i ansiktet pga ett hundbett orsakat av mina föräldrars hund som de VISSTE var opålitlig så skulle jag aldrig förlåta detta. Det är sååå lätt att yla om att det är synd att avliva en ”frisk” hund (hunden i detta fall är enligt mig INTE frisk- en frisk hund känner sig inte så osäker att den kan hugga efter barn) när man själv slipper leva med de eventuella konsekvenser detta hårdnackade beslut att behålla hunden kan få. Nej, väck med hunden innan något ännu värre händer!

Om ni ids läsa hela tråden så finns det flera läsare som tycker att det ju inte är så farligt med den nafsande hunden och dess ägare får också olika tips om hur hon kan stänga in hunden eller vidta andra åtgärder för att hunden inte ska komma åt barnen.

Men hur ser man till att never-ever utsätta sina barn för risken att få sig ett nyp av en sådan här hund? Enligt min uppfattning är det omöjligt, i alla fall om man ska kunna leva ett drägligt och avslappnat liv både som hundägare, barn till densamme och hund.

Nej, jag blir bestört över hur folk resonerar!

Om Soya av någon mycket märklig anledning skulle börja nafsa efter maken eller mig så är skillnaden att vi är vuxna människor UTAN barn som kan välja vad vi vill utsätta oss för. Skulle man bo tillsammans med barn så skulle i alla fall jag aldrig våga att behålla en nafsande hund oavsett hur mycket jag älskade den.

http://www.tidningenridsport.se/Article.aspx?m=45207&a=343638

Usch…man blir ju rent ”mörkrädd” när man läser om sådant här.

Sedan vet man inte alla omständigheter i historien men jag anser att INGET eventuellt ”dåligt beteende” från flickornas sida rättfärdigar att man utsätter dom och deras hästar för livsfara!

Det kunde ha slutat hur illa som helst; i värsta fall med att flickorna faktiskt ramlade av och DOG och hur skulle den gamla skitgubben ha förklarat DET?

Tyvärr lär han väl inte få något kännbart straff, det är min erfarenhet av det svenska rättssystemet och dessutom är han 78 år gammal. Det kommer väl att skyllas på både senilitet och annat sade hon luttrat….

Och även om man som 78 åring SKULLE hamna i fängelse så är det säkert inte så stor skillnad mot hur man lever i frihet sade hon elakt och fördomsfullt….

(Jo…jag VET att det finns massor av superaktiva pensionärer men ändå….).

Som ni kanske minns tipsade jag er för några veckor sedan om var man kunde göra service på sitt släp både billigt och med gott bemötande.

Detta var första gången jag anlitade detta företag och när jag ringde dit fick jag en prisuppgift på att servicen av släpet skulle kosta ca 625 kronor. Om det skulle tillkomma oväntade kostnader skulle jag bli uppringd i förväg.

När jag lämnade släpet fick jag veta att räkning skulle skickas (inte mig emot att skjuta upp betalningen några veckor- januari brukar vara en ”tung” månad med massor av räkningar) och för några dagar sedan fick jag den.

Jag kunde positivt överraskad konstatera att räkningen var på 590:–, dvs något lägre än vad som överenskommits. Nu är ju inte en besparing på ca 35:– något att yvas över vad gäller just beloppet men I SAK blev jag mycket nöjd.

För hur ofta är det så att ett sagt pris visar sig bli just detta och inte högre?

Enligt min erfarenhet inte särskilt ofta.

Snarare brukar vad det än må vara (bil/husreparation, veterinärbesök, you name it) alltid bli dyrare än vad man räknat med eller vad som utlovats; det har i alla fall jag råkat ut för massor av gånger.

En arbetskamrat gjorde nyligen några reparationer i sitt nyinköpta hus och frågade elektrikern vad det skulle kosta. Hon fick ett pris på mellan 15.000 och 20.000:–, när räkningen kom var den på 52.000:– UTAN att hon förvarnats om detta tidigare!!!!!

Själv minns jag en gång då min bil inte gick igenom besiktningen pga någon ”skitsak” och besiktingskillen tröstade mig med att felet skulle kosta ”några hundralappar” att åtgärda.

Räkningen slutade på 5000:– och det var bara att betala och GRÅTA! Detta var många år sedan och på den tiden var 5000:– för mig ungefär som 20.000:– hade varit idag, dvs inga pengar jag bara kunde fiska upp ur plånboken utan att blinka.

Så ibland blir man glad över en pyttesak som 35 ”intjänade” kronor, det kanske ni förstår :=)!

Hade en väldigt intressant diskussion med en annan bloggskribent, Aramis för ett par dagar sedan (vi står på samma anläggning).

Vi började prata om ”våra vackra hästar”, ha ha, vilket osökt ledde oss in på ämnet beröm och hur svårt det kan vara att både ge och ta emot detsamma.

Jantelagen härskar ibland otroligt starkt i vårt samhälle och man ska verkligen inte tro att man är något, det tycks vara den allmäna åsikten många gånger.

Det gäller att vara lagom och inte förhäva sig, i alla fall om det gäller en själv och ens djur/jobb/boende eller vad det nu kan handla om.

Jag märker att jag själv är mycket präglad av detta synsätt och att jag därför har väldigt svårt för att ta emot och även tro på beröm.

Om någon skulle berömma exempelvis ett plagg jag bär så försöker jag att ”ta ner” berömmet genom att säga något i stil med ”ha ha…den här gamla trasan” eller ”ja, det kostade bara 79 kronor i Ullared” i stället för att bara säga TACK och inget mer.

Samma sak med Archie.

Redan när jag köpte honom blev jag väldigt fort van vid att vilt främmande människor kom fram och uttryckte att de tyckte att han var väldigt vacker.

Egentligen ville jag svara ”jag vet” för även jag tyckte (och tycker) att han är vacker- annars hade jag knappast köpt honom och länsat sparkontot pga köpet.

Men hade jag sagt ”jag vet” så inbillar jag mig att den som tidigare var så positivt inställd till Archie hade tänkt ”Vem tror hon att hon är egentligen- jäkla skrytmåns” för i min värld får man inte säga att man tycker att ens egna häst/ hund/ whatever är skitsnygg/ fin/ underbar.

Just när folk tycker att Archie är vacker så kan jag i alla fall tro dom till 100 % men med ridningen är självförtroendet långt, långt sämre och där kan jag nästan inte ta beröm alls.

Om någon säger ”Gud så bra din häst gick när du red idag” så tänker jag antingen ”Äh…vad vet HON om det….” eller ”Det säger hon bara för att vara snäll- det tycker hon säkert inte innerst inne”.

Är jag knäpp eller kan ni känna detsamma?

Överhuvud taget tror jag att jag borde jobba med mig själv vad gäller detta för jag kunde redan för många år sedan konstatera att jag är vad Bo Tibblin på en föreläsning mycket träffande kallade en FELSÖKARE.

Om jag gör 5 superbra grejer under ett dressyrpass men en grej inte fungerar så har passet som sådant varit skit och jag tänker bara på det dåliga.

Givetvis borde man ”vända på steken” i stället, det hade man absolut mått bättre av.

Sedan finns det ju de som håller på att ramla av stolen av lycka för sådant som för mig är så fullständigt självklart att jag inte fattar vad det är frågan om: ”Åhhh…idag gick min häst på tygeln de 5 sista minuterna av ridpasset” men so what…är de nöjda över det så är det väl FINE?

”Beröm inte hästen för det självklara” brukade min gamle hopptränare Jana Wannius säga ibland och även om det både lät kul och var sant (tycker jag i alla fall) så kanske det inte skulle skada med liiiite mer positiv anda hos vissa somliga ibland, undertecknad inräknad?

Alla har vi väl våra olika sätt att starta dagen på….

Själv förfasas jag över de som snoozar femtioelva gånger för att slutligen kasta sig upp ur sängen, slita på sig kläderna och fara iväg till jobb, skola eller vad de må vara.

Jag har aldrig förstått vitsen med att skjuta upp det oundvikliga, dvs uppstigandet och skulle bara känna mig stressad av att veta att ”snart ringer klockan IGEN”.

Själv stiger jag upp så fort klockan ringer, oftast 05.30 om jag inte ska rida och är lika trött då som om jag skulle förhala uppstigandet med någon/ många minuter så jag ser liksom inget vits med att göra det.

Men vi är som sagt olika….

Medan andra tar god tid på sig med att både läsa tidningen i lugn och ro och äta en ordentlig frukost så trivs jag bäst när jag åker till stallet för att fodra och mocka innan jobbet. Så har jag gjort i alla år och det kanske till viss del är kontrollbehovet som spökar, vad vet jag?

Samtidigt är det är mitt sätt att starta dagen lagom lugnt och kravlöst och det tar bara 30 minuter extra mot om jag hade kört direkt till jobbet.

I stället åker jag alltså förbi stallet, fodrar alla hästarna (7 stycken) i mitt stall och mockar till Archie medan han står på stallgången och äter.

Jag har alltid tyckt om att MATA djur :=), kanske för att jag själv är så förtjust i att äta :=)?

Och att vänta med mockningen till eftermiddagen vill jag inte; jag vill att Archie ska komma in i en ren box efter hagvistelsen och slippa stå och trampa i gammal skit.

Visserligen mockar jag en gång till på eftermiddagen/ kvällen men då är det ju bara lite ”finstädning” eftersom grovstädningen ju gjorts på morgonen :=).

Nu med ”eget” ridhus på anläggningen och utan störande ridskoleverksamhet har jag förlagt merparten av hästmotionen på efteriddagarna och tar det mestadels lugnt på morgnarna även om det är oerhört praktiskt att kunna rida innan jobbet om man vill det.

’

Om någon ville stjäla denna sadel vore jag nästan tacksam eftersom jag inte har lyckats få den såld trots lågt pris (800:–) och annons på Blocket sedan mer än 1 månad tillbaka….

Skämt å sido, min hoppsadel ”äter inte bröd” (kostar inget) så den kan lugnt få stanna hos mig ytterligare tid eftersom jag redan haft den i ca 20 år men en intressant fråga kom upp i stallet härom dagen.

Ett grannstall har tydligen haft inbrott då 2 sadlar stals, detta trots att det bor folk (med skällanade hundar) på gården.

Väldigt fräckt och tråkigt på alla vis och nu har ju även vi ”skärpt beredskapen” även om den uppvärmda bod där vi förvarar merparten av vår utrustning alltid är låst.

Det vi kom att diskutera är hur man kan få ersättning om det, gud förbjude, skulle bli inbrott även hos oss?

Jag har för mig att hemförsäkringen (den man själv har) täcker en sadelstöld men är det verkligen så?

Någon trodde att den bara täcker saker som blir stulna i ens hem (eller i dess omedelbara närhet så som ett källarförråd tex) men inte kan väl försäkringsbolaget hävda att man bör ta HEM sin 30.000-kronors sadel varje dag?

Ja, vi kom inte fram till något svar så nu frågar jag er: vet ni säkert hur det ligger till och har ni kanske själv råkat ut för någon stöld som ni fått ersatt (eller inte)?