Många som nyligen inlett sin tävlingskarriär i dressyr nyligen skulle nog svara ett förvånat JA på rubrikens fråga; det är numera så otroligt ovanligt att man förlägger dressyrtävlande på gräsunderlag och man måste tydligen också ansöka om dispens för detta (dvs att få ha tävlingar på just gräs).

Jag kommer ihåg hur det var när jag började att tävla dressyr för lite mer än 20 år sedan. Då var det snarare regel än undantag att utomhustävlingar i dressyr hölls på gräs- det var inget konstigt alls med andra ord.

Sedan dess har det tillkommit en del nya tävlingsplatser, gamla har försvunnit och många anläggningar har moderniserats på alla möjliga vis och gräset har sakta men säkert fått ge vika för andra underlag (grus till största del).

Själv kan jag inte påstå att jag saknar att tävla på gräs- tvärtom.

Är det regnigt blir banorna lätt hala och snabbt upp/söndertrampade och har det varit strålande solsken i veckor är gräset nästan borta och marken stenhård och ibland halv-knölig.

En del påstår att det är ”lika för alla” men det vill jag inte alls hålla med om att det är.

Hästar trivs ju olika bra på olika underlag- det är min erfarenhet i alla fall- och har man exempelvis en häst som inte riktigt vågar ”ta för sig” på stumma och hårda underlag eller om det blir halt så är ju inte gräs det mest optimala precis.

Nej, jag är som sagt glad att gräset numera snart är ett minne blott och att tävlingsplatsernas andra underlag över lag (observera ordvitsen under-lag/ över-lag) har förbättrats genom åren.

Numera möts man nästan aldrig heller av djupharvade potatisåkrar vilket var lika hemskt som de stenhårda gräsbanorna.

Tyvärr finns det fortfarande en del arrangörer som inte inser (har resurser???) att man kan förbättra många underlag genom något så enkelt som att vattna på det; ibland undrar man ju hur mycket domaren egentligen ser i de dammoln som kan stiga upp om en bana är riktigt uttorkad.

Vad är era erfarenheter? Är det bra att tävla på gräs? Har arrangörerna bra underlag för det mesta eller hur ser det ut?

Tror ni på kärlek vid första ögonkastet?

Jag tror att det kan inträffa men att det inte är detta överreklamerade tillstånd man ska leta efter utan snarare satsa på känslor som mer växer fram. De är nog mer tillförlitliga i det långa loppet- det första intrycket man får av en person eller något annat för den delen kan lika gärna vara otroligt missvisande.

Jag har nu insett att jag har stirrat på drömhästen (sorry Archie) hur många månader som helst utan att just begripa att det är en drömhäst, för mig i alla fall.

Som vanligt, vad annars, finns det bara två småååå ”aber” med detta djur:

a) hästen är mig veterligt inte till salu men framför allt

b) det är VE OCH FASA en ponny!!!

Även om jag hade lyckats övertala/ be/ böna/ hota ägaren att sälja hästen till mig så kvarstår det faktum att ponnyeländet är många centimeter för liten för tävlingsbanorna med MIG :-(!!!

Föremålet för min insikt och habegär är alltså valacken Rocky som står i ”mitt” stall och som jag bara blir mer och mer förtjust i.

Jag har tömkört honom flera gånger och det har aldrig varit några problem men dessutom går han bara bättre och bättre för varje gång och visar fler och fler kvalitéer.

Nu vet jag ju inte hur Rocky är att varken rida eller framför allt tävla men jag kan lugnt konstatera att om jag hade fått honom att gå inne på en bana så som han går när jag tömkör; ja, då har han allt jag önskar mig.

Rocky har ett otroligt flott steg när han blir lite uppeldad, han flyger fram med väldigt fina gångarter och bibehållen takt och det går faktiskt numera att lugna ner honom även om han från början vill springa i ”hundranittio”. Detta upphetsade springande utlöses oftast av ljud utifrån- idag en traktor som harvade utebanan- men som sagt; det går att ha kontakt med hästen ändå och han ser ut som ”en miljon” när han dansar fram i ridhuset.

Att han är otroligt lätt-tömkörd och har en väldigt vacker sida är ytterligare egenskaper jag skulle värdera inne på en bana- alltså om de gick att överföra till ridning- men tyvärr….det är alltså bara att fortsätta att drömma om detta djur.

Min fråga är som så många gånger förut: VARFÖR ÄR LIVET ORÄTTVIST och den spontana följdfrågan måste bli

HUR MYCKET TILLVÄXTHORMON KAN MAN GE EN PONNY TRO????

Tänk vad ”lustigt” (eller inte….) det kan bli ibland.

Jag har ju någon gång raljerat över att jag tycker att vissa andra bloggar är ”klubben för inbördes beundran” där skribenten mest får kommentarer i stil med ”åhhh vad fin din häst är” och” gud så bra du rider” och svarar sina läsare på liknande vis men nu har jag faktiskt själv blivit anklagad för att ha just en sådan blogg?!?!?

I ärlighetens namn är jag tämligen konfunderad då jag inte känner igen mig i beskrivningen men så kan det ju vara ibland; det måste vara upp till varje läsare att få lov att känna och tycka just det som den tycker och känner.

Så här skriver signaturen ”mimmis” till mig:

”Jag tackar för mig att vara på din sida. På grund av saknad respon, jag har som regel att alltid svara mina bloggare tack för visat intersse tycker mest det verkar vara en klubb för inbördes beundran. ”

Till både dig mimmis och andra vill jag förtydliga att jag i görligaste mån försöker svara alla på alla kommentarer de ger förutom om jag kanske verkligen inte har något att tillföra, om kommentaren så att säga ”står för sig själv” eller om jag rent utav glömmer att svara (dvs jag tror att jag har gjort det men det senare visar sig att jag har glömt det).

Om minnet inte sviker mig var det du mimmis som föreslog att jag skulle köpa mig en nordsvensk (!!!) och det svarade jag på men vad du mer känner att jag har ignorerat från dig har jag faktiskt ingen aning om.

Sedan kan jag väl tycka att man, om man väljer att sluta att läsa en blogg efter några veckor för att bloggskrivaren missat att svara på någon kommentar som man har sänt…tja, det säger nog mer om ens eget bekräftelsebehov än om mig som bloggare. Men det är min åsikt det!

Hur som helst….ni som läser får läsa om ni vill, sluta om ni vill och hemskt gärna kommentera allt vad ni orkar.

Som jag redan har berättat flera gånger förbehåller jag mig rätten att inte publicera kommentarer som jag finner oförskämda eller av annan anledning inte värda ”trycksvärta” men det är så sällan sådana kommentarer dyker upp (har nog bara raderat 3-4 stycken genom åren vad jag kan minnas) att vi inte behöver orda mer om det.

Ett ridläger kan säkert ge både härliga minnen och vänner för livet….

Häromdagen fick jag i alla fall bevis på att det ibland är just den som förtjänar något bäst som får det och det gjorde mig väldigt glad.

En vän berättade redan förra året om att hennes dotter, som är i de nedre tonåren och mycket hästintresserad, ville åka på ridläger.

Ridlägret lät i mina öron otroligt dyrt- nästan 6000 kronor för en vecka men det verkade också mycket seriöst utifrån det jag hörde berättas om det.

Flickan skulle själv få vara med och betala lägret och ni kan tro att hon jobbade och stod i. Dels sålde hon jultidningar för ca 8000:– (vet inte hur stor provisionen var på det men det brukar inte vara några större summor) och dels rastade hon någons hund 2 gånger i veckan för vilket hon fick 40:–/ gång.

Just det där med att själv tjäna ihop lite fickpengar känner jag så väl igen från min egen barndom och om ni vill veta min åsikt (den får ni förvisso oavsett) så borde fler föräldrar inpränta pengars värde i sina barn på detta vis.

När sommaren var över och jag träffade min vän igen berättade hon om det otroligt lyckade ridlägret och allt jag hörde bekräftade det jag tidigare hade trott, dvs att det verkligen var ett bra läger på alla vis.

Flickan ville absolut återvända nästa år, dvs denna sommaren och jag hoppades av hela mitt hjärta att familjen skulle kunna avvara pengar för ytterligare ett läger även om som sagt kostnaden är skyhög.

För några dagar sedan mötte jag vännen som glädjestrålande visade mig ett papper som bekräftade att just hennes dotter, och 4 andra barn vunnit var sin vecka på detta ridläger genom att delta i en tävling.

Tävlingen hade gått ut på att barnen skulle föreslå olika aktiviteter som man kunde anordna vid årets läger (förutom den självklara ridningen så klart) och min väns dotter hade suttit och klurat på detta en hel kväll tills hennes bidrag var författat.

Och nu har hon alltså en hel vecka på ridlägret att se fram emot och min vän behöver inte fundera på kostnaden.

Visst är livet härligt ibland!

Det känns som att min hästletaraktivitet har avstannat, i alla fall för stunden.

Jag har sonderat marknaden och tråkigt men föga förvånande fått konstaterat det jag misstänkte: de foderhästar som står till buds är inte vad jag söker (för unga, för outbildade, fel ras, halvskadade) och ska jag KÖPA det jag vill ha måste jag spara lite mer så jag fortfarande har en rejäl buffert om något skulle hända, för det gör det ju nästan alltid om man har djur, bil och hus.

Inte så kul att behöva rusa iväg och sälja den ena hästen om exempelvis växellådan på min automatare pajar (bilen är dock 10 år gammal) och att gå och ta en massa smålån à la ”Lyxfällan” är verkligen inte min grej- inte heller att gå till maken och lipa över att jag har problem med att klara 2 hästar.

Nej, då är det bättre att vänta än att köpa något ”halvdant” för jag vill ju inte ha en häst till bara för sakens skull utan köper jag en så ska det vara en som är ännu bättre än Archie och sådana hästar är inte billiga.

Jag har inte fått fler svar på mina egna annonser och det senaste jag väntade på var en person som skulle skicka en video på sin sedan länge skadade häst men som inte gjort det.

Jag misstänker att personen via min blogg och min mailväxling förstått att ett sådant projekt inte är det jag söker utan en rejäl medfinansiering från ägaren och då avskrivit mig.

Från de korta videosekvenser jag redan sett såg hästen förvisso supertrevlig ut men jag är inte intresserad av att betala över 5000:– i månaden för att utbilda och till att börja med ”sätta igång” en häst som fortfarande kräver viss behandling osv.

Sååå…. Det kan dröja ett tag innan rapport nummer 6 kommer och det är helt ok för mig eftersom detta ju är en ”long shot” och inget jag trodde skulle ge resultat direkt (eller någonsin- i alla fall vad gäller foderhästbiten).

Då jag var ute med Arch och Soya och tömkörde häromdagen mötte jag ett ridande ekipage som tidigare stått uppstallade på vår anläggning.

Ryttaren berättade att hon läste min blogg ibland (smickrande) och att hon hade läst att jag hade uppmärksammat att en Akribori-valack sökte fodervärd.

Detta var hästen jag skrev om för ca en vecka sedan, den där ägaren redan hade hittat någon som skulle hjälpa henne med hästen (fast annonsen var inte borttagen av någon anledning).

Enligt ryttaren jag mötte är hästägaren en god vän till henne så hon visste mycket väl vem den utannonserade hästen var?!?!?

Åter igen ett märkligt sammanträffande som också visar att nästan alla känner alla i ”lilla” (hmmm…..) häst-Skåne!

Sedan senaste rapporten har det hunnit höra av sig ytterligare hästfolk med hästar för utlåning.

Tyvärr ser jag en mycket tydlig ”trend”, i princip alla hästar som erbjuds är eller har varit skadade på olika vis och är i olika grad under igångsättning.

Jag har samma teori som en god vän; dessa hästar hade förmodligen varit till salu om de varit 100 % fräscha men eftersom de inte är det, men ändå av ägarna betraktas som ”fina” (läs: dyra vid en försäljning) så vill man låna ut djuret ifråga tills det är så pass igång/ tävlat så att man kan göra ett (nytt) försäljningsförsök.

Som jag skrev till en av de som hört av sig så är min uppstallningskostnad och mina tränarkostnader av den storleksordningen att jag inte bara vill ta mig an en häst som ett roligt hobbyprojekt som kan tas ifrån mig när som helst utan det ska vara lite mer givande för mig också- inte bara för hästägaren som (är tanken i alla fall) ska få sin häst förbättrad genom träning och tävling.

I helgen var jag och provred en 10 årig häst efter Cortez, till denna häst var det bara 20 minuters bilkörning så det var snabbt avklarat. Jag har lovat att fundera på denna häst veckan ut, har som sagt en del andra djur också att titta på och grunna över.

Jag gjorde en viktig reflektion under provridningen av ovanstående häst och kommenterade det också skämtsamt till hästägaren:

”Man borde ta med sin egen sadel då man provrider”.

I just detta fallet instämde ägaren helt i att dressyrsadeln (hon var själv hoppryttare förresten) var gammal och framför allt stenhård och platt och i alla fall jag tyckte att det påverkade ridningen en del.

Inte så att jag vill skylla eventuell dålig ridning helt på en sadel men nog tusan spelar sadeln roll! Eller….är det bara något jag tycker?

Ska fråga Ebba vid tillfälle- hon sitter ju då och då upp på elevers hästar och frågan är om hon ibland känner för att gå och hämta sin egen sadel i stället? Det gjorde i alla fall jag absolut i helgen :=)!