Ibland är det skönt att vi har sådan superkoll på allting i lilla Sverige men ibland, som i exemplet nedan blir jag mer förundrad!

Fast det är bra att nu ha blivit medvetandegjord över hur saker och ting kan utvecklas för det som Piia ”gjorde” hade jag mycket väl också kunnat fixa….

http://www.sporthasten.se/artiklar/piia-pantsu-orsakade-flygstopp

Efter mitt bitska inlägg nyligen kommer ”snäll-Birgitta” krypande till korset och kan konstatera att det för oss hästmänniskor faktiskt finns en hel del att vara tacksamma över (men som vi säkert många gånger tar för givet):

– Att det finns ideella krafter som kan/vill/ orkar ställa upp på sin lediga tid så att vi som vill tävla kan göra detta.

– Att det finns så många hobbyuppfödare som avlar fram häst efter häst trots att det i slutändan i 9 fall av 10 är en förlustaffär.

– Att det finns stallägare som i princip jobbar gratis för att vi ska kunna ha råd med vår stallhyra.

– Att det finns hästfolk som bygger hur fina ridhus som helst och för flera miljoner som de sedan låter andra disponera för en billig peng.

– Att det i Sverige finns ett försäkringssystem som gör att vi som djurägare bara behöver betala en bråkdel av den faktiska veterinärkostnaden.

-Att vi i Sverige har allemansrätten som gör att vi trots allt kan rida tämligen fritt i naturen.

Håller ni med eller är ni av en avvikande åsikt?

Fler saker som ni spontant kommer på?

Det var igår som jag läste Havrepappans blogg:

http://www.hippson.se/blogs/havrepappa/86558.htm#comments

där han ondgör sig över att dressyrdomare ibland/ ofta dömer oerhört olika, dvs 3 domare kan sätta helt olika poäng på ett och samma ekipage under en och samma ritt.

En av kommentarerna som Havre-daddy fick löd då:

”Vi dressyrtanter får vara glada att det finns domare som vill ägna sina lediga dagar åt att titta på våra ritter. Kan inte var speciellt kul att se 40 halv dåliga ekipage rida samma program. Vi ska nog inte klaga på dem :-)”.

Även om inlägget (kanske?) var skämtsamt skrivet så påminde det mig ändå om att många verkar resonera i termerna att ”det man ska vara tacksam över får man inte samtidigt kritisera/ ha synpunkter på”.

Och det är detta jag inte köper!

Nu sticker jag kanske ut hakan lite med rubrikens fråga men jag undrar verkligen!

Ibland när exempelvis dressyr- eller hopptävlande (lure-coursing med för den delen) diskuteras och det framförs kritik av olika slag mot tävlingen så finns det alltid de som i stället för att försöka ta till sig kritiken (om den är befogad) direkt kontrar med:

”ni/ vi får i alla fall vara tacksamma över att det finns folk som vill arbeta obetalt på sin fritid med att vara funktionärer så att ni/ vi som tävlar kan göra detta”.

Och det är här min fråga kommer: måste vi vara tacksamma och i så fall varför?

Jag skulle också kunna kontra lika dumt och svara:

”ni funktionärer får vara tacksamma över att det finns folk som vill tävla så att ni har något att göra på er fritid”.

För i min värld så funkar det inte så att jag för en sekund tror att någon funktionär är just funktionär för att göra mig eller mina medtävlare nöjda medan man själv egentligen önskade att man var någon annanstans. Sådant kallas korkad eller martyr (och då får man banne mig skylla sig själv).

Nej, jag måste förutsätta att man är funktionär för att man själv vill detta, att det ger en själv något.

Så jag tänker inte gå omkring och vara tacksam och aldrig säga ett pip om jag tycker att något kunde förbättras eller rent av fungerar dåligt- säger man aldrig något finns det inte heller möjlighet till förändring.

Inte jag i alla fall….

När jag var och tävlade för ett tag sedan råkade jag höra en konversation mellan två ryttare.

Den ena berättade på tal om sin tränare att denna hade benämnt en annan elev som pausfågel, dvs ett ekipage som man inte behövde lägga så mycket krut på utan bara kunde låta rida omkring lite hur som haver.

Jag måste säga att jag blev helt förskräckt!

Både kring resonemanget i sig (förfärligt) och nästan ännu värre att man inte ens skäms för att medge hur man behandlar vissa av sina elever.

Jag hade själv en tränare för ”tusen år sedan” där jag efter ett tag började känna mig som en pausfågel.

Tränaren började exempelvis sätta i system att komma för sent utan att därefter dra över lektionen med motsvarande tid. Den sena ankomsten, som förvisso kan drabba alla någon gång, kommenterades aldrig (en ursäkt hade varit på plats anser jag) och att betala en på den tiden väldigt hög tränar och ridhusavgift för 30 i stället för 45 minuters undervisning var i alla fall inte jag intresserad av i det långa loppet.

Men då tackade jag för mig (fast jag sa aldrig tack faktiskt) och valde att lägga mina tusentals skattade kronor i en mer motiverad tränares ficka!

Att alltid och i alla lägen kunna nås och vara tillgänglig ses som ett gissel och en stressande tidstjuv av många men än så länge ser jag fler för än nackdelar med exempelvis internets och mobiltelefonernas utveckling. För visst är det fantastiskt vilken information man kan få fram på vilken tid av dygnet som helst och om precis vad som helst?

Jag minns att jag för kanske 1 år sedan raljerade kring att man kunde blogga mer eller mindre direkt efter avslutad titt och nu är vi i princip där.

Jag kommer för egen del aldrig att köpa en vanlig mobiltelefon igen (har ju en I-phone nu) och att kunna gå in på nätet ”var som helst” tycker jag är helt outstanding.

Har ni förresten provat att kolla på olika tävlingsresultat on-line?

Flera klubbar har börjat med detta och jag kan inte annat än välkomna det mycket.

När Ebba tävlade för ett tag sedan följde jag tävlingen från min I-phone och samma sak gjorde jag även då jag själv hade tävlat i söndags.

Eftersom jag visste att jag inte hade minsta chans till placering och dessutom behövde komma hem och vila stannade jag inte kvar en minut mer än nödvändigt men det var ändå kul att se vilka poäng ens konkurrenter fick under tiden som tävlingen pågick!

Enda nackdelen med så snabb resultatredovisning kan väl bli att de klubbar som fortfarande tar flera dagar på sig att publicera resultat blir utskällda men det får väl i så fall bli deras problem?

Härom dagen läste jag en diskussion på nätet som handlade om att vissa fegisar väljer att avsluta sina förhållanden via sms!

Detta handlar om i alla fall till synes vuxna människor, alltså inga ”fjortisar” som ”frågat chans” och sedan ångrar sig efter några dagar. I alla fall jag baxnar!

Jag har även innan detta ämne kom upp på nätet förstått att både internet och sms-funktionen på folks mobiler ger oanade möjligheter för de som i vanliga fall är tysta som möss att plötsligt, och gärna under anonymitetens skyddande täcke häva ur sig precis vad som helst.

Otaliga bloggar har stängt ner för att ägaren till slut inte orkat med diverse påhopp, grundade eller ogrundade från ibland vilt främmande människor och även på diskussionsforum har man ibland fått radera trådar/ stänga av användare för att personangreppen antagit alltför stora proportioner.

Man kan också, som både vuxen och barn bli mordhotad eller få andra obehagliga budskap via sms…ja, listan kan göras oändlig.

I samband med att jag tar upp mobiler och internet som möjlighet att anonymt avreagera sig på allt och alla måste jag också nämna ett annat intressant fenomen som jag läste om på ett hästforum; nämligen den ”allmänna anslagstavlan” som finns i många stall.

Denna är också en möjlighet att gömma sig bakom det skrivna ordet och med diverse pekpinnar försöka sätta sina stallkamrater på plats.

I mitt förra stall klarade vi oss utmärkt utan detta kommunikationsmedel i ”evigheternas evighet” och även sedan en anslagstavla kom upp har den förblivit relativt ”oskriven på” så vida inget har ändrats under det halvår jag varit borta.

De gånger någon (ofta en så kallad ordningspolis) ville meddela något på tavlan handlade det ofta om sådant som man som inackorderad lika gärna (läs:hellre) kunde ha sagt till personalen ”face to face” i stället för att gömma sig bakom en penna.

Även i mitt nya stall har jag sett tendenser till att försöka uppfostra vuxna människor och detta säger jag bestämt STOPP till.

Jag har ett i perioder tämligen psykiskt påfrestande arbete och vill inte mötas av pekpinnar det första jag ser när jag kommer till min viloplats– stallet.

Ibland när ”meddelanden på anslagstavlan” har diskuterats framförs åsikten att man skriver där för att man inte vet när man ska träffa alla/ någon nästa gång och att det är därför man väljer att skriva men detta argument köper jag inte för en sekund.

Idag har minsta fjortis en mobil och vill man något men är för snål för att ringa kan man skicka ett sms.

Jag är av den bestämda uppfattningen att kritik till enskilda inte ska meddelas på en allmän tavla, exempelvis ”Birgitta- vi vill inte att din hund bajsar i foderkammaren” (fiktivt exempel- detta har aldrig hänt :=)) utan tycker man att någon gör något som stör en så kan detta meddelas på annat vis.

Inte heller finns det någon anledning att direkt rusa fram och skriva på tavlan så fort någon har glömt att sopa efter sig eller låsa sadelkammaren, jag är övertygad om att ingen gör detta med ”vett och vilja” och tänker ”ha ha…jag ska minsann skita i att låsa…hoppas någon går in och snor alla våra grejer”. Det är mänskligt att fela….eller?

Nej, alla gör säkert så gott de kan och det är först när man ser ett ständigt upprepat mönster som man kan skriva en liten vädjan på tavlan tycker jag.

Att däremot sprida lite glädje omkring sig på allmänna platser ser jag bara som trevligt och exempelvis ett meddelande som ”idag får ni ge Archie en extra morot när ni fodrar för han tog sin 54:e placering i LA igår” (Birgitta drömmer…..)kan väl aldrig vara fel :=)?

Igår hade jag lovat My i stallet att visa henne hur man tömkör.

Innan vi började vårt pass föreslog My att vi skulle hålla till på ett gräsfält utmed en 70-väg (!!!) som i sin tur ligger precis utanför stallet på vilket jag fick svara:

”Ehhh….näää…tror inte det va” :=) (Birgitta snart 44 försöker prata som ungdomarna i stallet *SKRATT*)!

Förklarade för My att man ska vara väldigt försiktig när man introducerar tömkörning för någon, häst och/ eller människa och att man då bör befinna sig inom någon form av ”säkerhetszon”, läs: inhängnat område.

Även ”segproppar” kan plötsligt fara iväg med ett ryck och bli näst intill omöjliga att hålla och Rocky är en pigg och vaken ponny som definitivt inte kan kallas seg.

Till och med jag som anser mig vara en relativt van tömkörare har tappat hästar och är man då utomhus så ökar risken för allvarliga olyckor med ungefär 600 % enligt mig :=).

Vi började passet med att jag tömkörde i båda varven i trav och galopp samt förklarade lite hur man ska stå (aldrig framför hästen vilket är ett vanligt nybörjarfel) samt att man ska tänka på tömmarna som ytter respektive innertygel.

Efter en liten stund fick My prova själv och det gick verkligen mycket bra.

Min erfarenhet är att man i början har väldigt lätt för att snurra in sig själv (och ibland också hästen) i linorna och att man inte riktigt mäktar med att hålla både tömmar och pisk i händerna och samtidigt styra som man vill.

Men My klarade uppgiften galant och tömkörde precis som jag i båda varven och i alla gångarterna.

Det såg ut som att både hon och hästen tyckte att det var roligt och jag skojade efteråt och sa att denna motionsform kanske passar för ibland väääääldigt trötta skolungdomar som då kan stå mer stilla och ”vila” medan hästen arbetar, ha ha.

Här är vi alla samlade; Rocky, Mimmi, undertecknad och My. Jag blir lite full i skratt när jag ser bilden för exakt sådana här bilder har jag massor av från tiden då jag hade min första hund, schäfern Ketty. På var och varannan HÄST-bild och ibland kanske bara i något hörn så dyker Kettys tryne upp som ”gubben i lådan”- hon var verkligen med överallt precis som Soya är nu.