Maken och jag har en längre tid haft problem med signalmottagningen till vår parabol vilket har resulterat i att vi långa tider inte har kunnat se på tv. Extremt irriterande då man ställt in sig på att se något program och i stället tvingats titta in i en svart tv-ruta.

Vi har (helt korrekt visade det sig) misstänkt att problemen berott på att några väldigt höga träd i utkanten av vår tomt stört signalmottagningen, dessa träd har helt enkelt vuxit så pass mycket under de 6 åren vi har bott här.

Träden är alltså mycket, mycket höga och att såga ner dom skulle innebära att vi antingen skulle riskera att de vid fällning skulle krossa vårt hustak eller så hade vi fått stänga av väg 108 (en 90-väg som går på motsatt sida om träden) och det faller liksom på sin egen orimlighet, om inte annat ur kostnadsaspekten.

Hur som helst; jag ringde igår efter en tv-reparatör som jag fann via nätet och denne man dök upp idag och skiftade plats på parabolen samt gjorde vissa inställningsändringar lätt som en plätt! Bara så där!

Det var så otroligt trevligt att så smärtfritt få löst ett problem som vi haft under så lång tid. Hade vi haft problemet hela tiden hade vi nog tagit tag i det tidigare men eftersom signalmottagningen ”bara” stördes då det finns löv på träden och då dessa dessutom blåser tillräckligt mycket så har vi liksom hela tiden skjutit på bekymmerna.

Dagens besök av denne händige och trevlige man fick mig att inse hur enormt mycket jag uppskattar service och det slog mig också att detta i sin tur beror på att i alla fall jag är så ovan vid det.

Som exempelvis djurägare är jag mycket mer van vid ”icke-service” och jag blir varken förvånad eller knappt irriterad längre när jag råkar ut för just ”icke-service”. Samma sak gäller för övrigt i så gott som alla kontakter vi haft med olika hantverkare genom åren.

Vad gäller de sistnämnda tror jag inte att en tiondel av det vi anlitat ”folk” till att hjälpa oss med kring huset har blivit gjort i utsatt tid eller för utlovat pris.

Och samma sak tycker jag ofta att det är med sådant som har med hästeriet att göra. Eftersom jag själv är ganska petig av mig och dessutom har fått mer och mer skinn på näsan genom åren så stoppar jag numera snabbt sådant som jag uppfattar som nonchalant eller opålitligt men jag har både tidigare upplevt och vet massor av hästägare som ständigt råkar ut för

*hovslagare som inte kommer när de lovat eller som inte ens går att få tag på per telefon

*tränare som kommer för sent till träningar eller som ständigt ändrar tiden från en dag till en annan

*kliniker/ veterinärer som bemöter en nonchalant, låter en vänta hur länge som helst (ja, jag vet att akuta fall måste komma emellan)

*stallägare som köper in dåligt foder, som inte sköter det de ska enligt kontraktet osv

Jag har själv sorterat bort allt sådant men kan alltså fortfarande bli nästan barnsligt glad när jag får ”äkta service”, om det så är av en tv-reparatör eller som av en bilmekaniker jag av en slump var tvungen att uppsöka akut förra sommaren. Det var nästan så att jag ville köpa en blomma till honom för att han lagade min bil snabbt och billigt fast han i själva verket faktiskt bara gjorde sitt jobb!

Ibland blir jag faktiskt trött på mig själv….

Härom dagen sprutade jag flugmedlet Renons över hela Archies kropp och förundrades lite över hur beskt medlet var då en del av spray-ångorna letade sig in i munnen på mig. Detta var omkring lunchtid och jag märkte sedan under resten av dagen att jag fick en besk smak i munnen om jag råkade slicka mig om läpparna.

En mycket stark misstanke började formas i mitt huvud; jag har nämligen varit med om detta tidigare fast då jag råkat få ”anti-bit-spray” på fingrarna. Tar man i något ätbart med händerna efter att ha använt sig av detta medel smakar allt BLÄ!!!

Nästa dag när jag kom till stallet besannades min farhåga: jag hade inte alls sprutat ner hela Archie med Renons utan med en exakt likadan flaska med anti-bit-spray som också stod i skåpet!

Stackars häst! Det är bara att vara tacksam över att medlet inte gav upphov till någon form av allergisk reaktion; jag hade dock sprutat det över hela Archies kropp, inklusive huvudet!!!!

Och tänk om det skulle ge utslag på ett dopingprov! Vad skulle jag komma med för trovärdig ursäkt då? ”Min häst brukar BITA på sig själv, även i huvudet”!

Idag har vi upplåtit vårt stall och våra ridhus till travtränare Lutfi Kolgjini som nu för 5:e året i rad (om jag inte missminner mig) håller en stor travauktion.

För oss privathästägare är det så klart inte så kul att stallet invaderas av skriande och gnäggande travhästar och en massa folk som springer omkring som yra höns för att titta på de förstnämnda men samtidigt förstår jag att ridklubben tar detta tillfälle i akt att tjäna pengar på ett stall som ändå står mer eller mindre tomt nu när lektionshästarna är på bete.

Tack och lov pågår spektaklet bara i knappa 2 dagar så det är bara att bita ihop och stå ut.

Archie är ju lugnet själv i de flesta situationer och verkar inte bry sig och dessutom står han mellan 2 privathästar, en ponny och flickvännen Searching. För hennes del är det värre då hon, till råga på allt brunstig fått en hingst som tillfällig boxganne!

För egen del hoppas jag att ingen av misstag råkar sälja Archie på auktionen och om det värsta skulle hända så vill jag i alla fall ha duktigt betalt :=).

Minns med förvåning att en internetskribent tyckte att Archie såg ut som just en travare då jag precis hade köpt honom och publicerat de första bilderna på honom på nätet men det är 3 år, flera centimeter mindre och ännu färre kilo sedan. Så förhoppningsvis står han kvar i boxen i morgon!

I samma Ridsport (denna veckas) som jag läste om Sofia Kroon (se inlägg nedan) fanns en artikel om att en annan ryttare, Elin Aspnäs, fått en varning för att man på en dressyrtävling utomlands funnit att hennes häst hade fullt med grus i munnen (tydligen ett gammal knep för att förhindra tandgnissling)!?!?!?!

Även efter ytterligaren en kontroll, 10 minuter efter den första kontrollen, hade hästen så mycket grus i munnen att det fick plats i en näve.

Moderns förklaring:”Vår häst äter sand om den får tillfälle”.

OBS! Även denna moder är en mycket erfaren hästmänniska.

Alltså; nu vet jag inte hur det går till när ANDRA tävlar dressyr och framför allt inte på en högre nivå och utomlands (för det har jag själv inte gjort) men är det acceptabelt att man precis innan man ska starta tillåter att ens häst stoppar truten full av sand/ grus?!?!?!?

Märker man inte detta?!?!?!?

När jag själv är på tävlingar händer det att Archie försöker köra ner huvudet i marken och BETA, inte grusäta, men eftersom jag inte vill ha grönfläckliga tävlingskläder låter jag honom inte göra det. Och även om han väger 10 gånger så mycket som jag så är det aldrig några problem att stoppa betandet.

Ja, vad ska man säga om grusätarförklaringen? Jag vet i alla fall vad JAG tror…….

Det är (så klart) inte bara jag som skakar på huvudet åt händelseutvecklingen:

http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=990792

Bara hoppas att debatten leder till något bra för HÄSTARNA som ju inte kan föra sin egen talan.

Få läsare av tidningsartiklar som handlar om hästar och ridsport har väl kunnat undgå att läsa om ”fallet Sofia Kroon”, hoppryttaren som tidigt i våras blev avstängd från tävlande efter att ha tävlat 2 av sina helt nyligt och på djursjukhus behandlade hästar.

Det har i efterhand framkommit att den ena hästen sprutats med Adequanin och Biklin i tre av knäets leder.

Att Riksidrottsnämnden upphävde den 15 månader långa avstängning som Ridsportförbundets disciplinnämnd hade utfärdat kan man tycka vad man vill om, det handlar tydligen om att hästarna inte lämnade några dopingprov och sakfrågan utreddes över huvud taget inte men vad som verkligen förundrar mig är Sofia Kroons eget uttalande (citat från veckans Ridsport).

Sofia Kroon ”håller fast vid att hästarna fått vitaminsprutor. Även om hon själv var med när den ena hästen, Rolex, fick en injektion i ett bakknä. Jag såg inte om veterinären sprutade i leden eller bara under huden, berättade Sofia Kroon”.

Detta alltså sagt av en VUXEN, erfaren tävlingsryttare med flera hästar!

I alla fall jag baxnar för sedan NÄR sprutar veterinärer hästar med vitaminer i BAKKNÄNA?!?!?!

Och om man nu som hästägare/ ryttare ser en veterinär spruta ens häst i ett bakknä, UNDRAR man inte om detta verkligen är korrekt om hästen bara ska få en vitaminspruta?!?!?!

Tja…alla är vi så klart olika vad gäller att föra diskussioner med behandlande veterinär kring våra djur men i alla fall jag hade aldrig låtit någon spruta NÅGOT i min häst utan att mycket noga ta reda på vad det är eller vad säger ni? Hur hade ni gjort?

För några veckor sedan efterlyste bloggaren ”Havrepappa” (http://www.hippson.se/blogs/havrepappa/index.htm) hårdare tag mot de som dopar sina hästar. Han tyckte att man är för mesig vad gäller att straffa de som dopar oskyldiga djur och i sak säger jag inte emot honom, däremot tror jag att det kan vara ohyggligt svårt, för att inte säga näst intill omöjligt att förhindra ”ofrivillig” doping, dvs sådan som utförs av någon annan utan att ryttaren/ hästägaren är medveten om det.

Att det därför kan vara väldligt svårt att utdöma ett rättvist straff för någon som kanske råkat ut för en illvillig konkurrent/ allmän galenpanna eller vad vet jag kan säkert många hålla med om men frågan är varför man är lika ”flat” när det gäller andra ”olämpligheter” där det finns vittnen och där den skyldige till och med erkänner?

I dagens nätupplaga av Ridsport läser jag följande:

”Ponnyryttare avstängd en månad

Ridsportförbundets disciplinnämnd har dömt en ponnyryttare till en månads avstängning från allt tävlande inom ridsport på grund av olämpligt uppträdande mot överdomare samt brott mot tävlingsreglementet och Riksidrottsförbundets stadgar.
Händelsen inträffade under en ponnytävling i Perstorp den 9 maj i år. Efter ett stopp inne på banan bestraffade den 18-årige ryttaren sin ponny med både skänklar och spö. Han lämnade därefter banan i så hög fart att såväl funktionären, som skötte in- och utsläpp, som ryttaren på väg in fick kasta sig åt sidan. Utanför banan var hans uppträdande också högst olämpligt både generellt och mot den tillkallade överdomaren. Ryttaren har nekat till att ha bestraffat sin ponny med skänklar och spö inne på banan men medgett att han uppträtt olämpligt mot överdomaren. Enligt disciplinnämnden har ryttaren även varit en fara för både funktionär och åskådare när han lämnade banan. Nämnden anser att ryttarens beteende är en allvarlig förseelse och dömde honom till avstängning från allt tävlande inom ridsport under tiden 22 juli-21 augusti. ”

Efter att ha läst denna artikel kan jag inte annat än skaka på huvudet.

En mer eller mindre vuxen/ myndig person har alltså utgjort en fara för andra då han tävlat och dessutom uppträtt olämpligt mot både sin egen häst och mot en överdomare. Straffet för detta utgörs av en ynka månads avstängning och dessutom under en period (semestertider) då det nästan inte finns några tävlingar att åka till. Oj oj oj vad det måste ha svidit för denna ryttare (NOT)!!!

Förvisso finns det även en form av straff i att över huvud taget ha blivit föremål för disciplinnämndens granskning och eventuella åtgärd, är man något så när normalt funtad tycker man ju att sådant är ytterst pinsamt om inte annat men ändå….en ynka månad?!?!?!

Nej, fram för hårdare straff när ryttare bär sig illa åt, oavsett om det drabbar människor eller djur, eller vad tycker ni?

När jag började ”hänga” på olika hästforum på nätet för mer än 10 år sedan var det värsta man kunde skriva, och det som omedelbart väckte en flammande debatt:”jag förstår inte varför folk envisas med att ha travare som ridhästar”!

Skrev man något åt det hållet var det som att hålla upp ett rött skynke framför en tjur :=)! Det blev evighetslånga, hätska debatter där det vanligtvis var så att de med ”riktiga” ridhästar (läs: oftast halvblod) totalsågade de som dristade sig till att rida på ”avlagda travare” medan travhästägarna å sin sida försvarade sina älsklingar med en enorm frenesi och övertygelse och anklagade halvblodsfolket för att rida på tråkiga och avtrubbade djur som det inte var det minsta utmanande att jobba med. Håhå ja ja….

Idag har väl alla tröttnat på att tjafsa om huruvida man ska rida på travare eller ej eller så lever debatten fortfarande vidare, fast inte på de forum jag besöker.

Själv har jag aldrig stuckit under stol med att jag inte anser att travare (med travare menar jag i fortsättningen travhästar som från början tränats och till och med tävlat i trav och som har ett ”normalt” rörelsemönster för just denna ras) är lämpade för alla hästportgrenar. Till tex voltige torde en fd travare vara direkt olämplig :=).

Visst kan man både hoppa, rida dressyr och fälttävlan med travare, absolut, men jag anser att det är för mycket jobb för både häst och en nybörjare/ normalryttare för att det någonsin ska bli lika bra som med tex ett halvblod, åter igen i alla fall om travaren i detta fallet har ”travar-gångarter”.

Nu generaliserar jag kraftigt; det finns ju helt ”värdelösa” halvblod som inte kan hoppa en meter utan att riva (tex) men om man ska just generalisera skulle jag aldrig rekommendera någon som vill börja med hoppning eller dressyr att köpa en travare.

Är man mer rutinerad blir det säkert bättre och lättare men den kategorin av ryttare vill sällan ha just travare utan en för ändamålet mer lämplig ras.

Om man däremot vill ha en stabil och snäll häst att rida ut på tycker jag absolut att man kan leta bland de fd travarna.

Corre i ”mitt” stall är ett utmärkt exempel på en ryttare som ville ha just en snäll ”uteridningshäst” och det är också precis vad hon har fått. Utomhus är det också lättare att galoppera med en travare då man har större ytor att hålla sig på och kan rida i ett lite friskare tempo.

Sedan är ju så klart inte alla travare världens klippor i skog och mark men jag har sett tillräckligt många exempel på ypperliga hästar och själv ridit minst lika många för att rekommendera att man i alla fall letar inom denna kategori.

Som jag berättat om i tidigare blogginlägg var jag i min gröna ungdom tillsammans med en mycket rutinerad fd travtränare och travhästägare. Det var genom honom jag fick mina första kontakter med travhästar och han visade mig verkligen hur otroligt okomplicerade och lätthanterade dessa hästar många gånger var.

Exempelvis brukade en ”inridning” av en redan inkörd travare gå till som så att min sambo Rolf lade på hästen en sadel, tränsade den, lät någon slänga upp honom och sedan red han ut på Jägersros travbanor eller på fälten runtomkring lätt som en plätt! Att hästarna försökte kasta av honom, skena eller hitta på andra dumheter fanns inte på världskartan och även jag red massor av gånger ut på hästar som i princip aldrig hade haft sadel på sig utan minsta problem.

Prova den formen av inridning på ett halvblod om ni törs :=)! Och återkom gärna med en rapport efter att ni blivit utskriven från sjukhuset :=)!!!!

….tänk vad mycket lättare allting skulle bli (eller så skulle man få veta långt mer än man egentligen ville ….).

Många av mina vänner och bekanta har väldigt svårt att förstå att jag aldrig någonsin tar sovmorgon på helger eller semestrar, även om jag inte ”behöver” åka och tex tävla.

En del tror felaktigt att jag är mogonpigg medan andra helt enkelt frågar varför jag inte kommer lite senare till stallet på min fritid.

Svaret är verkligen inte att jag är morgonpigg men däremot hade jag inte ”samvetsmässigt” kunnat sova samtidigt som jag ”vet” att Archie står och väntar på att få komma ut i hagen, det är ju det han är van vid.

En av de absolut största nackdelarna med att stå uppstallad på ridskolan är att vi inte kan disponera våra hagar fritt utan att alla hästar har särskilda hagtider (på sin höjd halvdags-pass) i tilldelade hagar. Detta system innebär följdaktligen att man inte kan ”komma och gå som man vill”, dvs har man hagtid mellan 8 och 11 (för att ta ett exempel) så får hästen bara vara ute i 1 timme om man kommer klockan 10. Kommer man inte förrän klockan 11 är hagtiden förverkad och har man då riktig otur och alla andra har släppt ut sina hästar på sina hagtider får hästen alltså inte alls komma ut den dagen.

Hur viktigt det är med hagvistelse, hur länge denna bör pågå, om den ska ske på en regelbunden basis osv har bland ”våra” hästägare alltid haft oerhört varierad prioritet och ett fåtal hästägare har genom åren i princip knappt ens utnyttjat den begränsade hagtid de fått sig tilldelad. Tyvärr har det i dessa fall lika sällan handlat om hästägare som på annat sätt (hand-betning, allmänt pyssel och långa ryktstunder, skrittpromenader osv) fått hästens dagar att innehålla annat än ridning utan man har ansett att det räcker med detta (ridningen) och/ eller inte haft tid/ lust med annat.

Själv har jag alltid varit extremt angelägen om att ha mina hästar ute så länge det bara någonsin går trots detta mycket begränsande system och därför finns inget utrymme för sovmorgnar och dylikt för min del. Ju tidigare man släpper ut hästen desto längre får den vara ute= enkel matematik för min del.

Det är bland annat i dessa hagutsläppar-stunder jag hade önskat att i alla fall min häst hade talförmåga och kunde förmedla vad han helst vill!

Vill han helst gå ut i hagen oavsett väderlek eller finns det omständigheter under vilka han hellre hade stannat i boxen?

För att jag ska strunta i hagutsläpp krävs antingen extrem blåst, dito regn eller snöfall och Archie verkar aldrig ovillig till att gå ut men tänk om han mycket hellre hade stannat i boxen vid tex väldligt varmt väder?

Soya markerar ju mycket tydligt när hon inte vill gå ut men Archie är antingen mer ”kuvad” eller så kvittar det honom verligen vilket eller så vill han absolut gå ut oavsett. Ja, hur ska man veta?

Hade jag vetat att han föredrog boxen framför hagen hade jag absolut tagit mig sovmorgnar oftare men nu försöker jag göra det jag tror är rätt även om det kanske är helt fel. Han kanske blir jättebesviken varje gång jag dyker upp i ottan?

Det som ytterligare komplicerar saken är att våra hagar är tämligen små och helt saknar gräs. Hade vi haft stora kuperade hagar med böljande gräs vill jag tro att ingen häst inte hade föredragit dessa framför boxen men vad anser hästar om de små fyrkanter utan mat som vi på ridskolan kallar hagar?

För mig ska hagvistelsen framför allt vara en form av ”viloplats” för hästen, alltså ett ställe där hästen själv har möjlighet att avgöra hur den vill tillbringa tiden utan att vi människor styr (som när vi rider eller på annat sätt tränar/ motionerar hästen). Om hästen vill ta sig en liten galopp ska den kunna göra det och om den vill stå och sova i en hörna så ska den kunna göra det.

Jag har bara en enda gång faktiskt föreslagit för en hästägare att hon inte skulle släppa ut sin häst alls och det handlade om en fd galoppör som så fort den kom ut i hagen började ”staketvandra” så mycket att den till slut gick i ett egenuppgrävt dike utmed hagens sidor. Hästen föreföll alltså mer stressad och ”lidande” i hagen än utanför den och för just den individen verkade hagvistelse inte tillföra något annat än obehag.

Men för ”normalhästen” har jag svårt att tro att box föredras framför hage hur trist den än må vara för utomhus har hästen i alla fall en större rörelseförmåga och kan också få fler sinnesintryck. Men som sagt, säker är jag inte, i alla fall inte när det gäller min egen häst och just hans hagförutsättningar, jag gissar bara och får därför heller aldrig några sovmorgnar :=).