Som ni kanske kommer ihåg har jag tidigare lagt fram teorier om att Soya skulle kunna arbeta som både knarkspanare och ”benskydds-uppletare”.

För ett tag sedan insåg jag att det doggyn är minst lika bra på att leta upp som strykkappor och boots är alla former av kadaver; den perfekta lik-letaren med andra ord!

Jag vet inte hur många gånger jag sett Soya bära på och tyvärr också försöka smygäta på alla möjliga djur i olika grader av förruttnelse.

Detta bevisar samidigt att det inte bara är människor som föredrar ”hemmalagat” framför halvfabrikat för medan Soya alltså inte gärna äter sitt mycket dyra märkestorrfoder så stoppar hon glatt i sig skalet från bakade potatisar, pasta, över huvud taget allt som vi tillagar till oss själva och som sagt då alla djurlik hon kan finna!

I ärlighetens namn är jag inte så hysterisk kring vad Soyis stoppar i munnen, visst tar jag djuren ifrån henne om jag ser det men det är inte så att jag maniskt följer varje steg Soya tar utomhus och bevakar så att inget slinker ner i gapet.

Jag tror på tesen att ”lite skit rensar magen” och Soya har hittills inte blivit dålig av allt hon stoppat i sig.

Själv anser jag att vi människor många gånger går till överdrift i vår renlighetsmani, vårt ”bäst-före-datum-stirrande” och försök att eliminera all smuts, bakterier och annat som vi tror är farligare än det nog är.

Så klart måste man hela tiden göra avvägningar och en del både människor och djur är långt känsligare än ”normal-individen” och då får man givetvis vara mer försiktig men rent generellt tror jag på att vänja kroppen vid att inte allt alltid är näst intill steriliserat.

En bekant höll för några år sedan på att både skala och skiva alla morötter hon gav sin häst och i samband med detta togs minsta lilla prick bort från morötterna. Själv slänger jag in hela morotsknippen med blast och allt och min häst verkar lika glad och frisk som den som inte ens behövde bita itu sina egna morötter!

Härom dagen ringde min mor till mig och var väldigt ledsen och upprörd.

Hon hade varit på minneslunden på Spillepengen där en liten graverad minnesplatta har placerats till minne av hennes pekinges Riki. Bredvid plattan hade modern en kruka med sommarblommor samt ett lampa av den typ som drivs med solljus.Jag skriver hade för när modern besökte minneslunden senast visade det sig att någon stulit (!!!!!) lampan som högt räknat kanske är värd 50 kronor.

En annan kvinna hade blivit bestulen på blommor som varit placerade på hennes hunds grav.

Modern var om sagt både ledsen och upprörd och faktiskt även förvånad.

Förvånad var däremot inte jag eftersom jag har insett just det rubriken förtäljer, dvs att det finns tjuvar till allt.

Jag har läst om olika stölder på ”riktiga” kyrogårdar (för männskor) där skrupellösa kräk tydligen inte dragit sig för att stjäla både blommor och trädgårdsredskap (vattenkannor och dylikt).Det är verkligen för bedrövligt att man inte ens känner någon slags ”heder” inför saker på en begravningsplats men så är det tydligen…..

Eftersom jag inte har något brännande ämne att diskutera idag tänkte jag vara så tråkig att jag gör som många andra bloggare; jag tänker skriva om hur jag och djuren framlevt en av mina semesterdagar (enligt min åsikt har Soya alltid semester och Archie behöver inte heller han göra för många knop för brödfödan…..dessa lyxlirare…)

Måndag 06.20:

Klockan ringer och eftersom jag nu har semester kan jag unna mig att stiga upp så här ”sent” (hmmm…) i stället för 4.50 som jag brukar.

06.45:

Framme i stallet, ger Arch och Searching kraftfoder.

Noterar att Soya rullar sig i det utlagda ensilaget på gödselstacken och fattar genast misstankar eftersom hon aldrig rullar sig i varken halm, hö eller ensilage.
Efter kontroll visar det sig att den hemska lilla as-ätaren (ni vill inte ens veta allt hon med fröjd stoppar i munnen) rullar sig över en död orm som måste ha åkt med i ensileringen. Detta är faktisk första gången jag hittar just en orm men det är ju egentligen inget konstigt med det, bara äckligt!

07.00:

Vandrar ner med mitt entourage till hagarna där Arch avlevereras i en hage tillsammans med en hög ensilage och Seraching i hagen bredvid med något mindre mat (en kräsen dam).

08.00:

Lämnar in min älskade Volvo till verkstaden för byte av en styrled och något annat jag glömt namnet på. Får löfte att bilen ska vara klar om 1 timme och rekommenderas att ta en promenad med hunden så länge.

08.10:

Eftersom verkstaden ligger 2 minuters gångväg från Spillepengen, som inte bara är en sopstation, går jag dit med Soya. Jag har aldrig varit där förut men modern har begravt sin pekingese på deras minneslund vilken jag snabbt hitta till. Blir förvånansvärt rörd när jag ser alla små minnesplattor över älskade men bortgågna djur och stannar inte så länge. Klappar lite på Rikis gravsten medan Soya snusar omkring (här är det tillåtet även med levande hundar).
Hittar en enorm hundrastplats som med fördel kan användas om man vill träna LC med levande byte (läs: en miljard kaniner som far omkring som yra höns).
Förundras över att inga hundar syns till trots att jag går runt hela Spillepengen i nästan en timme men då jag återvänder till hundrastplatsen har en schäfer med tillhörande ”passare” infunnit sig. Hunden leker lite tafatt med Soya medan kvinnan förklarar att hon varit här varje dag i förra veckan utan att möta en själ. Konstigt!
Efter 5 minuters ”lek” (jagande av en boll som schäfern haft med sig) händer det sedvanliga; schäfern rasar utmattad ihop under en parkbänk medan Soya tycks undra ”jaha…var det här allt”.

09.00:

Bilen är klar för avhämtning och som vanligt slutar notan på mer än vad som sagts från början. Tydligen kostade reservdelarna mer än förväntat bla bla bla….Har vi hört den förut?
Hur som helst är jag ändå nöjd med den snabba service jag fått och kostnaden tycks ändå överkomlig så jag är mer än nöjd när jag kör hem.

11.00:

Läser ut ytterligare en lättviktare, denna gången Jenny Leebs ”på grund av Leon”.

13.30:

Åter i stallet tillsammans med Soya för att ta in hästarna eftersom jag ska träna för Ebba. I vanliga fall sköter jag utsläpp och Corre intag; ett utmärkt samarbete som gör att jag kan ha mer eller mindre hela dagen att disponera fritt utan att behöva tänka på när hästarna ska in.

14.00:

Konstaterar att Archie ser ut att ha ägnat sig åt gyttjebrottning så det är bara att ta in honom i spolspilan för en rejäl dusch innan vi ska iväg.
Är fortfarande, efter flera år, bansligt glad över vår spolspilta med varmvatten vilket kanske inte är så konstigt om man vet hur det gick till att rengöra lerhögar innan spolspiltan kom till.
Då fanns det 3 alternativ:
1. Försöka borsta bort eländet = omöjligt
2. Spola hästen i iskallt vatten utomhus= djurplågeri vintertid
3. Fylla flera vattenkannor med varmvatten och stå och tvätta hästen på gödselstacken = omständigt

14.40:

Avfärd med djuren till Ebba-träning. Soya brukar sova i bilen under tiden jag rider.

15.10:

Framme på Hviderups Gods. Det är verkligen jätteskönt att ha så nära till träningarna av flera olika anledningar. Dels är ju inte bensin gratis tyvärr och dels avskyr jag att köra några längre sträckor, med eller utan häst.

15.45:

Lektion för Ebba. Archie spänstar på lika fint som han gjorde på ”genrepet” hemma i ridhuset igår och jag är väldigt nöjd med honom. Även Ebba verkar nöjd och jag åker som allt som oftast hem med en mycket positiv känsla och på bra humör.
Bortsett från att Archie oftast går väldigt bra på träningarna så känner jag mig alltid inspirerad av att omges av välridande ryttare på många gånger mycket fina hästar. Jag känner mig oftast väldigt ensam i mitt dressyrengagemang på ridskolan och ser heller aldrig bra dressyr annat än på tävling så det sporrar extra när jag är på Hviderup och ser alla dessa fina ekipage.

17.30:

Åker från stallet efter att ha spolat av hästen än en gång (idag var det stekande hett på träningen och jag var sååå tacksam över att jag kommit ihåg att ta med en ombytes-t-shirt för egen del eftersom den jag ridit i kunde vridas ut av svett…urk), städat transporten och pratat lite med några andra hästägare.

Från 18.00 och till läggdags:

Kollar mailen, hemnet och lite andra sidor på nätet. Läser, tittar på tv, går ut en sväng med Soya och somnar sedan som en stock till en ny härlig semesterdag!

Minns ni att jag för ett tag sedan i bloggen hävdade att ridning var en orättvis sport så tillvida att man oftast behöver mycket pengar för att komma någon vart i större tävlingssammanhang?

Härom dagen slog det mig att de som lyckas oftast inte bara har pengar, de har väldigt ofta en eller två otroligt hängivna föräldrar som stöttepelare också.

Det är inte ovanligt att variablerna pengar och hängivna föräldrar går hand i hand, snarare är det väl det som är vanligast förekommande men det finns också exempel på familjer där man som vanliga medelinkomsttagare offrar mer eller mindre allt för barnets intresse (läs: ridning).

Och även om det är väldigt vanligt att en elitryttare har föräldrar som själva en gång i tiden ridit mer eller mindre framgångsrikt (eller på annat sätt varit involverade i hästsporten genom tex uppfödning) så finns det även de vars föräldrar aldrig suttit i en sadel men ändå vill och har möjlighet att hjälpa barnet att nå sina drömmar om en ryttarkarriär.

Om man tittar bland eliten i Sverige finns det hur många exempel som helst på ryttare som både coachas av föräldrarna, sponsras av desamma och till och med bor tillsammans.

Jag vet inte hur det är idag men tex Maria Gretzer bodde i vart fall tills för några år sedan på samma gård som sina föräldrar och Malin Baryard gör detsamma.

Eftersom mina egna föräldrar är totalt ointresserade av hästar vet jag inte riktigt hur jag skulle känna inför ett liknande arrangemang?

Skulle jag bli tokig av att bo så nära mina föräldrar eller skulle jag uppskatta gemenskapen och den hjälp de hade kunnat erbjuda?

Jag gissar att det för min egen del lätt hade kunnat bli för mycket av det goda eftersom jag trivs med mycket privatliv och lugn och ro men där är man ju verkligen olika.

Om man tittar på andra idrotter så verkar det även där väldigt vanligt med hängivna föräldrar.

Titta på Anja Pärson och hennes pappa, Stefan Holm med sin pappa och alla tennisstjärnor med sina fäder.

Så ridsporten är på inget sätt unik i detta hänseende och som jag redan konstaterat kan man ha enorm nytta av sina föräldrars tid och plånbok även långt upp i vuxen ålder.

Om bara några dagar är det åter, för hundrade året i rad känns det som, dags för Falsterbo Horse Show.

Vår ryttarförening har alltid haft ett jättefinger med i spelet, både genom vår fd mångårige ridskolechef Jana Wannius och genom den enorma mängd av funktionärer som rekryterats på ridskolan.

När jag köpte min första häst var jag fortfarande en studiemedelstagande högskolestudent med en ekonomi därefter. Jag tog varje chans till att arbeta extra och dryga ut lånen för att ha råd med häst, tävlingar och träningar.

När jag därför tillfrågades om även jag ville förena mig med skaran av gratisarbetande funktionärer varav vissa till och med tog semester för att kunna hjälpa till på FHS avböjde jag bestämt.

Jag arbetade redan så mycket mot betalning och hade varken tid eller lust att lägga på gratisengagemang som dessutom intresserade mig föga.

Redan där grundlades väl min negativa inställning till Falsterbo-evenemanget och mitt intresse har inte ökat sedan dess.

Samtidigt har jag alltså haft vänner och bekanta som gladeligen tillbringat hela Falsterboveckan sovandes i tält med mikroskopisk tid för sömn men desto mer engagemang i tävlingarna och festande på kvällarna. De har fått minnen för livet, träffat en massa nytt folk och har drömmande kunnat prata om Falsterbo månader efter att evenemanget avslutats. I sanning har många av dessa ”fanatiker” varit grundskole- och gymnasiestuderande ungdomar men jag vet också vuxna människor som traditionsenligt tar ledigt från jobbet för att vara funtionärer.

Om man tittar på publiksiffror, antalet försäljningsstånd osv tycks Falsterbo hålla hästmänniskorna i ett mycket stadigt grepp men själv åker jag dit kanske en gång vart 5:e år och är fullständigt nöjd med det.

För min egen bortskämda del tycker jag faktiskt att det är för mycket ”meck” med att bara ta mig till Falsterbo trots att det bara ligger några mil från stallet.

Vill det sig illa är det megaköer både till och från tävlingarna och jag som inte ens i vanliga fall tycker om att åka bil avskyr dessa snigande bilkolonner.

Väl på plats ska det betalas för allting, från parkering till inträde till läktarplats. Med något att äta och dricka kommer man snabbt upp i stora summor, säkerligen motsvarande det man tror att man har ”tjänat” på att köpa något från alla stånd som månglar ut likartade varor varav mycket finns att köpa i tex Ullared till långt billigare penning :=).

Tjusningen med att kanske råka på någon kändisryttare i kön till toaletterna eller uppe på läktarna går mig spårlöst förbi eftersom jag genom åren både tävlat mot och på andra vis kommit i kontakt med stora delar av Sveriges hopp och dressyrelit. Jag är inte så lättimponerad att jag blir aldeles till mig av att se Malin Baryard eller få chansen till en autograf av Jan Brink.

Tävlingarna som sådana kan man ju se på tv också om man är intresserad så det enda jag egentligen tycker kan vara lite kul med Falsterbo är att man ibland råkar på ryttarbekanta som man inte sett på ett tag, ungefär som när jag själv tävlar faktiskt.

Nej, Falsterbo får nog vara för min del i år, jag var där förra året (Lena hade både rabatterade biljetter och erbjöd sig att köra) och får väl därmed anses ha uppfyllt min ”vart femte år kvot”.

Igår pratade vi om hästmänniskornas STÄD-prioriteringar och för att rimma till det riktigt bra ska vi idag prata om KLÄD-prioriteringar.

Liksom hästmänniskan verkar tycka att det är mycket viktigare att ha senskydd av senaste snitt än att byta ut det rangliga och repiga matbordet från 70-talet så prioriteras PIKEUR och KYRA-kläder framför det enklaste basplagg från H&M.

Har ni någon gång sett hästmänniskor på ett finare ”evenemang” eller en fest? Ungdomarna och folket under säg 35 BRUKAR vara medvetna om att modet ändrat sig de senaste 30 åren och att man inte MÅSTE gå i jeans, rutig flanellskjorta, ridskor och täckväst även till vardags men bland de över 35-40 kan man få se kläder som man annars bara får se på museum, Myrorna eller morfars klädkista på vinden.

Är äldre (säg över 40) hästmänniskor så absorberade av sitt hästeri att de inte har varken tid, pengar eller INTRESSE att klä sig i annat än hästkläder- även när de inte är i stallet?

Nu är det länge sedan vi hade en livlig debatt så jag tänkte försöka starta en idag. Antingen blir ni arga och håller inte aaaalls med mig eller så nickar ni bara instämmande även om ni för EGEN DEL inte känner igen er :=).

Alltså…vad är det med hästmänniskors prioriteringar vad gäller det egna hemmet vs stallet/ hästen ur bla städsynpunkt?

Sedan maken och jag började leta hästgård har jag suckande påmints om det som jag ansett vara en sanning länge; en hästmänniska vill och HAR gärna ett tip-top stall där MINUTIÖS ordning råder och där minsta dammkorn och halmstrå är bannlyst medan deras hem kan se ut som en miniatyr av en blandning mellan soptipp, skrotupplag och Myrornas avdelning för ”möbler vi aldrig kommer att lyckas sälja”!

Det är inte heller ovanligt att hästens utrustning (sadel, täcken, olika skydd, släpet mm) är av senaste snitt, ultramodernt, exklusivt och dyrt medan hästmänniskans hem är möblerat med ett sammelsurium av möbler från 50-talet och framåt (med ett stopp någon gång på 80-talet) utan minsta tanke på harmoni, estetik eller dylikt.

Har man ”inga” (ont om) pengar är det ju sin sak om man inte kan unna sig vackra, moderna (eller i vart fall hela och rena) möbler men jag har träffat mer än en MKT ”solvent” person som antingen inte ens reflekterat över att den lever på en soptipp eller ärligt erkänt ”jag är inte det MINSTA intresserad av heminredning”.

Vad gäller städningen fascineras jag av hur man alltså med högsta frenesi ser till att hålla stallet och hästen kliniskt ren medan man i det egna hemmet inte märker att man vadar i katt och hundhår, har travar av odiskat porslin, sängkläder som ”står för sig själv” osv.

För någon månad sedan fick jag det tvivelaktiga nöjet att åka i en bekants mer eller mindre nyinköpta bil. Bilen var NY-inköpt i ordets rätta bemärkelse, dvs helt fabriksny då den kom till bekanten ett knappt år tidigare och när jag satte mig i den kunde jag konstatera att den redan såg ut som om den hade tillbringat många år på (häst)vägarna. Bilen var full av halm, hö, spån, hundhår, diverse mat och godis-emballage osv och det var knappt jag ville sätta mig på det anvisade sätet. Så fort kan man alltså sabba en helt ny bil minns jag att jag tänkte!

När vi nu letar gård kan vi förvisso bortse från både skraltiga möbler och ren SMUTS/ oreda i de utannonserade objekten, det är ju sådant som ägaren får ta med sig vid avflyttning och ingenting som vi behöver befatta oss med men värre är det när man kan konstatera att det trots fint stall, bra hagar osv finns ett boningshus med jätterenoveringsbehov.

Både maken och jag är som tidigare nämnts med stor sorg mycket, mycket ohändiga och vi är därför inte heller sååå intresserade av att tapetsera om alla rum, riva ner alla bårder, byta ut mängder av laminatgolv eller fläckiga heltäckningsmattor, kasta ut hela kök och badrum med de gräsligaste kakel osv osv. Inte heller vill vi lägga pengar på att byta ut fönster, dörrar och uppvärmningssystem; DET kostar ganska mycket mer än några rullar tapet!

Och när jag ändå är igång: FURU BORDE FÖRBJUDAS som annat än möjligtivs bastu-inredning!!!! Vem i hela fridens namn vill ha hela huset täckt av furu, från köksmöblerna till väggarna och innertaken???? Tydligen MÅNGA för det vimlar av detta träslag i flertalet hus.

Så…nu har jag fått avreagera mig lite och kan, något lugnare fortsätta mitt tröstlösa sökande via hemnet, detta bo-sökarnas paradis på nätet! Ajö!

En del av tjusningen med internet och olika diskussionsforum är, tycker jag, att man förutom att man kan lära sig väldigt mycket som man inte hade en aning om också kan få en inblick i människors tankar och liv som skiljer sig totalt från ens eget sätt att tänka och leva.

Ibland blir man helt förundrad över hur ”folk” resonerar, vad de finner sig i, hur de prioriterar osv.

Ett litet axplock från dagens skummande av olika trådar på nätet:

I en diskussion om hur ofta man (bör) går ut med sin hund framkommer det att många av deltagarna inte verkar fylla sina dagar med annat än just hundpromenader. En skribent dristade sig till att hävda att man borde gå ut med hunden var tredje timme?!?!?
Ehhh….jag undrar i vilken verklighet dessa hundägare lever i? De arbetslösas, förtidspensionerades och pensionerades verklighet kanske?
För i min verklighet med heltidsarbete skulle jag varken kunna eller ens vilja ränna omkring med hunden var tredje timme.
Och jag är långt ifrån den enda hundägaren som arbetar heltid och inte har hunden på hunddagis.
Nu har ju just jag och maken löst hundrastningsintervallerna genom att vi har möjlighet att lämna Soya till min mamma de dagar vi båda måste vara hemifrån i många timmar men vi är också så lyckligt lottade att maken arbetar hemifrån vissa dagar och kan åka hem på luncherna andra dagar. Och som grädde på moset har vi en extremt stillsam hund som inget hellre vill än att sova bort sina dagar (även när vi är hemma) och som aldrig står vid dörren och piper om att hon vill ut.
Fast sedan undrar jag om alla som skriver i sådana här trådar är helt ärliga när de påstår sig rasta hunden ”hundra” gånger om dagen? Eller så är det så att bara de som är de mest fanatiska promenerarna vågar svara?

I en annan diskussion beklagar sig en gift kvinna över att hennes man tycker att det är onödigt att hon köper ett träns till sin häst för 500:– medan han kan betala tusentals kronor för en dator?!?!? ”Vad ska jag göra” frågar skribenten olyckligt.
Tja, ”byt man” hade nog varit mitt spontana eleka svar men så klart kan det ju finnas mycket i dessa personers liv som vi inte känner till.
Själva har jag och maken delad ekonomi vilket passar oss ypperligt. På så vis har vi aldrig synpunkter på eller oftast ens inblick i vad den andre gör av sina pengar.

Sedan läser jag en tråd som handlar om vad man skulle spara in på om man var tvungen att strama åt sin ekonomi.
En person påstår att hon inte hade kunnat spara in mer på tvätt-kontot då hon redan nu bara tvättar en gång i månaden?!?!?!? Huuu säger jag….och förfasas över att ha svettiga och stall-luktande kläder i tvättkorgen en hel månad! Mögelvarning :=)?

I samma tråd svarar en annan skribent att hon skulle spara in på träningar och tävlingar då detta kostar….håll i er…600 till 800 kronor i månaden! Jag höll på att börja fnissa för det är vad jag betalar för en veckas träning. Men visst förstår jag att den ekonomiska verkligheten ser väldigt olika ut för olika personer även om jag blev lite bedrövad över att i en annan tråd läsa om en person som inte hade råd att köpa nya strykkappor till sin häst när medryttaren hade slarvat bort de ordinarie. Tänk vad hemskt att inte kunna lägga 200 kronor extra på sin häst! Då lever man verkligen på marginalerna.