Nu ”vet” jag ju att många av mina bloggläsare är vuxna och inte barn och ungdomar men frågan kanske tycks konstig ändå fast jag ställer den ändå (eftersom jag själv har funderar på den):

Har ni alls funderat på när ni vill gå i pension?

På ”utsatt” tid (65), tidigare eller rent av senare?

För egen del kommer jag, som det ser ut idag, att försöka gå tidigare och att jobba till tex 70 som en del gör nu hoppas jag vid Gud att jag inte ska känna mig tvingad till.

Hör hur en del resonerar; de känner att de inte har råd att gå i pension när man kan och det är väldigt ledsamt tycker jag.

Själv vill jag hinna njuta av ålderdomen utan jobb, man vet ju aldrig hur länge man får vara frisk och ”pigg”.

Och att leva för jobbet har jag aldrig gjort och vet väl att man är väldigt utbytbar och att ingen tackar en om man skulle slita ut sig.

Så; hur tänker ni?

Härom dagen skulle jag handla i ett litet konditori i Malmö som jag inte brukar besöka.

Eftersom jag aldrig har kontanter på mig (har helt slutat använda plånbok) hann jag tänka ”måtte de nu ta kort” innan jag gick in.

Jag har tidigare råkat ut för att mindre etablissemang inte tar kort eller att man måste handla för en viss summa för att detta ska accepteras och det är alltid lika irriterande.

Men här behövde jag inte oroa mig, tvärtom kan man säga då detta anslag mötte mig i dörren:

Förra lördagen var jag och Henrik på Stäket i Lund och åt fondue och i efterhand slog det mig vilken bra affäridé detta är för restauranger och vilken dåligt matupplevelse det var i alla fall för oss.

Jag hade tills förra lördagen inte ätit fondue på måååånga år men mindes hur det var då; ”man” åt sig mätt på pommes frites i väntan på köttet som tog en evighet att bli klart.

Nu förträngde jag detta minne en hel del när vi väl kom till restaurangen och det var synd för det visade sig bli exakt samma scenario.

Och inte nog med det; det var så himla mörkt i lokalen (mysigt förvisso) att det absolut inte gick att se ordentligt om köttbitarna var klara eller ej utan man fick ständigt fiska upp dom, skära lite i köttet och sedan mestadels konstatera att ”nej, det ser inte riktigt klart ut än” och fortsätta evighetstillagningen.

Jag gillar ju när köttet är ”well done” och vill under inga omständigheter äta blodigt dito och att mer eller mindre GISSA om köttet är färdigt eller ej i dunklet; nej- det passade mig inte alls.

Så det slutade med att vi blev proppmätta på vitlöksbröd och pommes vilket blev ganska dyrt eftersom vi lämnade mer än hälften av köttet.

Såg att de som satt vid bordet bredvid oss gjorde detsamma så gissningsvis är det en bra affärsidé; ta betalt för mycket kött där hälften lämnas orört och låt folk hiva i sig pommes….

Något jag har tänkt på de senaste åren och som jag verkligen är rädd för att drabbas av är den utbrändhet som tycks så vanlig idag- framför allt inom mitt yrke (socionom/ socialsekreterare).

Jag känner till allt för många personer, från vitt skilda yrkesgrupper, som har gått in i den berömda väggen och det låter otroligt skrämmande.

För många tar det flera år att återhämta sig och ”man” vittnar också om att det sällan och aldrig går att återgå till den arbetskapacitet man en gång hade.

När jag ser tillbaka på ett ca 30-årigt arbetsliv inser jag att jag har haft tur (?) som aldrig känt att jag varit i närheten av att bli utbränd för på pappret hade jag nog varit en tacksam kandidat.

Jag har nästan aldrig ”bara” jobbat heltid utan har förutom mitt enorma hästintresse som alltid har tagit mycket tid 7 dagar i veckan även haft alla möjliga extrajobb- en del mycket krävande, fysiskt eller psykiskt.

Jag har jobbat extra på semestrar och röda dagar fler gånger än jag kan räkna till- i stället för att ”vara ledig”.

Jag anser själv att jag har en väldigt hög arbetsförmåga i jämförelse med de arbetskamrater jag haft genom åren- jag kan driva mig själv hur långt som helst nästan för att få saker gjorda och jag har ibland i efterhand knappt fattat hur jag har orkat.

Men nu har jag som sagt blivit rädd- inte för att jag alls har märkt några tecken på en begynnande utbrändhet men frågan är hur många som GÖR det- innan det är för sent så att säga?

Så nu försöker jag verkligen att tänka på att ”ta hand om mig själv” vilket framför allt innebär mycket VILA.

Jag skriver ju ofta på bloggen att ”jag ligger i soffan” och det kan ju låta som att jag är lat och arbetsskygg men de som känner mig vet att så verkligen inte är fallet.

Men mellan olika aktiviteter ser jag alltså till att vila så mycket som möjligt och med vila menar jag även SOVA, även om det är mitt på dagen.

Bytte ju också jobb för 1,5 år sedan- inte enbart för att undvika en för hög arbetsbelastning men det har absolut bidragit till beslutet.

Vad säger ni som läsare?

Är ovan något ni har erfarenhet från, funderingar kring eller annat ni vill dela med er av?

Har ni gått in i väggen någon gång, varit väldigt nära eller har ni alltid haft en bra balans i livet och kan delge andra tips för hur ni uppnår detta? 

En fasa i livet….

Jag var ju nyligen och besiktigade mitt släp vilket fick mig att fundera på det som rubriken anger; vad som är det mest ångestframkallande i vardagen.

Om jag börjar berätta om mina fasor så kanske ni förstår vad jag menar och kan berätta om era:

1. Gynekologbesök- utan tvekan det jag tycker är mest obehagligt och som jag kan våndas inför länge. Tycker både att det är obehagligt och gör ont!
2. Besiktning av bilen- det brukar om inte annat göra ont i plånboken och därför är det också något jag alltid fasar för.
3. Besiktning av släpet- tja av samma orsak som ovan!
4. Lagning av hål hos tandläkaren: varför har ingen uppfunnit den ljudlösa borren än? Bara ljudet får mig att rysa!

Så vad säger ni andra?

Är jag en mes och en fjant?

Vad ger er ångest och varför?