Nyss, på väg hem från jobbet, såg jag en brevbärare komma cyklandes i shorts?!?!

Ett vårtecken (eller galenskap)?!??

Fick en fråga från en trogen bloggläsare om det var ok att skicka en vänförfrågan via Facebook.

Som jag svarade henne är det ABSOLUT helt ok och bara jätteroligt!

Om någon har missat det så heter ohemliga Birgitta MANOJLOVIC KARLSSON i efternamn:)!

Nu bär det av hemåt efter intensiv shopping!

Idag inhandlades bl.a. ridbyxor, rumpvärmare i äkta fårskinn (199:-), ridstrumpor, diverse tugggodis till Soya, I-phoneskal och laddare och allt möjligt till hemmet (tex ännu en värmefläkt för 99:- ha ha).

Kommer att visa lite kort imorgon- nu är jag helt slut för idag!

Jag har alltid läst väldigt mycket.

Släktingar i fd Jugoslavien lärde mig att skriva redan som 5-åring och ett av mina första skolminnen förknippade med läsning tycker jag säger en del om den jag sedan växte upp till :).

Vi fick i uppgift att läsa ett kort stycke i en bok och sedan skulle ens förälder intyga hur många gånger man läst stycket.

Jag läste det 100 gånger (!!!!) och mina föräldrar tvekade inför att verkligen intyga detta- de trodde, fullt förståeligt, att de/ jag inte skulle bli trodda :)!

Kanske är det ett släktdrag att läsa mycket; min mormor och mamma läste/ läser mycket men började i vuxen ålder- själv började jag tidigt och blev en flitig besökare på Kirsebergsbiblioteket redan i unga år.

Jag minns hur jag stapplade hem dignande under högen av böcker som jag inte kunde motstå, det var olika typer av äventyrsböcker (Hemliga sjuan och Fem-böckerna tex) men också hästböcker som de om Jill och Britta och Silver.

Efter något år upptäckte jag även en affär vid namn ESSET där man kunde sälja och köpa begagnade böcker och jag minns vilket paradis jag tycker att detta etablissemang var.

Jag hade ju redan dammsugit biblioteket på allt av intresse och på den tiden (säkert likadant nu) så hade biblioteken någon policy om att inte köpa in vilka böcker som helst ( läs: det som DE betraktade som ”skräplitteratur” för barn) vilket tex gjorde att det aldrig gick att låna Kitty-böcker eller böckerna om syskonen Mary och Lou.

Men nu kunde dessa alster alltså inköpas för en billig penning (tror de kostade typ 5 kronor på den tiden) och dessutom bytas in mot ANDRA böcker när de var utlästa.

Något jag också minns var när jag fann ”Svarta Hingsten-böckerna”. Du store tid som jag sträckläste dessa! Jag GICK nästan bokstavligt omkring med en bok under näsan och jag minns vilken enorm sorg och TOMHET som infann sig när den sista boken var utläst!

Sedan några år tillbaka köper jag i princip inga böcker alls; dels finns allt att låna gratis på biblioteket och dels så dignar våra bokhyllor hemma då både maken och jag har mängder med böcker som vi inte nänns slänga. Vi har helt enkelt inte plats för mer böcker och jag tycker som sagt att bibliotekets service med att beställa böcker fungerar ypperligt.

Annars läser jag även mycket tidningar och vill påminna om ett tips jag redan givit tidigare:

Slå er ihop med någon om en prenumeration eller låna tidningar av varandra: på så vis får ni dubbelt så mycket att läsa till samma kostnad.

Och det är väl dumt att bara slänga en tidning när den är utläst om man kan byta den mot en annan eller rent av ge bort den till någon som är intresserad av samma saker som en själv.

Jag har en arbetskamrat med vilken jag tillämpat detta system sedan något år tillbaka; vi läser skvaller, mode, heminrednings och hundtidningar i massor och byter dessa med varandra.

Eftersom arbetskamraten dock inte är hästintresserad brukar jag skänka Ridsport till en tjej i stallet- så kommer den till nytta hos någon annan.

Som fascinerad utifrånbetraktare av omgivningens julförberedelser börjar jag undra om inte den hos vissa infallande julstressen är ett spel för galleriet?

För inte kan det väl vara så att vuxna, i övrigt kloka människor plötsligt förvandlas till viljeslösa mähän som frivilligt utsätter sig för något som de egentligen inte alls har lust med?

Nej, jag börjar misstänka att många faktiskt VILL ”stressa”- det ger någon form av status eller identitet: ”titta här- jag är en person som betyder något” (ungefär som att vissa ”skryter om” hur mycket de har att göra på jobbet eller hur full deras kalender är för det är ju ett tecken på att man BEHÖVS och är VIKTIG gudbevars….).

För om man lägger ner allt vad köttbullsrullande och julknäckskokande heter- vad ska då barnen, släktningarna och omgivningen tycka?

Det måste ju betyda att man är oduglig, lat, inte har något umgänge att visa upp sina ”konster” för eller att det är ”fel” på en på något sätt…..eller?

Jag har många gånger hört folk säga att det är SYND om mig som inte firar jul men herregud: JAG HAR JU VALT DETTA SJÄLV!!!!

Jag går inte omkring och tycker synd om folk som inte har en egen hund, eller några fritidsintressen eller som är ointresserade av sådant som jag bryr mig om- jag förutsätter att detta är självvalt.

Facebook och de fåtal bloggar jag sporadisk ögnar igenom är späckade med ”beklagande” (jag undrar jag……) över hur enormt mycket vederbörande har att göra nu dagarna innan jul- hur de sista klapparna måste hittas, skinkan griljeras, fönsterna putsas och allt vad det är men kommentarerna känns faktiskt mest som skryt från människor som vill visa hur duktiga och ambitiösa de är.

Till dessa runt-stirrande männskor skulle jag vilja säga följande:

Om du verkligen tycker att detta är något för dig så beklaga dig inte utan stå för att du gillar allt detta fix och om du innerst inne helst skulle vilja skippa allt vad julen heter men inte vill/ vågar stå för detta så sänk i alla fall din ambitionsnivå.

Jag kan garantera att dina barn inte bryr sig om de äter hemrullade köttbullar eller mamma Scans dito och julgodis kan man köpa i vilken affär som helst utan att behöva svina ner hela köket- det viktigaste för alla (och faktiskt inte bara barnen tror jag) är man MÅR BRA och HAR DET BRA, inte försöker vinna duktighetstävlingen över julen!

Häromdagen råkade jag ut för något som jag tyckte var smått pinsamt….i alla fall för mig som ibland raljerar om hur jag är sååå noga och petig med vissa saker.

På vägen hem från Ullared satt jag och mina medpassagerare och pratade om ”min” ridskola eftersom vi alla 4 lärde känna varandra där för hundra år sedan.

Vi pratade bland annat om uppstallningen och kom då även att prata om STALLHYRAN.

Och när detta ord hade nämnts några gånger så var det som om något vaknade till inom mig och plötsligt förstod jag varför.

Jag insåg med förfäran att jag hade glömt att betala stallhyran för december trots att det redan var den 7 december- jag som alltid betalar flera dagar innan förgående månads slut!

Till mitt ”försvar” får jag väl skylla på att jag betalar allt via autogiro- detta förträffliga betalningssystem som jag använt mig av i åratal utan att det skett ett enda misstag men just stallhyran går inte att betala på detta vis eller genom någon stående överföring (detta går inte att göra till bank-giro-konton enligt Swedbank) och någon stallhyra (räkning) skickas aldrig ut.

Så man ska alltså själv komma ihåg att betala varje månad vilket i ärlighetens namn inte är någon uppgift för en kärnfysiker men tydligen ändå möjlig att glömma bort.

Jag fick snabbt skicka iväg ett sms till stallägarna om att de inte ska säga upp mig ha ha utan att pengar skulle levereras omedelbart.

Samtidigt som jag kom på denna fadäs löste jag dessutom (tyvärr får jag väl säga) ett litet behagligt mysterium som jag haft; jag har allt sedan övriga räkningar betalats tyckt att jag hade osedvanligt mycket pengar på mitt konto.

Ett kärt ”besvär” och tyvärr alltså inte beständigt på något vis :)!

Nu är vi på väg hem efter några intensiva shoppning-timmar i Ullared.

Minsann såg jag inte Morgan och Ola-Conny men denna gången tog jag inga kort :), inte på dom i alla fall.

På hästfronten blev det en hel del härliga köp, helskodda ridbyxor för 400:-, vinterridstövlar för 379:-, vinterridjacka för 269:-, ridstrumpor, en scooter-huva för 25:- att ha under hjälmen, Radital, en grimma för 29:- och säkert något annat smått och gott som jag lär hitta när jag packat upp.

Bilder kommer senare!

Vi diskuterade härom dagen om det gick att komma igång med löpträning fast det har börjat snöa och precis som jag svarade dig då svarar jag nu: jodå- det går!

Fast du kanske inte behöver gå ut så himla hårt och tex springa en mil i snö som undertecknad gjorde i morse.

Det hade inte varit såååå farligt faktiskt om inte hela sträckan mellan 8 och 9 kilometer, dvs när man ändå börjar bli trött, hade bestått av i pricnip en enda djä…la uppförsbacke– alla löpares fasa inbillar jag mig.

På just den sträckan var det enbart Birgittas vilja som sprang och jag hade bara att följa med- halvt medvetslös och färdig att spy ut lungor och övrigt innanmäte.

Men i mål kom vi!

Här startade vi och som synes finns det långt kortare sträckor att mjukstarta på.

Till och med ett hundspår finns det men jag vet inte riktigt vad det ”innebär”- får man kanske ha hunden lös där? Det har ju ordnings-förskrifts-brytaren undertecknad ändå men till mitt försvar får jag väl säga att kines-Pippi springer så nära mig som om hon vore kopplad och dessutom träffar vi nästan aldrig på några människor (och de vi har träffat har faktiskt inte sagt något hittills utan bara sett glada ut när de sett yrvädret komma studsande).

Pippi i stargroparna!

Hallå!!!! Nu sackar du efter! ”Plattan i mattan” matte!