Idag var det minusgrader på morgonen. Februari är ju en lurig månad då det både kan ”gå mot vår” och bli rejält kallt och till och med komma snö- jag hoppas så klart på det förstnämnda men är beredd på det sistnämnda.

Jag skrittade ut en liten sväng rejält påbyltad men frös ändå om tårna när jag hoppade av.

Dagens reflektion på tal om tårna är att ”vill man vara fin får man lida pin”!

Vi bor ju granne med en skola och jag ser mycket ofta hur barn och ungdomar går med de där korta ankelstrumporna och sedan så pass korta byxor att det blir en glipa med ”bara ben” mellan strumpa och byxa. Borde vara svinkallt tänker frusna jag?

Så, då har jag och min hjälpreda precis kommit hem efter att ha tagit in hästarna från sina hagar!

Och än om hjälpredan är bra att ha så är det stövlarna i bild som verkligen har fått steppa up de senaste månaderna.

Och det är nog det jag och säkert med många med mig har tyckt har varit tyngst denna höst/ vinter; all nederbörd och det som den fört med sig.

Nog för att det är eländigt med kyla och mörker men om man addar regn nästan var och varannan dag; det är liksom det som blir strået som knäcker kamelens rygg.

Hade man inte slirat runt i lera som svinar ner allt; bil, skor, kläder, hästen och hunden och hade tex ridbanan förblivit torr och ridbar så är jag ganska övertygad om att i alla fall jag hade uthärdat denna tid bättre men när man måste sanera ”allt” hela tiden och det ändå blir lika skitigt igen nästa dag…. nä usch.

Nå…nu ska jag sluta gnälla över sådant som ändå inte går att påverka!

Att vänta har aldrig varit min grej men just nu och med Vicke är det inte mer att göra som jag ser det.

På benfronten ser det ut som så att hovslagaren har varit och tagit av skon idag och det var tack och lov inget konstigt under lädersulan utan Vickes egna sula verkade tvärtom mer oöm nu.

En hårdare plastsula är pålagd för att minimera tryck av ”allt” som Vicke trampar på och så får vi hoppas att det blir helt bra snart.

På tal om något helt annat har jag idag tänkte mycket på den tragiska olyckan med dödlig utgång där en 17-årig flicka blev omkullsprungen av en häst vid hagintag igår.

Givetvis en tragedi för flickans familj och säkert också oerhört tufft för de 2 personer som försökte hjälpa till innan ambulans kom.

Jag hoppas att händelsen, oaktat hur den gick till i detalj ändå manar till eftertanke vad gäller just hagintag.

Jag är själv ibland lite väl nonchalant och måste påminna mig själv om hur snabbt en olycka kan hända.

Sedan kan man tyvärr inte förhindra allt men man kan absolut förebygga mycket genom eftertanke.

Det finns ju också skäl till att jag inte vill ha min häst i hagen efter mörkrets inbrott eller att jag inte vill ta in andras hästar då; det bedömer jag som en en förhöjd olycksrisk.

Ibland har man så klart inget val och får då försöka göra det bästa av situationen men om jag får välja så tar jag hellre kortare hagtid faktiskt.

Och jag önskar att jag kunde säga att jag personligen inte känner till något allvarligt fall alls där skador uppstått vid utsläpp/ intag men det gör jag; med erfarna hästmänniskor som trots det blev rejält skadade, i något fall av hästar jag själv ansåg som ”stensäkra”.

När jag kom till stallet i morse blåste det ganska kalla vindar.

Jag gjorde en liten check av Vicke på lina i paddocken och tycker väl att han rör sig bättre för varje dag även om det fortfarande går att skönja några ”hak/ nigningar” då och då.

Men pulsen kvarstår och han är ju inte 100% rengående så det blir fortsatt vila.

Ögat såg tack och lov bra ut- fattas bara att det också skulle bli ett bekymmer.

Gissningsvis hjälpte den något brutala spolningen med vatten jag utförde igår; det är ju inte helt lätt att skölja ett öga- det vet man ju när man har behövt göra det på sig själv.

Några timmar senare blev det hundpromenad i Lomma där det blåste ännu mer så vi var rejält ”luftade” när vi åkte hem igen.

Nu ska vi strax åka till Ikea och titta runt lite, nyss var vi i stallet och lämnade av en månadsförbrukning av spånpellets.

Gårdagens källargenomgång gav inte så mycket men jag hittade i alla fall ett par gamla Graningestövlar som jag varit av med. Inte alls likt mig att inte veta var jag har olika saker men dessa skodon hade på något sätt hamnat i en kartong med blomkrukor.

Nåja, jag har inga planer på att använda stövlarna mer, det var mer bara retligt att inte veta var dom tagit vägen.

Idag har jag lagt lite tid på att rengöra min bil invändigt; det var välbehövligt och det låg nog några deciliter intorkad lera lite här och där.

Den utvändiga putsen brydde jag mig inte så mycket om eftersom det är lerigt och ”pöligt” på stora delar av vägen till och från stallet = ogjort arbete just nu.

Med Vicke är det fortfarande tämligen oförändrat läge, lite puls, lite hälta.

Dessutom ett irriterat högeröga som jag har sköljt och smetat in med Noviform. Är det inte bättre tills på måndag blir det klinik.

Nu har vi precis kommit hem efter restaurangbesök med mina föräldrar; supertrevligt!

På hovfronten inget nytt- fortfarande puls och lite hälta.

Jag fattar absolut att jag har varit oerhört förskonad från allvarligare skador och dylikt på rätt många år nu så jag försöker att ha is i magen och låta tiden ha sin gång.

Nu ska vi strax gå ner och röja lite i vår källare; ett ständigt dåligt samvete.

Henke såg nyligen något program om en person som hittade något junk hemma som var värt hur mycket som helst så vi kan ju hoppas ha ha ha…….

Använder ni också mockningstiden till att fundera över allt mellan himmel och jord?

Idag funderade jag faktiskt över just mockningen som fenomen och hur jag exempelvis inte förstår hur en del påstår att de klarar ”sig” (dvs hästen) på en spånpelletssäck i veckan.

Jag påstår inte att de ljuger mind you men i många fall skulle jag bra gärna vilja se hur deras boxar faktiskt ser ut.

Det där med mockning har alltid varit en av mina ”käpphästar” och jag har sett så många boxar med enligt mig undermåligt strö genom åren att jag tar det där med tex ”ströåtgång” med en stor nypa salt.

Om hästen står näst intill ”på golvet” eller spånbädden är nästan svart….tja..då tycker jag inte att det är något att stoltsera med att man bara använder x säckar i veckan/ månad.

Ja, lite så gick mina tankar i min ensamhet idag.

Vickster, det lilla livet har fortfarande puls i benet, jag till och med ser hans lilla ”benärta” dunka om jag tittar noga.

Lät honom trava några varv på lina och tyckte han rörde sig bättre men han är fortfarande inte ohalt.

Vickster fortsätter att oja sig över sin ömma sula.

Hovslagaren kom ut idag för att bekräfta att det inte är något annat än den lilla rispan i hornet (tex en hovböld) och Vicke visade tydligt att ”aj….jag har ont där du trycker”.

Jag kan om inte annat se pulsen tydligt på det benet; efter hans hovledsvrickning för många år sedan lärde jag mig att det finns en punkt på insidan av hans skenben där man alltid kan se en liten ”ärta” pulsera när han har något vajsing med benet och tro mig…den ärtan har jag sett röra sig en miljon gånger ungefär….efter nämnda vrickning i månader efter att han var friskförklarad.

Trist som fan givetvis men om man får välja (och hur ofta får man det….) ”tar” jag en miljon gånger hellre en rispa i hornet som jag sett med egna ögon hur det hela har gått till än många gånger helt oförklarliga, ibland svårdiagnosticerade hältor som ibland också är väldigt subtila.

Nu håller vi tummarna för herr Klen-ben och hoppas att han kryar på sig snart!

Igår under skoningen, precis när hovslagaren skulle skära bort lite gammalt horn ryckte Vicke åt sig hoven eftersom han reagerade för något han hörde utanför stallet och hovkniven slant och gjorde en liten rispa i sulan.

Det kom typ 5 droppar blod och hade inte varit något ”biggie” för 99% av alla hästar men är man så sulkänslig som Vickster (det är ju därför han har sulor) så blev det tydligen tillräckligt för att visa hälta idag.

Jag har upplevt hans känslighet förut, senast i maj 2018 så jag hoppas på samma utveckling som då; dvs snabbt övergående smärta. Men vi får se- med djur är banne mig allt möjligt och jag har både en bekant vars häst nyligen fick en bäckenfissur ”bara sådär” och hörde idag om en häst som hade stått med en öppen fraktur när ägaren kom för att ta in den från hagen. Så varje dag med en frisk häst är en gåva….

Idag är planen att vår utebana ska djupharvas så jag passade på att rida ett dressyrpass innan dess.

Vi klarade oss nästan undan regnet men det blev en del droppar mot slutet men när man redan är mitt uppe i ridningen tycker jag inte att det spelar så stor roll.

Än så länge råder fortfarande metrologisk höst om jag har förstått saken rätt men jag ropar verkligen inte hej.

Jag vet av erfarenhet att februari plötsligt kan bestå av både snö och minusgrader precis som vi fick någon dags oförklarlig kyla i början av oktober med flera minus.

Efter ridpasset var det dags för skoning och även min hovslagare bekräftade att hästarnas hovar generellt växer snabbare än vanligt för årstiden på grund av det milda och blöta vädret.

Vickes hovar såg i alla fall utmärkta ut och skorna satt bra på plats efter 7 veckor så jag kan inte vara annat än nöjd.