I morse fortsatte jag att ”traggla” (hmm…det ordet har en negativ klang när jag tänker efter men det är inte så jag menar)  det jag tränat på ett tag inför kommande tävlingar; 10-meters volter i trav och galopp, galoppfattningar från skritt och trav, trav och galoppökningar på diagonalen, ryggning…tja…det mesta som ingår i LB:1 och LA:1-programmen helt enkelt.
 
Varvade detta med lite tramp-försök och slutor i trav och galopp- väldigt ambitiöst:))).
 
Jag vet med mig att jag dels kan ha svårt att lämna den så kallade komfort-zonen och dels är slarvig med att träna på de linjer jag sedan ska visa på tävling, för att inte tala om att rida igenom olika program hemma- det gör jag nästan aldrig (fråga mig inte varför- jag ”glömmer bort det” ständigt och får sedan lite halvpanik när tävlingsdagen närmar sig och jag aldrig känner mig tillräckligt förberedd).
 
Med idag känner jag mig i alla fall något mer redo vad gäller ovanstående program och kommande träning för NN- vill ju gärna visa på lite framsteg i alla fall och det kan jag också- bara jag som sagt skärper mig lite:))).

Idag var Muppe på ett helt annat (läs: sitt normala lugna jag) humör än igår och det tackade jag för.

Passet kunde förflyta utan drama, även när den person som longerade sin häst samtidigt som jag red lämnade ridhuset.

Idag tränade jag väldigt mycket på tempoväxlingar i trav och försökte få lite gung i stället för ”spring-spring” och det går nog liiite framåt (ordvits) inbillar jag mig.

Slogs under passet åter av hur orättvist ridlivet kan vara.

Kreon flyttar sig som den enklaste sak i världen i skänkelvikning och man behöver knappt nudda honom med skänklarna medan Archie hade så svårt, så svårt att gå åt sidan vad man än gjorde nästan.

Hans bästa skänkelvikningar, efter år av träning var ändå inte, med mig på ryggen i alla fall, ens som Kreons sämsta…tja…sånt är som sagt ridlivet…orättvist..precis som mycket annat. Sedan är detta så klart ingen anledning att ge upp, sluta kämpa osv men nog tusan kan detta livets lotteri reta en ibland.

Tro det eller ej men detta är ingen sjö utan en åker vi passerade på vår Dalby-vandring. Det är gott om vattensjuka marker just nu…

Hoppas, hoppas….gårdagens halsonda har gett med sig och än känner jag mig inte förkyld så förhoppningsvis hjälpte min snabbinsatta Esberitox-kur från igår.

Inledde morgonen med tusen göromål; fodrade i båda stallen, släppte ut hästar från stora stallet, mockade och satte foder till en stallkamrat och gjorde sedan samma sak åt Kreon.

Ovanstående tog nästan 2½ timme och sedan körde jag raka vägen hem för att hämta en sömndrucken kines för promenad i Dalby med Åsa och gänget.

Det är lustigt…Dalby är fullt av springvänliga gräsfält men det är alltid när vi kommer det första av dom som alla hundarna får ett ”ryck” och börjar lek-jaga varandra.

Det är så roligt att se att även min försiktiga springare vågar ta för sig och jaga de andra- det gör säkert gott för hennes självförtroende att inte alltid vara den som BLIR jagad :).

Innan jag körde hem var det dags att svänga inom stallet och släppa ut ytterligare några hästar och sedan kunde jag ta lite välförtjänt soff-vila innan det var dags att köra till stallet IGEN :).

Denna gången var det Kreon som skulle tas in från hagen och ridas och idag var det som om själva fan hade flugit i hästen.

Redan inne i stallet verkade han orolig trots att en annan häst höll honom sällskap och när jag ställde ut honom på stallgången började han att smådarra och det var INTE av köld.

Kreon har vid några få tillfällen blivit lite upprörd i stallet- mina stallkamrater säger sig ha sett honom småstegra (!) i boxen vid 2 olika tillfällen och det här med darrningen har jag själv upplevt 2 gånger innan- en gång i stallet (när han var ensam) och en gång på en tävlingsplats.

Vi hann knappt komma in i ridhuset förrän Kreon började dansa runt mig och det kändes ju så där lagom kul kan jag säga och jag valde också att sätta på gramanen som jag tagit med ”just in case”.

Idag var det 5-6 andra ekipage i ridhuset och Kreon inledde med att kännas väldigt spänd och hoppade tex högt i luften bara av att en människa knäppte upp något kardborre-aktigt som ”lät”.

Ja, ja…eftersom jag ändå har blivit lite tuffare på senare tid och dessutom hade gramanen som moraliskt stöd så vågade jag faktiskt rida enligt min plan, dvs träna på det som JAG ville och inte bara rida runt och mesa.

De första galoppfattningarna blev precis så upprörda som de kan bli på tävling och faktiskt var jag lite tacksam för det för nu såg jag min chans att fortsätta träna på dessa TROTS herr Upprörds eventuella synpunkter på saken.

När man är inne på en tävlingsbana finns det ju inte så mycket man kan göra men hemma kan jag lära Kreon att ”det spelar ingen roll hur mycket du än hoppar omkring- du får ändå göra x antal fattningar tills JAG är nöjd”.

Och se där…efter ett tag lugnade sig Mupp-djuret mycket bra och bortsett från formen så tycker jag nog att han gick väldigt bra.

Formen ja…när Kreon blir upprörd- graman eller ej- så är det precis som om han klickar i sitt huvud i en ställning från vilken skallen nästan inte går att rubba- han går alltså lite för djup och rund och det är otroligt svårt att påverka honom.

Visst försöker jag att variera tempot och även ta uppresande tygeltag men när han blir så avstängd så är det svårt…

Nåja…han LYDER i alla fall i övrigt och det där med formen tror jag kommer att ”växa bort” med mer styrka och en ökad tolerans för saker som nu eldar det lilla djuret.

Jag märker ju bara hur viljan att sparka i sargen- en tidigare klassiker vid minsta lilla upprördhet- helt har förvunnit och jag tänkte flera gånger under passet att ”hade detta varit för 2 månader sedan hade jag inte kunnat rida på spåret för att inte riskera hål/ märken i sargen”.

Så summa summarum blev det en mycket bra träning för Kreon- att gå med flera andra hästar och tvingas arbeta fast han var upprörd- det är precis det han behöver öva på inför kommande tävlingar!

Under tiden jag red hade tydligen solen passar på att titta fram och när vi gick ut ur ridhuset var det med en käsla av att våren faktiskt är på väg…även om det kanske kommer ytterligare något bakslag framöver. Härligt är det hur som helst och även fåglarna kvittade väldigt nöjt lät det som :).

Efter stallbesöket åkte jag och hämtade mat till maken och mig och vet ni vad? När jag öppnar min kartong med ”bakad potatis med kyckling och mild sås” inser jag att det enda som ligger där är potatisen! Stön!!!!

Eftersom jag faktiskt ska köra till stallet ytterligare en gång idag (!), denna gång för att kvällsfodra, ringde jag till matstället och klagade och fick löfte om en ny potatis, denna gången MED kyckling senare i kväll!

Vaknade till ett för mig misstänkt tecken på en begynnade förkylning- halsont- och skyndade mig att slänga i mig några Esberitox, ett naturmedel som jag rekommenderat här på bloggen och som, tro det eller ej, hjälpt mig att HÄVA (!!!) flera förkylningar. Detta sagt av en människa som när jag blir förkyld är det i minst 2-3 veckor så ni förstår kanske att jag gör allt för att undvika eländet.

Nu är det det eftermiddag och än så länge känner jag mig inte förkyld och det halsonda har mildrats så vi får väl se vad som händer.

Väderleksprognosen hade utlovat regn och regn har det varit (och råder as we speak).

Hästarna kom in genomblöta en timme tidigare och jag som hade planerat en skritt-timme ute eftersom Kreon avmaskades igår (mer om detta i separat inlägg nästa vecka) ”såg fram emot” (NOT) att bli genomblöt jag också.

Otroligt nog var vädergudarna (nästan) med mig, precis när jag gav mig ut slutade det att regna och höll upp i en hel timme. ”Tyvärr” var jag ute i en timme och en kvart så de sista 15 minuterna blev jag blöt men det var ändå skönt att komma ut i friska luften och Kreon behöver ju denna form av träning tusen gånger mer än att skrittas i ett ridhus.

Så regnstället blev använt idag (därav rubriken), däremot blev den planerade långpromenaden på Järavallen nu i eftermiddag inställd.

Som ni kanske har förstått har en whippet bestämda åsikter om i vilket väder man ska vandra och ösregn finns inte med på listan över ”promenadvänliga förhållanden”- TVÄRTOM.

 
Åhhh vad jag tycker om mina termobyxor och åhhh vad jag ångrar att jag inte köpte fler par- nu är det för sent!
 
Nuvarande brallor inköptes på en out-let för ynka 150 kronor och de har visat sig vara hur bra som helst.
 
Dels har de dragkedjor i sidorna och kan således tas av från hästryggen och dels är de långt smidigare än ”rid-termobyxor”.
 
De sistnämna har jag haft några par av och de har alla varit styva och klumpiga och även om man har kunnat rida ut i dom så skulle de ha varit värdelösa vid dressyrträning då i alla fall jag tyckte att det kändes som att man satt både högt ovanför hästen och inte riktigt nådde runt den i dessa.
 
Nu har jag ridit flera ridhuspass i mina smidiga benkläder och sluppit komma som en istapp till jobbet.
 
Idag blev det ungefär samma jobb som i måndags och med nästan lika fin känsla.
 
Jag försöker nu att ännu mer aktivt arbeta med tempoväxlingar i traven i syfte att i förlängningen få lite bättre kadens och ”sitta-på-bakbenen-känsla”.    
 
Jag märker att jag har nytta av Kreons känslighet som efter en stunds ridning kan kanaliseras i bättre och bättre tramp-försök men misstänker samtidigt att för mycket arbete med detta kan straffa sig på tävlingsbanan innan Kreon är helt avslappnad där- då finns risken att han börjar takta i skritten, smågaloppera i traven osv eftersom han där reagerar extra mycket på minsta lilla rörelse från min sida.