The only way is up….

Ja, uppåt kände jag mig minst sagt när jag vaknade med vetskapen om att jag hade semester idag! Alltid lika härligt med en liten ledighet även om dagen gått allt för fort.

Uppåt gick det också i Dalby där Soya och jag efter sedvanlig joggingrunda klättrade lite i den på sina håll extremt backiga skogen.

Ibland undrar jag om Soya nästan inte ”posar” lite, dvs inbillar sig att hon springer inför publik för hon ser så mallig ut där hon rusar upp och ner i de brantaste backarna till synes utan minsta ansträngning.

”Titta på mig”, ”Flott va´” ser hon ut att säga med hela kroppen och hade jag haft hennes kondis och uthållighet….tja…då hade jag nog kunnat rida 20 hästar om dagen utan att ens höja på ögonbrynet.

Någon ridning blev det av förklarliga skäl inte idag (jag har redan abstinens) utan en promenad med lös hund men kopplad häst 🙂 i omgivningarna kring stallet.

Tillbaka på stallgången blev det lite pyssel med Archies ben, han har fått början till mugg på det vita frambenet och lite strålröta på det andra (har aldrig hänt förut) och detta får mig också att misstänka att han är lite ”nersatt” i immunförsvaret.

Om man redan är dålig av något drar man mycket lättare på sig även annat ”skit”, det är min erfarenhet i alla fall så det ska bli intressant vad morgondagens veterinärbesök ger.

Idag har Archie tillbringat dagen i gräshage så jag tyckte att han kunde slippa att skritt-motionera också vilket han kommer att få göra de dagar han går i de mindre grushagarna.

Jag har inlett hans vila nu och hur länge den ska pågå beror på vad onsdagens veterinärbesök ger för besked.

Många rekommenderar att man kollar upp sin häst inför en viloperiod och jag har ju dessutom tyckt att Archie har känts seg en längre tid så det är lika bra att kolla hur det står till med honom- egentligen!

Jag har alltid uppfattat Archie som en ”hårding” som inte ”piper” i första taget men nu vill jag alltså kolla hur han mår och om inte annat ta ett blodprov och kolla hans värden.

Annars är det bara att konstatera att mörkret nu börjar anfalla allt för tidigt för min smak.

När jag körde från stallet vid halv sju var det nattsvart ute och det är väl det man har att ”se fram emot” (bah…) under lång tid framöver.

Ja, idag hade man ju chansen att sova en timme längre pga tidsomställningen men det slår sällan fel; när man väl kan sova så vaknar man pigg som en lärka medan man i vanliga fall, dvs när man måste stiga upp samma tid är dödstrött.

Morgonen inleddes med en extra lång promenad i Dalby med Soya och sedan åkte vi till stallet för att mocka och fixa lite med Archies foder.

Efter hagintag strax efter klockan två tog jag med både hund och häst på en tömkörningsrunda och som vanligt gick det hur bra som helst att motionera i naturen.

Jag travade lite efter Archie men i ärlighetens namn är det en enorm skillnad på att springa ”för sig själv” mot att försöka hålla Archies takt och med tömmar i händerna så jag kan inte påstå att det blev några längre sträckor i taget. Genomsvettig och röd som en tomat blev jag i alla fall :).

Herr A skrittar på med raska steg.

Skopan som jag skrev om i fredagens inlägg. Archie tittade lika misstänksamt på den idag och ärlig talat känns den lite malplacerad där den ligger ”in the middle of nowhere”.

Idag slutade jag lite tidigare för att kunna rida ut med Soyis och Arch innan det blev mörkt.

Rubriken syftar till att vi på vår ridTUR hade TUR så tillvida att jag INTE blev av med Soyas täcke.

För att ta det från början så upptäckte jag när vi hade ridit en stund att Soya inte längre var strax bakom mig och när hon kort därefter kom springande hade hon inte längre sitt regntäcke på sig.

Hur detta extremt välsittande täcke som hon haft på sig ”tusen” gånger på våra uteritter hade kunnat ramla av henne var för mig en gåta men glad var jag då jag red samma väg tillbaka och hittade täcket liggande i gräset.

Det hade varit retligt att bli av med det just för att det sitter så bra och tänk så förvånade andra ryttare eller promenerande människor hade blivit av att hitta ett täcke liggande ”mitt i obygden”.

Nu var det bara till att hoppa av, plocka upp täcket och sedan hitta något att sitta upp på igen.

Att svinga sig upp i hoppsadeln tillhör inte mina starka sidor, visst hade det gått om jag hade ansträngt mig lite men nu låg det en skopa (!) i närheten (alltså en lös skopa tillhörande en grävskopa) som jag kunde ställa mig på och även om Archie från början tyckte ”ska jag verkligen stå bredvid det där monstret” så lät han sig snabbt övertalas, jag kunde hoppa upp och vi kunde rida vidare :).

Några bilder från….
…..eftermiddagens promenad i närheten av stallet….
…med den ständiga följeslagaren :).

Idag har jag avverkat den första av mina 10 inplanerade semesterdagar de kommande veckorna.

Vilket bra idé och så skönt det har varit!

Jag kan inte påstå att jag har gjort så mycket ”speciellt” utan faktiskt mest varit med mina underbara djur (och det är ju inte så lite det) men det är nog mer psykologiskt att det har känts så otroligt befriande.

Trots att jag trivs oerhört bra med mitt jobb så ska det ändå bli mycket skönt med dessa mikro-ledigheter mitt i den vidriga hösten, skönt att slippa rida i mörker, gå ut med hunden i mörker, komma till jobbet i mörker osv.

Även dagens ridpass avhölls i ridhuset och Archie kändes väldigt mjuk och fin. Fortfarande skulle jag önska ännu mer egen bjudning från hans sida och fortfarande blir jag ganska trött (flåsig) under våra pass men jag tycker ändå att det går åt rätt håll.

Efter ridningen tog jag en långpromenad med Soya och nu ska jag bara kura i soffan med Ridsport som kom i brevlådan och slötitta på tv- härligt!

När jag skulle åka till stallet igår morse var det 2 plusgrader, svinkallt och en mycket svår- bortskrapad ishinna täckte min bils vindruta.

Efter ridningen var jag fullständigt stelfrusen och värmefläkten på jobbet fick arbeta på högvarv.

Vis av detta tog jag i morse fram mina termobyxor, slitna och rent ut sagt anskrämliga men jag tänkte inte frysa som igår.

Men hör och häpna: idag var det 3 plusgrader, inte alls speciellt kallt och definitivt isfritt på rutan.

Så med termobyxorna på blev jag tämligen överhettad men hellre det faktiskt.

Nu ska jag bära detta hemska plagg i typ ett halvår eller så- finns inget som man ser så ”bonnig” ut i men vad kan man annat göra om man är så frusen som jag.

”Vill man vara fin får man lida pin” är INTE min melodi i stallet…..

Även idag ville jag knappt sluta rida men fick ju ge mig när jag kände att Archies ork snart skulle tryta.

Fortfarande är det ”runt-runt”-ridning som gäller, dvs tämligen kravlöst med fokus på bjudning, lydnad och lösgjordhet och ingenting annat (som om det inte kan vara mer än nog ibland ha ha).

Nu börjar det skymma så snabbt efter jobbet att det knappt är lönt att släppa ut hästarna en andra gång och så som det har regnat idag (läs: helt förstörda hagar) så tror jag Archie föredrog min lilla pysselstund med honom inomhus i stället.

Soya Sockervadd fick givetvis släpas ut med våld av maken- det förstår ju alla att hon var rädd att smälta bort i regnet.

Ett litet experiment :). Så här blir korten om man joggar och fotograferar med en I-phone samtidigt. Soya in action för ungefär 1 timme sedan.

Som rubriken förtäljer så fortsätter mitt basicarbete med Archie. När jag hade ridit ungefär halva passet var han helt underbart härlig i både trav och galopp men började också bli trött efter ett tag annars hade jag gärna ridit hur länge som helst.

Sådana dagar längtar jag redan till nästa dags ridning då jag kommer att fortsätta detta arbete och förhoppningsvis infinner sig då den rätta känslan mycket tidigare. (Vågar man skriva så utan att få världens bakslag undrar den skrockfulla? Morgondagen får ge oss facit….).

Min rygg är ”sig själv” till så gott som 100 % igen och även ena knät (!) som jag drämde in i en dörrpost igår (!) gör inte längre ont.

Annars inget nytt under solen så over and out!

Pust, pust…

Redan när jag vaknade igår morse kände jag att jag hade väldigt ont i nedre delen av ryggen, så som jag kan få om jag har stått böjd länge över någon häst som jag har klippt.

Fast nu hade jag inte ens närmat mig någon häst med klippmaskinen och jag har heller inga andra teorier om varför jag fått ont i ryggen men ont hade jag, och ont har jag fortfarande!

Det är bara att konstatera att man börjar få sina krämpor, nu är det ont i ryggen, för ett tag sedan var det nacken osv.

Sådant som aldrig hände när man var 20. Trist…..buhu….

Som tur är brukar diverse smärtor försvinna så fort jag sätter mig i sadeln och så var det även igår. Kände inte av ryggen det minsta när jag red tack och lov.

Idag har Archie vilodag men annars hade jag inte tvekat att rida trots att jag har fått resa mig upp ur alla stolar i ultrarapid på jobbet.

Men men…ny dag imorgon och förhoppningsvis utan ryggbesvär!