Idag använde jag en av mina komptimmar och begav mig till stallet lite tidigare.

Tog med mig Soya så att hon skulle kunna rida, om inte på sin häst så med honom i alla fall :).

Ännu en dag med otroligt hårda vindar gjorde att vi verkligen blev genomfläktade under vår mer än 1 timme långa tur och Soya var nog mycket glad över sitt täcke.

Archie skötte sig som vanligt utmärkt och visade än en gång hur klok han är.

Förra gången vi red ut red vi förbi en trädgård där någon har satt upp en metall-propeller av något slag på gräsmattan, troligen i syfte att skrämma bort fåglar. Denna propeller snurrade för fullt i vinden och jag trodde att Archies hjärta skulle stanna när han såg den i söndags.

Efter lite övertalning och då han märkte att Soya var helt oberörd passerade även Archie detta hemska föremål allt medan jag svor eder över all ”skit” folk har i sina trädgårdar även i en hästtät by där man borde kunna lista ut att sådant kommer att skrämma livet ur flera stackare.

Idag red vi förbi samma trädgård och Archie traskade helt obekymrat förbi- nu visste han ju att propellern inte skulle anfalla honom utan bara snurra för allt vad den var värd!

Tjooo vad det blåser! Inte helt lätt att ta några kort i det här vädret.
Nu gick det bättre :)!
Archie letar och äter löv i sin ”eftermiddagshage”.
Vår tidigare dåliga (läs: för djupa) gruspaddock ska få nytt underlag och arbetet har här påbörjats.

Just eftersom underlaget inte har varit bra har jag aldrig nyttjat denna paddock men blir den mer ridbar efter byte av materialet som den innehåller så kommer jag absolut att rida även där och inte bara använda ridhuset.
Drottningen av Grevies tron håller sakta men säkert på att byggas upp dag för dag. Här har fröken hittat resterna av Rockys hov (vilket inte är så makabert som det låter- jag menar det som hovslagaren tagit bort vid skoningen) som hon förtjust mumsar på.

Idag var vi hos Ebba som planenligt red Archie.

Det blev mycket arbete i skritt vilket inspirerade mig till ett eget inlägg om denna gångart- publiceras om några dagar.

Archie fick även träna på sin reaktionsförmåga då Ebba snabbt som en virvelvind krävde galopp, halt, ryggning och skritt om vartannat och i en ”salig röra”.

Jag var glad att jag hann klippa Archie igår, idag var det ca + 15 grader och min pålle var rejält svettig trots den avskalade hårremmen.

Ringde förresten och beställde en ny reservdel till min klippmaskin idag och om det utfaller så som jag tror kommer det ett separat inlägg om den eminenta serviceinrättning som jag anlitat.

Efter en sovmorgon till 7 åkte jag till stallet för att mocka, fixa med foder och hjälpa till med hagutsläpp.

Hemma blev det både vila och lite ”arbete”- jag lagade en jättegryta som både räckte till dagens middag åt maken och mig och till flera luncher på jobbet.

På eftermiddagen hade jag lovat att hjälpa till med hagintag och efter detta gav Soya, Arch och jag oss ut på en tur i det extremt blåsiga vädret.

Det blev mest skritt och bara lite trav och galopp i en timme och sedan fick Soya sova i bilen medan jag tog itu med helgens stora projekt: klippningen av Archie.

När jag hade klippt en tredjedel av min snälla häst gick en förslitningsdel till klippmaskinen itu och jag blev bara såååå matt!

Jag tillät mig dock inte en sekunds vrede över denna oplanerade ”sinkare” utan FLÖG in i min bil, körde i ”hundranittio” hem medan jag funderade över var min gamla klippmaskin som jag inte använt på en evighet kunde tänkas ligga.

Otroligt nog fann jag maskinen nästan direkt och bara en stund efter det stod jag åter i stallet ”i full gång”.

Låt mig säga så här: det finns skäl till att denna sax legat orörd i många år, den köptes när jag var fattig och inte hade råd med något effektivare.

Idag skulle jag inte klippa någon annans häst för tusen kronor med denna klippmaskin, det tar om inte ”hundra år” så i alla fall minst dubbelt så lång tid att klippa med den än med min vanliga sax.

Givetvis fick jag klippa om hela hästen för att slippa ränder efter de olika skären och endast tack vare att Archie stod som ett ljus lyckades jag bli färdig efter 2 1/2 timme.

Nu är min häst renrakad och len som en baby-rumpa och efteråt känns det alltid lite ”nåja…. det var ju inte sååå farligt” (fast när man är halvvägs i klippningen är i alla fall jag spyfärdig).

Rubrikens ”tur eller otur” syftar på om det MEST var att betrakta som otur att saxen pajade eller om det var en enorm tur att jag bor så nära stallet och faktiskt hade en ersättningsmaskin som gick att använda.

Jag väljer faktiskt det sistnämnda.

När jag sedan körde hem dödstrött gjorde jag, vad jag hoppas, en god gärning.

På den mörka landsvägen utmed stallet (det är en 70-väg och belysning saknas på delar av vägen) mötte jag en helt svartklädd tonåring som var ute och joggade med musik i öronen.

Jag kände mig tvungen att stanna bilen jämsides med killen och informera honom om att han löpte en enorm risk att bli påkörd- han syntes i princip inte!

Killen lovade att skaffa reflexväst och det hoppas jag verkligen att han gör!

Morgonens ridpass avlöpte väl- jag tränade på galoppombyten ganska länge och fick till de flesta fullt godkänt tycker jag.

Hemma var min föresats att bara ta det lugnt och en tupplur på mer än 2 timmar passade därför bra.

Men, man kan ju inte helt lämna allt som man inte hinner med/ prioriterar på vardagarna åt sitt öde så det blev en del städning, lövkrattning och gräsklippning- årets sista hoppas jag.

Efter denna ansträngning tyckte jag att jag hade gjort mig förtjänt av lite mer shopping (handlade en hel del kläder igår) varför jag begav mig till shoppingcentret Nova i Lund.

Det sägs att man inte ska tro på allt man läser i tidningarna men jag borde verkligen ha tagit en artikel jag läste i Sydsvenskan för ett tag sedan på fullaste allvar.

Det stod nämligen om fullständigt kaosartade situationer i samband med parkering, in och utfart till Nova och hade jag tagit varningen på allvar hade jag inte behövt stå med motorn på tomgång i 40 minuter innan jag milimeter för milimeter och tack vare ”vassa armbågar” ska erkännas äntligen lyckades komma ut från parkeringen.

Min enda tröst var att jag fick köpt det jag ville: ett par bekväma kängor som jag kan ha i jobbet.

Högklackat i all ära men de dagar jag har många hembesök att avverka och ska gå mycket är det värdelöst.

När jag väl hade krånglat mig ut från Nova åkte jag till stallet för att släppa ut Arch och Ri, prata lite strunt med Liv och rasta snabbspringaren.

Nu tycker jag att jag har gjort vad jag ska för idag, min bok ”Vyssan lull” av Carin Gerhardsen kallar!

I morse blev det ett rejält tömkörningspass i ridhuset och efter nästan en timme var Archie svettig över hela kroppen trots att det bara var 5 grader (!) ute.

Detta tolkade jag inte bara som att han behöver klippas (sååå långhårig är han inte i jämförelse med andra hästar) utan just att han fick arbeta ordentligt.

Jag tycker att det är synd att många använder både tömkörning och framför allt longering som lite av en ”nödlösning” när de har bråttom och då blir ju ”arbetet” därefter.

Man kan mycket väl ersätta ett ridpass med i alla fall tömkörning men då går det inte att stå och hänga mitt i ridhuset med en cigg i mungipan (jodå…det förekommer…) medan hästen gräver ett djupare och djupare voltspår (läs: dike som andra ryttare sedan blir vansinniga över) runt en.

Ska man tömköra lika länge som man brukar rida (och varför skulle man inte det, det är ju knappast jobbigare för hästen att slippa 50-100 kilo på ryggen) så gäller det att VARIERA sig, man brukar ju inte RIDA på en 20 metersvolt i en timme så varför är det ofta så folks tömkörningspass ser ut?

Själv arbetade jag i morse med bland annat skänkelvikning i skritt och trav utmed långsidorna, samlad trav på volt och långsidor samt mycket små volter i galopp.

Just idag var ridhuset fullt av hinder så mitt rörelseutrymme var minst sagt begränsat men man kan som sagt göra ganska mycket på töm och BÖR göra det också så att hästen varken blir uttråkad eller ”försliten” (det tar en del på hästen att bara snurra runt på en liten volt).

Måste som avslutning berätta hur enormt intelligent jag tycker att min hund är (ja, ja…kan småbarnsföräldrar skryta över när deras unge släppt en fis kan väl jag skryta om min hund….).

Idag hade jag hängt min jacka över en bom (ett hinder) och min lilla doggy sprang dit, hoppade mot jackan tills den kasade ner och la sig sedan på den.

Antingen var hon bara frusen (fast hon hade täcke på sig) eller så ville hon känna undertecknads doft, hi hi.

Idag bestämde jag mig för att ta ”sovmorgon” (hah….) så i stället för att stiga upp 04.15 så lät jag inte klockan väcka mig förrän 05.00 och då hastade jag iväg till stallet för ett planerat dressyrpass.

Under detta fick jag små glimtar av Archies potential om jag bara kan få honom dit jag vill och det är väl stunder som dessa, när man långt bort i horisonten ändå ANAR (eller kanske hoppas förgäves…vad vet jag) hur bra vi kan bli tillsammans som gör att man orkar kämpa vidare men sina träningar.

När jag tittade på när Ebba red Archie i måndags blev det ganska tydligt för mig vad jag behöver arbeta mycket mer med för Archies del.

Om jag ska vara vara spydig får jag väl säga att det är synd att han inte är en KVINNA för som karl tycks han inte klara av att LÄTT göra 2 saker samtidigt (typ BÅDE gå framåt och åt sidan med bibehållen bjudning) och man ser också att hans reaktionsförmåga verkligen behöver speedas upp.

Det tar liksom för lång tid mellan olika moment- exempelvis om man gör halt och sedan vill rygga så är där några hundradelars fördröjning som jag vill arbeta bort.

Om det nu är: halt….Birgitta ger hjälper för ryggning…det går någon sekund under vilken man tror att Archie har kopplat bort en aldeles…och sedan kommer det en ryggning så vill jag att det ska vara mer SMACK!!!! PANG!!! BOM!!!!- Jag ska knappt hinna göra halten förrän Archie ska fråga ”Och nu, och nu,….vad ska vi göra nu…hallå…”.

Där är han för bortkopplad än så länge och det är något jag ska jobba med för jag tror absolut att det går.

Sedan hade det så klart varit roligt och lättare om det redan fanns inbyggt i hans system så som det finns hos vissa andra hästar men men….man kan inte få allt.

Blev förresten smått rörd när jag öppnade ridhusdörren för att gå tillbaka till stallet och såg stallägaren komma gående emot mig (han är aldrig någonsin i ridhuset på morgonen).

”Har det hänt något” undrade jag och då frågade han mig detsamma för han är så van vid att jag är färdig med ridningen långt tidigare och när han såg att bilen stod kvar blev han orolig att det hade hänt något.

Jag förklarade att jag tagit en liten sovmorgon men tackade för omtanken.

Nu har ju jag en mycket snäll häst men jag har många gånger tänkt att jag hade kunnat bli liggande i ridhuset ganska länge om jag ramlade av- ingen kommer på någon timme i alla fall- så det känns skönt med ”vakna” ( i dubbel bemärkelse) stallägare som håller lite koll.

Ja, så kanske Archie tänker, han är ju inte precis bortskämd med dagar helt utan någon som helst motion (hagvistelse räknar jag mer som vila än något annat).

Jag tror inte att hästar mår dåligt av daglig motion om än varierad och inte lika ansträngande varje dag så därför är det tunnsått med de ”rena” vilodagarna.

Jag har ju också både tiden och lusten att rida varje dag så då ser jag ingen anledning att lägga in vilodagar titt som tätt.

Nu sitter jag i soffan och tycker synd om mig själv- dagens tandläkarbesök då tandköttsfickor skulle mätas har satt sina spår.

Jag har ont i hela munnen som känns halvt inflammerad- inte konstigt när en tandläkare har stuckit hårt runt varje tand med något nålaktigt instrument.

Förresten slogs jag där (hos tandläkaren) av tanken att det verkligen är tur att vi får välja våra yrken (nåja, mer eller mindre).

Själv skulle jag tex aldrig vilja rota runt i folks munnar, hur välskötta de än var och det ska gudarna veta att det finns gott om motsatsen.

Samma tanke slår mig också varje gång jag flyger: tänk att flygvärdinna en gång var ett riktigt drömyrke för många tjejer.

Nä….att ställa frågan ”kaffe, te” sjutusenfemhundra gånger under ett arbetspass är JAG verkligen glad att jag slipper!

Innan jag körde iväg till Ebba idag kunde jag konstatera att det inte återstod några direkta spår efter min klippning av Archie för några veckor sedan- han börjar åter bli björnpälsaktig och framför allt benen, som jag inte klippte, ser snart ut som riktiga rattmuffar.

Så nu vet jag vad jag ska roa mig med i helgen…

Hos Ebba var det hennes tur att rida och det såg lika trevligt ut som vanligt och hon var nöjd med Archie.

Dock höjde hon ett varningens finger för Archies vikt och menade att jag får se till att han inte blir…..smalare :).

För mig som älskar att mata djur (som man känner sig själv känner man andra- jag älskar OCKSÅ mat :)) är det inga problem med att öka fodergivan vid behov så det kändes skönt att få den kommentaren faktiskt och inte dess motsats.

På vägen hem hände preciiiiis det jag kommenterade i lördagens ena blogginlägg med följande ord:

Varför måste vissa till VARJE pris köra om ens hästtransport (även om man redan ligger över högsta tillåtna hastighetsgräns) för att därefter lägga sig på bromsen direkt så att JAG ”måste” köra om DOM?!?!

En skåpbil kämpade med uppbådande av sina sista krafter med att köra om mig varefter den slängde sig in framför min huv och började masa sig fram.

Givetvis fick jag genast köra om eländet som nog fick motorhaveri (hoppas jag i alla fall) efter den ansträngningen!

Idag har snart ”minsta” lilla anläggning 2 ridhus- så även Eslövs Ridklubb som dock inte verkar vara helt färdiga med sitt nybygge eftersom min klass hölls utomhus. Tack och lov var det hela 15 grader men vinden gjorde ändå att det var ganska ”ruggigt”.